Positiv särbehandling och akademin - Sociologiska Institutionen ...

Working Paper Series 2003/1 

Fredrik Bondestam 

Positiv särbehandling 

och akademin 

Tjugofem år av ideologi, retorik och praktik 

Sociologiska institutionen 

Uppsala universitet 

2003

Working Paper Series 2003/1 

Fredrik Bondestam 


och akademin 

Tjugofem år av ideologi, retorik och praktik 

Redaktör: Hedvig Ekerwald 

Sociologiska institutionen 

Uppsala universitet 

2003

ABSTRACT 

Bondestam, Fredrik (2003): Positiv särbehandling och akademin: Tjugofem 

år av ideologi, retorik och praktik. (Affirmative Action and Academia: 

Twentyfive Years of Ideology, Rhetoric and Practice). Working Paper Series 

2003/1. Uppsala: Department of Sociology, Uppsala University, 212 pp. 

This study analyses the ideological, rhetorical and practical consequences of 

implementing affirmative action in Swedish academia from 1975 to 2000. Through a 

series of discursive analyses, with affirmative action as the focal point, it is argued 

that politics of gender equality in academia is situated in a web of different 

paradoxes. The means for establishing gender equality is proven to be dependent on 

conflicts between liberal, social democratic and feminist ideologies, on a gender 

difference dilemma, and on gender neutral suppositions justifying the ideal of 

meritocracy. 

Empirically, different texts are analysed discursively. First, the analysis 

focuses the construction and implementation of the Swedish gender equality 

legislation and the governmental politics concerning higher education, through 

which affirmative action is initially defined and legitimised. Then, the media 

coverage and debates following the government bill in 1995 establishing 

professorships for the underrepresented sex are put under scrutiny. Finally, five 

interviews made for this study with professors appointed to these special 

professorships are discussed in detail, especially the question of how it was to 

receive such designated posts and also some questions on the relations between 

gender, affirmative action and discrimination. 

Key words: sociology, affirmative action, academia, gender equality, 

ideology, discourse analysis. 

© Fredrik Bondestam, Department of Sociology, Uppsala University, P.O. 

Box 821, S-751 08 Uppsala, Sweden. E-mail: fredrik.bondestam@soc.uu.se 

ISBN: 91-506-1671-4 

ISSN: 1403-0365 

Layout: Anders Hökback 

Printed in Sweden by Tryck & Medier, Uppsala 2003

To an extent, the Swedes have been 

adding ‘women’ and stirring 

Carol Lee Bacchi 

The politics of affirmative action 

Att göra något utan att riktigt veta 

vad man gör är att ge sig själv en 

möjlighet att upptäcka något 

man inte visste i det man gjort 

Pierre Bourdieu 

Homo Academicus

Innehållsförteckning 

Inledning 7 

Individ, klass och kön................................................................... 9 

Kategorin kvinnor och olikhetens paradox ................................ 14 

Kritisk diskursanalys .................................................................. 17 

Syften i sammanfattning............................................................. 21 

Disposition.................................................................................. 22 

Positiv särbehandling i backspegeln 24 

Från jämlikhet till jämställdhet................................................... 24 

Jämställdhetslagen 1980............................................................. 26 

Diskrimineringsförbud och aktiva åtgärder........................... 28 

Positiv särbehandling – en försiktig kompromiss .................. 29 

Jämställdhet(slagen) utvärderas och kritiseras........................... 31 

Jämställdhetslagen 1992............................................................. 35 

Positiv särbehandling – strategin görs (o)tillgänglig.................. 39 

Positiv särbehandling i akademin 41 

Att kvotera eller beakta jämställdhetsaspekten .......................... 41 

Positiv särbehandling i skymundan............................................ 44 

Kön och kunskap/meriter ........................................................... 46 

Kompromiss eller radikalitet? .................................................... 51 

Inför den tjugotredje februari ..................................................... 55 

Mediadiskursen 58 

Diskursen från ovan.................................................................... 62 

Diskursen kvantifierad ........................................................... 65 

Några kvalitativa implikationer ............................................. 67 

Diskursen tar form – ledarartiklar .............................................. 69 

Diskursens nyckelargument ....................................................... 76 

I diskursens centrum – debattartiklar ......................................... 77 

Jämställdhetspolitiska nyckelargument.................................. 78 

Utbildningspolitiska nyckelargument..................................... 85 

Könstyngda nyckelargument .................................................. 94 

Diskursens gemensamma nämnare ...................................... 102 

Misskännande i vetenskaplighetens tjänst................................ 106 

Brännpunkten ageras 111 

Beslut och lagtext ..................................................................... 111 

Tillsättningar ............................................................................ 117 

(O)lyckliga omständigheter.................................................. 119 

5

Förvirrade omständigheter .................................................. 121 

Andra tveksamheter.............................................................. 122 

Thamprofessorer....................................................................... 124 

Intervjuernas diskursiva typ ................................................. 125 

Det diskursivt gemensamma................................................. 127 

Gemensamma livsmönster för de fem................................... 127 

Giriga institutioner............................................................... 129 

(Dis)positioner och diskriminering ...................................... 135 

Positiv särbehandling och Thamprofessurerna ................... 142 

Misskännanden och ‘viljan till jämställdhet’ ....................... 150 

Brännpunkten (de)stabiliserar .................................................. 155 

Positiv särbehandling – exkurser 159 

Lundström – lagarnas lakej ...................................................... 159 

Tidsordningens synkronisering ................................................ 163 

Young – samhörighet genom skillnad...................................... 167 

Fraser – socialistisk dekonstruktionism ................................... 171 

Bourdieu – ‘sociologisociologi’ ............................................... 176 

Der Streit der Facultäten........................................................... 180 

Referenser 186 

Litteratur................................................................................... 186 

Offentligt tryck......................................................................... 198 

Texter ur mediadiskursen ......................................................... 204 

Bilaga 1 211 

Bilaga 2 213 

6

Inledning 

En kort, spetsnäst man i solkig kostym står lätt framåtlutad och inspekterar 

vad som finns innanför byxorna på en kvinna med blont, yvigt hår och 

markerade ögonfransar. Kvinnan håller triumferande fram ett papper, men 

den spetsnäste mannens upptagenhet av hennes underliv gör att han 

ignorerar vad som står skrivet: MERITER. Ut ur det rum de befinner sig i 

går en ‘icke-godkänd’ herre som skamset drar byxorna över rumpan. Den 

spetsnäste mannen ger så en klarsignal med vänsterhanden när han finner det 

han letar efter: ett underrepresenterat kön. Händelsen går under beteckningen 

‘Thamgrepp’ och är kanske mer bekant som en högerkonservativ nidbild av 

positiv särbehandling. 1 

Vad är då positiv särbehandling? Varför finns positiv särbehandling? 

Vem vinner (eller förlorar) på positiv särbehandling? Ibland framställs 

positiv särbehandling som ett brott mot rättsstaten, demokratin, meritokratin 

eller den akademiska friheten, andra gånger beskrivs strategin som absolut 

nödvändig, en motvikt till kontinuerlig särbehandling av män, eller som ett 

första steg mot ett radikaliserat universitet. Somliga ser rött när positiv 

särbehandling kommer på tal, andra ler av lättnad och åter andra lägger sina 

pannor i djupa veck. Svaret på frågan om vad positiv särbehandling är 

varierar med sammanhanget, syftet och det som talar genom den som talar, 

men i juridiska termer brukar följande åberopas ur förarbetet till den 

nuvarande jämställdhetslagen: 

Positiv särbehandling innebär...att det är tillåtet att tillsätta en tjänst med en 

kompetent sökande av underrepresenterat kön, även om hon/han är mindre 

kvalificerad än medsökanden av det andra könet, under förutsättning att 

åtgärden är ett led i strävandena att åstadkomma en jämn fördelning mellan 

kvinnor och män på en arbetsplats. Det bör understrykas att positiv 

särbehandling inte innebär att personer utan tillräcklig kompetens skall kunna 

tillsättas på grund av att de tillhör ett visst kön. Vad det gäller är att bland 

fullt kompetenta sökande välja en person som tillhör ett underrepresenterat 

kön, trots att det finns mer kompetenta sökande av det andra könet. 2 

1 ‘Thamgrepp’ är titeln på Haages, 1998, lövtunna skrift där dåvarande utbildningsministern, 

Carl Tham, utmålas som orsaken till att ‘svensk forskningsintegritet’ urholkas (s. 29-30). 

Texten refererar omslagsbilden, en teckning som första gången dyker upp i SvD, 950228, 

ovanför en kolumn där positiv särbehandling diskuteras. 

2 SOU, 1990:41, s. 218. Vad betyder ett underrepresenterat kön? Vad impliceras när hon sätts 

framför han istället för tvärtom? Vad innebär det att vara mindre kvalificerad? Vilka 

konsekvenser ger särbehandling? Dessa frågor ska i det följande diskuteras med hänvisning 

till den ideologiska, politiska och historiska kontext som strukturerar definitionen i sig, med 

hjälp av jämställdhetslagens förarbeten och utformning, genom att studera hur debatten i 

massmedia mottar ett förslag om positiv särbehandling, utifrån dokument kring och 

7

Positiv särbehandling är i huvudsak effekten av motstridiga och 

samverkande processer inom svensk arbetsmarknads-, utbildnings- och 

jämställdhetspolitik. Som grund för dessa processer märks konflikter eller 

konsensus mellan liberalism, socialism och feminism, individer och grupper, 

privat och offentligt, samt mellan kvinnor och män. Mer specifikt präglas 

positiv särbehandling av ett vetenskapligt fält och dess gränsstrider, ett fält 

påtagligt märkt av missväxt, akademiska bekämpningsmedel och en 

urlakning av (j)orden. Den genomgående tanken i föreliggande text är att 

positiv särbehandling fungerar som en ideologisk, retorisk och praktisk 

‘brännpunkt’ för diskussioner om kön och akademin. 3 Därför är det 

intressant att skärskåda de processer som möjliggör eller begränsar talet om 

och användandet av positiv särbehandling. 

Positiv särbehandling fungerar som en ‘brännpunkt’ inom akademin 

eftersom strategin (delvis) tycks medföra att en normativ tjänstetillsättningsprocess 

ifrågasätts, för att ideologin tenderar att utmana föreställningar om 

en rättvis meritokrati, samt för att en rad andra frågor om kön och 

jämställdhet aktualiseras. Jag ska ingående fokusera olika aspekter av positiv 

särbehandling som strategi och ideologi, och till stor del ge akt på hur 

brytningen mellan individ, klass och kön och kvinnor som olikhetens 

kategori omformulerar och/eller (re)producerar strategin och ideologin. 4 

erfarenheter av den praktiska tillämpningen vid tjänstetillsättningar, samt med hänsyn till 

röster från de kvinnor som tillsätts med stöd av regeln om positiv särbehandling. 

3 Jag använder enkla citationstecken då jag vill poängtera ett begrepps metaforiska karaktär. 

Brännpunkt betyder här att positiv särbehandling är ett ‘fokus’ i ett ideologiskt, retoriskt och 

praktiskt ‘prisma’. Jag kommer även att använda enkla citationstecken för citat som inte är 

indragna och förminskade i storlek. Anledningen till valet av enkla (‘x’) istället för dubbla 

(”x”) citationstecken är att ett tecken, t. ex. en ‘lampa’, antas referera till en verklig lampa. Att 

använda dubbla citationstecken (”lampa”) innebär att referera till tecknet ‘lampa’ och inte till 

en ‘verklig’ lampa, vilket brukar vara avsikten med citationstecken från början. Reichenbach, 

1947, s. 68, förtydligar det hela (citerat i Parker, 1992, s. 3): 

A means of indicating the transition from a sign to a sign is offered by quotation marks. 

