I detta nummer - Västerbottens museum

More documents

Recommendations

Info

Det är naturligt att Linné inte kände till flottningen under sin Lapplandsresa. 1732 hade efterfrågan på trävaror ännu inte kommit i gång. De sågar som fanns — halvtannat hundratal i Norrland efter kommissionsräfsten i Hälsingland 1702 och i Ångermanland 1703 — var små och obetydliga. 1825 fanns i Västerbotten 33 sågar, alla tämligen oansenliga. Norrlandssågarna kännetecknades av »en utpräglad smådrift av samma slag som mjölkkvarnarnas, fiskarnas och bondehamrarnas», skriver Wilhelm Carlgren i sitt arbete De norrländska skogsindustrierna intill 1800-talets mitt. Men Linné borde ändå ha kunnat gissa att det var älvarna som skulle komma att utnyttjas. Ty dels var vattnet av hävd den viktigaste transportleden för stora och långväga frakter, dels var flottning känd på Linnés tid. Den finns belagd åtminstone från 1600-talet och har med all säkerhet förekommit för transport av ved till Bergslagens gruvor alltifrån bergshanteringens begynnelse, d v s 1300-1400-talen. Karl XII hade 1717 förordnat om flottning av masteved genom Motala ström. Framemot mitten av 1700-talet hade det emellertid börjat röra sig så smått, en ny tid skymtade. Ett kungligt brev av den 23 februari 1739 »Till Samtel:e Landzhöfingarne ang:de brädehandeln i riket samt des befordran», har följande att berätta: »Och som Sågebruksidkarne skola vara underkastade varjehanda svårigheter så vid det nödige Sågtimbrets anskaffande som dess flottande och transporterande fram till Sågverken genom undertiden nog långa och besvärliga orter och vägar; Så på det denne trähandel i möjligaste måtto befrämjas kunde, besynnerligen på de orter, varest skogarne på <strong>detta</strong> sättet fördelaktigast kunna nyttjas och varest ansenlige såverk äro anlagde, finna Riksens Ständer nödigt vara, att vederbörande Landzhöfdingar uti alla billiga mål böra befordra och facilitera sågverken samt befordra och tillhålla Krono- och Jägare- Betjänterna, att göra Sågverken all skälig handräckning uti vad som deras Assistans vid flottningarne och timbrets framskaffande genom vattudragen eller vid andra tillfällen kan behövas.» Fram till 1739 års kungliga brev hade sågverken behandlats tämligen styvmoderligt av statsmakterna i jämförelse med järnbruken. Järnhanteringen hade anor som Sveriges betydelsefullaste exportgren, omhuldades som svenskt näringslivs heliga ko, 168 och man såg — <strong>detta</strong> var långt före Bessemer — i en expanderande trävarurörelse ett hot mot råvarutillgångarna. Nu tilläts sågar med fina blad, »af holländskt maner», årlig utsyning och förädling av ett visst antal träd på allmänningsskog. De tidiga småsågarna var vattensågar. De var därför företrädesvis belägna vid forsar och fall längs älvarna. Först efter ångsågens genombrott under senare hälften av 1800-talet kunde sågar placeras direkt vid kusten och hamnarna. Därför var det till en början mest bräder, sparrar, tjärtunnor, masteved, battens, pit props och andra bearbetade trävaror, producerade inne i landet, som flottades ner till kustens lastageplatser för vidare transport med segelfartyg. Det förekom både lös- och fastflottning av dessa produkter. Fastflottning innebar att bräderna surrats samman med hjälp av vidjor, senare kättingar, som i en sammanhängande flotte gled på älven ner till kusten. Det förekom att dessa flottar utnyttjades som ett billigt transportmedel. Flottarna manövrerades med styråror som kunde vara 25 à 30 fot långa. »Dessa flottfärder kommo vid sidan av sin verkliga uppgift att även tjäna samtidens kommunikationsbehov. Ofta passade folk från inlandet på att följa flottarna till kusten för att uträtta sina ärenden i staden. Det var på den tiden heller inte ovanligt att se hela möblemang på flottarna, då folk flyttade ned till lastageplatserna och sågverken. Att 'åka flotte' var ett nöje under helgdagskvällar för ungdomen, som brukade dansa på flottarna. Den utför älven glidande brädflotten med