Att höra i skolan – om några förutsättningar som rör ... - Barnplantorna

Detta material är en redigerad version av föreläsning från höstterminen -08 vid distanskurs riktad till lärare som i sin 

undervisning möter elever med hörselnedsättning. Kursen har getts av Örebro Universitet. 

Håkan Bergkvist, hörselteknisk samordnare, Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM), Örebro. 

Att höra i skolan – om några förutsättningar som rör delaktighet för 

elever med hörselnedsättning 

Pedagogiska förändringar och förutsättningar 

Välkommen till ett avsnitt som ska handla om hörselteknik i skolan. 

Sedan 70-talet har jag följt hörselskadade barns skolgång i olika skolformer och sett hur 

pedagogiska och tekniska förutsättningar runt elever med hörselnedsättning förändrats över 

tid. Jag är själv hörselskadad och när jag gick i skolan som individualplacerad på 60-talet var 

det i en skola som var präglad av förmedlingspedagogik och den hörselteknik som jag 

använde mig av var anpassad till de förutsättningar som gällde då, nämligen att se till så att 

jag kunde höra läraren. 

Bakom en kateder som var upphöjd på ett podium satt läraren och serverade sina kunskaper 

till oss elever. Alla kunde se och höra henne bra. Och med en efterklangstid som gav mycket 

eko hade vi en akustik som gjorde att salen var lättpratad och allt prat kunde lätt bre ut sig i 

klassrummet. Det fungerade bra eftersom det naturligtvis bara var en i taget som fick prata. 

Pedagogiken har sedan dess förändrats. Då serverades kunskaperna till en tyst klass. Idag har 

vi aktiva elever och med lärprocesser som ofta ligger i själva samtalet mellan elever och 

lärare. Vi har dialogiska lärandemiljöer med elevaktiva arbetssätt, grupparbeten, fri placering 

i klassrummet, okonventionell möblering, osv. Allt sammans förändringar som blir tydliga 

om vi ställer de olika arbetssätten bredvid varandra. Därmed inte sagt att det ena har ersatt 

det andra. Tvärt om kan vi ofta se att båda modellerna lever ”sida vid sida”. I korta drag kan 

förutsättningarna i klassrummet beskrivas enligt följande: 

”Då” ”Nu” 

Pedagogen förmedlar Alla förmedlar 

Helklass Grupparbeten 

Styrd turtagning Spontan dialog 

Statiskt utnyttjande av salen Flexibelt utnyttjande av salen 

Individuella bänkar eller bord i rader Öar eller konferensbord + grupparbetsbord 

Tabell 1. 

1(18)


Förmedlingspedagogisk modell kompletteras/ersätts med en dialogisk där alla är med 

och ”kunskapar” i skolan. 

Vi har gått från en undervisningssituation med enbart storklass till en hel del 

grupparbeten. 

Vi har gått från en mycket styrd och tydlig turtagning till en metodik som även ger 

utrymme för ”bikupor” och spontana samtal i klassrummet. 

Man kan säga att den tidigare modellen innebar ett ganska statiskt utnyttjande av 

klassrummet medan man nu använder salarna på ett mer flexibelt sätt. Exempelvis kan 

samma sal nyttjas för såväl SO-ämnen som NO-ämnen. 

Tidigare hade eleverna sina individuella bänkar. I dag är det vanligt med friare placering i 

klassrummen. Möblering i öar och vi kan också se möblering med konferensbord och 

grupparbetsbord. 

Båda modellerna lever sida vid sida och därför behöver vi ha teknik som passar olika 

pedagogiska förutsättningar. 

Den tidigare undervisningen skedde i mycket strukturerade former vilket passade mig som 

hörselskadad elev väldigt bra. Det var tydligt vem som pratade, det var lätt att avläsa och 

dessutom upprepade läraren ofta vad kamraterna sa. Tekniken utgjordes av en trådbunden 

mikrofon placerad på katedern framför läraren. Den sladdbundna miken var kopplad till en 

trälåda placerad på en bänk intill min egen och utrustad med på/av-knapp och via 

volymkontroll och ett par hörlurar hade jag full kontroll på mitt lyssnande. 

Det var en teknik som fungerade för en individualplacerad elev i den tidens pedagogik. 

Men idag ställs större krav på elever med hörselnedsättning. Det är betydligt tuffare att ta 

sig igenom skolsystemet som hörselskadad i dag jämfört med på min tid. Orsaken kan vi 

finna i brister som rör hörselteknik, pedagogiska stödresurser och ljudmiljöer som inte är 

anpassade till aktuell pedagogik. 

Vi har en större utmaning i dag när det gäller att åstadkomma goda betingelser för elever 

med hörselnedsättning jämfört hur det var på 60-, 70- och 80-talen. 

I litteraturlistan till den här modulen finns Lotta Conniavitis Gellerstedts undersökning. Den 

handlar bland annat om de individualplacerade elevernas skolsituation. Hon har fortsatt att 

bearbeta sitt material och tittat specifikt på skolsituationen för elever som är 

individualplacerade. 

2(18)


Elevgruppen är ca 400 elever i år 7 t.o.m. gymnasiet och som alla fått hörapparat/CI. Utifrån 

användning av hörapparater/CI och hörselteknik i skolan är eleverna indelade i 3 grupper 

som är ungefär lika stora. 