Thus ‘California’ is a sign that denotes California; ‘California’ is written with ten letters, 

whereas California grows oranges. The transition may be further repeated. Thus 

”California” is the name of a sign, namely of ‘California’, but is not the name of 

California. In writing quotes we have to watch that the sign combination occuring in our 

sentence is always one level higher than the object to which it refers. Thus ”California” is 

written with one pair of quotes, and ‘California’ is written without quotes. It would be 

difficult to add quotes to California; we then would have to construct huge quotes and put 

those of the left end into the Pacific Ocean, and those of the right end into Nevada. 

4 Jag använder ideologibegreppet för att namnge övergripande ‘tankefigurer’ som strukturerar 

vardagligt agerande utan att ‘medvetandegöras’ av agenter. Detta ideologibegrepp ligger 

relativt nära ett generellt kulturbegrepp, men med den skillnaden att ideologier här betraktas 

som relativt trögrörliga och utan direkta kopplingar till, i betydelsen låg påverkbarhet från, 

specifika samhälleliga förhållanden (Eagleton, 1996, s. 28ff och 156-158). En särskild aspekt 

av ideologier är att de till sitt ‘innehåll’ är ‘dominerande’, d.v.s. de utövar ett kontinuerligt 

8

Individ, klass och kön 

Positiv särbehandling, liksom jämställdhetsbegreppet, kan förstås som 

konstruerat inom de gränser som skapas av ideologier kring individ, klass 

och kön, eller med andra ord i motsvarande ordning, liberalism, socialism 

och feminism. 5 Givetvis har andra strukturer (ekonomi, organisation, 

grammatik) och värden (rättvisa, frihet, (o)likhet) betydelse för hur positiv 

särbehandling utformas och ageras, men när det gäller positiv särbehandling 

inom akademin och de argument som framförs ‘för’ eller ‘mot’, tenderar just 

individ, kön och klass att utöva stort inflytande över beskrivningar och 

bestämningar. Det är främst dessa aspekter av positiv särbehandling jag 

analyserar, men utöver det kommer även nämnda strukturer och värden att 

diskuteras och problematiseras. 6 

Liberalism är en term lika självklar som utskälld, lika problematisk 

som nödvändig, och att ge en rättvis presentation av teoretiker och principer 

inom liberalismen är inte möjligt eller ens särskilt relevant här. Jag ska dock 

försöka ge några beskrivningar, i all korthet, av de betydelser jag fokuserar 

på i texten. Individ, (o)likhet, rättvisa och meritokrati är väsentliga begrepp 

som, sprungna ur en liberal tanketradition, återfinns inom ramen för flertalet 

västerländska välfärdsstater och demokratier. Idéer om individer och 

rättvisa, kanske framför allt, utgör grundbultar för svensk arbetsmarknads- 

och utbildningspolitik och just individbegreppet är särskilt viktigt för 

förståelsen av positiv särbehandling, men även de övriga är betydelsefulla. 7 

och väsentligt inflytande över praktiker. Inflytandet varierar med hänsyn till kontext, tid, och 

framför allt i relation till agenter och institutioner och deras (makt)relationer. Det innebär 

också att ideologier tenderar att ‘dominera’ varandra i viss utsträckning, att ideologiska strider 

utspelar sig, beroende på hur de ‘ageras’ i praktiker (van Dijk, 1995, s. 179ff). Hur ideologier 

aktiveras och ageras i praktiken (eg. diskurser) utvecklas nedan genom tecknandet av en 

kritisk diskursteori. 

5 Indelningen och dess betydelser är konstruerade efter Eduards, 1991, s. 678-680 och 697; 

Fraser, 1997, kap. 1; Wendt Höjer & Åse, 1996, s. 27-32; Young, 1990a, kap. 6, 1994, s. 

728ff. Jag framställer individ, klass och kön i förenklade termer i syfte att ge en kort 

introduktion till begreppen. 

6 Det är dock svårt att ge en ideologisk ram för ett fenomen eftersom avgränsningar till andra 

alternativ blir, om inte godtyckliga, så åtminstone temporära och perspektivistiska. Valet av 

individ, klass och kön bygger på min förförståelse av vad som är relevant att ge akt på i de 

texter jag analyserar för textens räkning, som i sin tur är en konsekvens av analysen av 

texterna i sig och den teoretiska inläsning som det här arbetet har fört med sig. Ideologierna 

skänker en god tolkningsbarhet i kombination med och i motsats till varandra, men i en text 

med andra syften är det naturligtvis möjligt att tänka sig andra utgångspunkter. Med andra 

ord: ‘man gör de val man tror är centrala i vetskap om att andra hade varit möjliga. Man måste 

välja och man vet att man samtidigt blir sitt vals fånge’ (Eriksson, 1997, s. 162). 

7 ‘Liberala filosofer’ har genom tiderna fokuserat på begreppsparen ojämlikhet/jämlikhet och 

olikhet/likhet, liksom brytningarna dem emellan. Eduards, 1983, s. 147, ställer upp följande 

överblick över dessa: 

9

En liberal demokrati, vilket är den form av liberalism jag diskuterar 

mest, kännetecknas av en strävan efter att garantera alla individer/ 

medborgare likabehandling i lagstiftning och på arbetsmarknaden. Kvinnor 

och män antas ha samma formella möjligheter att utbilda sig, meritera sig 

och konkurrera om tjänster. Vid akademiska tjänstetillsättningar utformas 

procedurer för meritbedömningar som ‘är’ rättvisa för alla oavsett kön (och 

även klass, etnicitet eller andra särskiljanden) och om könsdiskriminering 

påvisas är målet att förbättra procedurerna tills diskrimineringen upphör. 

Liberaldemokrati/individ prioriteras vanligtvis före socialdemokrati/klass 

och feminism/kön. 8 

Socialism och formerandet av en klassideologi blir aktuellt i och med 

arbetarrörelsens formering kring sekelskiftet 1900 och strukturerar, alltsedan 

socialdemokraterna bildar regering för första gången (1934) men främst i 

efterkrigstidens Sverige, strävan efter en rättvis rekrytering till högre 

utbildning med sin intensivaste period från 1960-talets högskoleutredningar 

till en bra bit in på 1970-talet. Förekomsten av social snedrekrytering till 

högre utbildning, det kontinuerliga återskapandet av en ojämn representation 

av människor från olika samhällsklasser i grund- och forskarutbildning och 

på tjänster i utbildningsväsendet, genererar vanligtvis krav på någon form av 

klassutjämning, jämlikhet och/eller strukturförändring. 9 Jag kommer att 

diskutera den jämlikhetstanke som genomsyrar förändringar inom ramen för 

Natur 

Samhällsvillkor 

ojämlikhet jämlikhet 

Aristoteles 

olikhet Thomas av Aquino Tom ruta 

Rousseau 

Platon (Lagarna) Platon (Staten) 

likhet Hobbes Mill 

Locke Engels 

Kvinnorörelsen och olika feminismer fyller viktiga funktioner genom erkännandet av 

olikheter som en väg till jämlikhet (tom ruta – se Tong, 1989, s. 7, om liberalfeminismen). En 

liknande vision genomsyrar positiv särbehandling: att bejaka olikhet (eg. kvinnor som olika 

män) och att eftersträva jämställdhet (en ‘rörig’ kombination av lika möjligheter och lika 

representation). Jag har i ett annat sammanhang diskuterat de teoretiska grundvalarna för 

‘visionen’ utifrån en akademisk kontext (Bondestam, 1998a). 

8 Eduards, 1991, s. 678-679, 1992, s. 4; Jewson & Mason, 1986, s. 313-315. 

9 Eduards, 1991, s. 679; Jonsson, 1992, s. 47ff; Svensson, 1981, s. 44-45. Den sociala 

snedrekryteringen utjämnas kontinuerligt mellan 1940 och 1970, men därefter vidtar en 

stagnation i utjämningen. Under 1980-talet ges olika uppgifter om en ökande social 

snedrekrytering, men det mesta talar för att denna är i stort sett konstant åtminstone fram till 

och med 1991, med undantag för en viss utjämning mellan kvinnor från olika samhällsklasser 

i rekryteringen till s. k. prestigeutbildningar (läkare, jurist m. fl.), se SOU, 1993:85, s. 156ff, 

172 och 177. 

10

socialdemokratisk politik och skjuter den teoretiska frågan om klassers 

utseende, funktioner och konsekvenser i bakgrunden. 

Inom socialdemokratin betraktas män traditionellt som klassmedlemmar 

i byggandet av folkhemmets offentliga sfär (produktion), medan 

kvinnor mer indirekt fungerar som motsvarande för den privata sfären 

(reproduktion). Den ‘svenska modellen’ (d.v.s. SAF, PTK och LO/övriga 

fackförbund) har, genom slutandet av kollektivavtal, alltjämt en ledande 

ställning inom svensk arbetsmarknadspolitik och prioriterar därför relationer 

på arbetsmarknaden (lönearbete) framför relationer i hemmen (oavlönat 

arbete). Den jämlikhetstanke som eftersträvas inom ramarna för svensk 

socialdemokrati bidrar starkt till utformandet av jämställdhetsbegreppet och 

påverkar även konstruktionen av positiv särbehandling inom akademin. 

Socialdemokrati/klass föregår vanligtvis, särskilt i arbetsmarknads- och 

jämställdhetslagstiftning, feminism/kön. 10 

Feminism som ideologi, för utbildningspolitikens räkning, aktualiseras 

först i och med den andra vågens kvinnorörelse från och med slutet av 1950talet. 

11 Under 1960- talet och större delen av 1970-talet är feminism en i 

raden av flera politiska rörelser. Förtrycket av kvinnan och kvinnors 

underordning etableras som betydelsefulla begrepp under den här tiden och 

de betonar sociala ojämlikheter mellan könen, en social struktur 

(patriarkatet), istället för biologiskt inskrivna olikheter. Biologiskt kön, det 

individer föds med och ‘är’, ställs i konstrast till ett socialt kön, könsroller 

(‘kvinnligt’ och ‘manligt’) eller genus (gender), det individer ‘blir’, det som 

kan förändras. 12 Trots relativt skilda utgångspunkter mellan enskilda 

10 Bacchi, 1996, s. 105ff. En ‘svag’ feministisk ideologi integreras delvis i socialdemokratin 

inför valet 1994 då Ingvar Carlsson deklarerar att partiet ska låta ett jämställdhetsperspektiv 

genomsyra hela sin verksamhet. Men det mesta tyder på att detta inte får något större 

genomslag, se Ulmanen, 1998, s 65ff och 84ff. Acker, 1992, s. 282-283, menar att en manlig 

klassordning föregår en ordning baserad på kvinnor och kön från 1930 och fram till och med 

socialdemokratins andra valnederlag 1991. Den manliga klassordningen, representerad av 

män bland arbetsmarknadens parter och de politiska partiernas ledarskikt, strukturerar 

välfärdsstatens bas och arbetsmarknadspolitiken och handlar om ekonomi, tillväxt, 

produktivitet, lönearbete och klass. Den könsspecifika ordningen, representerad av många 

kvinnor och några män i perifera och underordnade, offentliga inrättningar, rör däremot 

kvinnor, barn, familj och välfärdsstatens omsorgsverksamheter. Se även Jenson och Mahon, 

1993, s. 76-77 och 84. 

11 Presentationen av olika feminismer är längre och mer nyanserad än de av individ och klass 

eftersom jag tror att det är den av ideologierna som är mest obekant för flertalet av textens 

läsare. Märk väl att jag gör en internationellt förankrad kontextualisering av feminism i syfte 

att visa på vilka större kritiska rörelser och idétraditioner som strukturerar den svenska, 

teoretiska diskussionen. 

