Kristendom - religion-slotte - home

Buddhism 60
Historia
Buddhismen leder sitt ursprung från en av de många
frälsningslärare och ordensstiftare, som uppstod i
Indien i världssmärtans tidevarv, när den högre andliga
kulturen och den djupare självkunskapen gjort den
gamla offerreligionen och den spekulation, som anslöt
sig därtill, otillräcklig för andens behov. De flesta av
dessa ordensstiftares verk ha spårlöst försvunnit. Av de
mer betydande har jaina-sekten, som fanns före Buddha
och ännu fortlever, för Indiens religionshistoria haft en
med buddhismen jämförlig vikt. Buddhismen ensam
har fått världshistorisk betydelse. Förklaringen därtill
torde till stor del böra sökas i stiftarens personlighet.
Buddhismens utveckling kan delas in i tre tidsperioder.
1. 550 f.Kr–450 f.Kr. Buddhas livstid.
Buddhistisk proselytism vid tiden för Indiens första kejsare, Ashoka
den store (273-232 f.Kr.).
2. 450 f.Kr–100 e.Kr. Ashoka krigade och tog alla kungadömen och enade Indien. Han fick då samvetskval och
bestämde att Indien skulle vara buddhistiskt och han bildade buddhistiska skolor.
3. 100 e.Kr–700 e.Kr. Under denna period sprids buddhismen.
Buddhismen växte hastigt, och fanns redan under Buddhas tid i stora delar av norra Indien. Buddhismen vände sig
redan under Siddhartha Gautamas levnad till både kvinnor och män vilket var ytterst ovanligt i kastsamhällets
Indien. Även utan att bli munk eller nunna kunde man sluta sig till orden och understödja den, liksom förhållandet är
med tertiarierna inom franciskanerorden, den företeelse inom → kristendomen, som erbjuder de flesta
jämförelsepunkterna med buddhismen.
Buddhismen dog under 1100-talet praktiskt taget ut i de trakter där den uppstått. Flera samverkande orsaker bidrog
till detta; dels tillhörde det ledande skiktet i Guptariket i allmänhet Vishnusekten inom → hinduismen; dels
inkorporerade den mycket anpassningsbara hinduismen snart Buddha i sin gudalära, så att Buddha omnämndes som
en av Vishnus avatarer (inkarnationer); dels gav den turkiska muslimska invasionen och förstörelsen av Nalanda år
1193 under ledning av Bakhtiyar Khilji den slutliga dödsstöten till buddhismen i norra Indien.
Men samtidigt som buddhismen sakta dog ut i sitt ursprungsland spred den sig runt om i Asien. I länder som Tibet,
Kina, Mongoliet och Japan i norr och Burma, Thailand, Kambodja, Sri Lanka och Vietnam i söder blev buddhismen
en ledande religion, om än inte ensam.
Sedan den indiska självständigheten från Storbritannien 1947 har buddhismen sett ett starkt återuppvaknande i
Indien. De kastlösas ledare, tillika den indiska författningens huvudförfattare, Babasaheb Ambedkar, avsvor sig då
hinduismen och övergick till buddhismen. Många andra kastlösa följde hans exempel och antalet buddhister i landet
steg snabbt från några hundratusen till flera miljoner.
Buddhalegenden
Siddharta Gautama föddes troligen 563 f.Kr. i ett litet nordindiskt rike. Hans far var en furste så Siddharta Gautama
växte upp i lyx och överflöd. Men vid 29 års ålder fick han för första gången se en åldring, en sjuk och en död. Han
hade inte sett något sådant förut, då hans far skyddat honom från obehagliga upplevelser. Det var vid denna tidpunkt
han insåg att varken livet eller rikedom är något som finns för evigt. Efter detta träffade han en munk som tog
avstånd från livets förgängliga värden. Siddharta Gautama beslöt sig för att följa munkens exempel och lämnade sitt
hem, fru och son för att leva i askes. Efter sex år av umbärande tyckte han att han ändå inte fick någon visdom. Så
han lämnade sina lärare och vänner för att ensam ägna sig åt meditation. Efter en tid när han satt och mediterade
under ett fikonträd vid floden Ganges förstod han livets mening. Han blev ”upplyst” (Buddha). När han hade blivit