1. En tredjedel av eleverna använde hörapparater/CI och hjälpmedel. 

2. En tredjedel använde enbart sina hörapparater/CI. 

3. En tredjedel använde inte sina hörapparater/CI. 

En av hennes frågor till eleverna handlar om vad eleverna ansåg som viktigt för att de skulle 

kunna delta i undervisningen. Bland 9 olika alternativ fick de plocka ut de 3 som de ansåg 

som viktigast för att kunna delta i undervisningen. 

Elever med hörapparat och 

hörselteknik 

1. Bra ljudmiljö (inget buller, 

stolskrap, eko mm.) 

2. Lärarnas sätt att vara och 

undervisa. 

3. Hörselteknisk utrustning 

som fungerar. 

Elever som enbart använder 

hörapparat 


undervisa. 



3. Klasskamraternas sätt att 

vara. 

Elever som inte använder 

hörapparat 


undervisa. 



3. Klasskamraternas sätt att 

vara. 

Tabell 2 

Alla tre grupperna menade att ”lärarnas sätt att vara och undervisa” och ”bra ljudmiljö” var 

de två viktigaste villkoren för att de skulle vara delaktiga. Intressant är att även elever som 

använde hjälpmedel satte dessa som de två viktigaste villkoren för sin delaktighet och att 

fungerande hörselteknik kom som tredje alternativ. 

För att kunna bedriva undervisningen på ett sätt som gör att elever med hörselnedsättning 

verkligen känner sig delaktiga krävs att läraren har gedigna kunskaper om hörselskador, 

akustik, pedagogiska och kommunikativa strategier och givetvis hörselteknik. 

Eftersom elevgruppen med hörselnedsättning inte är stor så är det inte lätt att som vanlig 

lärare hinna skaffa sig rutin när det gäller att undervisa elever med hörselnedsättning. 

Hörselskadades Riksförbund visar i sån årsrapport 2007 att gruppen elever med 

hörselnedsättning som går i grundskola och gymnasium är drygt 9 000 varav drygt 4 000 

elever blivit ordinerade hörapparat/CI. I grundskolan är antalet elever knappt 6 000 med 

resp utan hörapparat/CI varav 84 % går som individualplacerade med hörande kamrater. 

Alltså, knappt 5 000 elever finns i den allmänna grundskolan vilket innebär att det i snitt 

finns färre än en hörselskadad elev per grundskola i vårt land. Därför är det svårt att som 

3(18)


lärare hinna skaffa sig rutin som gör att man på rätt sätt kan matcha behoven hos elever 

med hörselnedsättning. Och desto viktigare blir stödjande insatser, från ambulerande 

hörselpedagoger och hörselvården, till undervisande lärare och annan personal och inte 

minst till eleverna. 

Akustisk miljö 

Det andra villkoret, som eleverna angav som viktigt för sin delaktighet, var en bra akustisk 

miljö. Det innebär att buller från till exempel ventilation, intilliggande verksamheter och 

efterklang (i dagligt tal: eko) måste begränsas. Om den akustiska miljön inte är bra kommer 

barn och ungdomar att få svårare att uppfatta vad som sägs. Det drabbar alla men 

framförallt de med hörselnedsättning och i synnerhet hörselskadade barn med ett annat 

modersmål än det som används i klassrummet. 

Hörselvården gör ofta mycket värdefulla kartläggningar av den akustiska miljöer i skolor och 

kommer med rekommendationer till förbättringar. Allt för att skapa bra förutsättningar till 

hörapparat- och teknikanvändande. För några år sedan gjordes en sådan karläggning i 

Region Skåne, totalt omfattades 247 skollokaler med åtgärdsförslag till förbättringar av 

ljudmiljöerna. 

Ett par år senare gjordes en uppföljande kartläggning av samma lokaler med det dystra 

resultatet att inga av lokalerna blivit anpassade fullt ut enligt hörselvårdens 

rekommendationer. 

Under Nordiska Audiologiska sällskapets konferens på Island 2008 redogjorde professor 

Einar Laukli för akustiska villkor och vad som krävs för god akustisk tillgänglighet i förskolor 

och skolor. Han nämnde även att ämnet har uppmärksammats i många år och att det redan 

för 30 år sedan var mycket diskuterat och beskrivet i litteraturen. Trots det så har vi i stort 

sett samma problem idag som vi hade då med dåliga ljudmiljöer i förskolor och skolor. 

På många håll har vi kvar en akustisk miljö som mer är anpassad till den gamla pedagogiken 

än den moderna. När vi hade förmedlingspedagogik var inte den långa efterklangstiden 

något större problem efter som en i taget pratade. Men i dag har vi en pedagogik och 

arbetssätt som ställer mycket höga krav på akustiken. 

Buller och minne 

Om vi kompromissar med villkoren i den akustiska miljön så får eleven betala genom att 

satsa mer av egen kraft o energi på att tolka vad som sägs. Och det blir mindre ork över för 

minne och inlärning. Hela processen, att tolka vad som sägs och att bearbeta och minnas 

informationen, ligger i vårt korttidsminne som har en begränsad kapacitet. 

4(18)


Om jag ska lyssna på någon som talar måste jag först och främst höra vad som sägs. För att 

få ett sammanhang i det som sägs måste jag koppla ihop de orden jag hör med det som sagts 

innan. Dessutom måste den nya informationen bearbetas genom att knyta den till tidigare 

information som finns lagrad och slutligen ska allt lagras i långtidsminnet. 