12 Samtliga citationstecken indikerar här att individer kanske inte är i sig utan kön eller att 

individer kanske inte först är ett kön och sedan blir med genus. Det säger något om vad en 

individ är, d.v.s. en till stora delar teoretisk konstruktion som används i liberala teorier, 

psykologi, sociologi, nationalekonomi etc. och som förutsätts vara t. ex. autonom, rationell 

och jämlik (Rawls rättviseteori) eller ekvivalent med andra individer, manipulerbar och naiv 

(experimentalpsykologi). Distinktionen mellan kön/genus var relativt stabil under 1970-talet, 

11

teoretiker så har 1970-talets feminism som gemensam nämnare att söka efter 

orsaken till förtrycket och underordningen, själva den mekanism som kan 

förklara och störta patriarkatet. Utgångspunkten är kvinnor eller kvinnlighet, 

kategorier grundade på gemensamma erfarenheter eller en kvinnlig essens. 13 

Under 1980-talet blir den här lite förenklade bilden betydligt mer 

komplicerad och det beror på ett flertal olika faktorer. Svarta kvinnor i 

framför allt USA börjar anklaga den teoretiska feminismen för rasism och 

etnocentrism. De hävdar att den feminism som finns tillgänglig teoretiskt 

bara avspeglar vita, västerländska, medelklasskvinnors erfarenheter och 

villkor, samt att det finns en ‘(o)medveten’ ovilja hos dessa att lyssna till 

svarta kvinnors röster. ‘Svart’ feminism börjar utmejsla egna teorier och 

ståndpunkter för att förflytta sig själva från ‘marginalen till centrum’ i 

feminismen. 14 Liknande argument framförs även från de lesbiska feminister 

som av delvis andra anledningar utesluts ur feminismen. De ifrågasätter den 

för givet tagna heterosexualitet som genomsyrar synen på könsrelationer i 

feministiska texter och kräver erkännande för lesbiska (och manliga 

homosexuella) och därmed också ett teoretiskt ifrågasättande av sexualitet 

som ‘naturligt’ heterosexuell. 15 Kritiken från svarta och lesbiska feminister 

sätter projektet att definiera orsaken till förtrycket i gungning och det blir allt 

svårare att se det gemensamma hos kvinnor. Som Lisbeth Larsson skriver: 

‘Kvinnan med stort K förvandlas till kvinnor i obestämd pluralis precis som 

70-talets Feminism blir det mångfaldigade feminismer’. 16 

men under senare tid har bilden av ett kön separerat från genus luckrats upp och ibland kastats 

om helt, som hos ex. Kessler och McKenna, 1985, s. 163, genom att genus placeras före 

kropp/individ. Butler, 1996, skriver så här: ‘[H]ur kan man bli kvinna om man inte varit det 

hela tiden? Och vem är denna ”man” som blir? [...] Om genuset alltid finns där på förhand 

och avgränsar det mänskliga, hur kan vi då tala om en människa som blir sitt genus’ (s. 148). 

13 

Barrett och Phillips, 1992, s. 2-4; Bradley, 1996, s. 92; Tong, 1989, s. 1-7. Liberala 

feminister, eller liberalfeminister, använde termer som socialisering, könsroller, stereotyper 

och diskriminering för att förklara underordningens principer. Socialistiska och marxistiska 

feminister försökte istället förklara patriarkatet som kapitalistiskt eller vice versa, d.v.s. ett 

kapitalistiskt system som tjänar på kvinnors underordning (behovet av ett oavlönat patriarkat) 

eller en patriarkal ordning som upprätthålls genom exploatering av kvinnors produktion. 

Radikalfeminister betonade moderskap, sexualitet och reproduktion (som en ‘medveten’ 

kontrast till produktion), d.v.s. de pekade ut reproduktionskontroll och en normativ 

(hetero)sexualitet som patriarkatets kärna. Samtliga dessa feministiska inriktningar 

problematiserade hur kön och makt hänger samman, men i betydligt olika utsträckning och 

med varierande innebörder (t. ex. som individuella möjligheter eller förutsättningar, 

relationer, institutioner eller strukturer). 

14 

Citatet är hämtat från undertiteln på en tongivande bok (hooks, 1984) inom den ‘svarta’, 

feministiska rörelsen i USA. 

15 

Se t. ex. Rich, 1980, s. 640ff, som kritiserar heterocentrismen inom feministisk teori genom 

att tala om tvångsmässig heterosexualitet som en av vår tids stora problemkomplex. Den 

manliga gay-rörelsen, ‘tredje världen’-feminister och queer- och HBT-teori är också delaktiga 

i kritiken av heterosexualitet och den västerländska feminismens normativa status (för den 

senare, se Lambda Nordica, 1996, nr. 3-4, vol. 14). 

16 

Larsson, 1996, s. 6. Se även West och Fenstermaker, 1996, s. 359-360. 

12

Samtidigt formuleras teorier som betonar för könen specifika 

erfarenheter och utvecklingslinjer, bl. a. inom ramarna för Chodorows och 

Dinnersteins psykoanalytiska tolkningar kring socialisering och identifiering 

samt genom Gilligans namngivande av en särskilt kvinnlig omsorgsmoral i 

motsats till en manlig rättvisemoral. Men kategorin kvinnor är vid det här 

laget under upplösning inom feministisk teori och andra begrepp börjar 

ersätta den. Individer med ett kön eller genus, som något i eller utanpå 

kroppen, kritiseras. Kön/genus-distinktionen tappar mark i takt med att 

poststrukturalistiska och postmoderna influenser börjar strukturera feministiska 

texter mot slutet av 1980-talet. I denna rörelse vinner språket, det 

lokala och det diskursiva allt större gehör. Tecknet Kvinna och könsbinarismen 

Man-Kvinna börjar dekonstrueras, denaturaliseras, destabiliseras, 

deheterosexualiseras, deetnocentreras o.s.v. Idag finns det flera tecken som 

tyder på att 1970-talets tankegångar, med dess grundläggande kritik av 

förtryckande system och patriarkala ordningar, revitaliseras som ‘positioner’ 

och ‘materialitet’. 17 

Feminismer med till största delen liberala innebörder får gehör 

och/eller arbetas in i svensk arbetsmarknads- och utbildningspolitik från och 

med 1960-talet. Tillkomsten av den svenska jämställdhetslagen 1980, krav 

på ‘varannan damernas’ i riksdagen mot slutet av 1980-talet och en påtaglig 

debatt om kvinnor, män, jämställdhet och akademin under 1990-talet drivs 

av feminismer som samtidigt motarbetas, omdefinieras och ‘sugs upp’ i 

politik och teori i varierande grad. 18 Feminism/kön är således en mångfasetterad 

ideologi som ömsom samsas med, kritiserar och kritiseras av andra 

ideologier. Med hänsyn till positiv särbehandling genererar ideologier med 

feministisk prägel flertalet argument ‘för’ medan argument ‘mot’ främst 

bygger på ideologier om individ och klass. 

Det är i gränslandet mellan dessa ideologier som strategin positiv 

särbehandling ageras och konstrueras och de analyser jag genomför i texten 

kommer att pendla mellan denna strategiska nivå och en mer ideologisk 

nivå. 19 Båda nivåerna tenderar att behöva varandra, att utöva inflytande över 

varandra, men jag ska främst diskutera den ideologiska konstruktionen inom 

17 Barrett och Phillips, 1992, s. 5; Nicholson och Seidman, 1995, s. 8-9. Likaså har kropp och 

subjekt intagit en relativt framträdande plats i flera feministiska teorier. 

18 Om motarbetade feminismer: Faludi, 1992, kap. 1; Messer-Davidow, 1993, s. 42ff; 

Ulmanen, 1996, s. 98. Om ‘uppsugna’ feminismer: Dahlberg, 1986a, s. 16 och 27; Nielsen, 

1983, s. 302f. Dahlbergs resonemang berör främst hur offentlig jämställdhetspolitik separeras 

från kvinnors livssammanhang. 

19 Att positiv särbehandling kan förstås som både en strategi och en ideologi har jag nämnt 

här och var men inte diskuterat närmare än så länge. Med ‘som’ ideologi menar jag de 

betydelser positiv särbehandling omges och struktureras av (eg. positiv särbehandling ‘som’ 

ideologi), medan ‘som’ strategi syftar på när positiv särbehandling ageras och de 

konsekvenser det för med sig. Uppdelningen är främst analytisk. 

13

ett vetenskapligt fält. Schematiskt kan positiv särbehandling som ideologi, i 

linje med föregående framställning, beskrivas på följande vis: 

Liberaldemokrati/individ Socialdemokrati/klass 

Rättvisa procedurer Jämlikhet 


Feminism/kön 

Jämställdhet 

Figur 1. Positiv särbehandling och ideologier om individ, klass och kön. 20 

Hur ideologierna motarbetar eller samarbetar med varandra i olika kontexter 

diskuteras närmare i textens respektive avsnitt. Framställningen har så här 

långt berört den ideologiska ramen för texten och för att nu börja nyansera 

denna ska jag närmast diskutera hur kvinnor som olikhetens kategori kan 

relateras till betydelsen av positiv särbehandling. 

Kategorin kvinnor och olikhetens paradox 

Här ska jag ta upp några teoretiska frågor som rör hur kvinnor som framför 

allt olikhetens kategori kan användas som ett teoretiskt analysinstrument. 

Den praktiska innebörden av kategorin kvinnor diskuterar jag mer ingående 

vid de olika analysmomenten i texten. Utgångspunkten i mitt resonemang är 

att kvinnor som olikhetens kategori 21 är ideologiskt omstridd och utgör en 

grund för politiska incitament och praktiska strategier inom ramen för en 

svensk utbildnings- och jämställdhetspolitisk kontext. Ideologier kring 

individ, klass och kön förutsätter kontinuerligt, beroende på de kontexter i 

vilka de kommer till uttryck, delvis olika betydelser av kategorin kvinnor. 

Hur kan då en kategori användas ideologiskt? 

Det finns ingen slutgiltig bestämning av kategorin kvinnor som är 

oberoende av en historisk kontext, ett socialt sammanhang eller en praktisk 

20 Som jag påpekat tidigare är det fråga om en kraftigt förenklad bild. Jämställdhetsbegreppet 

behöver inte med nödvändighet ses som feministiskt, liksom jämlikhetsbegreppet inte är 

förbehållet enbart socialdemokratin o.s.v. Däremot har jag avsiktligt placerat 

liberaldemokrati/individ och socialdemokrati/ klass överst för att markera deras överordnade 

betydelse för utformningen av positiv särbehandling. Detta kan också ifrågasättas. En del 

kanske menar att positiv särbehandling är resultatet av feministiska ambitioner eller 

socialdemokratisk utbildningspolitik, men jag väljer att inta en mer försiktig position: 

samtliga ideologier bidrar mer eller mindre, vid olika tillfällen, till konstruktionen av positiv 

särbehandling. I vissa skeden, där strategin positiv särbehandling ageras, framstår ideologin 

kring kön tydligt, men när det gäller positiv särbehandling som ideologi talar det mesta för 

‘ordningen’ i skissen. Samtidigt finns det naturligtvis exempel på det motsatta förhållandet. 

21 Resonemangen om kvinnor som kategori bygger i huvudsak på Bacchi, 1990, kap. 7, 1996, 

kap. 1; Bondestam, 1999, 2001. 

14

situation. I texter om positiv särbehandling är kvinnor snarare ett tecken som 

tillskrivs mening. Kategorin kvinnor blir till genom tänkta betydelser, 

tilläggsbeskrivningar eller andra jämförande kopplingar och antaganden om 

innebörd. Till exempel talas det ofta om kvinnor ‘som’: kvinnor som 

professorer, som mammor, som en resurs, med särskilda kompetenser eller 

erfarenheter o.s.v. Kategorin kvinnor blir påtaglig (och därmed strategisk) 

när dessa betydelser definieras och omtalas och, kanske framför allt, när 

kategorin kvinnor särskiljs från det den inte antas representera. 

