LTU-EX--98/165--SE - Luleå tekniska universitet

Flyttning av flerfamiljshus Bengt Ragnarsson
Fallstudie: Husflyttning från Skellefteå till Umeå
fortsatte sedan med att kontrollera höjderna på betongplattorna med
avvägningsinstrument samt att märka ut betongbalkarnas tänkta läge på dem. Orsaken
till att man väntade med dessa arbeten till dess att husen stod på plats var att trailern
rubbade plattorna något när den körde över grunden, speciellt om hjulen vreds mycket.
Höjden på varje platta noterades och utifrån dessa mätvärden beräknades hur mycket
som betongbalkarna skulle distanseras från respektive platta för att huset skulle stå
plant. Det minsta avståndet sattes till 10 mm för att man sedan skulle kunna komma åt
att göra undergjutningar mellan plattorna och betongbalkarna. Samtidigt som ovan
nämnda mätningsarbete inledde markentreprenören arbetet med att skotta ut
överflödigt material från husgrunden. Detta arbete bestod dels av att skotta fram
anslutningspunkterna för avloppsrören och bereda plats i bärlagret för
VVS-entreprenörens sidodragningar och dels att gräva de gropar som sedan skulle
tjäna som krypgångar under betongbalkarna. Nästa steg var att lyfta in betongbalkarna
på plats under husen. Dessa lyftes in med hjälp av en traktor försedd med
förlängningsarm. Med hjälp av stroppar och spännband spändes fästes betongbalkarna
vid traktorns förlängningsarm och på så sätt fördes de in till sitt rätta läge under husen.
Man var tvungna att använda kommunikationsradio mellan de som monterade balkarna
under huset och traktorföraren som manövrerade dem eftersom denne inte kunde se
exakt vad som hände under huset. Det tidigare beräknade avstånden mellan plattor och
betongbalkar ordnades genom att man ställde ner balkarna på plastdistanser med olika
tjocklekar. Betongbalkarna stabiliserades först genom att de både undergjöts och
kringgjöts med bruk. Där olika betongbalkar korsade varandra fixerades överkanterna
mot varandra genom att man sköt fast spikplåtar på balkarnas ovansidor. Alla balkar
som vätte mot utsidan försågs med 50 mm isolering på insidan. Någon liknande
isolering hade inte funnits där husen stod tidigare förutom i Gummark där
torpargrundernas ytterhörn var isolerade.
I de två källarhusen satt det kvar målad gips under bottenbjälklaget. Denna gips
hade tidigare utgjort innertak i källarna och var reglad med 22 mm virke. Eftersom gips
har en tjocklek av 13 mm bildades alltså 22 + 13 = 35 mm djupa ”rännor” där
källarväggarna legat an mot bjälklaget. Det bedömdes vara omöjligt att få
betongbalkarna att passa exakt i dessa ”rännor”. Detta löstes genom att en impregnerad
träregel med måtten 34 × 145 mm fästes i ”rännan” och på så vis blev undersidan av
trossbotten slät. Betongbalkarna skulle ändå ligga an mot den impregnerade träregeln
men med denna lösning blev det inte lika noga att de hamnade exakt där källarväggen
varit. Lösningen innebar även att huset höjdes 34 mm. Eftersom ytterpanelen var
dragen långt ner på sockeln i Gummark utgjorde inte denna höjning något problem.
Vidare ansåg man att det inte var lämpligt att vanlig gips skulle exponeras mot
kryputrymmets klimat. För att lösa detta valde man att fästa en tunn isoleringsskiva på
gipsen. Eftersom det var svårt att veta exakt på millimetern när var betongbalkarna
skulle hamna isolerade man lite för långt mot alla ytor där en betongbalk skulle ligga
an. På så sätt blev alla gipsytor skyddade av isolering och den isolering som kom i
kläm trycktes ihop helt av husets tyngd när det sänktes ner. I figur 12 nedan framgår
det hur det såg ut under bottenbjälklaget, hur träregeln och isoleringen monterades och
till sist hur det såg ut när huset sänkts ned. Längst ner i figuren ser man att den högra
32