Hela processen sker i vårt korttidsminne. Om vi då måste anstränga oss för att höra varje 

enskilt ord, så tar det allt större del av korttidsminnet i anspråk. Och vi får svårare att minnas 

det vi hört. 

En hörselnedsättning gör att vi måste anstränga oss för att höra. I en sämre akustisk miljö får 

vi anstränga oss mer vilket gör att korttidsminnet belastas hårdare. Ju svårare att höra desto 

hårdare arbetar korttidsminnet. För att minska belastningen på korttidsminnet och ge 

eleverna mer ork över till att bearbeta o minnas kunskaper så måste vi ställa krav på de 

akustiska miljöerna i skolan, klassrum ska vara så tysta som möjligt – inget onödigt buller. 

Buller i de här sammanhangen handlar t.ex. om ventilationsljud, efterklang och oljud från 

korridorer. Men det handlar också om elevernas egna aktivitetsljud i klassrummet. Ett 

effektivt sätt att minska aktivitetsljuden i klassrummet är att minska gruppstorlekarna. 

Om det finns behov av att kartlägga den akustiska miljön i skolan så kan oftast de 

Audiologiska klinikerna bistå och föreslå rekommendationer. Tyvärr tycks dessa insatser i 

vissa landsting omfattas av besparingar vilket går ut över barn och ungdomarnas möjlighet 

till delaktighet. 

Det finns byggregler och en branschgemensam överenskommelse om standard och krav som 

ska gälla för olika typer av verksamheter. Om vi åtminstone kunde börja följa de krav som 

gäller för hörande så skulle vi komma en god bit på väg mot bättre ljudmiljöer med mindre 

bakgrundsljud i skolan. 

Att höra i störande bakgrundsljud 

En hörselnedsättning påverkar många dimensioner i vårt hörande. Men gemensamt för flera 

av dem är svårigheter att höra vad som sägs när det samtidigt finns andra störande 

bakgrundsljud. Ju starkare bakgrundsljud desto svårare att höra vad som sägs. Förhållandet 

mellan talet som vi vill höra (signalen) och de störande bakgrundsljuden (bruset) uttrycks 

som signal-brus-förhållandet, förkortas SNR (efter engelskans Signal-to-Noise Ratio). 

Hörseltekniska undervisningshjälpmedels uppgift är att förbättra just SNR-förhållandet. Det 

sker genom att hjälpmedlen överbryggar avståndet mellan talaren och lyssnare och kan på 

så sätt göra talet starkare än bakgrundsstörningarna. Ett bra signal-brus-förhållandet innebär 

att eleven kan lyssna till talet utan större ansträngning. 

5(18)


Kravet på signal-brus-förhållandet skiftar beroende på om vi pratar om vuxna eller barn, 

normalhörande eller hörselskadade och inte minst om det är barnets eget modersmål eller 

ett annat som används i klassrummet. 

För normalhörande vuxna krävs att det finns ett SNR på 6-9 dB, det vill säga att talet ska vara 

6-9 dB starkare än störningen, för att utan ansträngning kunna höra vad som sägs. 

(I sammanhanget kan det vara intressant att veta att ca 10 dB höjning av ett ljud upplever vi 

som en fördubbling av ljudstyrkan). 

Hörselskadade vuxna behöver upp till 10 dB bättre SNR jämfört med hörande. 

Barn behöver upp till 5 dB bättre SNR jämfört med vuxna 

Och om ett annat språk än modersmålet används skolan medför det behov av upp till 

5 dB bättre SNR. 

Olika studier visar att barn blir mer störda av buller än vuxna. Eftersom barn befinner sig i 

språklig utveckling är talets redundans en nödvändig tillgång i språkutvecklingen. Den 

lingvistiska redundansen blir emellertid snabbt reducerad i en bullrig miljö och i synnerhet 

blir de energisvaga konsonanterna svåra att höra och därmed påverkas talförståeligheten 

och språkutveckling. 

Så, om elever med hörselnedsättning ska höra tal, med rimlig grad av ansträngning, måste vi 

åstadkomma en ljudkvalité där talet presenteras ca 25 dB starkare än bakgrundsstörningen. 

SNR-förbättring med hjälpmedel 

Med hjälp av hörapparater och hörseltekniska hjälpmedel kan vi förbättra signal-brusförhållandet. 

I bland möter vi uppfattningen att det räcker med digitala hörapparater för att 

åstadkomma bra signal-brus-förhållande och till och med att moderna hörapparater skulle 

göra hjälpmedel onödiga. 

Det kan vara värt att fundera över det en stund… vad kan moderna hörapparater göra för att 

förbättra hörbarheten i till exempel ett klassrum där det finns bakgrundsstörningar i form av 

annat prat och vad betyder det i förhållande till annan hörselteknik? I tabell 3 nedan visas 

möjligheter att med olika tekniker förbättra signal-brus-förhållandet. 

6(18)


Möjligheter att förbättra signal-brus-förhållandet med olika 

tekniker i ett klassrum. 