I olika kontexter kan därför betydelsen av kategorin kvinnor skifta 

markant liksom de praktiska konsekvenser kategorin får kan bli radikalt 

olika från gång till gång. Betydelsen av kategorin kvinnor i en diskurs är till 

stora delar ideologiskt bestämd och har sin upprinnelse i tillgängliga idéer 

om t. ex. individ, klass och kön, medan konsekvensen av kategorin kontinuerligt 

skapar ett handlingsutrymme för såväl kvinnor som för t. ex. beslutande 

tjänsteförslagsnämnder. 22 När rekrytering av kvinnor till exempelvis 

fysik eller matematik diskuteras hamnar kvinnors ‘intressen’ ofta i fokus, 

deras ‘kompetens’ ska tillvaratas, kvinnor ses som en ‘outnyttjad resurs’ etc. 

I andra sammanhang, t. ex. vid tillsättningar av professorstjänster, 23 kan 

samtalen kretsa kring kvinnor i betydelsen ett underrepresenterat kön, 

kvinnor som motarbetas genom könsdiskriminering, sexuella trakasserier 

eller marginalisering, eller kvinnor med ett särskilt perspektiv som måste 

uppvärderas och tas tillvara. 

Samtliga dessa formuleringar tillskriver kategorin kvinnor en status av 

olikhet, kvinnor identifieras och diskuteras som åtskilda från män, 

universitetets meritokratiska system, normer för kompetens, vetenskaplighet, 

objektivitet etc. Kvinnor som kategori bestäms kanske oftast genom ett 

särskiljande från kategorin män. Olikheter förankras dessutom mestadels 

inom kategorin kvinnor, i kvinnors ‘kön’, kroppar, sexualiteter, egenskaper 

eller förmågor. Tanken om kvinnor som åtskilda från män och inte tvärtom i 

en jämställdhetskontext är en betydelsefull konstruktion som får avgörande 

konsekvenser för hur jämställdhet kan uppnås och vad positiv särbehandling 

medför i praktiken. 

Kategorin kvinnor kan även osynliggöras eller ignoreras, vilket är 

särskilt viktigt att uppmärksamma de gånger det är till kvinnors nackdel. Det 

kan ske bl. a. då individ och klass, mestadels, är ideologiskt överordnade kön 

i jämställdhetspolitiken. Individers rättigheter, skyldigheter och möjligheter, 

strävan efter att garantera alla individer rättvisa procedurer, och den 

22 Betydelse och konsekvens motsvarar här positiv särbehandling som ideologi (betydelse) 

och strategi (konsekvens). Betydelse relaterar till en tolkningsnivå och konsekvens till 

strategins effekt. 

23 Tjänstebegreppet har officiellt ersatts av en anställnings- och befattningsretorik (se Prop., 

1993/94:65, s. 38ff; SOU, 1992:60, s. 146ff, 1996:166, s. 89), men jag väljer att hålla fast vid 

tjänstebegreppet eftersom det föredras i praxis i såväl ÖNH (Sigeman, 1997, s. 771ff) och i 

akademin i stort även efter ‘reformen’, som i diskurserna kring positiv särbehandling. 

15

socialdemokratiska utbildningspolitikens fokus på social snedrekrytering av 

olika samhällsklasser, riskerar att osynliggöra, ignorera eller underordna 

kvinnors krav, villkor och rättigheter. 

Positiv särbehandling är därför möjligt att förstå som skapande 

(genom ett särskiljande) och/eller osynliggörande av kategorin kvinnor 

beroende på den kontext i vilken strategin ageras. Termen underrepresenterat 

kön kan t. ex. osynliggöra kvinnors behov av särskilt stöd vid rekrytering till 

tjänster medan strategin att särbehandla kräver att den kategori som åsyftas 

(oftast kvinnor) måste definieras (kvinnor som resurs, med barn etc.) och 

därmed riskerar den definitionen att överföras till andra sammanhang där 

den kan få negativa effekter (vid t. ex. anställningar). 24 Kategorin kvinnor 

som bestämd av olikhet(er) är en bärande konstruktion i utformningen av 

positiv särbehandling som ideologi och återkommer kontinuerligt i argumenten 

både ‘för’ och ‘mot’ användandet av strategin i sig. Genom att belysa 

olikhetens motpart, det olikheten genererar sin betydelse ur, kan kvinnor 

istället förstås som en kategori skapad i kontrast till det som tas för givet, 

som oproblematiskt, och som en uppsättning normer för kvinnor vilka sällan 

eller aldrig uttalas. 

Kvinnor som olikhetens kategori utgör grunden för jämställdhetssträvanden, 

men fungerar samtidigt som ett hinder för att skapa (någon form 

av) jämställdhet. Kvinnors generellt sett sämre positioner på arbetsmarknaden, 

deras genomsnittligt lägre löner, och kvinnors frånfälle vid rekrytering 

till högre tjänster inom akademin är samtliga uttryck för att jämställdhet 

inte råder. Paradoxalt nog är därför betydelsen av kategorin kvinnor som 

olika nödvändig för att jämställdhet inte ska förlora relevans, samtidigt som 

jämställdhet går ut på att skapa likvärdighet, att generera rättvisa i form av 

lika behandling eller genom att tillgodose lika möjligheter. 25 Olikheter 

inskrivna i kategorin kvinnor skapar ‘behovet’ av jämställdhet, men riskerar 

samtidigt att förankra problemet med jämställdhet i samma kategori. Detta, i 

24 Det berör även problemet med att diskutera kvinnor som en kategori överhuvudtaget, d.v.s. 

som en enhetlig grupp med likartade intressen, möjligheter, klasspositioner m.m. Det är 

viktigt att belysa de gånger kvinnor som kategori används, eftersom det i själva verket kan 

vara fråga om en specifik grupp kvinnor (eller tecknet för dem) i en viss position eller till och 

med enskilda kvinnor i akademin (eller tecknet för dem). Teoretiskt lutar jag mig här mot 

Joan Scotts idé om att bejaka skillnader i de fall det är politiskt nödvändigt eller av andra skäl 

möjligt utan att de kvinnor som är ifråga stämplas negativt, underordnas eller på annat vis 

missgynnas. I andra fall finns det skäl att poängtera likheterna mellan kvinnor och då fungerar 

i stället kategorin kvinnor som en helhet bättre (se Scott, 1988, s. 167-68 och 174-75). 

Egentligen för Scott diskussionen ett steg till och menar att det enda sättet att lösgöra sig från 

dikotomin likhet-skillnad är att vägra den och istället insistera på skillnader som grunden för 

individuella och kollektiva identiteter. Det problem som då uppstår är att skillnadsbegreppet 

riskerar att relativisera kön och därmed omintetgöra ett politiskt begrepp som kan motverka 

kvinnors underordning (se även Butler, 1996, 148-54). 

25 ‘Likhet’ innebär ett flertal olika distinktioner (kanske främst den mellan möjligheter och 

resultat) som jag diskuterar lite mer ingående i textens övriga delar. 

16

sin tur, kan motarbeta eller omöjliggöra jämställdhet i betydelsen lika 

rättigheter, möjligheter och skyldigheter oavsett kön. Sammantaget skapar 

det här ett cirkelresonemang, eller vad jag kommer att kalla för olikhetens 

paradox, som kan beskrivas på följande vis: 

Kategorin kvinnor som olika (1) definierar ett behov av jämställdhet och (2) 

förankrar problemet med att skapa jämställdhet i kategorin kvinnor i sig, 

vilket (3) motarbetar eller omöjliggör jämställdhet i betydelsen lika 

rättigheter, möjligheter och skyldigheter för alla individer oavsett kön. 

Konsekvensen blir att (4) de olikheter som kvarstår mellan könen, och som 

skapar olika rättigheter, möjligheter och skyldigheter mellan kvinnor och 

män, till kvinnors nackdel i de flesta fall, kvarstår och medför därmed att 

cirkeln sluts och resonemanget börjar om från början. 26 

Olikhetens paradox ska inte förstås som ett vattentätt recept för att beskriva 

kvinnor och jämställdhet. Snarare är det en tolkningsram för analyser av 

jämställdhetspolitik som dels kan se lite olika ut beroende på kontexten, dels 

mycket väl kan brytas upp och motverkas av olika strategier. Tesen är dock 

att positiv särbehandling delvis bygger på och bär upp det här resonemanget, 

vilket är något som utvecklas närmare i anslutning till beskrivningen av 

jämställdhetslagens tillkomst och utformningen av positiv särbehandling i 

textens två första avsnitt. Tillsammans med den ideologiska bakgrunden och 

i anslutning till den sociologiska tolkningsram som beskrivs härnäst utgör 

kategorin kvinnor och olikhetens paradox textens analytiska kontext. 27 

Kritisk diskursanalys 

Att använda en sociologisk teori kan ställa till problem. Det kan i värsta fall 

utestänga en stor grupp potentiella läsare, men i bästa fall kan det skänka just 

dessa en vidare förståelse av ett problemkomplex. I fotnoterna förankrar och 

förtydligar jag betydelser och beskrivningar teoretiskt, men texten ska kunna 

läsas utan fotnoter. Vissa begrepp och resonemang är dock centrala och 

kommer då att återfinnas på textens nivå. Några av dessa begrepp hör 

hemma inom den form av kritisk diskursanalys 28 jag använder i analyserna 

av positiv särbehandling som strategi och ideologi. 

26 Resonemanget om olikhetens paradox överensstämmer med en förståelse för kön och 

jämställdhet som delas av en del svenska, feministiska teoretiker. Hirdman, 1987, beskriver t. 

ex. vad jag kallar olikhetens paradox så här: ‘Something different can clearly never be equal’ 

(s. 6). Hon syftar då på den konflikt mellan olikhet och jämlikhet som följer av att den 

situeras i en liberaldemokratisk ideologi. 

27 Men därutöver kommer jag även att föra in teoretiska begrepp i den löpande texten, dels 

och särskilt utifrån Bourdieus kultur- och utbildningssociologi, dels med hjälp av feministisk 

vetenskapsteori. Jag knyter även an till en vidare sociologisk ram i det avslutande avsnittet. 

28 Den diskursteori jag använder bygger på Faircloughs, 1989, 1992, 1995, utveckling av en 

‘kritisk diskursanalys’. Den textanalys kritisk diskursanalys möjliggör kommer jag att frångå 

17

Jag kommer att pendla mellan tre ‘diskursiva’ begrepp: diskurs, 

diskursiv typ och diskursiv ordning och även tala om subjektens lingvistiska 

resurser. Det är främst i form av diskursiva ordningar som ideologier om 

individ, klass och kön får sin praktiska betydelse för positiv särbehandling, 

särskilt då argument ‘för’ eller ‘mot’ utformas och ageras i olika former av 

texter och samtal eller vad jag fortsättningsvis kommer att kalla för 

diskursiva typer (t. ex. debattsidor i media, formen för sakkunnigutlåtanden, 

en intervjukontext, lagtexter etc.). Samtalen i sig eller de texter som skapas 

då två eller flera samtalar, tidningsartiklar skrivs eller då någon form av 

språklig kommunikation sker, är vad jag sammantaget kommer att relatera 

till som en diskurs. 

