Den röda tråden - Marxistarkiv

6
Demokrati innebär skyldigheten att från dem som har för mycket, fylla på förråden hos dem som
ingenting har; hela den brist som återfinns i de sistnämndas ägande har ingen annan orsak än att de
varit utsatta för stöld från de besuttnas sida... Allt det som ägs av dem som överskridit sin
individuella kvot av samhällets tillgångar, har tillkommit genom stöld och orättmätigt
bemäktigande. Det är således helt rätt att ta tillbaka överskottet från dem.
Enda sättet att komma därhän är att upprätta en gemensam administration som undertrycker privat
äganderätt, att anvisa varje arbetsför person den verksamhet han behärskar, att tvinga honom att
deponera resultatet i det kollektiva förrådet och slutligen organisera en enkel distributionsapparat.
ur Gracchus Babeufs tidning Folktribunen under den franska revolutionen 3
3. De nya tankarna
Den franska revolutionen brukar kallas en borgerlig revolution. Det är för att den gjorde slut
på jordägararistokratins makt i Frankrike och jämnade vägen för en kapitalistisk utveckling
över stora delar av Europa. I spetsen för de upproriska folkmassor som inte längre uthärdade
skådespel istället för bröd ställde sig representanter för småborgerskapet vars ekonomiska och
politiska ambitioner kvävdes under adelsväldet. Dess program formulerades som Individens
Frihet och Lika Rättigheter.
I verkligheten handlade det om den kapitalistiska näringsfriheten som skulle visa sig stå i
vägen för de breda lagrens politiska och sociala rättigheter. Men när det gamla brast och
floden av drömmar och förhoppningar frigjordes hos miljoner uppfattades inga sådana
förbehåll. De första skarorna från den unga industrins arbetare förenade sig med hantverkargesäller
och andra upproriska folkmassor i ett språng mot friheten. Det var här, bland de mest
utblottade arbetande folkskikten, revolutionen fann den rasande urkraft som inte gjorde halt
vid vare sig monarkins fall eller girondisternas borgerliga styre. Den lät sig inte ens nöja med
jakobinernas och välfärdsutskottets revolutionära diktatur utan ville vidare till jämlikhetens
rike. Därmed kolliderade den oundvikligt även med småborgerskapets ambitioner.
Girondisterna, företrädare för den nya bourgeoisin, hade redan under revolutionens tredje år,
1791, ingripit mot arbetarnas försök att skaffa sig maktmedel. Den 14 juni stadgades att alla
arbetarföreningar var ett ”attentat mot friheten och de mänskliga rättigheterna”. Brott mot
lagen bestraffades med 500 livrés i böter och ett års förlust av de medborgerliga rättigheterna.
Genom att organisera sig i egna föreningar gjorde arbetarna ”intrång i sina före detta
mästares, de nuvarande industriherrarnas, frihet”. Dekretet bestod under hela revolutionen, till
och med under välfärdsutskottets tid. 4
Robespierres småborgerliga diktatur högg inte bara huvudena av den gamla adeln och den
moderata borgerligheten. Giljotinen dunsade ned över proletariatets företrädare och avskar
slutligen även de småborgerliga revolutionsledarna själva från den masskraft som utgjort
värnet mot reaktionen. Gracchus Babeufs idéer, som började propageras i tidningen
Folktribunen från september 1794, alltså först efter Robespierres fall och kontrarevolutionens
inledning, uttryckte vilka tankar som frodades inom den egendomslösa arbetarklassen.
Innan Babeuf och medlemmarna av hans ”De jämlikas sällskap” greps och avrättades våren
1797 hade Paris' arbetare i väldiga massuppbåd visat att Babeufs stenhårda jämlikhetsidéer
och angrepp på den privata äganderätten inte bara var några litterära övningar. Det krävdes
3
Carl-Göran Ekerwald, Frihet, jämlikhet, broderskap, ett försök att förstå franska revolutionen, Kristianstad
1988, sid 204 f.
4
Karl Marx, Kapitalet – första boken, Uddevalla 1970, sid 652 f.