I detta nummer - Västerbottens museum

Från Liliåns skiljeställe vid Ön, omkring 1920. Ur Berndt Lundstedts fotosamling.
varje är strax före sekelskiftet, uppger Olof Almqvist.
Den som ansågs vara mest betrodd fick flottningen,
inte alltid den lägstbjudande. Sedan var det
att »lej falke å fli ne timmre». Albin Lövgren
(f 1894), Nordansjö, Vilhelmina, säger att »Lundbergarna»
hade ackord på flottningen i Malgomajsjön
på 1920-talet. De lejde folk som skulle ha tagit
fram virket till Volgsjön till midsommar. Om inte,
väntade böter. Ett vanligt belopp var 50 öre per
stock.
De direkta avtalen med flottningsföreningen uppskattades
mest av arbetarna. Entreprenadsystemet
var allmänt avskytt och kom också bort i samband
med kollektivavtalen på 1920- och 1930-talen.
Bäckflottaren var alltså en jordbrukande arbetare
bosatt i närheten av det eller de vattendrag där
han arbetade. I huvudälven var förhållandena annorlunda.
Under våren och sommaren skedde visserligen
fortlöpande det s k uthållningsarbetet, som
bestod i att hålla stränderna fria från virke. Detta
bortsattes ofta på ackord till strandägarna.
Men frampå sommaren när bivattendragen var
slutflottade, vidtog slutrensningen (rumpan, sladden,
långflottningen), där manskapet hade ett mer
blandat ursprung. Slutrensningen började närmast
källflödena och gick sedan neröver för att till sist
nå skiljet vid kusten. Detta kunde i den snabbflottade
Öre älv ske redan mitt i sommaren, men i en
195