Den röda tråden - Marxistarkiv

46
Ändå inleddes ingen som helst kapplöpning tillbaka från arbetarnas sida. Strejkfronten stod
orubblig. Den upprätthölls genom över femhundra lokala strejkutskott som organiserade
solidariteten och genom den dagliga tidningen Svaret. Strejktidningen bröt presstystnaden
som lägrade sig när typograferna lade ner arbetet och bemötte borgaragitationens rykten om
återgång och splittring.
Arbetarna bröt aldrig strejken, kapplöpningen inleddes istället av Herman Lindqvist och LOledningen
själv.
Återtaget
Efter en knapp månads strejk började landssekretariatet vackla. Under åren av reträtt hade
inga förberedelser gjorts inför den situation när hotet om storkonflikt kunde bli verklighet.
1907 hade man satsat 750 000 kronor, varav 400 000 kontant, på att köpa den väldiga
fastighet vid Norra Bantorget i Stockholm som skulle rymma LO-borgen och bli ”ett synligt
vittnesbörd om fackföreningsrörelsens växande styrka”. 57
Eftersom LO inte hade status som stridsorganisation inom fackföreningsrörelsen klargjordes
också att inget centralt strejkstöd skulle utbetalas från landssekretariatet. Det var de enskilda
förbunden som skulle stå för understödet. I och med att hundratusen oorganiserade slöt upp i
strejken och utlovades att få del av solidariteten växte förstås påfrestningarna mycket snabbt.
Landssekretariatet tvingades därför redan efter första veckan tillmötesgå vädjanden från svaga
förbund om bidrag.
Vecka efter vecka ökade kraven om sådana anslag från landssekretariatet för att den sista
strejkveckan uppgå till nära niohundratusen kronor. Men av de sammanlagt 2,7 miljoner som
insamlades under strejken (varav alltså nästan 2,5 kom från utlandet) betalades under
strejkveckorna knappt 1,3 miljoner ut till de strejkande. Landssekretariatet gjorde själv
bedömningen att strejken i fortsättningen skulle kosta tre miljoner kronor per vecka och att
det inte fanns någon chans att hålla ut. 58
Den 4 september, exakt en månad efter strejkproklamationen, deklarerade därför sekretariatet
att en ”rationell klyvning” av strejkfronten skulle genomföras. Alla arbetare på företag som
inte var anslutna till SAF beordrades att återgå till arbetet. Det rörde sig om över hundratusen
av de strejkande. LO:s representantskap ställdes inför fullbordat faktum när det samlades till
möte samma dag och Herman Lindqvist förklarade att han förstod om ledamöterna blev
”förvånade” över helomvändningen. Det blev de. Visst var strejkläget fruktansvärt hårt och
nöden stor i arbetarhemmen men fronten höll.
Lindqvist hänvisade till den starka opinionen från förbund som ville återgå som motivering
till sitt beslut. Den opinionen var emellertid en krusning jämfört med stormen som bröt ut från
det strejkande fackföreningsfolket mot ledningens reträtt. På protestmöten landet runt
fördömdes agerandet från tusentals medlemmar som hållit ut genom nöden och nu inte ville
tro sina ögon. De förstod bara alltför väl att återgången av nästan halva strejkstyrkan skulle ta
udden ur strejken. Borgerlighetens och arbetsgivarnas segerjubel övertygade dem om att de
hade rätt.
Efter den ”rationella klyvningen” upplöstes också den gemensamma strejkfronten. De lokala
strejkutskotten avskaffades den 6 september och förbunden fick söka egna uppgörelser. Några
återgick snart till arbetet, andra tvingades kämpa vidare månad efter månad alltmedan
växande skaror av strejkbrytare tog över de organiserades anställningar. Det blev som en
57 Samma källa, sid 278.
58 Samma källa, sid 395 och Bäckström, a.a., del 2, sid 112.