Diskursen är således resultatet av subjekt som agerar och de gör det 

utifrån två ‘bakgrunder’: dels de diskursiva typer som strukturerar samtalet, 

dels de lingvistiska resurser som de bär med sig som förförståelse. De 

lingvistiska resurserna och diskursiva typerna är i sin tur ‘laddade med’ 

ideologier som i varierande utsträckning skapar och strukturerar dem i form 

av diskursiva ordningar. 29 

Lingvistiska resurser är ett konglomerat av ett subjekts samlade 

erfarenheter och språkliga kompetens och beroende på i vilket sammanhang 

ett samtal förs eller en text skrivs kommer olika subjekt att använda sig av 

olika delar av sina lingvistiska resurser, för olika syften och med varierande 

konsekvenser. De lingvistiska resurserna kan kanske beskrivas som subjektens 

länk mellan diskurser och diskursiva typer och ordningar. Lingvistiska 

resurser används när subjekt agerar, skapar diskurser, och de struktureras 

delvis av diskursiva typer och genererar sitt innehåll ur diskursiva ordningar. 

Varje användande av lingvistiska resurser kan förändra resurserna i sig och 

samtidigt medföra att nya relationer till de diskursiva typerna och 

ordningarna skapas. 30 

och istället använda angränsande, diskursanalytiska ‘verktyg’. Dessa diskuteras i anslutning 

till de ‘empiriska’ avsnitten. Se vidare i Bondestam, 1997a. 

29 Fairclough, 1989, s. 28-29 och 37-39. Det diskursbegrepp som används här är lingvistiskt 

och motsvarar inte Foucaults mer generella betydelse. Men eftersom det lingvistiska 

diskursbegreppet ligger för nära texten, och därmed riskerar att undgå en ideologisk nivå, och 

eftersom Foucaults diskursbegrepp är väl övergripande, och därmed inte relaterar lika tydligt 

till ett textanalytiskt innehåll, väljer Fairclough att dela upp diskursiviteten i diskurs, typ och 

ordning. I Faircloughs teori är ‘diskursers ordningar’ en samlingsbeteckning för de aktuella 

typerna för en diskurs, ‘dikursers typer’. Jag har istället valt att använda ordningsbegreppet 

som ideologiskt laddat och syftar därvid till en bredare betydelseram. Det typbegrepp jag 

använder motsvarar istället en slags genrebeskrivning. 

30 Subjektens lingvistiska resurser fungerar alltså som ett korresponderande mellanled i den 

ömsesidigt konstruerande relationen mellan diskurser, typer och ordningar. Relationen mellan 

diskurser, lingvistiska resurser (LR i citatet) och diskursiva ordningar (eller sociala strukturer 

som diskuteras här) kan formuleras på följande vis: ‘sociala strukturer formar LR, som i sin 

tur formar diskurser: och diskurser bibehåller eller förändrar LR, som i sin tur bibehåller eller 

förändrar sociala strukturer’ (Ibid., s. 163, min övers.). 

18

På en praktisk nivå ser det kanske lite annorlunda ut. När diskurser 

skapas kan det ofta vara fråga om att något för-givet-taget ageras, d.v.s., 

handlingar utförs utan att den ideologiska innebörden problematiseras eller 

uppmärksammas. I dessa fall kommer jag att diskutera hur ett ideologiskt 

sunt förnuft är verksamt i diskursen. Därmed inte sagt att ett sunt förnuft 

alltid är ideologiskt, men när det gäller positiv särbehandling är det oftast så 

att argument byggs upp på ideologiska grunder som inte är ‘medvetna’, 

d.v.s., de utgår från de diskursiva ordningar om individ, klass och kön och de 

diskursiva typer som är tillgängliga utan att innehållet i sig reflekteras eller 

ifrågasätts. I användandet av begreppet ideologiskt sunt förnuft menar jag att 

ideologiska ‘investeringar’ fungerar och bibehålls som effektivast när de inte 

‘medvetandegörs’ av diskursens subjekt. 31 

Subjekt är inte marionetter för sina lingvistiska resurser eller för olika 

diskursiva typer och ordningar. Visserligen möjliggör diskursers typer och 

ordningar subjektets handlingar i sig liksom de bidrar till att strukturera de 

lingvistiska resurser som brukas. Men ett betydelsefullt handlingsutrymme 

skapas genom att subjektet agerar, att de är agenter, genom att handlingarna 

betonar, omformulerar eller bryter med innebörden av diskursiva typer och 

ordningar. 32 Det är med andra ord så att subjekt agerar och skapar diskurser 

med hjälp av lingvistiska resurser inom ramen för olika diskursiva typer och 

ordningar, men samtidigt medför dessa handlingar att de diskursiva typerna/ 

ordningarna kan ändra betydelser och omstruktureras. 33 Relationen mellan 

31 Med andra ord: ‘Ju mer mekaniskt ett ideologiskt antagande fungerar i konstruktionen av 

koherenta tolkningar, desto mindre troligt är det att det medvetandegörs, och härav desto mer 

stabilt är dess ideologiska status (Ibid., s. 85-86, min övers.). Jag använder ‘medvetna’ och 

‘medvetandegörs’ som metaforer, i brist på andra beteckningar, för ideologiska antaganden 

som inte reflekteras av subjekt. Det kognitiva eller metafysiska medvetandet förutsätter ett 

‘medvetandegörande’ subjekt bakom språket, i diskursen eller under texten. Separationen 

mellan medvetande – kropp, eller mellan ‘medvetande’ – ‘medvetandegörare’, är dock inte 

vad jag avser. Se vidare nedan. 

32 Ett problem som skapas i och med den diskursanalytiska förståelse jag presenterar här är 

relaterat till subjektets position eller dess essens/empiriska validitet. Hur pass stabilt är det 

subjekt som agerar? Finns det subjekt ‘i sig själva’ eller blir de till genom diskurser? Är det 

bara en fråga om olika positioner som förändras kontinuerligt i takt med att diskurser skapas, 

eller finns det en uppsättning beståndsdelar ‘i’ subjektet, trögrörliga, relativt stabila eller 

permanenta, som utgör grunden för dess handlingar ‘i’ diskurser? Jag kommer främst att 

fokusera positiv särbehandling som ideologi och strategi och mer sällan beröra subjektsnivån. 

Men trots frånvaron av subjektet i texten är subjekt(-objekt-)problemet avgörande för 

betydelsen av texten i sig, för textens närvaro. Därför måste problemet kontinuerligt föras upp 

till textens ’yta’, vilket jag också kommer att eftersträva, särskilt då enskilda subjekts 

språkliga handlingar är i fokus. 

33 Ibid., 1992, s. 64-66 och 84. Samtidigt varierar maktrelationerna mellan subjekt och 

diskursivitet. Ibland är handlingsutrymmet ‘i’ en diskurs kraftigt begränsat, andra gånger kan 

en större ‘frihet’ finnas för subjekten. Det här är avgörande för hur definitioner av kategorin 

kvinnor, positiv särbehandling, jämställdhet etc. utformas. Makt, och allt det kan innebära, 

utvecklar jag allt eftersom. Definitioner av makt i inledningen brukar försvinna i analysen, 

antingen för att den som utför textanalyser inte inbegriper sina teorier tillräckligt eller tydligt 

19

subjekt och diskursivitet är därmed aktiv och ömsesidig: de strukturerar, 

omformulerar och möjliggör kontinuerligt varandra. Schematiskt ter sig 

relationen mellan subjekt/diskurs, lingvistiska resurser och diskursiva typer 

och ordningar enligt figur 2: 

Diskursiva ordningar 

Diskursiva typer 

Lingvistiska resurser 

Subjekt/Diskurser 

Figur 2: Subjekt/diskurs, lingvistiska resurser, diskursiva typer och ordningar. 34 

Jag ska ge ett kort exempel relaterat till positiv särbehandling så att 

dynamiken mellan subjekt och de olika diskursiva nivåerna sätts in i ett 

sammanhang. Positiv särbehandling i betydelsen ideologi och strategi, som 

jag har berört tidigare, motsvaras teoretiskt av innehållet i diskursiva 

ordningar och hur de kombineras respektive den kontinuerliga konstruktionen 

av diskurser. Hur diskurser blir till och vad som gör att diskursiva 

ordningar produceras, frågor som sällan ställs och än mer sällan besvaras i 

diskursanalytiska texter, 35 förstås kanske bäst genom att ställa dem från ett 

‘annat håll’. 

Positiv särbehandling talas om, definieras och impliceras i varierande 

utsträckning i ett flertal olika sammanhang. När positiv särbehandling talas 

eller skrivs om, när det tolkas av olika subjekt i olika sammanhang, bildar 

samtalet/skrivandet diskurser bland flera andra möjliga. Vissa aspekter lyfts 

fram, andra undertrycks, och somliga subjekt har tolkningsföreträde och 

andra inte. 36 Hur diskursen utformas avgörs framför allt av de diskursiva 

typer och ordningar som är ‘verksamma’, samt vilka aspekter av subjektens 

lingvistiska resurser som brukas. Är det ett samtal (diskurs) i en intervjusituation 

(diskursiv typ) där jämställdhet behandlas (utifrån lingvistiska 

resurser) med hänsyn till individ, klass eller kön (diskursiv ordning)? Skrivs 

nog eller för att läsaren inte har en rimlig chans att koppla samman inledningens teoretiska 

avvägningar med presentationen av textanalysen. 

34 En såväl förenklad som utvecklad variant efter Ibid., 1989, s. 29, 1995, s. 132-135. 

Fairclough problematiserar kopplingarna mellan materialism och idealism, eller mellan 

diskursivitet och icke-diskursivitet, i sin diskussion av figuren. Jag kommer, i textens 

avslutande avsnitt, att knyta an till det problemet och då beröra relationen mellan strategier för 

förändring och kvinnor som subjekt. Tills vidare kan det vara bra att hålla i minnet att kvinnor 

(som kategori) inte är antingen verkliga eller overkliga/fiktiva utan både/och. Detsamma 

gäller subjekt/diskurs: subjekt är inte verkliga och diskurser overkliga eller tvärtom. Men 

därmed inte sagt att nämnda kopplingar är lösta. 

35 Se t. ex. Parker och Burman, 1993, s. 156-169, som, liksom jag, knappt snuddar vid detta i 

sin diskussion om problem som kan uppkomma inom ramen för diskursanalytiska perspektiv. 

36 Fairclough, 1989, s. 24, diskuterar uppkomsten av diskurser i termer av produktionen, 

tolkningen och konsumtionen av texter, men jag väljer den här enklare terminologin. 

20

(diskurs) debattartiklar (typ) där kategorin kvinnor (ordningar) konstrueras 

utefter ett språkligt mönster (resurs)? 

Diskurser skapar de ordningar och typer som samtidigt möjliggör 

diskurser att formas, åtminstone teoretiskt, men det ‘diskursiva’ kan kanske 

inte förstås som ett ‘system’ med anspråk på att förklara allt. Utöver det att 

diskursiva ordningar och typer utövar inflytande över hur diskurser konstrueras, 

bidrar även olika sociala strukturer, institutioner, organisationer, normsystem, 

(produktions)förhållanden, demografiska förändringar och andra 

generella system och ordningar till att skapa delar av de ‘diskursiva’ fält jag 

främst kommer att diskutera här. Men jag skulle inte vilja sträcka mig så 

långt som till att säga att det finns ‘sociala’ ordningar utanför det diskursiva 

eller att de på något vis skulle vara över- eller underordnade det diskursiva. 

Jag tänker mig istället att det diskursiva i själva sin betydelse förutsätter 

något annat, något som kanske kan benämnas icke-diskursivt, för att överhuvudtaget 

generera någon mening, liksom en social ordning eller ekonomiska 

produktionsförhållanden, eller verkligheten så som den uppfattas i 

vardagstal, behöver ett diskursivt fält för att konstitueras som verkligt och 

icke-diskursivt. Den manifesta spänningen mellan dessa betydelser är en 

konsekvens av särskilt språkinriktade diskursteorier och en enkel modell för 

att klargöra relationerna dem emellan ges inte här (om det nu kan sägas vara 

möjligt överhuvudtaget). 37 

Syften i sammanfattning 

Jag har här och var snuddat vid mina syften med texten i beskrivningarna av 

den genomgripande tankestrukturen. En specificering av dessa kan nu vara 

på sin plats. Som ett övergripande syfte kan följande deklareras: Inom ramen 

för de perspektiv och problemställningar jag beskriver i det föregående, 

d.v.s. ideologierna kring individ, klass och kön, kategorin kvinnor och 

olikhetens paradox, samt kritisk diskursanalys, har jag för avsikt att i textens 

samtliga avsnitt beskriva, analysera och diskutera positiv särbehandling som 

ideologi och strategi. 

