Att öppna en dörr till samtidskonsten - Region Värmland

Jag tror att man kan ta till sig mer, än man tror. Och jag tror det är spännande och intressant
att äntligen kunna förstå eller få ett förhållande till den där ”konstiga” moderna konsten som
kanske har retat gallfeber på en. En sak är säker. Jag tycker inte man ska underskatta
människors förmåga att göra det. Jag har upplevt att deltagarna fått en klarare bild av
samtidskonsten samtidigt som vi haft roligt tillsammans.
Jag upplever att konsten på institutionerna känns mer levande, när man skapar en slags
dialog/möte med den, i och med att man utgår från den, när man arbetar med barn och vuxna
och när man samtidigt kan relatera till sina egna erfarenheter i mötet/dialogen med bilden och
sedan i det egna arbetet. Det är spännande att lyssna på andras erfarenheter och upplevelser.
Reflektioner om yrkesrollen: Jag vill uppmuntra eleverna till att tycka att det är roligt,
intressant och viktigt att uttrycka sig i bild genom att visa intresse för det de gör, lyssna till
deras tankar och även vara ett levande exempel på att jag står för det och tar det på allvar,
genom att visa att jag själv håller på med bild och berätta om mitt skapande.
Reflektioner om den pedagogiska dokumentationen:
Jag märker hur jag efterhand som jag lyssnar på bandet och skriver ner det som vi gjort, får
nya idéer om hur jag kan jobba vidare. T.ex. att gräva sig djupare inom vissa delavsnitt. Det
blir så tydligt, när man har dialogerna på band och kan gå tillbaka och lyssna igen och man får
det på pränt framför sig. En annan gång kan jag fokusera mer på experimenterandet och ge
det längre tid. Det är ju det här med tiden. Men nu har jag översikt över helheten och kan välja
vilka bitar som jag vill utveckla i framtiden. Det är bra att diskutera med andra också, för det
hjälper också till att synliggöra och för sig själv utveckla processen. Man får också med de
fantastiska samtalen, där deltagarna berättar om sina tankar och idéer, om det de arbetar och
experimenterar med.
Lenz Taguchi, Hillevi Varför pedagogisk dokumentation, s. 56:
Via pedagogisk dokumentation har vi möjlighet att se barnet på nytt – om och om igen – och
vi gör oss synliga för oss själva
Redovisning och diskussion av litteraturen: Konstpedagogikens dilemma av Anna Lena
Lindberg
Om reception, på s. 277 står det att: ”Reception kan ses som ett möte mellan erfarenheter.
Betraktaren går in i bildläsningen utifrån sina speciella behov och förutsättningar, som
grundlagts i hans/hennes tidigare socialisation”. Det har märkts tydligt, när det kommit upp
olika personliga berättelser i samband med genomgången av de olika –ismerna.
Vidare: ”Konstverket, bilden, har precis som betraktaren sin historia. Det är omgivet av en
krans av betydelser. Det är framställt av en person med specifika erfarenheter, inskrivet i en
kontext av andra konstverk och som regel dessutom tolkat av tidigare betraktare”. Detta har
blivit tydligt under presentationen av de olika konstinriktningarna, hur de uppkommit och vad
som är kännetecknande, exemplen på olika konstverk och när vi gick runt och undersökte
vilka –ismer som kunde finnas representerade på Värmlands Museum. Jag har velat ge
deltagarna överblick och förståelse för att uttrycken uppstår utifrån olika naturliga skeenden
och rörelser i samtiden, pendeln svänger fram och tillbaka, och att uttrycken sedan blir
individuella beroende på att vi är individer.
”En följd av detta synsätt blir att all reception är selektiv. Av bildens många möjliga
betydelser aktualiserar betraktaren det fåtal som täcker situationen. Var och en har sina
glasögon. Det finns i princip lika många bildläsningar som det finns betraktare. Såtillvida är
det verkligen betraktaren som gör tavlan”. Jag har uppmuntrat deltagarna att ta fram sina
egna erfarenheter genom att fråga om de kan känna igen sig i uttrycket (ev. deras eget sätt att
måla), om de kan associera till något de varit med om eller om konstverket väcker några
38