Positiv särbehandling och akademin - Sociologiska Institutionen ...

teoretiker så har 1970-talets feminism som gemensam nämnare att söka efter
orsaken till förtrycket och underordningen, själva den mekanism som kan
förklara och störta patriarkatet. Utgångspunkten är kvinnor eller kvinnlighet,
kategorier grundade på gemensamma erfarenheter eller en kvinnlig essens. 13
Under 1980-talet blir den här lite förenklade bilden betydligt mer
komplicerad och det beror på ett flertal olika faktorer. Svarta kvinnor i
framför allt USA börjar anklaga den teoretiska feminismen för rasism och
etnocentrism. De hävdar att den feminism som finns tillgänglig teoretiskt
bara avspeglar vita, västerländska, medelklasskvinnors erfarenheter och
villkor, samt att det finns en ‘(o)medveten’ ovilja hos dessa att lyssna till
svarta kvinnors röster. ‘Svart’ feminism börjar utmejsla egna teorier och
ståndpunkter för att förflytta sig själva från ‘marginalen till centrum’ i
feminismen. 14 Liknande argument framförs även från de lesbiska feminister
som av delvis andra anledningar utesluts ur feminismen. De ifrågasätter den
för givet tagna heterosexualitet som genomsyrar synen på könsrelationer i
feministiska texter och kräver erkännande för lesbiska (och manliga
homosexuella) och därmed också ett teoretiskt ifrågasättande av sexualitet
som ‘naturligt’ heterosexuell. 15 Kritiken från svarta och lesbiska feminister
sätter projektet att definiera orsaken till förtrycket i gungning och det blir allt
svårare att se det gemensamma hos kvinnor. Som Lisbeth Larsson skriver:
‘Kvinnan med stort K förvandlas till kvinnor i obestämd pluralis precis som
70-talets Feminism blir det mångfaldigade feminismer’. 16
men under senare tid har bilden av ett kön separerat från genus luckrats upp och ibland kastats
om helt, som hos ex. Kessler och McKenna, 1985, s. 163, genom att genus placeras före
kropp/individ. Butler, 1996, skriver så här: ‘[H]ur kan man bli kvinna om man inte varit det
hela tiden? Och vem är denna ”man” som blir? [...] Om genuset alltid finns där på förhand
och avgränsar det mänskliga, hur kan vi då tala om en människa som blir sitt genus’ (s. 148).
13
Barrett och Phillips, 1992, s. 2-4; Bradley, 1996, s. 92; Tong, 1989, s. 1-7. Liberala
feminister, eller liberalfeminister, använde termer som socialisering, könsroller, stereotyper
och diskriminering för att förklara underordningens principer. Socialistiska och marxistiska
feminister försökte istället förklara patriarkatet som kapitalistiskt eller vice versa, d.v.s. ett
kapitalistiskt system som tjänar på kvinnors underordning (behovet av ett oavlönat patriarkat)
eller en patriarkal ordning som upprätthålls genom exploatering av kvinnors produktion.
Radikalfeminister betonade moderskap, sexualitet och reproduktion (som en ‘medveten’
kontrast till produktion), d.v.s. de pekade ut reproduktionskontroll och en normativ
(hetero)sexualitet som patriarkatets kärna. Samtliga dessa feministiska inriktningar
problematiserade hur kön och makt hänger samman, men i betydligt olika utsträckning och
med varierande innebörder (t. ex. som individuella möjligheter eller förutsättningar,
relationer, institutioner eller strukturer).
14
Citatet är hämtat från undertiteln på en tongivande bok (hooks, 1984) inom den ‘svarta’,
feministiska rörelsen i USA.
15
Se t. ex. Rich, 1980, s. 640ff, som kritiserar heterocentrismen inom feministisk teori genom
att tala om tvångsmässig heterosexualitet som en av vår tids stora problemkomplex. Den
manliga gay-rörelsen, ‘tredje världen’-feminister och queer- och HBT-teori är också delaktiga
i kritiken av heterosexualitet och den västerländska feminismens normativa status (för den
senare, se Lambda Nordica, 1996, nr. 3-4, vol. 14).
16
Larsson, 1996, s. 6. Se även West och Fenstermaker, 1996, s. 359-360.
12