Åtgärd SNR-förbättring 

Signalbehandling i hörapparaten 0-2 dB 

Riktmikrofoner i hörapparaten 2-3 dB 

Bilaterala hörapparater 2-3 dB 

Sunt förnuft (minska talavståndet) ca 12 dB 

Hörapparatkombinerade hjälpmedel (korta mikavstånd) upp till 25 dB 

Arne Gustafsson 2006: Auditiv miljö, hörselteknik och akustik i specialskolan 

Tabell 3 

Signalbehandling i hörapparaten 

Olika typer av signalbehandling i hörapparaterna har som syfte att förbättra 

taluppfattbarheten i en bullrig miljö. Ofta nås ingen påtaglig förbättring men däremot kan 

signalbehandlingen göra att lyssning blir mer behaglig och mindre tröttsam. Förbättringen 

som signalbehandlingen kan åstadkomma av SNR är 0 – 2 dB. Det innebär att med 

signalbehandlingen kan man, med bibehållen talförståelse, tolerera en ökning av bullernivå 

på 0-2 dB jämfört med att inte ha den förbättrade signalbehandlingen. 

Riktmikrofoner i hörapparaten 

Riktmikrofoner på hörapparater ger fördelar om man kan rikta sitt hörande. Det är 

naturligtvis nödvändigt att kunna göra det eftersom det ljud man vill lyssna på inte alltid 

kommer framifrån. Små barn har inte hunnit utveckla sin förmåga att rikta lyssnandet och 

därför bör riktmikar introduceras först när barnen når skolåldern. 

Dagens riktmikrofoner kan förbättra signal-brus-förhållandet med 2-3 dB. 

Bilaterala hörapparater 

Om hörselnedsättningen möjliggör hörapparater på båda öronen kan signal-brusförhållandet 

förbättras med 2-3 dB jämfört med att använda en hörapparat. Två 

hörapparater kan ofta ge avsevärt större förbättring än så eftersom bilaterala hörapparater 

ger fördelen att man slipper huvudskuggan som annars skulle kunna uppstå om man enbart 

har hörapparat på ett öra. Om talaren befinner sig på ”fel sida”, det vill säga den sida som 

inte har hörapparat, kommer huvudskuggan att dämpa talet kraftigt och därmed försvåras 

diskriminationen. Dessutom reduceras lokalisationsförmågan av ljud vilket ytterligare 

försvårar. 

7(18)


Sunt förnuft 

Om avståndet är stort till den jag pratar med och det är svårt att höra så brukar jag, tack vare 

sunt förnuft, ta några steg närmare den jag pratar med för att tydligare höra vad som sägs. 

På så sätt kan signal-brus-förhållandet förbättras. Om jag minskar talavståndet från 4 meter 

till 1 meter förbättrar jag signal-brus-förhållandet med 12 dB. (Den akustiska avståndslagen 

ger att signalen avtar med 6 dB vid varje avståndsfördubbling.) 

Hörapparatkombinerade hjälpmedel 

Den sista punkten handlar om olika typer av hjälpmedel som kan användas tillsammans med 

hörapparater. Beroende på vilken typ av hjälpmedel som vi väljer kan det förbättrade signalbrus-förhållandet 

hamna mellan ett negativt värde (bakgrundsstörningen är starkare än 

talet) upp till 25 dB eller mer beroende på styrkan i bakgrundsstörningen. 

Den stora variationen, från ett negativt värde till 25 dB eller mer, är helt beroende av 

avståndet mellan talaren och mikrofonen. 

Så, på frågan ovan: vad kan digitala hörapparater göra för att förbättra signal-brusförhållandet? 

kan vi se att hörapparaterna inte förbättrar signal-brus-förhållandet lika 

effektivt som hörapparatkombinerade hjälpmedel som utnyttjar korta mikavstånd. 

Om vi tittar vi på hur hörapparaterna över tid har förbättrat sin förmåga att göra tal hörbart i 

en bullrig miljö så finns det i och för sig inte så många studier på temat men i fig 1 ser vi en 

amerikansk studie från Ethymotic Research som visar utvecklingen. På 60-talet krävdes det 

att störningen var 35 dB svagare än talet för att man skulle kunna höra vad som sades. Det 

var kanske ingen större idé att ha en hörapparat på sig när man skulle kommunicera i en 

bullrig miljö. Men sedan dess har en successiv förbättring skett och i början av 90-talet kom 

Fig 1 

8(18)


hörapparatteknologin som anpassade sin förstärkning till ljuden runt omkring vilket framför 

allt innebar förbättrad lyssningskomfort. Från 90-talets början har utveckling planat ut. De 

digitala hörapparaterna kom några år senare dock utan nämnvärd förbättring av SNR. 

Slutsatsen är alltså att vi definitivt behöver hörapparatkombinerade hjälpmedel och även 

hörapparattillverkarna menar att de är nödvändiga, speciellt i skolmiljön där den akustiska 

miljön ofta är dålig. 

Krav på hörapparater/CI för skolbruk 

Det centrala hjälpmedlet är förstås hörapparaten/CI. Egenskaperna i hörapparater/CI 

kommer att avgöra hur undervisningshjälpmedlen fungerar. Därför finns mycket man kan 

säga runt hörapparater/CI men utan att fördjupa mig i ämnet finns det några punkter som är 

värda att påpeka när det gäller hörapparater/CI till skolbarn. 

Hörapparater/CI till barn ska naturligtvis vara driftsäkra och flexibla. 

