Den röda tråden - Marxistarkiv

32
lokaluthyrare och polis, motstånd från både högersinnade och liberaler, personlig ekonomisk
ruin och fängelse kunde Palms initiativ inte stoppas. Tiden var mogen för arbetarrörelsen.
Fackföreningarna
1880-talet inleddes med ekonomisk högkonjunktur. Liksom tio år tidigare ökade antalet
strejker när efterfrågan på arbetskraft steg och arbetarnas styrkeposition förbättrades.
Organisationsfröna från 70-talet hade slagit rot och de fackliga plantorna spirade. Nederlaget
för den stora Sundsvallsstrejken 1879, där sågverksarbetarna besegrades av militär,
övertygade tusentals arbetare runt om i Sverige: utan organisation är ingen varaktig framgång
möjlig. I strejkernas spår växte fackföreningar.
Ända sedan 1840-talet hade radikala arbetare försökt skapa organisationer där arbetarna själva
var herrar. Det tog alltså nästan ett halvt sekel innan detta blev möjligt. Kännetecknet för de
nya fackföreningarna var att arbetarna samlade sig självständigt från överheten och
arbetsgivarna. Föreningens syfte var inte längre att befrämja ”bildning och sparsamhet” utan
att upphäva konkurrensen mellan arbetarna för att, som det hette i motiveringen till en av de
första fackföreningarna, ”vinna en något fastare ställning i vårt förhållande till våra
principaler”, det vill säga gentemot arbetsgivarna. 28
Under 1880-talet bildades omkring 250 fackföreningar runt om i landet och omfattade 1890
cirka 15 000 medlemmar. De växte mitt i den industrialisering som under årtiondet ökade
antalet fabriksarbetare till nästan hundratusen. Och de tvingades stundligen konfrontera försök
från liberala ”arbetarvänner” att omvandla dem till harmlösa bildningscirklar och
handelskooperativ av gammal typ.
Ett av de mer aparta försöken att hindra fackföreningarnas framväxt utgjordes av
brännvinskungen LO Smiths så kallade arbetarringar där arbetare lockades köpa andelar i ett
väldigt affärskooperativ. Smith förklarade själv syftet med sin verksamhet: ”Mina
arbetarringar, för vilkas organisation och förkovring jag icke lämnade någon möda ospard,
sökte jag i bästa mening göra till en motvikt mot den socialistiska propagandan, och
skräddaren Palm blev regelbundet utkörd, varje gång han med sin närvaro hedrade
arbetarringarnas möten och förhandlingar”. 29
Ringrörelsen samlade under något år i början av 80-talet tiotusentals arbetare och lyckades
kväva några av de första fackliga försöken genom att värva deras mest driftiga krafter. Men
Smith tvingades ändå förgrämd konstatera: ”Arbetarna förstodo icke sitt eget bästa, och här i
vårt land möttes min välvilja för arbetarnas bästa genomandade tanke av motstånd och
misstro”. Det var skräddaren som avgick med segern.
Fackföreningarna säkrade sin oberoende ställning först när de förenades med de socialistiska
idéerna. Och omvänt nådde det socialistiska försöket varaktig framgång först när det
förenades med detta fackliga uppbygge. För den föreningen krävdes inte bara att oviljan hos
många socialdemokratiska intellektuella att ge sig in i ”massarbete” övervanns. Den krävde
också hård kamp mot liberalernas försök att ta över fackföreningarna, som de en gång tagit
kontroll över arbetarföreningarna.
I mitten av 1880-talet stod slaget mot liberalerna inom den centralkommitté som bildats ett
par år tidigare av Stockholms fackföreningar. Socialdemokraterna segrade och fack-
28
Ur protokoll från Stockholms Träarbetareförening 5 sept 1880, citerat av Kjell Östberg, ”Den tidiga
socialdemokratin”, tidskriften Fjärde Internationalen nr 1/78.
29
L.O. Smiths memoarer, Karlskrona 1913, sid 69 f. En verkligt pedagogisk betraktelse över de liberala
”arbetarvännernas” upphöjda självgodhet.