BOSTADSMILJÖER I MALMÖ - Malmö stad

Inom arkitekturen var den grundläggande idén att en byggnad skulle formas
helt och hållet utifrån dess praktiska och tekniska funktion. Motsvarande
tankegångar hade uttryckts under stor del av 1800-talet, men de hade
då tagit sig andra formmässiga uttryck. Nu förkastades alla historiska referenser,
man skulle inte längre använda ornamentik eller komponera fasader
enligt klassiskt mönster. Saklighet skulle prägla husens form.
Maskiner, ingenjörskonst och båtar blev förebilder för arkitekterna. Husen
fick ljusa, slätputsade och helt odekorerade fasader. Stora fönsterytor
utan spröjsar och poster släppte in mycket ljus i lägenheterna. Balkonger
gav alla lägenheter ett ”uterum”. Platta tak som kunde användas som takterrasser
introducerades. Ändamålsenlighet ansågs – åtminstone i retoriken –
vara viktigare än utseende. Funktionalismen betraktades inte som en stil av
sina företrädare utan som en arbetsmetod.
Tyskland kom att bli ett av de länder där den tidiga modernismen fick
fäste. Den radikala ”anti-akademiska” skolan Bauhaus för arkitektur och
formgivning i Dessau fick stor betydelse för spridningen av de nya idéerna.
En viktig ”bomässa” arrangerades i Stuttgart 1927, kallad Weissenhof-utställningen.
Där hade de främsta moderna arkitekterna från hela Europa
ritat bostadshus av olika slag. Den gemensamma nämnaren var att de alla
var radikalt funktionalistiska i sitt formspråk. De nya idéerna togs främst
upp av unga radikala arkitekter runt om i Europa.
En viktig aspekt av funktionalismen var dess kritik mot de levnadsvillkor
och bostadsförhållanden som rådde i industristädernas tättbebyggda kvarter.
Trångboddhet och dåliga hygieniska villkor sågs som hot mot folkhälsan
och man lyfte fram vikten av solljus, frisk luft och grönska.
De funktionalistiska stadsplanerarna dömde således ut den traditionella
kvartersstaden. Den uppfattades som ineffektiv och osund. Istället skulle
husen placeras friliggande som lamellhus eller punkthus med öppna gröna
ytor mellan huskropparna istället för små mörka bakgårdar. Syftet var att
skapa luftighet och öppenhet, att alla lägenheter skulle vara likvärdiga och
få goda ljusförhållanden. Stadens olika funktioner skulle delas upp i olika
zoner. Bostäder för sig, industri för sig, rekreation för sig och så vidare.
På samma sätt skulle trafiken separeras. Trafikleder och genomfartsgator
med mycket trafik särskildes från mindre trafikerade matargator. All biltrafik
skulle skiljas från gående och cyklande, så småningom ofta med planskilda
korsningar.
I Sverige kom den nya stilen att kallas funktionalism och den slog igenom
vid Stockholmsutställningen 1930. Uno Åhrén hade varit den främste att
lansera de nya idealen. I slutet av 1930-talet hade funktionalismen i stort
sett tagit över som den förhärskande arkitekturstilen i hela landet. Runt om
i landet byggdes funktionalistiska lamellhus och kubiska vita villor i funkisstil.
Redan under 1940-talet kom emellertid en reaktion mot det radikala
funktionalistiska formspråket, såväl avseende hus som stadsplaner. Bland
arkitekter fördes en debatt, där vissa försvarade den rationella funktionalistiska
andan medan andra menade att den funktionalistiska arkitekturen blivit
alltför kylig och kanske till och med torftig. Istället förordades en mer varierad
och livfullare arkitektur där dekorationer och mer traditionellt formspråk
tilläts.
Inom arkitekturen fick reaktionen till följd att den renläriga funkisen
övergavs, husen blev ofta mindre strama och mer färg-, form- och materialrika.
De platta taken ersattes med flacka sadeltak och fasaderna blev allt
oftare i tegel, särskilt i södra Sverige. Teglets materialverkan fick ofta sätta
sin prägel på husen i kontrast mot de närmast immateriella vitputsade funkis-
BYGGANDETS FÖRUTSÄTTNINGAR
11