Driftsäkerheten innebär att de ska tåla tuffa tag eftersom barn av naturliga skäl sliter hårt på 

sina hörapparater/CI. Förutom driftsäkerheten ska de också vara flexibla och kunna paras 

ihop med olika typer av hjälpmedel. Därför ska hörapparater/CI ha telespole och elingång 

vilket gör dem kompatibla mot andra hjälpmedel och därmed blir det möjligt att skapa 

funktionella lösningar i skolan. Det är det ena. 

Det andra är att hörapparater för skolbarn ska ha volymkontroll och omkopplare med tydliga 

lägesmarkeringar som gör det möjligt för barnet att välja hur man vill lyssna, 

1. via hörapparatens inbyggda mikrofon på det akustiska ljudet (M) 

2. via telespolen på ljudet från ex.vis en teleslinga i klassrummet (T) 

3. eller en kombination av båda lägena (MT) 

Omkopplaren är ofta utformad som en tryckknapp utan lägesmarkeringar vilket medför att 

det blir omöjligt för föräldrar och personal i förskolan att avläsa inställningen och om så 

behövs – ändra den. Med tydliga reglage blir tillvaron enklare för både barn och de vuxna 

som finns i barnets närhet. 

Vad ska vi prioritera i tekniken, enkel användning eller bra ljud? 

När vi pratar om hörseltekniska undervisningshjälpmedel rör vi oss i ett landskap med 

många olika tänkbara alternativ med olika kvalitéer både vad gäller användarvänlighet, 

anpassning till pedagogiska krav, flexibilitet och inte minst när det gäller kvalitén på ljudet. 

9(18)


Utbudet av olika lösningar är större än någonsin och produkternas tänkta primära 

användningsområde ibland otydligt. Vi måste själva veta vilka kvalitéer vi vill uppnå. Om vi 

frågar barn och ungdomar vad de prioriterar i tekniken - enkel användning eller bra ljud - 

kommer vi att upptäcka att prioriteringarna är olika beroende på vilka krav de har på 

ljudkvalitén. 

Figur 2 illustrerar sambandet mellan grad av hörselnedsättning och behov av SNR. Ju större 

hörselnedsättning desto viktigare blir ljudkvalitén, vilket medför att man även kan tänka sig 

tekniska lösningar som kan vara lite krångliga att använda. Har man en lindrigare 

hörselnedsättning så blir enkelheten i handhavandet viktigare än ljudkvalitén. 

För vilken kategori elever ska vi göra våra lösningar? Självklart måste vi åstadkomma 

lösningar som både låter bra, det vill säga har en bra ljudkvalité, men som dessutom är enkla 

att använda. Våra lösningar ska fungera bra oavsett grad av hörselnedsättning. 

Om några tekniska lösningar 

I huvudsak finns det två grupper av hörseltekniska undervisningshjälpmedel vilka 

karaktäriseras av att de i 

- ena fallet utgörs av fasta installationer 

- och i andra fallet bärbara/portabla system. 

Fasta installationer innebär att man installerar en lösning med syftet att elever och lärare ska 

ha en teknik som är enkel att använda och som är driftsäker. Med hjälp av enbart sina 

hörapparater kan eleven koppla upp sig trådlöst till teleslingan och på så sätt höra lärare och 

kamrater som pratar i sina mikrofoner. Pedagogerna har en eller flera trådlösa mikrofoner 

och elever har bordsmikrofoner med svanhalsar eller trådlösa mikrofoner beroende på 

Fig 2 

10(18)


undervisningsform, hörselklass eller individualplacering. Nackdelen med fasta installationer 

är att den är bunden till klassrummet. 

De fasta installationerna som används vid gruppundervisning av hörselskadade (hörselklass) 

innebär att det i regel finns en teleslinga i klassrummet. Slingförstärkaren, som skickar en 

ström genom teleslingan, får sin signal från olika programkällor som kan vara TV/DVD, 

musikanläggning. Den vanligaste programkällan är en eller flera radiomottagare som tar 

emot ”ljudet” (radiosignalen) från en eller flera trådlösa mikrofoner. Eleverna lyssnar, via 

sina hörapparater och hörapparatens telespole, på ljudet från teleslingan. (Fig 3). 

I de radiotekniska lösningarna kommer driftsäkerheten i hög grad att påverkas av vilka 

komponenter som väljs. Anledningen är att radiosignalens styrka varierar i rummet vilket 

dels beror på avståndet mellan den trådlösa mikrofonen och mottagare men framförallt på 

att radiosignalen, som studsar runt i rummet, kan möta sig självt i motfas vid 

radiomottagarens antenn. Ett motfasförhållande innebär att radiosignalerna kan motverka 

varandra och mer eller mindre ta ut varandra helt. Om det tillåts ske, kan under korta 

stunder, starkt brus uppstå liksom korta avbrott i ljudet. För att motverka fenomenet är 

stationära mottagare konstruerade som ”dubbla radiomottagare” (sk diversity-mottagare) 

och på så sätt kan signalöverföringen från trådlös mikrofon till stationär mottagare bli robust 

och pålitlig. Det är alltså viktigt att stationära radiomottagare består av ”dubbla mottagare” 

(diversity-mottagare) där den mottagare som känner av starkast radiosignal är aktiv. I 

Fig 3 

11(18)


sammanhang som är publika, t.ex. teatrar, kongresshallar etc. används alltid 

diversitymottagare. När det gäller teknik till elever med hörselnedsättning är inte alla 

installationerna utförda på det sättet utan ibland kan vi se budgetlösningar där man 

använder sig av en enkel mottagare och då är risken stor att det uppstår brusigt ljud och till 

och med avbrott i ljudet som kan upplevas som en glappkontakt någonstans i teknik-kedjan. 

