Att öppna en dörr till samtidskonsten - Region Värmland

sedan ca, höll hon på att krocka med en kvinna som körde på fel sida av vägen samtidigt som
kvinnan pratade i sin mobiltelefon. Kvinnan tittade surt på henne när hon tutade för att hon
skulle köra tillbaks till sin sida av vägen.
Blygsel var ett annat ord. Hon tycker att svenska barn och ungdomar är mycket mer öppna än
tyska. De tar för sig, de frågar. De är öppna mot vuxna, äldre och mot sig själva. De tar det de
vill utan att vara ohövliga. De är snälla och vågar hälsa. I Tyskland gör de inte så. De vågar
bara inte. Hon tror de känner sig löjliga eller dumma när de säger Hej till någon. Här är det
ganska vanligt att man säger Hej till någon som man träffar i skogen eller t.o.m. i stan. Och
när man är på någon fest kan det komma fram ett barn som säger: Hej, hur är det med dig och
vad heter du. Det är kul, tycker hon. Och det känns normalt. Hon saknar det i Tyskland. Där
tycker de det är pinsamt eller löjligt att göra så.
Avundsjuka, om materiella föremål. Det tycker hon inte är så vanligt i Sverige i jämförelse
med i Tyskland. Där är det mycket värre. Där pressar sig folk och jobbar extra för att tjäna
mer pengar till en häftigare bil eller hus än grannens. Det ska vara finare bättre, dyrare, större
än grannens. Detta syns inte i Sverige på samma sätt, för hon ser många hus som kunde
behöva lite mer färg, det åker många gamla bilar ute på vägarna. Sedan tror hon inte att folk i
Sverige går och jobbar övertid bara för att kunna köpa större, bättre, snyggare bil än grannens.
Det är det som händer i Tyskland. Och ändå är de missnöjda, för pengarna räcker ändå inte till
att komma så långt upp att den andre inte kan komma ikapp.
I Tyskland är det många som definierar sig efter vad de äger och inte vem de är. I Tyskland
fick hon problem med avundsjukan, för att hon kunde åka iväg och ha kul på semester, rida en
häst, fast hon bara jobbade så mycket som hon kände för, sällan heltid. Men hon hade ingen
mobiltelefon, ingen bil. Sina pengar lade hon på lägenheten, maten, sina djur och någon resa
då och då. Och det var oftast camping. Men hennes grannar tyckte det var orättvist att hon
kunde åka på semester tre gånger om året. Men hon tänkte att för de pengar grannen lade i sin
mobiltelefon, reste hon bort tre gånger om året. Men det kunde inte grannarna inse.
Senaste julen fick hon en mobiltelefon och blev så besviken. När hennes sambo gav den till
henne grät hon. Det var inte så lyckat. Den var det sista hon ville ha. Men han tyckte hon
skulle ha en när hon red ut med sin häst i skogen. Men hon har ridit i tjugo år och aldrig
behövt en mobiltelefon. Nu har hon en, men för det mesta är den avstängd eller ligger hemma.
Hon behöver fortfarande tio minuter för att skriva ett sms … Hon vill inte satsa sin tid på
sådant. Hon har heller ingen telefonsvarare hemma, för är hon inte hemma, så är hon inte
hemma! Hon vill inte känna sig tvungen att ringa upp folk när hon kommer hem. När hon är
upptagen, är hon upptagen, annars går hon och svarar.
Det här ovan tycker jag är ett exempel på Robert Witkins och Malcolm Ross modell för den
kreativa processen, s 94 i Estetik i förskolan av Brit Paulsen:
Förnimmelse, > Inre struktur > Impuls > Hypotes-Medium Form > Inre struktur
Möte med
omgivningen
”Aktiveringen av ett ofullständigt mönster gör oss oroliga och vi måste på ett eller annat sätt
uttrycka denna oro om vi ska kunna befria oss från spänningen. Driften eller impulsen att
handla expressivt är det medel vi har att återupprätta jämvikten i vårt känslosystem. Om vår
expressiva handling kastar lite ljus eller bringar lite ny insikt i det ofullständiga mönstret,
känner vi tillfredsställelse och framstår som mer oss själva Ross 1978, s 53, citerad efter
Braanaas 1985”) (Paulsen, Brit Estetik i förskolan. 1996 Studentlitteratur).
33