I detta nummer - Västerbottens museum

Berättelser om kosthållet
Flottarnas kost bestod ofta bara av bröd (t ex
Hotings spisbröd) och fläsk (ofta sk amerikanskt
fläsk). Man drack också mycket kaffe. Tillgången
på det amerikanska fläsket innebar, liksom det lätttillgängliga
vetemjölet, en mindre omvälvning i
skogs- och flottningsarbetarkosten. En bild av detta
kosthåll ger den meddelare, född 1893 i Rödålund,
Umeå socken, som 1910 gav sig iväg på »langflyttje»
upp till Sorsele och som färdkost för 28
mils färd hade ett kilo amerikanskt fläsk och två
kilo bröd. »Å så jekk ve (meddelaren och hans far)
å åt dell e danne (det där) va slut», berättar han.
(DAUM, bd 946.)
Den mångomtalade kolbullen ingick också i
flottningsarbetarkosten, även om den där aldrig
slog igenom på samma sätt som bland de stationära
skogsarbetarna. Kolbullen var mycket lätt tillagad.
Man gjorde en tjock smet äv kallt vatten, vetemjöl
och salt, hettade stekflottet till kokning och hällde
i smeten som fick koka i flottet.
Lisa Johansson berättar i boken Saltlake och
blodvälling litet grand om kolbullens något kontroversiella
introduktion i lappmarken: »Kolbullens
historia började, då vetemjölet och det amerikanska
fläsket kom till lappmarken. Skogsarbetarna
blev då stora fläsk- och vetemjölskunder. Speciellt
svårt hade emellertid vetemjölet det i portgången.
I synnerhet äldre och konservativa människor brukade
säga, att det var ett syndigt frosseri att äta vetemjöl.
Många ifrågasatte till och med om kolbullsätaren
efter slutad levnad hade någon möjlighet att
få komma in i himmelriket. Det fanns också handlare,
som vägrade att sälja vetemjöl till fattiga skogsarbetare
och torpare. Det hände, att mor ibland hade
svårigheter att få köpa vetemjöl hos handlaren i
Idvattnet, och en gång fick hon en grundlig avbasning
av hans hustru, som i stränga ordalag varnade
mor för den slöseriets anda, som spritt sig bland de
fattiga skogsarbetarhushållen. En gång, då jag hungrig
satt och betraktade en skogsarbetare, som åt en
kolbulle, minns jag att jag tyckte mycket synd om
denne man, som satte sin salighet på spel genom ett
så slösaktigt och högmodigt frosseri, men dessa
samvetsbetänkligheter försvann helt och hållet, då
han skar ett stort stycke ur kolbullen och gav mig
det att äta, samtidigt som han slog upp en stor
kopp kaffe åt mig.»
Ackordslaget på Ängesbäcken tar kafferast. Varje flottare
medförde vanligen sin egen kaffepanna. Ett järnspett används
som upphängning. Foto i Umeå flottningsförenings
arkiv.
När flottarna kom till trakter där de med relativ
lätthet kunde proviantera, införskaffades mjölkprodukter
av olika slag. En flottare (född 1891), bosatt
i Manjaur i Degerfors socken, berättar bl a att
man i en gård i Gransjön silade »mjölka ti stora tråg
å sä fick dem (flottarna) köp med grädd å allt å sä
to hon femtan öre tråge. Å gräddn va sä olecklit
tjock. Å sä to a (hon) fem öre för varje kornbrö du
köpt å a. Å då du to de där tunnbrö å doppe ne i
den där gräddn, sä va gräddn sä tjock sä bröe höll
allri.» Men det var inte, berättar samme sagesman,
på alla ställen som bespisningen var så bra. På ett
annat rastställe »fick flyttjara köp mårtn (mört) sä
myttje dem ville» för femtio öre per tråg. Vidare
fick man här köpa »file, som va tjette (tätat) nan
gång i mars». Den kosten smakade inte lika bra!
Svårigheten att proviantera blev självfallet ännu
större under kristider. Belysande är därvid följande
berättelse (efter en meddelare född 1901, Åmsele
i Degerfors socken): »Då (under första världskriget)
var e ju ont om matn, alldes ofantlit. Men då sku vi
ju få na extra tilldelning ve som var i flottningen,
231