Det kan tyckas att jag redogör onödigt ingående för den här problematiken. Men orsaken till 

att jag trycker på vikten av att använda diversity-mottagare är att medvetenheten om 

problemet inte är särskilt hög. Om ni arbetar med elever som använder olika hörseltekniska 

lösningar i skolan kommer en viktig uppgift vara att se till så att tekniken fungerar utan 

problem. De problem som jag beskrivit ovan kanske inte upptäcks vid en hastig 

kontrollyssning utan kräver att ni lyssnar via hörseltekniken när den används under olika 

betingelser, t.ex. på olika platser i klassrummet eller vid olika möblering. Det räcker inte att 

under en kort stund lyssna av och konstatera att det låter bra utan det är viktigt att lyssna av 

och förvissa sig om att det inte uppstår problem med ljudet över tid. Personal som arbetar 

nära eleverna är alltså mycket viktiga när det gäller att utvärdera de ev fel och brister som 

kan finnas i tekniken. 

De trådlösa mikrofonerna kan vara i olika utförande med halskrok, mygga eller med en sk. 

”madonnamikrofon”. Bästa signal-brus-förhållandet ger ”madonnamikrofonen” eftersom 

den sitter nära munnen och dessutom med konstant avstånd vilket gör att talnivån hålls 

jämn. 

Utan försämring av ljudkvalitén kan de fasta systemen enkelt komplettras med flera 

mikrofoner. Antingen i form av ex.vis bordsmikrofoner med ”svanhalsar” och ”tal-ut-knapp” 

eller trådlösa mikrofoner. Möjligheten att komplettera med flera elevmikrofoner är 

angelägen eftersom undervisningen ofta bygger på elevmedverkan och det kräver att 

elevernas mikrofoner finns nära tillhands. 

Fasta installationer möjliggör driftsäkerhet och bra ljudkvalité vilket är viktigt med tanke på 

att eleven troligen ska sitta och lyssna via hörseltekniken i flera timmar under en dag. 

Vi kan också enkelt skapa möjligheter till kamratmedhöring vilket är ett krav med tanke på 

hur metodiken ser ut idag med dialogpedagogik och elevaktiva arbetssätt. 

Nackdelarna är att möbleringen i klassrummet kan bli låst och att tekniken bara går att 

använda i det rum där det är installerat. 

För de individualplacerade eleverna är sladdbundna elevmikrofoner oftast inget alternativ. 

Men likväl finns behovet av att höra kamraterna. Det vanliga är att klassrummet försetts 

med två trådlösa mikrofoner, en som används av läraren och den andra som ”skicka-runt- 

12(18)


mikrofon” bland eleverna. Det är en lösning som inte matchar modern pedagogik med 

elevaktiva arbetssätt vilket kräver en snabb och effektiv turtagning mellan eleverna. Därför 

kommer en skicka-runt-mikrofon att ganska snart bli ”bortglömd” och eleven som är 

beroende av den för att höra sina kamrater ger upp i sina försök att påminna kamraterna. 

Om det händer så är vi tillbaks i en lösning som rent funktionellt är jämförbar med vad jag 

hade på 60-talet. 

Ett sätt att göra turtagningen enklare är att införa flera trådlösa mikrofoner. I Norge har 

modellen med flera trådlösa mikrofoner använts sedan 90-talet men har haft svårare att få 

fäste i Sverige. Sedan ett par år tillbaks har man i Örebro län börjat införa modellen. Den 

Elevmedhöring via flera trådlösa 

mikrofoner. (Norska modellen). 

Bild från www.gnresound.se. 

innebär att två till fem elever samsas om en mikrofon allt beroende på hur eleverna 

grupperas i klassrummet. Mikrofonerna har en ”push-to-talk-knapp” och är aktiv så länge 

som eleven trycker på knappen. Elevmikrofonerna sänder till en och samma stationära 

mottagare vilket innebär att endast en mikrofon i taget kan vara aktiv. 

Lärarmikrofonen/lärarmikrofonerna sänder däremot till egen/egna mottagare på egen kanal 

och kan därför alltid vara aktiv. Ljudet från kamrater och pedagoger distribueras till eleven 

via teleslinga. Modellen är illustrerad i Fig 4. (Bilden visar även ett överföringsled, från 

stationär sändare till miniFM-mottagare, som kan tillgripas om speciella förutsättningar 

råder). 

Fig 4 

13(18)


De bärbara/portabla systemen finns i olika utförande. Mikrofonerna är oftast i samma 

utförande som till fasta installationer men är sällan möjliga att kombinera med den fasta 

anläggningen med mindre att en ändring av mikrofonens egenskaper genomförs – oftast av 

en tekniker eller annan person som är väl förtrogen med tekniken. 

Mottagaren, som eleven använder, är antingen i ”body-pack/belt-pack-utförande” alltså en 

apparat som man har i fickan eller klämmer fast med clipet i kläderna och oftast sker 

lyssningen via en halsslinga med hörapparat i MT- eller T-läge eller en direkt anslutning via 

sladd till hörapparatens elingång men även hörtelefoner är möjliga att ansluta till 

mottagarna. 

