Den röda tråden - Marxistarkiv

42
Denna inställning utmanades emellertid inom Andra Internationalen av revisionisterna och
anhängarna av den ”socialistiska kolonialpolitiken”. ”Det är inte sant att vi inte har ett
fosterland..., förklarade Georg von Vollmar från den bayerska socialdemokratin. Min kärlek
till mänskligheten kan inte för ett ögonblick hindra mig från att vara en god tysk”. 45 Dessa
kritiker från höger tog inte sällan fasta på orden om folkbeväpning för att motivera sitt stöd åt
den allmänna värnplikten som infördes när Europas stormakter rustade upp kring sekelskiftet.
Om bara arbetarna gavs ”medborgarrätt” skulle de också få ett fosterland att försvara.
Samtidigt växte emellertid också de antimilitaristiska stämningarna i takt med att oron växte
för nya krig. Bland antimilitaristerna återfanns de som höll fast vid Marx' tankar om ett
principiellt nej till de borgerliga militäranslagen och istället förespråkade beväpning av
arbetarklassen. Men här fanns också de pacifister som trodde på avrustning, internationell
skiljedom och fredsfostran. I synnerhet i ett land som Sverige, där krigserfarenheterna låg
långt bak i tiden, kom de pacifistiska stämningarna att prägla en stor del av den
antimilitaristiska opinionen. Det hindrade inte i synnerhet de båda socialistiska
ungdomsförbunden från att göra en historisk insats i kampen mot militarismen.
1905 upplöste norrmännen ensidigt den påtvingade unionen med Sverige. Det var under
napoleonimperiets sammanbrott som Sverige påpassligt hade hållit sig framme på den
segrande sidan och erhållit Norge som byte. Norges nationella frigörelseförsök möttes av ett
högljutt sabelskrammel från den svenska överheten som förberedde sig för att ”tala svenska
med norrmännen”. Den splitternya värnpliktsarmé som bildats fyra år tidigare mobiliserades
och förbanden samlades längs gränsen.
Krigsuppladdningen möttes emellertid av en antimilitaristisk massagitation utan like. Den
svenska socialistiska ungdomen hade tagit internationalens stolta antikrigsresolutioner på
allvar och satte ett exempel för hela Europas arbetarrörelse. I en flod av flygblad och
agitations skrifter, på arbetarmöten och bland de värnpliktiga manades till mobiliseringsvägran
om anfallsordern kom. Vid nattliga möten över gränsen sammanträffade norska och
svenska socialister i vapenrock.
Den svenska krigsmakten var vida överlägsen den norska, men den antimilitaristiska
kampanjen gjorde manskapet allt mindre pålitiligt. Under våren hade också den svenska
överheten fått en obehaglig påminnelse om vad som kunde bli följden av ett misslyckat
krigsäventyr. Rysslands nederlag i kriget mot Japan hade bidragit till att ge det växande
motståndet mot tsarismen explosiv kraft. 1905 års ryska revolution skakade tsardömet i sina
grundvalar samtidigt som antkrigsstämningarna genomsyrade de svenska värnpliktiga.
För att inte riskera samma utveckling i Sverige tvingades slutligen de styrande kretsarna avstå
från krigsplanerna och knotande acceptera Norges självständighet. Det var en glänsande seger
för antimilitarismen och arbetarrörelsens vänsterkrafter. Samtidigt hårdnade strejkkampen
landet runt och de radikala stämningarna stärktes. Den unga vänstern var på frammarsch inom
arbetarrörelsen och krävde att handling och tanke skulle bli ett.
45 Sandegren, a.a., sid 100.