Det saknade miljömålet - Jordens Vänner

7. slutorD
Den röda tråden i denna skrift är människans nyttjande
av förnybara naturresurser. Trots att dessa är just förnybara,
är det denna grupp råvaror som är mest ansträngd
av mänskligt nyttjande. I grunden handlar det om människans
oförmåga att ”rätta mun efter matsäcken”.
Redan den förhistoriska människan överutnyttjade
naturen och utrotade arter. Då gällde det lättjagade djur
med mycket kött på. Exemplen är många, och här följer
ett ovanligt talande.
Arkeologiska utgrävningar i Nya Zeeland har lagt i dagen
det slöseri som de första människorna på öarna ägnade
sig åt, sedan de anlänt från den polynesiska övärlden i slutet
av 1200-talet. I de äldsta lagren vid gamla bosättningar
hittas de största arterna av moafåglar (den största arten
var en jätte på 150 kg). Märken efter olika slags tänder
på benresterna visar att maorierna nöjde sig med att äta
låren, medan resten slängdes eller gavs åt hundarna. När
de största arterna var utrotade, gav man sig på dem som
kom därnäst i storleksordning. Så fortsatte det tills alla elva
kända arter moafåglar var borta. Hela processen var avklarad
på några decennier! Och ändå uppgick befolkningen
när den sista moan försvunnit till inte mer än ett tusental
individer. Att det gick så oerhört fort just i detta fall beror
på att moafåglarna saknade flygförmåga, förmodligen var
helt oskygga och hade låg reproduktionstakt.
Maoriernas röjning av ursprunglig vegetation påverkade
allt större ytor, i takt med att människorna blev fler.
Ytterligare arter utrotades. Sammanlagt 20 fågelarter,
varav åtta saknade flygförmåga, försvann till följd av
biotopförstörelse. Införda råttor gjorde sitt till för att
påskynda processen.
Utplåningen accelererade när europeerna på 1800talet
började kolonisera Nya Zeeland. De hade ännu
fler främmande arter i släptåg, men framför allt röjde de
undan skogar och annan växtlighet för att skapa väldiga
betesmarker. Idag känner man till 89 fågelarter unika för
Nya Zeeland som fanns på öarna när maorierna anlände.
Av dessa lever 53 arter kvar i nutiden.
Varje gång som den moderna människan har anlänt till
en ny kontinent eller isolerad ögrupp har stora, matnyttiga
och lättjagade djurarter utrotats. Första gången hände det i
Australien för mellan 53 000 och 60 000 år sedan. Då gick
utrotningen relativt långsamt, men senast 40 000 år före
nutid var alla landdjur större än en människa borta från
kontinenten. Sen stod Europa på tur, därefter Nord- och
Sydamerika och sist Stilla havets öar och Madagaskar.
Endast Afrika och tropiska Asien har undgått massutrotningar
orsakade av människan redan i förhistorisk
tid. Förklaringen måste vara att det var i Afrika och södra
Asien som människan och de arter som föregick henne
utvecklades. Mötet med människan blev inte plötsligt
och chockartat utan utdraget i tiden, vilket gav tid för
ömsesidig anpassning.
en utrotad art går aldrig att få igen
Till skillnad från många andra skador på naturen, är artutrotning
en irreversibel process – en utrotad art går aldrig att få
igen. Visserligen uppkommer nya arter, men den mekanismen
arbetar så långsamt att den är irrelevant i ett mänskligt
tidsperspektiv.
Den paleontologiska forskningens studier av fossil har påvisat
fem stora utrotningsepisoder under livets utveckling på jorden.
Den första inträffade för cirka 440 miljoner år sedan, vid
en tid då livet fortfarande i allt väsentligt levdes i havet. Den
mest kända utrotningsepisoden är den då dinosaurierna dog
ut, ungefär 66 miljoner år tillbaka i tiden. Fossilstudierna visar
att det tog tiotals miljoner år för evolutionen att frambringa nya
arter i sådan omfattning att artantalet var tillbaka vid antalet
före katastroferna. Ser man tillbaka på livets utveckling, visar
det sig att den biologiska mångfalden, trots utrotningsepisoderna,
ökat från en period av hundra miljoner år till nästa.
Nu verkar det som att livets mångfald på jorden står inför sin
sjätte stora kris. Förra gången tycks det ha varit nedslaget av
en jättelik meteorit, kanske i kombination med väldiga vulkanutbrott,
som utlöste katastrofen. Denna gång är det människan,
och ingen annan, som har den framtida utvecklingen för
artmångfalden i sin hand.
Utdöendetakten är idag enligt uppskattningar mellan 1 000
och 10 000 gånger högre än den var innan människan började
att kraftigt påverka och förändra sin omgivning.
Källor: Hassan m.fl. (2005) och Wilson (1992, 2002).
I det upplysta 21:a århundradet fortsätter mänskligheten
att följa väl upptrampade stigar. En förmildrande omständighet
i svunna tider var att människorna inte hade
överblick eller kunskap nog att förstå vad som hände. I
nutiden pågår en skövling och utrotning som är mångdubbelt
snabbare än i äldre tider. Det förklaras med att
antalet människor ökat explosionsartat de senaste hundra
åren, med att de rika länderna ägnar sig åt en ohygglig
överkonsumtion och med att vi idag har en teknik som i
princip gör det möjligt för oss att spränga jordklotet i bitar.
97