I detta nummer - Västerbottens museum

Varpbåt, sk speleka, i Storuman, maj 1951. Foto i Umeå
flottningsförenings arkiv.
där ett spel som vreds i vertikal riKtning fanns placerat
i en eka. Spelet var vanligen motordrivet. Små
lättmanövrerade motorbåtar började uppträda i biflottlederna
men också på långa älvsträckor under
1920- och 1930-talen. I Ume- och Vindelälvarna
fanns en flatbottnad öppen variant av järn som kallades
»flatlusen». Den var försedd med Opelmotor
och drevs under kriget med gengas. Vid varpningen
hade man hjälp av fasta sänkstöd, s k moringar eller
vakare, i vilka båten fästes.
Spelflottarna drogs som sagt av 4-12 man. Varpbåtarna
hade en besättning på två man, som utförde
samma arbete på Kortare tid. Att behovet av arbetskraft
minskade är uppenbart.
182
SPELFLOTTARNA
över sel och sjöar, framförallt i biflottlederna
men också på sina håll i huvudälvarna, drogs virket
före motorbåtarnas tid med hjälp av en spelflotte.
Flotten tillverkades av stockar, som täljdes
på sidorna och även gärna på ovansidan. Hål
borrades i stockändarna med en timmernavare,
varefter stockarna sammanfogades med kilar av
trä som svällde i vattnet, med vidjor eller med
kättingar.
Uppe på flotten stod en vridbar stolpe (brud,
docka, svängdocka, käring, hjul, klabb, kall'n,
hora) av rundvirke, omkring två meter hög. Dess
ändar var försedda med tenar (nålen) instuckna i
cylindriska hål, nertill i flotten och upptill i en
tvärslå som hölls på plats av två vertikala stolpar
mitt på flottens långsidor. Det har även förekommit
en kortare typ av påle, ca en meter, på de
mindre spelflottarna, som saknade överliggande
tvärslå. Längst ner på stolpen fanns fyra böjda
trän fastspikade, dessa trän var rotben från tall
eller gran och fick speltrossen att lägga sig jämnare
på pålen. Genom stolpen var två armgrova,
ca två meter långa stänger (spakar, flyglar, slanen,
vingar) stuckna vinkelrätt mot varandra så
att de bildade ett kors.
Arbetet på flotten gick så till att en eller två
man fattade tag i stängernas ändar och gick runt
varvid trossen eller wiren, som var fäst i stolpen,
rullades upp på denna. Det var detta som kallades
att spela (dragga). Trossen var grov, ca 3 tum,
och mycket otymplig. På 1920-talet infördes därför
en smalare stålwire, vars kärna emellertid var
av hampa för att ge wiren elasticitet.
När hela trossen var inspelad lyftes ankaret
(draggen, gubben) upp i draggbåten (spelbåten)
för att tillsammans med trossen ros ut. Detta kallades
att göra ett kast. Draggbåten skulle vara
stor och kraftigt byggd för att bära trossen och
ankaret som kunde väga över 100 kilo. Man utsåg
gärna ett par »gammelgubbar» — uppe på flotten
gick bara fullgott manskap — till detta arbete.
»Kast» var också ordet för den sträcka man