Det genererar i sin tur två mer specifika syften med texten: (1) att 

värdera och diskutera om och i sådana fall hur positiv särbehandling utgör 

ett avsteg från nuvarande, svenska utbildnings- och jämställdhetspolitik och 

(2) att resonera kring vilka möjligheter till förändring som införandet av 

positiv särbehandling skapar inom ramen för akademin, samt (3) att teoretiskt 

utveckla vad retoriken kring positiv särbehandling genererar i termer 

37 Kanske välbekanta sätt att karaktärisera problematiken är relationen mellan diskursivitet 

och extra-diskursivitet (Foucault), som en vetenskapshistorisk brytning mellan idealism och 

materialism, eller som det har kommit att diskuteras inom feministisk teori: konstruktivism 

kontra essentialism. I det avslutande avsnittet följer jag också upp den vetenskapshistoriska 

brytningen, om än i delvis andra termer och med delvis andra syften. 

21

av konsensus, konflikt och motstånd i olika hänseenden. För att åstadkomma 

detta strävar jag framför allt efter att belysa positiv särbehandling ur ett 

flertal olika aspekter: som praktisk strategi i en rad olika texter, med hänsyn 

till olika ideologiska och politiska positioner, samt genom att avsiktligt 

pendla mellan noggranna textanalyser och övergripande tolkningar. 

Disposition 

En kortfattad precisering av hur detta är tänkt att ske ges i det följande. 

Texten är indelad i fem avsnitt utöver inledningen och jag ska presentera 

vart och ett av dem kort. Inledningen och de två första avsnitten ger en 

externalistisk eller ‘ovanifrån’-beskrivning av positiv särbehandling, de två 

därpå följande en internalistisk eller ‘underifrån’-beskrivning och analys, 

medan det avslutande avsnittet sammanför perspektiven i ett antal exkurser. 

Rörelsen från ett ovan till ett under och mot en ‘mellanposition’ innebär mer 

konkret att först betona den samhälleliga konstruktionen av positiv särbehandling, 

sedan beskriva den inomakademiska förståelsen, för att avslutningsvis 

sammanföra båda delarna till en helhet. Jag kontextualiserar således 

positiv särbehandling, men inte för att låta detta bli styrande för valet av 

frågeställningar i analysen av de inomakademiska texterna, utan för att pröva 

överensstämmelsen mellan den externa och interna förståelsen av positiv 

särbehandling och dess konsekvenser. 38 

Här närmast beskriver jag framväxten av positiv särbehandling genom 

att belysa jämställdhetslagens tillkomst och utveckling ur ett till stora delar 

historiskt, ideologiskt och politiskt perspektiv. Genom att ta fasta på de 

politiska strider och diskursiva ordningar som medverkar till konstruktionen 

av jämställdhetsbegreppet beskriver jag den successivt förändrade betydelsen 

av positiv särbehandling ingående. 

I det påföljande avsnittet diskuterar jag högre utbildning och jämställdhet 

genom att kontextualisera och historisera de satsningar som görs på 

området. Här för jag även ett mer generellt resonemang om kön, meriter och 

jämställdhet för att rama in de ‘empiriska’ analyser som sedan följer. I 

avsnittet beskriver jag också de förslag som presenteras i regeringens 

proposition om jämställdhet inom utbildningsområdet, särskilt då förslaget 

om positiv särbehandling, som överlämnas till riksdagen i februari, 1995. 

38 Widerberg, 1986, s. 42, ställer en feministiskt viktig fråga som berör just detta: ‘även om vi 

utvärderar jämställdhetspolitiken i ett underifrån och inifrån perspektiv, kvarstår frågan om vi 

överhuvudtaget bör satsa våra resurser på jämställdhetspolitik [...] Ska vi ägna oss åt att 

besvara frågor vi kanske aldrig ställt och som vi dessutom är kritiska mot?’. Jag tror att 

jämställdhetspolitik måste granskas kritiskt och det ur både ett ‘under’/inifrån och ett 

‘över’/utifrån. 

22

I de två ‘empiriska’ avsnitt som följer gör jag så mer noggranna 

textanalyser. 39 I det första av dem granskar jag debatten i massmedia som 

uppstår i och med att propositionen om jämställdhet inom utbildningsområdet 

presenteras och fäster särskilt avseende vid de konstruktioner av 

positiv särbehandling som görs och hur konsekvenserna av strategin 

beskrivs. I det senare skärskådar jag beslutet i riksdagen, tillsättningarna av 

trettio professurer för underrepresenterat kön som det medför, samt analyserar 

intervjuer med fem av de kvinnor som tillsätts på dessa. Deras beskrivningar 

av positiv särbehandling som ideologisk konstruktion och strategi 

diskuteras med särskild hänsyn till de erfarenheter och akademiska karriärer 

de har bakom sig. Hur kvinnor som olikhetens kategori bestäms i texterna är 

föremål för ingående diskussioner. 

I det avslutande avsnittet görs inledningsvis en närläsning av Mats 

Lundströms bok, ‘Jämställdhet eller sexistisk rättvisa?’. Lundström kritiserar 

positiv särbehandling starkt, kanske mer utförligt och systematiskt än i 

tidigare diskurser, varför hans text är viktig att reflektera kring. Analysen av 

Lundströms argument påbörjar sammanslagningen av den externa och interna 

framställningen och analysen. Vidare för jag även en diskussion kring 

vilka könspolitiska strategier och diskursiva ordningar som strukturerar 

‘framtiden’ för positiv särbehandling. Avslutningsvis gör jag så en rad olika 

exkurser mot vetenskapliggörande som sådant, vilka försöker överskrida de 

normativa anspråk som det akademiska systemet gör i olika diskurser kring 

positiv särbehandling. 

39 Jag genomför inte en separat metoddiskussion före de olika avsnitten i texten. Jag ska 

istället, där så blir aktuellt, delvis väva in denna i texten, men framför allt, liksom tidigare den 

teoretiska fördjupningen, i notsystemet. Detta sker då jag utgår från att metoddiskussioner är 

som mest relevanta i anslutning till de partier i texten där de belyser eller problematiserar 

metoden eller olika analytiska poänger. 

23

Positiv särbehandling i backspegeln 

Tillkomsten av begreppet positiv särbehandling är en till stora delar 

etymologisk fråga, d.v.s. att skriva en historia om dess ursprung, och är 

kanske inte det viktigaste att ge akt på här. Då är snarare framväxten och den 

nuvarande tillämpningen av positiv särbehandling intressantare. I det här 

avsnittet ska jag beskriva framväxten av positiv särbehandling i juridisknormativ 

bemärkelse, men framför allt ge akt på ideologiska förändringar. 

Det innebär mer specifikt att, med hjälp av en noggrann genomgång av 

förarbetena till jämställdhetslagarna (JämL 1980 och 1992), diskutera hur 

positiv särbehandling som strategi förändras över tid. Genom att pendla 

mellan diskurserna kring jämställdhetslagarna, den diskursiva typ som 

strukturerar texterna och de mer övergripande diskursiva ordningar som är 

‘verksamma’, ska jag också framställa hur positiv särbehandling som ideologi 

förskjuts från den ena lagen till den andra. 

Från jämlikhet till jämställdhet 

Inom svensk arbetsmarknads- och välfärdspolitik fattas, alltsedan 1930-talets 

början, en övervägande del av besluten med utgångspunkt i diskursiva 

ordningar influerade av socialdemokrati och liberala/individualistiska antaganden. 

Strävan mot att skapa en välfärdsstat med social och ekonomisk 

trygghet för samtliga medborgare inbegriper i varierande former föreställningar 

om individer, lönearbetare, jämlikhet, klass och rättvisa. Den svenska 

välfärdsstatens delar, d.v.s. bostadsbyggandet, lagarna om arbetstrygghet, 

sjukersättning och abort, utbyggnaden av barnomsorgen, pensionsavtal etc., 

växer fram inom ramen för socialdemokratin fram till och med 1976 och 

därefter under såväl högerliberala som socialdemokratiska regeringar. 

Solidaritet och jämlikhet är honnörsord i många av de tidigare åtgärderna, 

särskilt för de beslut som fattas i enlighet med den ‘svenska modellen’ 

alltsedan Saltsjöbadsavtalet 1938 och till den punkt vid vilken MBLförhandlingarna 

slutligen bryter ‘avtalsfreden’. 40 

Frågor om jämlikhet präglar särskilt efterkrigstidens arbetsmarknadspolitik, 

socialpolitik och utbildnings- och högskolereformer. I den socialdemokratiska 

traditionen genererar motsättningen mellan arbete och kapital, 

mellan produktion och ekonomi, ett särskilt fokus på klasskamp och social 

40 Eduards, 1986, s. 9-10; Hirdman, 1987, s. 40-45. Gruvstrejken i Svappavaara som 

föranleder strejken i Kiruna och totalstrejken bland LO-anslutna LKAB-arbetare i december, 

1969, kan kanske sägas vara det som utlöser tanken om ett (förestående) brott mot 

avtalsfreden (följt av skogsarbetar-, hamnarbetar- och sjuksköterskestrejker), medan själva 

brottet i sig blir tydligt under MBL-förhandlingarna. 

24

snedrekrytering, vilket också definierar själva jämlikhetsbegreppet och 

strävan mot ett jämlikare samhälle, medan en liberal grundtanke om alla 

individers lika värde, rättigheter, skyldigheter och möjligheter utgör 

riktmärken för lagstiftning. 41 Under 1960- och 70-talet sker stora förändringar 

på arbetsmarknaden, men trots en konstant ökande andel kvinnor i 

både del- och heltidsanställningar, samt på vissa beslutande positioner inom 

offentlig förvaltning, arbetar kvinnor totalt fortfarande mindre än män, med 

kortare arbetstider, i andra yrken, med betydligt lägre genomsnittslön, status 

och befordringsmöjligheter, samt hela tiden med ett huvudansvar för hem 

och barn. 42 

Från och med början av 1970-talet diskuteras frågan om jämställdhet 

mellan kvinnor och män alltmer separat från jämlikhet. Det är resultatet av 

ett flertal politiska, sociala och ekonomiska rörelser där bl. a. kvinnors 

massiva utträde på arbetsmarknaden under 1960-talet, kvinnorörelsens 

‘nygrupperingar’, socialdemokratisk reformpolitik, samt initiativ av såväl 

fristående (Grupp 8) som partipolitiska kvinnoförbund (främst socialdemokraternas 

och folkpartiets) är bidragande faktorer. Socialism som politisk 

utopi ifrågasätts delvis, såväl praktiskt som teoretiskt, och jämlikhet, med 

krav på lika rättigheter mellan ‘likar’, börjar successivt att konkurrera med 

visioner om jämställdhet mellan könen: två sorter ska nu ställas jämte 

varandra på arbetsmarknaden, i politiken, i utbildningen och i hemmen. 43 

Det är till en början nästan uteslutande folkpartiet som, kring 1970, 

börjar driva jämställdhetsfrågor i riksdagen. Visserligen är socialdemokraterna 

mest aktiva av de politiska partierna i jämställdhetsfrågor, 44 bland 

annat genom en skrivelse av Alva Myrdal som driver idén om jämställdhet 

vid socialdemokraternas partikongress 1969, men flertalet motioner till 

riksdagen skrivs av en liten grupp folkpartister (med Gunnar Helén i 

spetsen). I anslutning till en rad olika kvinnoorganisationers påtryckningar, 

samt i samklang med röster från en växande kvinnoforskning, etableras en 

41 Det är här fråga om stora generella beskrivningar av hur två idékomplex gemensamt bidrar 

till att strukturera politiska och ideologiska ‘investeringar’ i välfärdsstaten. 