Det andra utförandet är s.k. miniFM-system. En sockerbitsstor mottagare är då 

direktansluten till eller inbygg i hörapparaten. Ofta kallas miniFM för MLx vilket är 

missvisande eftersom MLx är en modellbeteckning och miniFM finns i flera olika fabrikat 

och modeller. 

MiniFM-tekniken är liten och smidig vilket gör att den är enkel att ta med sig. Eftersom den 

får sin strömförsörjning från hörapparaten krävs ingen laddning och vill man så kan den vara 

kopplad till hörapparaten hela dagarna och blir då enkel att hålla ordning på. 

För att uppnå det lilla formatet har konstruktörerna av miniFM-tekniken varit tvungna att 

skala bort funktioner som annars är viktiga för en bra radioöverföring och bra ljudkvalité. 

Förminskad antenn och avsaknad av diversity medför att radioöverföringen påverkas 

negativt. Det som är särskilt besvärligt är att ljudkvalitén och driftsäkerheten ibland kan bli 

påverkad av rummet där tekniken används. Om det finns metall i rummet 

(belysningsarmaturer, elektriska apparater, väggreglar, etc.) uppstår reflexioner mot detta 

Fig 5 

14(18)


som mer eller mindre kan släcka ut radiosignalen vid mottagarens antenn med följd att 

kraftigt brus uppstår eller att radioöverföringen bryts. 

Phonak som är en stor tillverkare av miniFM skriver så här på sin hemsida: ”Föremål som 

plåtskåp, dataskärmar, belysningsarmaturer kan orsaka interferens eller reducera 

räckvidden.” Phonak rekommenderar att kunniga personer gör dagliga rutinkontroller av 

systemen innan skoldagen börjar. Och på deras hemsida kan man ladda ner en checklista 

som ska gås igenom innan dagens övningar börjar. 

Påtagligt är, att jämfört med stationära system, innebär tekniken mindre dynamik och högre 

grundbrus och vuxna hsk har myntat begreppet FM-brus som då anspelar på den förhöjda 

brusnivån i tekniken. 

American Speech-language-Hearing Association, ASHA, rekommenderar I sina guidelines för 

anpassning och kontroll av miniFM att uppmätning av elektroakustiska data ska göras ett par 

gånger per år när det gäller små barns miniFM-system. 

Om miniFm ska användas i skolan måste tekniken värderas på individuell nivå av elever som 

är vana vid bra ljudkvalité. Med goda referenser är det möjligt att bedöma om eventuella 

nackdelar kan uppvägas av teknikens litenhet. Naturligtvis ska tekniken prövas och 

utvärderas i den miljö där den ska användas. Men med tanke på kvalitetsskillnader som i dag 

finns mellan våra vanligt förekommande fasta och portabla system bör i första hand fasta 

installationer väljas som basutrustning och portabla lösningar som komplement att användas 

temporärt vid t.ex. studiebesök och utflykter. 

Team Teaching 

Dagens pedagogik kräver att eleverna kan höra varandra. Som nämnts är det relativt enkelt 

att lösa det om vi förser eleverna med individuella bordsmikrofoner som ex.vis i en 

hörselklass. Eller så kan vi, om det handlar om individualplacerade elever, använda oss av ett 

trådlöst flermikrofonsystem (Norska modellen), som jag tidigare beskrivit. Men hur gör vi 

om eleven har miniFM? Hur ska eleven då kunna höra sina kamrater? 

En modell som blivit relativt allmän är Team Teaching som ursprungligen är framtagen för 

att, vid sidan av att ordinarie pedagog har en trådlös mikrofon, även kunna förse en 

assisterande lärare med trådlös mikrofon. Lösningen innebär alltså att två trådlösa 

mikrofoner används. En ”Master-mikrofon” och en ”Slav”-mikrofon. ”Slav”-mikrofonen 

sänder till en ”Master”-mikrofonen som skickar den egna samt den mottagna 

mikrofonsignalen till elevens miniFm-mottagare. Tekniken medför dock att systemets redan 

höga brusnivå får ytterligare brustillskott från den extra mikrofonen. Vidare införs ytterligare 

15(18)


ett osäkert överföringsled av signalen vilket kommer att öka på brus och plötsliga avbrott. 

Det är en ljudkvalité som inte är rimlig att utsätta eleverna för under en hel skoldag. 

Tillverkarna har själva insett att detta inte är någon bra lösning och ett sätt att komma runt 

problematiken kan vi nu se i en lösning från Phonak och som heter Inspiro. Tekniken medger 

upp till 10 trådlösa mikrofoner där en i taget är aktiv. En ”mastermikrofon” kan gå in och 

bryta de andra mikarna för att själv ta över. De röststyrda ”elevmikrofonen” har ordet så 

länge som någon pratar i den om inte ”mastermiken” går in och bryter. 

Ett annat system är Comfort Audios ”Digisystem” som även det har intressanta möjligheter 

för skolverksamhet. Då tänker jag inte på den centrala bordsmikrofonen i det systemet utan 

på mikrofoner som bygger på korta mikavstånd. 

Både Phonak och Comforts nya system är oprövade och behöver utvärderas av elever som är 

vana användare av hörselteknik. Som i all ny teknik finns det buggar och olika bekymmer 

som ännu inte är upptäckta. Ny teknik måste därför införas under mycket kontrollerade 

former. Bäst på att utvärdera tekniken är förstås teknikvana elever tillsammans med 

pedagoger och tekniker. 

