Den röda tråden - Marxistarkiv

44
om arbetets utförande”. 50 Om arbetsgivarnas herravälde på arbetsplatserna ruckades skulle ju
mer än några kronor kunna förloras. Kring denna stridsappell, att slå vakt om ägarmakten,
rustade Sydow upp SAF till en stridsorganisation där de enskilda företagarna tvingades
underordna sig.
Den första attacken skedde mot de framskjutna fackföreningarna. När dessa efter
decemberkompromissen ålades av LO att retirera och underteckna avtal på paragraf 23:s
grund gick arbetsgivarna till offensiv. Med hänvisning till en internationell lågkonjunktur
inleddes snart försök att pressa igenom lönesänkningsavtal på bred front. Där arbetarna satte
sig till motvärn tillgrep arbetsgivarna hämningslöst sitt nya vapen, lockouten.
Storstrejken
1908 firade LO tioårsjubileum och kunde se tillbaka på en makalös organisationsperiod. Från
att 1898 ha samlat ett par tiotusental medlemmar organiserade landsorganisationens
medlemsförbund vid ingången till 1908 över 186 000 medlemmar. Samtidigt hade emellertid
arbetsgivarna under de senaste åren organiserat sig i tre starka arbetsgivarorganisationer som
representerade företag med över en kvarts miljon arbetare. Nu, under lågkonjunkturen, blåste
de till attack och kastade hela sina styrka mot fackföreningsrörelsen. De använde paragraf 23
som tillhygge och tvingade LO-ledningen att avväpna sina egna.
Det första slaget riktades mot hamnarbetarna organiserade inom Transport.
Transportarbetarna under Charles Lindleys ledning var ett av de fackförbund som lyckats
tillkämpa sig rätten att endast fackligt organiserad arbetskraft skulle anställas. Rätten gällde
för hamnarna där arbetet var säsongsberoende. Med hjälp av paragraf 23 kunde arbetsgivarna
själva välja vilka arbetare som skulle återanställas när arbetet återupptogs efter vinterhalvåret.
Då var det stor risk att de fackligt organiserade skulle sovras bort.
Hamnarbetarna gick ut i strejk för sin gamla rättighet och striden blev bitter. Hamnbolagen
värvade strejkbrytare i England som förlades på logementsfartyg, så kallade lump-lenor, i
hamnarna. Det var mot ett sådant fartyg, Amalthea, i Malmös hamn som tre ungsocialister en
natt i juli riktade en hemmagjord bomb. En strejkbrytare dödades och flera skadades. De tre
förövarna greps snabbt och två av dem, Anton Nilsson och Algot Rosberg dömdes till döden
medan den tredje, Alfred Stern, till livstids straffarbete. Hetskampanjen i borgarpressen mot
”socialistterrorn” visste inga gränser. Kung Gustav V besökte de skadade strejkbrytarna på
sjukhuset och manade ”alla goda och sant fosterländska element att samlas i gemensamt
arbete mot onda och samhällsupplösande krafter, som verka till obotlig skada för landet och
som äro ett gift för den uppväxande ungdomen”. 51 Statsministern och högerledaren Arvid
Lindman förklarade krig mot arbetarrörelsen och SAF varslade om masslockout.
I det läget tvingade LO-ledningen Transports kongress att acceptera paragraf 23. Striden
slutade därmed i ”ett fullständigt nederlag”, konstaterade Lindley. 52 Men det skulle bli värre.
Under konflikten i hamnarna hade de kommunanställda kranskötarna i Malmö vägrat att
befatta sig med gods som lastats av strejkbrytarna. Malmö stad avskedade omedelbart de
solidariska kommunalarbetarna och snart lamslogs hela Malmö av en lokal generalstrejk.
Återigen hotade SAF med storlockout om inte LO stoppade strejken. Och åter tvingade LOledningen
de strejkande till kapitulation. Historien upprepades vid bokbinderiarbetarstrejken
samma höst, SAF lockouthotade, LO retirerade och bokbindarfacket tvingades underteckna
ett femårigt lågt avtal. På samma sätt pressades målarna i januari 1909 att krypa till korset.
50 Samma källa, sid 266.
51 Samma källa, sid 293.
52 Samma källa, sid 295.