42 Hirdman, 1990, s. 89-93, 1994, s 26-29; Qvist, 1980, s. 22-25. Av den totala 

arbetskraftsökningen på 390 000 personer under 1965-1975 svarar kvinnorna för 380 000 

(enligt SOU, 1978:38, s. 39). 

43 Hirdman, 1990, s. 94f, 1994, s. 32-35. 

44 Jag för resonemanget kring jämställdhetsbegreppet och inte kvinnofrågor i mer generell 

bemärkelse. Samtliga politiska partier och deras kvinnoförbund driver dessa frågor, men 

socialdemokraterna är främsta initiativtagare till att föra upp jämställdhetsfrågor i Sverige, 

Norge, Danmark och Finland. Se Eduards o. a., 1985, s. 135-136 och 138. Olof Palme går i 

spetsen för att etablera en jämställdhetsretorik i politiken med understöd av kvinnor inom 

socialdemokratin och på arbetsmarknaden. I sitt tal till partikongressen 1972 diskuterar Palme 

bara jämställdhetsfrågor, vilket är unikt för tiden. Och vid kvinnokonferensen i Mexico City 

1975, med anledning av att FN instiftar ett internationellt kvinnoår, är Palme det enda 

statsöverhuvudet på plats. Övriga länder representeras av president- och statsministerfruar 

(Kullenberg, 1996, 48-66 och 104). 

25

nationell, massmedial och politisk debatt om könsroller och jämställdhet. 45 

Det praktiska göromålet att utforma en jämställdhetslag är dock av ett något 

senare datum. 

Jämställdhetslagen 1980 

Ett förbud mot könsdiskriminering i arbetslivet finns sedan tidigare och 

likaså nedtecknas vissa åtgärder för att aktivt främja jämställdhet i mitten av 

1970-talet. 46 Före jämställdhetslagstiftningen sluter även arbetsmarknadsorganisationerna 

egna avtal om diskrimineringsförbud och aktiva åtgärder 

(1977 – SAF-LO, SAF-PTK) 47 . Lagarna om anställningsskydd (LAS – 1974) 

och medbestämmande (MBL – 1976) innebär delvis också ett skydd för 

kvinnor på arbetsmarknaden. 48 

Parallellt med dessa åtgärder tillsätts en jämställdhetsdelegation 

(1972) av Palme med uppgift att utreda frågan om diskriminering av kön och 

denna delegerar i sin tur uppgiften till den dåvarande hovrättsfiskalen, Nina 

Pripp. 49 Hon genomför en bred, internationell genomgång av lagstiftningen 

på området i fråga, där t. ex. Norge redan är i färd med att besluta om en lag, 

och noterar särskilt följande konsekvens av den amerikanska diskrimineringslagen 

drygt tio år efter dess införande (1964): 

Utvecklingen i Förenta staterna har visat att lagstiftningen mot könsdiskriminering 

fått sin största betydelse, inte genom förbudet att särbehandla på 

grund av kön, utan i ett agerande för att särbehandla på grund av kön [...] 

Från att ha varit en förbuds-lag har lagen – som det förefaller – blivit en 

påbuds-lag om att särskilt beakta den arbetssökandes kön. 50 

45 Eva Mobergs två publikationer, ‘Kvinnans villkorliga frigivning’ (1961) och ‘Kvinnor och 

människor’ (1962), är, tillsammans med den svensk-norska antologin, ‘Kvinnors liv och 

arbete’ (1962), startskottet för den svenska debatten om könsroller. Innan dess diskuteras 

‘könsrollsfrågan’ som en ‘familjefråga’ under 1940- och 50-talens brytningar mellan kvinnan 

som husmoder och förvärvsarbeterska med Alva Myrdals ‘Folk och Familj’ (1944) och 

‘Kvinnans två roller’ (1957 – tillsammans med Viola Klein) i förgrunden, och som en 

‘kvinnofråga’ under 1960-talets intensifierade krav på lika lön, lika arbete och lika utbildning 

för kvinnor i flertalet fackliga och politiska texter. 

46 T. ex. SFS, 1973:279, s. 494-495, 1976:686, s. 1395-1396, 1976:687, s. 1397-1399. Dessa 

är dock endast förordningar och kungörelser och inte lagar. 

47 Avtalen kan ses som ett sätt att förbehålla sig rätten att lösa konflikter på arbetsmarknaden 

utan statens inverkan, d.v.s. som en åtgärd riktad mot införandet av en generell 

jämställdhetslag, se Dahlberg, 1986a, s. 29; Nielsen, 1983, s. 91 och 216. 

48 Än viktigare är kanske att barnomsorgen byggs ut och införandet av lagarna om 

föräldraförsäkring (1974) och föräldraledighet (1978), liksom införandet av särbeskattning för 

makar (1971), samtliga grundläggande förutsättningar för ökad jämställdhet i hemmen och 

därmed också på arbetsmarknaden. Kollektivavtalens stärkta ställning i utformandet av 

‘arbetsplatsdemokrati’, en förändring åstadkommen med MBL, får också konsekvenser för 

tillämpningen av jämställdhetslagens aktiva åtgärder. 

49 Eg. ‘Delegationen för jämställdhet mellan kvinnor och män’. Delegationen kompletteras 

med en referensgrupp bestående av arbetarkvinnor och hemmafruar från hela landet. 

50 Ds Ju, 1975:7, s. 191. 

26

När Nina Pripps utredning sedan överlämnas till regeringen bilägger 

jämställdhetsdelegationen en skrivelse där de menar att det finns övervägande 

skäl till att inte införa en lag mot könsdiskriminering i Sverige. Det 

huvudargument som anges är 

att en sådan lag inte skulle kunna begränsas till att enbart omfatta 

särbehandling i negativ mening utan också skulle försvåra en ”positiv” 

särbehandling, dvs. kvotering och andra åtgärder som i syfte just att uppnå 

ökad jämställdhet tillämpas så att könstillhörighet tillmäts betydelse. 51 

Problemet är alltså, enligt delegationen, att en lag mot diskriminering av 

kön, som ska förhindra särbehandling i negativ mening, kan försvåra aktiva 

åtgärder som tar hänsyn till könstillhörighet, d.v.s. positiv särbehandling. 

Könstillhörighet som grund för diskriminering är själva huvudproblemet 

som bryts mot möjligheten att använda könstillhörighet som en grund för 

positiv särbehandling. Två könsbetydelser hamnar således i konflikt med 

varandra, en konflikt som sedan kommer att byggas in i jämställdhetslagen. 

Argumenten i delegationens skrivelse delas av nästan samtliga remissinstanser 

och leder till att alla motioner om en lag mot könsdiskriminering 

avstyrks fram till 1976. 52 

När ett handlingsprogram initieras av den socialdemokratiska 

regeringen, grundat i såväl en proposition om mänskliga fri- och rättigheter 

(1975 – med förslag till ett förbud mot könsdiskriminering i regeringsformen) 

53 som en utredning om kvinnor i statlig tjänst (1975), 54 tar riksdagen 

upp frågan om att återigen utreda lagstiftning mot könsdiskriminering. 

Resultatet blir tillsättandet av en parlamentarisk jämställdhetskommitté i 

augusti 1976, som ersätter jämställdhetsdelegationen, med uppgift att 

behandla frågor rörande jämställdhet mellan kvinnor och män samt att, via 

senare direktiv, ge förslag till lagstiftning mot könsdiskriminering. I maj 

1978 lämnar så kommittén sitt betänkande om en lag om jämställdhet i 

arbetslivet till regeringen. 55 

51 

Citatet är en beskrivning av innehållet i skrivelsen i SOU, 1978:38, s. 54. 

52 

SOU, 1990:41, s. 56. 

53 

Ett beslut om ändring i regeringsformen tas 1976, som följd av propositionen, där följande 

lydelse skrivs in i 2 kap 16 §: ‘Lag eller annan föreskrift får ej innebära att någon medborgare 

missgynnas på grund av sitt kön, om ej föreskriften utgör led i strävanden att åstadkomma 

jämställdhet mellan män och kvinnor eller avser värnplikt eller motsvarande tjänsteplikt’ (se 

SFS, 1976:871, s. 1878). 

54 

SOU, 1975:43. 

55 

D.v.s. SOU, 1978:38. Den tidigare delegationen var en del av statsrådsberedningen och 

hade därför möjligheter att direkt och kontinuerligt påverka beslut på samtliga departement. 

När delegationen omformuleras till en kommitté anpassas denna och förläggs till arbetet vid 

arbetsmarknadsdepartementet och förlorar därmed sitt tidigare så viktiga inflytande över 

beslutsprocesser vid de övriga departementen. 

27

Diskrimineringsförbud och aktiva åtgärder 

Jämställdhetslagen (JämL), så som den formuleras, har som ändamål att 

skapa lika rättigheter för könen på arbetsmarknaden och består i princip av 

två huvuddelar: förbud mot diskriminering på grund av kön respektive aktiva 

åtgärder för jämställdhet. 56 JämL föreskriver dels att en ‘arbetsgivare får inte 

missgynna en arbetstagare eller en arbetssökande på grund av hans eller 

hennes kön’ (2 §), dels att en ‘arbetsgivare skall inom ramen för sin 

verksamhet bedriva ett målinriktat arbete för att aktivt främja jämställdhet i 

arbetslivet’ (6 §). 57 Lagen konstrueras i könsneutrala termer, d.v.s. utan att 

ge skydd åt eller företräde för kvinnor eller män specifikt. Istället används 

termen underrepresenterat kön i förarbeten till lagen, som innebär att ett kön 

inte är representerat med åtminstone 40 % i en viss typ av arbete eller inom 

en viss kategori av arbetstagare. 58 Diskrimineringsförbudet är tvingande för 

arbetsgivaren medan de aktiva åtgärderna kan ersättas med kollektivavtal, 

även om dessa bör följa JämL:s intentioner. 

I propositionen till JämL skrivs att det inte föreligger något hinder för 

en arbetsgivare att generellt ge ett försteg åt en sökande av underrepresenterat 

kön som är tillräckligt kompetent och har lika eller i stort sett lika 

kvalifikationer som en medsökande av motsatt kön (vilket benämns ‘att 

beakta jämställdhetsaspekten’). 59 Regeln innebär dock inte en skyldighet för 

arbetsgivaren att, i det enskilda fallet, anställa någon av det underrepresenterade 

könet. 60 Att som arbetsgivare ge försteg åt en person av ett underrepresenterat 

kön, som är tillräckligt kompetent men mindre kvalificerad 

(positiv särbehandling), kan endast komma ifråga ‘av speciella skäl i ett 

begränsat hänseende’ under ‘förutsättning att åtgärder för att i ett visst fall 

56 Enligt 1 § i JämL: ‘Denna lag har till ändamål att främja kvinnors och mäns lika rätt i fråga 

om arbete, arbetsvillkor och utvecklingsmöjligheter i arbetet’ (SFS, 1979:1118, s. 2796). 

Samtidigt instiftas en jämställdhetsombudsman och en jämställdhetsnämnd med uppgift att 

övervaka och sanktionera jämställdhetsarbetet, men jag lämnar dessa instanser därhän här. I 

‘spelet’ kring JämL utformas en lag (SFS, 1979:503) strax före den som sedan antas med 

bara en rösts övervikt (1 juli, 1980), men då innehållet i den senare inte berör positiv 

särbehandling utelämnas en diskussion om denna här. Däremot är det intressant att notera att 

endast diskrimineringsförbudet gick igenom riksdagens votering i första omgången, vilket 

vittnar om att diskrimineringsförbudet ‘dominerar’ de aktiva åtgärder som sedan inkluderas i 

JämL (Bacchi, 1996, s. 111). 