Vems är ansvaret för hörseltekniken i skolan? 

I diskussioner som rör kostnadsansvar för hörseltekniska undervisningshjälpmedel används 

olika begrepp som personliga hjälpmedel, pedagogiska hjälpmedel och lokalanpassning. 

Diskussionen har sitt ursprung i terminologi och definitioner som användes i regeringens 

utredning ”Hjälpmedel SOU 2004:8” och i Hjälpmedelsinstitutets utredning ”Vems är 

ansvaret för hjälpmedlen i skolan”. Båda dessa utredningar har skapat ovisshet och oklarhet 

kring vem som ska ansvara för olika hjälpmedel och ofta hänvisas till dessa utredningar när 

kostnadsansvar diskuteras. Ingen av utredningarna har emellertid resulterat i propositioner. 

Det betyder att Regeringens tidigare beslut, från 1983, fortfarande gäller. På underlag från 

propositionen 1982/83:174 beslöts då att hälso och sjukvårdshuvudmännen skulle överta 

ansvaret från kommunerna för att studerande med funktionshinder skulle förses med 

hjälpmedel i undervisningssituationen. Det avsåg grundskola, gymnasiet, statlig o kommunal 

vuxenutbildning samt högskola. 

I propositionen kan man se att i hjälpmedelsförteckningen ska ingå "sådan utrustning som 

behövs för att elevens personliga hjälpmedel skall fylla sin funktion, tex. förstärkare för 

hörselskadade, liksom mikrofon och andra hjälpmedel för lärare som undervisar eleven." 

Akustikåtgärder ligger emellertid på skolhuvudmannen. 

16(18)


För att sammanfatta del hela så ska landstinget stå för hjälpmedlen i skolan (även 

teleslingor) och skolhuvudmannen ska stå för lokalanpassningar ex.vis akustikregleringar. 

Att arbeta vidare med 

Akustik o teknik för aktuell pedagogik 

Det finns mycket kvar att göra när det gäller att åstadkomma lösningar med bra kvalitéer och 

som matchar pedagogiska behov. Det är inte ovanligt att vi fortfarande ser akustiska 

förutsättningar som hör hemma i 70-talet liksom tekniska lösningar som enbart syftar till att 

överföra lärarens röst till eleven precis som när jag själv gick i skolan på 60-talet. 

När ni kommer ut till eleverna ska ni titta på de lösningar som finns och fundera över om 

teknikvalet är anpassat till elevens behov och de pedagogiska behoven. 

Samarbeta i team – välj rätt teknik 

Det är viktigt att det finns ett team runt eleven som kan pedagogiska och tekniska frågor. Ett 

bra team kommer också att kunna ha inflytande på tekniklösningarna. Ett engagerat 

samarbete innebär att ni och eleverna kan ställa krav på bra och funktionell teknik. 

Lyssna själv på tekniken 

Den kanske viktigaste frågan av dem alla: 

- Hur låter det om ni med egen hörapparat lyssnar via elevens hjälpmedel? 

Det är viktigt att ni hjälper eleverna med att upptäcka brister som finns i tekniken. 

Det finns flera undersökningar som visar att vi inte kan utgå från att eleven kommer att 

rapportera eventuella teknikproblem. Därför måste ni hjälpa till med att upptäcka bristerna. 

Det bästa sättet är förstås att lyssna med samma teknik som eleven använder och därför ska 

ni skaffa egen hörapparat så ni kan till exempel kan lyssna på teleslingan och även koppla in 

elevens miniFM-system . 

Några kom ihåg! 

• Ställ krav på driftsäkerhet, ljudkvalité och inte minst anpassning till pedagogiska 

behov! Vi har inte bättre hjälpmedel än vad vi kräver. 

• Den moderna pedagogiken med dialog och grupparbete kräver mycket bra akustik! 

• Samarbeta 

• Utvärdera 

• Lyssna själv 

17(18)


Litteraturlista 

Conniavitis Gellerstedt, L, 2007. Om elever med hörselskada i skolan. 

Specialpedagogiska institutet, Örebro. 

Hörselskadades Riksförbund, 2007. äh, det var inget viktigt… Stockholm: HRF 

Gustafsson, A, 2007. Auditiv miljö. Hörselteknik och akustik i specialskolan. Rapport 2007:7. 

Örebro: Specialskolemyndigheten. 

Hjälpmedelsinstitutet, 2008. Vems är ansvaret för hjälpmedel i skolan. Stockholm. 

Killion, MC, 1997. Hearing aids: Past, present, future: Moving toward normal conversation in 

noise. British Journal of Audiology, 31, 141-148. 

Proposition 1982/83:174. Om vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen, m.m. 

Stockholm. 

Sjöström, M 2007. Anpassningar i praktiken för elever med hörselnedsättning – 

en utvärdering av hinder och möjligheter. Örebro: Riksförbundet för döva, hörselskadade 

och språkstörda barn. 

SOU 2004:83. Hjälpmedel. Betänkande av LSS- och hjälpmedelsutredningen. Stockholm. 

SOU 1981:23. Tekniska hjälpmedel för handikappade. 

Delbetänkande från integrationsutredningen. Stockholm. 

18(18)

Att höra i skolan – om några förutsättningar som rör ... - Barnplantorna

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?