I detta nummer - Västerbottens museum

som var lite frän: 'Ha du sitt, snöen ('den snöde' =
djävulen) kom borte Jerikoavan'. Åck stocka trille
på,ån, å då dä då kom mot där ve höll på hadd matrast,
var e tri båta söm den där vervispa tog tag i.
Å en (båt) han lyfte sä högt, ja försäkra, de va då
fem tan meter, å sä föll han ne ti backen sä dä braska
ba teil. Men då var e då han söm fick båtn sönderslöjjen,
han hadd n rallarsäck å där hadd n en
liter brännvin. Men flaska höll. Å då kom han till
min far å sa: 'Hördö, du jett (måste) fäll meje (medge)
nu, att hä jär guss gåvor te brännvine då flaska
höll, å du såg hur högt opp båtn var.' 'Jaa', sa han,
'tacka för att hä jer guss gåvor, hä jer inge tu tal
om hä.'»
... och monotoni
Men flottningsarbetet var inte bara många gånger
livsfarligt och spännande. Att timme ut och timme
in vandra på spelflotten var ett monotont och krävande
arbete. Inte undra på att man därför sökte
lätta upp stämningen med vissång. En informant
(född 1900, Åmsele, Degerfors socken) säger att
sångerna, »hä va ju hä som skull oppehall kadusen
då du for val (började bli) trött. Hä sjongese
(sjöngs) sä dä hördes alldes sä långt.»
Spelmän på flottarna
Till sällsyntheterna hörde att man hade spelmän på
flotten. En flottare (född 1896, Strömsund, Stensele
socken) berättar bl a att spelmännen i flott -
ningen, »däm hadd e no bäst döm. Döm satt meste
bara å spela, sä att de sku gå bra gå. — Hä va n Jonte
däri Feboberj (vittbekant fiolspelare) å morbror
Kristoffer (dragspelare), som spela gammeldagslåta.»
Han uppger vidare, att dessa hade samma betalning
som de andra i flottar laget.
FLOTTAR VISOR
Många av de visor som flottarna sjöng var naturligtvis
vanliga rallarvisor och skillingtryck. Men det
fanns också en flottarnas egen visskatt. Många visor
har aldrig blivit och kommer aldrig att bli upptecknade,
eftersom de av sagesmännen ansetts för »fula»
för offentlighet. Det är emellertid vanligt att även
mer oanständiga visor framkommer inom ett manskollektiv
som t ex bland flottare, rallare och stenhuggare.
önusbäcksvisan
Önusbäcksvisan tillkom cirka 1908 och är skriven
av Bror Andersson, östra Högkulla, Norsjö. Texten
är hämtad ur Hembygdsboken Norsjö socken; melodin
efter Vera Eriksson, Granbergsträsk, Jörn.
c ÄT
4
v
^ r n m m
M.'kaeü - tn i ockiewi.dS. mspefcfc\wto/»er!*:
hajra qpbbarte', mm vnkWneri Ix^bedaWwatfif^.
Vår chef han heter Wikström, är Sävenäs inspektor,
åt höger håll hans sinne, och flottningskonsten stor.
Sitt manskap han kan ordna likt Sveriges officer,
men inte utan kostnad, när han i pungen ser.
Han gångar själv till dammen för att sitt verk bese,
och västanvinden blåste, jag tror i dagar tre.
Allt gick med liv och hälsa, med stora steg framåt,
och Fröbergs lag i sladden uti en gammal båt.
Vår proviant och föda bestod av margarin,
för fläsk fanns ej att köpa, och inte har vi svin,
men några ludna korvar, som säljs i ögonmått,
och chefen han försäkrar att måtten håller gott.
En liten helskäggsgubbe han har till adjutant,
ibland har han befälet och är som kommendant.
Han drillar sina toner som näktergaln i lund,
blott kaffetåren smakar med ett uti hans mun.
Ja, litet fisk har ljustrats, som ock till föda går.
Det strider visst mot lagen, det kom jag nu ihåg.
Men lagen vill jag glömma, när nöden trycker på,
när läckerbiten laxen står klar i öppen våg.
Nu är det tio dagar vi flottat timret fram,
och äro nu i Örträsk, och där är också damm,
men dammen måste vaktas för ramponerings skull,
jag hört det tio gånger, att tjärn är mer än full.
233