Regionmagasinet nr 3/2006 - Västra Götalandsregionen

vgregion.se

Regionmagasinet nr 3/2006 - Västra Götalandsregionen

Drömmen om

det egna kaféet

Mormors stora mässingsbricka och farmors tårtfat på fot av

pressat glas. Hembakade bullar och kakor och aldrig nåt prat

om busslaster utan bara om gäster som individer.

Drömmen om kaféet var plötsligt verklighet och där

stod vi, Britta och jag i tidsenliga förkläden och

hucklen bakom köpmansdisken från Ikea och var

bara så lyckliga.

Baksmällan kom efter bara några veckor.

Trots varma eller kalla fotbad var kväll hade

fötterna förvandlats till två helvetiskt brinnande

klumpar.

– Ska man bjuda fint får man lida pin, sa jag,

flyttade på sängen och sov med fötterna stickandes

ut genom det öppna fönstret i den kylande

natten.

Så var det de tröttande eviga inköpsresorna till

Willys. Herregud vad folk bälgar i sig dricka. Och

kaffe. Och frallor. Och sockerbitar! Det där med

sockerbitarna blev en egen historia.

Till den lilla gulliga taklåga 1800-talsstugan

kom även pensionärer i buss. Oftast på beställning.

Även när kaféet var stängt.

42 pensionärer hade beställt kaffe med dopp

samma dag som det vars varulagerpåfyllardag.

Men har man kafé så har man.

Lyssna på RM via internet!

–Varsågoda, sa jag och hällde upp kaffe och log

varmt.

–Tack sa pensionärerna och log lika varmt tillbaka.

Den tredje damen jag serverade harklade sig försynt

och påpekade att hon var diabetiker.

– Men det ordnar vi, sa jag servicevant och

ropade ut till Britta i köket.

– Britta, kan du fixa nåt sockerfritt!

Femte damen var även hon diabetiker.

Och den sjunde.

– Oj då, sa jag, och strök bort svettdroppen

under hucklet i pannan.

– Britta!!! Tre frallor till!

När så den tolfte damen skulle ha en fralla började

ugglorna att anas. Kommunikationsmiss? Det

var alltså diabetikerföreningen på sommarutflykt?

Och lagret av frallor tomt.

När jag ropade ut frågan över församlingen hur

många som ville ha sockerfritt, höjdes en skog av

händer.

Nu kan du lyssna på Regionmagasinet via internet.

Gå in på www.regionmagasinet.se. Klicka på Lättläst och taltidning.

Returadress: Regionens Hus, Lillhagsparken 5, 405 44 Göteborg

–Vi ber tusen gånger om ursäkt men beställningen

har blivit fel, ropade jag. Jo, jag lät nog lite

bestämd.

– Ni får skrapa av sockret från bullarna, för

frallorna är slut.

När jag var ute i köket och fyllde på kaffekannan

kom en av damerna ut:

– Dom hörde fel, sa hon. Dom trodde du frågade

hur många som ville ha en sockerbit.

Problemet löste sig men man kan tänka sig vad

de berättade när de kom hem.

”Jo, det var väl bra, men man var tvungen att

säga till redan när man bokade resan om man ville

ha socker till kaffet!

Och det var inte frågan om flera sockerbitar.

Nej, matronan som stod där med sin kaffekittel,

frågade hur många som ville ha sockerbit till

kaffet. Och sen sa hon att dom inte hade så många

utan man fick ta sockret från bullarna i stället”

Drömmen om kaféet. Ett kafé precis så mysigt

så att man själv ville fika där. Mässingbrickor,

glada runda tanter som serverar och frågar om

man ville ha påtår.

Baksidan, som man inte ser, är de värkande

fötterna, ständigt påfyllande av lager, bärande,

diskande. Och så ska man plocka blommor, stryka

dukar, diska vaser, torka bord och golv, städa när

dagen är slut – och ändå öppna för senkomna

gäster, räkna kassan, räkna den en gång till eftersom

den inte stämde, göra bokföringen, (är debet

åt vänster eller höger?) duka för nästa dag, låsa

dörrar, gå med sopor… somna med fötterna ut

genom fönstret.

Och efter tre månader inse att det gått jämt

upp, ekonomiskt. Att lönen inte ligger i paritet

med antal arbetade timmar, att man inte har råd

att anställa någon, och att man om man skall leva

och vara hederlig skattebetalare måste ta så

mycket betalt att i alla fall inga pensionärer har

råd att dricka kaffe med dopp. Inte ens om man tar

bort pärlsockret på bullarna.

Men visst är det mysigt med såna där små

hemtrevliga kaféer med hembakade bullar som

man upptäcker när man är ute på sommarsemester.

Det är bara så konstigt att de flesta försvinner

bara efter en eller ett par säsonger.

TEXT: MAUD PIHLBLAD

FOTO: PRIVAT

Nästa nummer av Regionmagasinet kommer i december

More magazines by this user
Similar magazines