allmogemusik och dansande ungdom ombord var en pittoresk folklivsbild under ljusa och vackra lördagskvällar mitt i högsommaren. Längre fram i tiden hände det också, att hela blåsorkestrar medföljde.» (Reinhold Olsson, cit. i Birger Norman, Samverkan med en flod. Sollefteå 1966.) Det flottades emellertid också en del rundtimmer i äldsta tid. Kramfors sågverk fick redan på 1740talet »tillsåga det sågtimmer, som Reselius (ägaren) genom flåttningen från Ådalen ärnar ditföra». Lo sågverk, också det i nedre Ångermanälven, gavs frihet att »Såga det Timmer som ifrån de längst up mot fiällen belägne skogar Ådahlarne kallade, genom flotning utför forssar och strömmar kan framskaffas...». Rundtimmerflottning förekom med sä-
Flottarlag vid Åman omkring år 1900. Okänd fotograf. En av männen till vänster håller i en yxa, som ofta användes t ex för att hugga av den sk »bindstocken» i en bröt. Mannen med slokhatten i mitten håller en kort »snipperhake». I förgrunden syns hur en »brötspak» används. kerhet i Ångermanälven redan på Johan III:s tid. Harald Wik omtalar i Norra Sveriges sågverksindustri att vissa sågverk i Ångermanälven 1740 hade 15 mil flottleder och Ledu såg i Lögdeälven 12 mil. Rätten till vattnet Ända sedan flottningens början har man stridit om vem som egentligen har rätt till vattnet i älven. Flottningen har konkurrerat med bönder och strandägare, som velat ha vatten till sina kvarnar och som fått betes- och slåtterängar lagda under vatten; i södra Sverige var jordbruKets starka ställning en viktig orsak till att flottningen aldrig fick fotfäste som transportmetod. Där fick häst och släde eller vagn och så småningom bil och järnväg göra tjänst i stället. Vidare ansåg laxfiskarna i Norrland att deras utKomst försämrades. Fiskare i Ångermanälven framställde i en skrivelse 1755 krav om »alfvarligt förbud» mot all vidare flottning »uti Långsele Kronofors af Ångermanlands södra Elf». 1778 klagade Baggböleborna hos landshövding- 169
Page 1 and 2: sterbotten • 3*81
Page 3 and 4: Söndagen den 6 september öppnades
Page 5: — • m m mm Sverker Sörlin har
Page 9 and 10: hit hörde skogsbolagens ekonomiska
Page 11 and 12: Byske älvs sorteringsverk, ritning
Page 13 and 14: som pådrivare. I den stadgades nä
Page 15 and 16: nad avlöste varandra, destruktion
Page 17 and 18: De stora lugnvattenområden som ska
Page 19 and 20: - ÅM G VARPRÅT— 7QiriP. H.K.R.
Page 21 and 22: Spelflotte på Torvsjön, Åsele. T
Page 23 and 24: Odaterad ritning efter förslag av
Page 25 and 26: Timmertransport med lastbil omkring
Page 27 and 28: på folk. Det kan förefalla av rin
Page 29 and 30: inget som säger att det alltid kom
Page 31 and 32: Flottarlag bestående av småbrukar
Page 33 and 34: Från Liliåns skiljeställe vid Ö
Page 35 and 36: 6.000 dagsverken. Genomsnittslönen
Page 37 and 38: Därför var de första lokala avta
Page 39 and 40: »Här går det så till att så sn
Page 41 and 42: Stövlar på tork utanför Storfors
Page 43 and 44: OM NYINGEN Nyingen var en alldeles
Page 45 and 46: Långflottare Andersson i vila efte
Page 47 and 48: Johan Fredrik Cornell - porträtt a
Page 49 and 50: ångbåtstrafiken, som gick i södr
Page 51 and 52: yggnaderna vid Pengfors och Nyby re
Page 53 and 54: En flottning i Östernoret på 1930
Page 55 and 56: »VIEN» OCH »GRANBANNA» Inbomnin
Page 57 and 58:
Under första världskriget rådde
Page 59 and 60:
skulle ju dricka kaffe och så där
Page 61 and 62:
EN »MEMORY-MAP» Denna karta beskr
Page 63 and 64:
strömssida med hjälp av båtshake
Page 65 and 66:
OM BÅTARNA OCH REDSKAPEN Flottning
Page 67 and 68:
OM KÄLLORNA Utrymmet medger endast
Page 69 and 70:
Berättelser om kosthållet Flottar
Page 71 and 72:
som var lite frän: 'Ha du sitt, sn
Page 73 and 74:
KÄLLOR OCH LITTERATUR De huvudsakl
Page 75 and 76:
Vindelälven, början av 1930-talet
Page 77 and 78:
KA säljer biljetter. Foto: Birger
Page 79 and 80:
SLÖJDKURSER Under hösten anordnas
show all

I detta nummer - Västerbottens museum

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?