Den röda tråden - Marxistarkiv

28
Styrmannen på Emelie, som stod på svag is nedanför fartyget, blev omringad av de strejkande. Då
han bad att få gå upp på fast is innan han besvarade deras frågor om dagspenningen sade de: 'Därest
styrman understår att betala mindre än 2:24 riksdaler i dagspenning skall styrman vara lik innan
morgon afton.'
från en sjömansstrejk i Stockholm 1856 22
14. Nödår och strejk
Efter 1850-talets mörka decennium hade, i Sverige som på kontinenten, följt några politiskt
ljusare år. 1860-talet var de liberala reformvännernas genombrottstid med Garibaldifester,
rösträttspetitioner och en borgerligt anförd skarpskytterörelse som ett hot mot de gamla
adelskretsarnas auktoritet. Reformivrarnas kampanjer kröntes 1865 av framgång när den
gamla ståndsriksdagen avskaffades.
Även om riksdagsreformen hade föregåtts av upplopp i huvudstaden handlade den allra minst
om någon revolutionär omdaning. Snarare kan den sägas stå som en symbol för den svenska
överhetens samförstånd kring den starka staten där ”pöbeln” hölls undan. När Louis de Geer
lade fram förslaget till reform klargjorde han också, för att lugna aristokraterna: ”Min mening
är att landet ska styras av den tänkande delen av nationen”. Det handlade om att ge rösträtt åt
”några nya, icke några lägre, kategorier av medborgare”. 23
Den nya tvåkammarriksdagen där rösträtt hette pengar, och – förstås – manligt kön, var
skräddarsydd för storbourgeoisins behov. För att kunna väljas till Första kammaren krävdes
en förmögenhet på 80 000 riksdaler eller en inkomst på 4 000 per år. Endast sextusen personer
i Sverige uppfyllde de kraven. Denna första kammare valdes inte av folket utan av landstingen
(vilka i sin tur utsågs av landskommunerna och städerna) och stadsfullmäktige i de största
städerna. Rösträtten i kommunvalen var graderad efter inkomst. Den första kammaren, vars
ledamöter valdes på nio år, utövade vetorätt över den andra kammaren.
För att få rösta till Andra kammaren, den ”folkliga”, krävdes en förmögenhet på minst 1 000
riksdaler eller en årsinkomst på 800. Bara drygt fem procent av befolkningen uppfyllde de
kraven. I verkligheten förlorade många av de lägre samhällsskikten bland bönder och
småhantverkare den rösträtt de hade haft under ståndsriksdagens tid!
Tillsammans med den nya riksdagsreformen genomfördes ett beslut om utvidgad näringsfrihet
som rev ner gamla hinder mot att etablera fabriksrörelser och bedriva handel. Samtidigt
skärptes straffen för deltagande i uppror och upplopp.
”Reformerna” i mitten av 1860-talet innebar alltså på inget sätt någon demokratisering av det
svenska samhället. Makten försköts bara några steg från jorden till penningen utan att den
gamla överhetsapparaten rubbades.
Arbetarföreningar
Ända sedan 1840-talet hade reformivrare från borgerligheten sökt utnyttja det ”enkla folket”
för sin egen politiska sak. Det var inte bara bildningscirkeln i Stockholm som tagits över av
liberala högre ståndspersoner. Varhelst arbetare försökte sammansluta sig, kring bildningsverksamhet,
hjälpkassor eller annan verksamhet, inskred liberala redaktörer, grosshandlare
och fabrikörer och tog ledningen. Det gällde att förhindra ”ansvarslösa” och ”samhällsfientliga”
individer från att ”förleda” arbetsfolket till upproriskhet. Istället skulle arbetarna
22 Jane Cederqvist, Arbetare i strejk – studier rörande arbetarnas politiska mobilisering under
industrialismensgenombrott, Stockholm l980, sid 52.
23 Bunny Ragnerstam, Arbetare i rörelse, del 2, Södertälje 1987, sid 24. I Sten Carlsson och Jerker Roséns
Svensk historia, del 2, Stockholm 1970 finns en redig genomgång av De Geers förslag sid 338 ff.