Den röda tråden - Marxistarkiv

24
parker och på kyrkogårdar samlades kommunarder och arbetare ihop i tusental och sköts utan
rättegång. Dag efter dag, vecka efter vecka.
Under tiden som de borgerliga kvarteren jublade och nöjeslivet återupptogs med de rikas
uppdämda hämningslöshet staplades liken i arbetarkvarteren. Minst tjugotusen arbetare,
kanske var det trettiotusen, ställdes upp mot väggen och arkebuserades.
När slakten slutligen avbröts var det inte av medlidande med Paris' arbetarbefolkning utan på
grund av borgerlighetens obehag inför kadavren och oron för farsoter. Liken spärrade trafiken
och fördärvade parkerna. I synnerhet när sommarvärmen satte in.
”Vem minns inte, skrev en borgerlig tidning, trädgården, nej slaktbänken vid St. Jacquestornet,
även om man blott något ögonblick sett en skymt därav? Upp ur denna fuktiga, nyss uppgrävda
jord stucko här och där huvuden, armar, fötter och händer fram, och alldeles i jordytan såg man
ansikten av lik som voro klädda i nationalgardistuniformer. Det var för ohyggligt. En fadd, äcklig
lukt trängde ut ur denna trädgård, på vissa ställen blev den stundtals rent stinkande”. Och en annan
tidning upprördes: ”Dessa uslingar som gjort oss så mycken skada medan de levde, skola väl inte få
göra det ytterligare efter sin död”. 19
Till dem som sköts på stället kom 45 000 parisarbetare som fördes bort i fångenskap. Flera
tusen av dem avrättades, åter tusental slutade sina liv i straffkolonier på andra sidan
jordklotet. Sammanlagt sveptes kanske hundratusen av Frankrikes och Paris' mest radikala
arbetare och ungdomar bort av kontrarevolutionen.
Det var ett fruktansvärt nederlag, och det drog med sig Internationalen i djupet.
Internationalens upplösning
Den Internationella Arbetarassociationen hade aldrig varit någon enhetlig organisation.
Tvärtom, samlades inom dess ramar ett brett spektrum av anhängare, från moderata brittiska
fackföreningsmän till Bakunins anarkister. Nederlaget skärpte drastiskt de motsättningar som
fanns inbyggda i rörelsen.
För Marx och hans anhängare bekräftade erfarenheten av Pariskommunen att arbetarklassen
måste samlas inom ett eget politiskt parti som kunde ta kamp om statsmakten, ja, undanröja
den gamla statsapparaten och upprätta sin egen stat, ”proletariatets diktatur”. Bara på det
sättet kunde bourgeoisin berövas produktionsmedlen och dess motstånd brytas. Kommunens
svaghet hade legat i att den inte ställt sig den uppgiften tillräckligt målmedvetet.
Termen ”proletariatets diktatur” hade Marx lånat från Blanqui som låtit den beteckna de
konspirativa sällskapens maktövertagande i arbetarklassens namn. För Marx fick dock begreppet
en djupare innebörd. Varje klassvälde var, menade Marx, i sista hand en klassdiktatur,
oavsett om det upprätthölls genom ett enväldigt kejsardöme eller via en parlamentarisk
republik. Den klass som ägde produktionsmedlen och kontrollerade samhällets tillgångar satte
gränserna för samhällets utveckling och formade staten med dess lagar och maktmedel till ett
värn för sin egen klassordning.
På samma sätt måste, menade Marx, arbetarna upphöja sig till härskande klass och lägga fast
ramarna för samhällsbygget. Den borgerliga klassdiktaturen skulle tvingas ge plats åt den
proletära. Liksom den framväxande borgerligheten hade skapat en statsmakt som passade dess
egna syften skulle proletariatet bygga sig en egen stat för den proletära diktaturen. I
Pariskommunen tyckte sig Marx se de nödvändiga dragen i denna nya stat; en revolutionär
demokrati där alla offentliga funktioner, inom administration, rättsskipning och undervisning,
valdes av de berörda och även kunde återkallas, där dyr byråkrati skars bort liksom
19
Lissagaray, Kommunen 1871, Stockholm 1871, en riktig gammal goding med förord av Fredrik Sterky, sid
405.