Att öppna en dörr till samtidskonsten - Region Värmland

Vi var några som hade sett filmen om Jackson Pollock. Vi pratade om den och om boken På
drift, av Jack Kerouac och i samband med det läste jag ur Den abstrakta expressionismen på
sid. 15:
”Hans väg till berömmelsen är ett klassiskt exempel på den amerikanska vägen till lyckan. Från vilda västern
reste han till storstaden. Tog världen med storm men fann att framgången var svår att handskas med. ( … )
Pollock hade svåra problem med spriten och dog på höjden av sin berömmelse, utarbetad och uppenbarligen
förtvivlad. En del kritiker har hävdat att Västerns landskap och de ändlösa resorna i hans tidiga liv har satt sin
prägel på Pollocks måleri. Han tyckte med säkerhet om storheten i det amerikanska landskapet och den öppna
vägens lockelser, det var kanske ingen tillfällighet att han dog på landsvägen 1956. Han höll en våldsam fart i en
kurva och körde på ett träd.
D. H. Lawrence ger i en essä om Walt Whitman visa inblickar i amerikansk kultur som är anmärkningsvärt
träffande för Pollock och hans medpionjärer i New York-skolan. ”Det är det amerikanska heroiska budskapet.
Själen bygger inte upp murar omkring sig Den drar sig inte tillbaka och söker sina inre riken i mystisk extas. Den
ropar inte på frälsning till en fjärran Gud. Den går ner till vägen där vägen öppnar sig till det okända, slår följe
med andra vars själar dras till den, fullbordar inget utom själva resan och de arbeten som hör till själva resan.”
Målningarna kunde vara 8 meter långa och syftet med det var att man skulle tappa bort sig
själv. Och Pollocks målningar skulle ge intryck av att de hade varken början eller slut, kanske
en koppling till ”storheten i det amerikanska landskapet och den öppna vägens lockelser”.
Som kontrast till Jackson Pollocks kraftfulla fysiska måleri, visade jag bilder Mark Rothkos
mer meditativa måleri i målningarna Rött, vitt och brunt och Svart på grått.
Han har en mild, lysande och sensuell palett. Man kan se slöjor av tunt pigment dra över
duken och sugas in i den, varma färger ligger över kalla, kalla över varma, mörka över ljusa
och ljusa över mörka. Fortsättningsvis på sid.27 läser jag:
”Men sensualitet är inte detsamma som njutning. Rothkos färgytor har en kontemplativ intensitet och inbjuder
till att helt gå upp i dem. Bland elementen i sin konst nämnde han: ”Ett klart sysslande med döden. All konst
innehåller antydningar om dödlighet.”
Rothko föddes i Ryssland 1903 och emigrerade med sin familj till USA vid 10 års ålder 1913. (…)
Fastän Rothkos kompositioner kan spaltas upp i skilda komponenter lyckades han behålla ytans integritet. Det
finns ingen central blickpunkt. Hans rektanglar fyller bilden, vars form de upprepar och befäster. På grund av att
han använder lavering lyser dukens textur igenom. Med ett sting av ironi understryker han motsättningar mellan
illusionen av ett molnigt djup och den hårda, synligt påtagliga duken.
Atmosfären i sådana mogna arbeten som Rött, vitt och brunt från 1957 är passiv och meditativ.
Ogenomskinliga dimmor av upplöst färg inbjuder betraktare till en stilla rymd, en bildlig motsvarighet till dröm.
De uttrycker en inre obehaglig melankoli, i känsla nära Vergilius’ sunt lacrimae rerum et mentem mortalia
tangunt: ” Det finns tårar i tingens natur och hjärtan rörs av förgänglighet.” Rothko ändrade inte denna
7