57 SFS, 1979:1118, s. 2796-2797. De ändringar som införs året därpå påverkar inte den 

grundläggande utformningen av lagens två delar, se SFS, 1980:412, s. 680-685. 

58 Prop., 1978/79:175, s. 9ff. 

59 Under 1978 skriver den borgerliga regeringen in jämställdhetsaspekten som ‘en saklig 

grund enligt regeringsformen [11 kap. 9 §] vid tillsättning av tjänster inom det statligt 

lönereglerade området’ (SOU, 1990:41, s. 222). Andra bestämningar av jämställdhetsaspekten 

görs senare i bl. a. Prop., 1985/86:116, s. 5; SOU, 1989:30, s. 161, 1990:41, s. 219. 

60 Prop., 1978/79:175, s. 86-87. Egentligen är beslutsunderlaget till JämL en något senare 

proposition, d.v.s. Prop., 1979/80:56, men denna bekräftar egentligen bara merparten av 

innehållet i Prop., 1978/79:175. De få tillägg som görs påverkar i vilket fall inte diskussionen 

som följer här. 

28

aktivt stödja det ena könet är väl genomtänkta och rimligt avpassade och, 

framför allt, att de har förankrats väl i opinionen inom de grupper som 

berörs’. 61 Att införa en skyldighet för arbetsgivare att använda positiv 

särbehandling bestrids av såväl jämställdhetskommittén som författaren till 

den aktuella propositionen. 62 

I remissvaren till propositionen visar det sig att ‘opinionen’, i det här 

fallet nästan samtliga remissinstanser, är för positiv särbehandling i den 

restriktiva form som beskrivs här ovan och mot alla former av könskvotering. 

63 Socialdemokraterna reserverar sig mot lagförslagets aktiva åtgärder 

med hänvisning till att det innebär ‘ett misstroende mot de fackliga organisationernas 

vilja och förmåga att arbeta med dessa frågor’. Dåvarande VPK 

menar att förslaget om ett jämställdhetsombud (JämO), med uppgift att bl. a. 

övervaka att aktiva åtgärder vidtas på arbetsplatserna, innebär ’ett statligt 

intrång’ som är oacceptabelt. I princip samtliga partipolitiska kvinnoförbund 

välkomnar lagförslaget i sin helhet. 64 

Positiv särbehandling – en försiktig kompromiss 

Brytningen mellan diskrimineringsförbudet och påbudet om aktiva åtgärder 

för jämställdhet i JämL relaterar till en diskursiv ordning för positiv 

särbehandling, där likabehandling och könsneutralitet tydlig kopplas till en 

liberaldemokratisk ideologi. Positiv särbehandling får sin betydelse som en 

negation av diskrimineringsförbudet, direkt relaterat till den problematik 

som befaras uppstå vid dess tillämpningar, och som en strategi att använda 

61 Prop., 1978/79:175, s. 83. Samtidigt avfärdar arbetsmarknadsutskottet ett sådant förfarande 

i sitt betänkande, 1978/79:39, s. 35. 

62 Prop., 1978/79:175, s. 82-83; SOU, 1978:38, s. 126-131. I Prop., 1978/79:175, hävdas att 

en skyldighet för arbetsgivaren att tillämpa positiv särbehandling ‘skulle vara ägnad att 

befästa fördomar om skillnader mellan kvinnor och män i arbetslivet och utsätta 

jämställdhetssträvandena för risken att bli bemötta med misstro’ (s. 83). 

Jämställdhetskommittén anför i SOU, 1978:38, att en sådan skyldighet framställer lagen ‘som 

mera dogmatiskt grundad än praktiskt välbetänkt’ och att det gör ‘det svårt för lagen att få 

förankring hos allmänheten’ (s. 129). Istället för en skyldighet att använda positiv 

särbehandling vid tillsättningar av tjänster införs, i JämL:s 6 § tredje stycket, en skyldighet för 

arbetsgivaren att ‘vid nyanställningar särskilt anstränga sig för att få sökande av det 

underrepresenterade könet och söka se till att andelen arbetstagare av det könet efter hand 

ökar’ (SFS, 1979:1118, s. 2797). 

63 Prop., 1978/79:175, s. 201 och 204. De som inte accepterar förslaget om positiv 

särbehandling är ÖB, Moderata samlingspartiets kvinnoförbund och Juridiska 

fakultetsnämnden vid Stockholms universitet. Det totala motståndet mot att kvotera in ett 

underrepresenterat kön, ett förslag som inte föreslås i propositionen men väl diskuteras, är en 

konsekvens av definitionen av en jämn könsfördelning på en arbetsplats: minst 40 % av 

vardera könet. Formuleringarna i propositionen ger sken av att det inte bara är en målsättning 

utan även en för arbetsgivaren tvingande skyldighet att åstadkomma en jämn fördelning. 

Förarbetena till JämL är ibland luddigt formulerade och med många omtagningar och en rad 

olika diffusa anmärkningar. 

64 Ibid., s. 195 och 200. 

29

utöver de aktiva åtgärder, t. ex. förbättring av arbetsmiljön, rekrytering och 

utbildningsinsatser, allting formulerat för ett underrepresenterat kön, som 

anges i lagen. 

Kollektivavtalens generella företrädesrätt vid tillämpningen av de 

aktiva åtgärderna, tillsammans med motståndet mot införandet av en lag mot 

könsdiskriminering från snart sagt samtliga arbetsmarknadsorganisationer, 65 

aktiverar en andra, diskursiv ordning för positiv särbehandling, impregnerad 

av den socialdemokratiska avtalstraditionens krav på rätten att hantera 

arbetsmarknadspolitiska konflikter. En tredje diskursiv ordning, kopplad till 

arbetet inom kvinnoförbund- och organisationer och från kunskaper etablerade 

i kvinnoforskning, med mer radikala krav på att förstå kvinnor som 

det underrepresenterade könet, finns tillgänglig under 1970-talet, men hela 

tiden i ‘bakgrunden’ och utan direkt inflytande över JämL:s utformning. 66 I 

remissvaren från dessa organisationer skymtar en och annan ‘röst’ där en 

mer kritisk ton till den könsneutrala terminologin och andra för kvinnor 

negativa effekter påtalas. 67 

Sammantaget konstrueras en definition av positiv särbehandling i 

diskursen kring den första jämställdhetslagen med störst inflytande från två 

diskursiva ordningar som präglas av liberaldemokratiska ideal respektive 

socialdemokratiska traditioner. Kvinnor som olikhetens kategori är dold i 

lagtextens utformning: diskriminering, aktiva åtgärder och andra aspekter 

begreppsliggörs i termer av det underrepresenterade könet. Positiv särbehandling 

som ideologi begränsas starkt av brytningen mellan individ och 

klass och utgör en försiktig kompromiss dem emellan i lagförslaget. Den 

‘offentlighetens’ diskursiva typ som delvis strukturerar diskursen kring 

JämL 1980 medför att förarbetena eftersträvar konsensus framför konflikter 

65 Alla utom SACO/SR enligt Ibid., s. 195-196. 

66 Jämställdhetskommittén, som utreder frågan om jämställdhet, är parlamentariskt 

sammansatt och kompletteras med ett par experter med juridisk kompetens. Propositionen till 

JämL 1980 författas av Eva Winther, riksdagsledamot för folkpartiet, och i båda fallen är 

feminism och kvinnoforskning underordnade. Statistik över kvinnors situationer, 

erfarenhetsbeskrivningar och andra kvinnospecifika problem diskuteras utförligt i 

jämställdhetskommitténs betänkande, men i utformningen av lagtexten föredras en 

könsneutral terminologi. Nielsen, 1983, s. 302f, menar att grunden för en ‘statsfeminism’ (i 

positiv bemärkelse) läggs i och med jämställdhetslagens införande eftersom 

(underrepresenterat) kön kommer upp på den politiska dagordningen. Men den utvecklingen 

är inte entydig och andra menar att den könspolitiska, diskursiva ordningen ‘sugs upp’ i 

politiska kretsar och avdramatiseras i och med jämställdhetslagens tillkomst och vidare 

tillämpning, se t. ex. Ulmanen, 1996, s. 98. 

67 I Prop., 1978/79:175, nämns följande: ‘Grupp 8, Stockholm, anser att huvudsyftet med 

lagen bör vara att stödja kvinnorna på arbetsmarknaden. Den föreslagna lagen kan försvaga 

kvinnans ställning på arbetsmarknaden och därmed motverka sitt eget syfte, nämligen 

jämställdhet’ (s. 198, kurs. i orig.). Kommentaren syftar dels på den könsneutrala lagtexten, 

dels på faran med kvotering: ‘att det idag är den offentliga sektorn som växer och nyanställer 

medan det inom industrin nästan genomgående är fråga om nedskärningar av personal. Med 

en kvoteringsregel kommer därför kvinnorna att få företräde till jobb som inte finns, medan 

männen får företräde på kvinnornas traditionella områden’ (s. 205). 

30

och premierar legitimering av redan etablerade förslag istället för kritisk 

reflektion kring utgångspunkterna, något som i och för sig inte är ägnat att 

förvåna. 68 I utformningen av lagtexten bidrar dessutom en specifik diskursiv 

typ, vilken är en i det närmaste institutionaliserad rutin, 69 till att ytterligare 

begränsa formuleringarna. 70 

Men kritiken av jämställdhetslagen och en rad andra processer, som 

jag ska diskutera här närmast, skapar ett ‘behov’ av effektivare åtgärder för 

att uppnå en jämn könsfördelning på arbetsplatserna. Den ‘könspolitiska’ 

diskursiva ordningen börjar vinna mark och får större utrymme under början 

av 1980-talet. Efter utvärderingen av JämL 1980 görs sedan en rad olika 

tillägg vilka, åtminstone på ytan, tydligt införlivar kvinnor som olikhetens 

kategori i paragraferna. 

Jämställdhet(slagen) utvärderas och kritiseras 

Under hela 1980-talet tillämpas jämställdhetslagens paragrafer om aktiva 

åtgärder i relativt liten omfattning och antalet ärenden om könsdiskriminering 

hos JämO är i princip konstant år från år fram till och med 1989. 

Tillämpningen av positiv särbehandling är, trots det homogena gensvaret 

från remissbehandlingen, på det hela taget blygsam: totalt 13 av 196 

tillfrågade organisationer, företag och myndigheter uppger att de någon gång 

använt regeln om positiv särbehandling vid rekryteringar eller anställningar. 

71 Kollektivavtal mellan arbetsmarknadens organisationer innehåller 

regler om aktiva åtgärder som, generellt sett, är betydligt ‘mildare’ än 

68 Åberg, 1997, talar t. ex. om den svenska SOU-traditionen för utredningar som eftersträvar 

‘att man finner grund för konsensus och att man legitimerar de förslag som utvärderingen 

leder till, liksom den verksamhet i sig som utvärderas och den politik som ligger bakom’ (s. 

68). Se även Bondestam, 1998b, s. 7-21, där detta diskuteras mer utförligt. 

69 Vedung, 1991, s. 62. 

70 Utformningen av lagtexter måste oftast balansera mellan två ‘poler’, något Gibbons, 1994, 

s. 3, fångar i sin beskrivning: ‘The main problem is saying neither too much, and thus having 

an oppressive legal code, nor too little, and so licensing instances of behaviours that are 

unacceptable’. I JämL:s fall verkar det som om de aktiva åtgärderna, som överlämnas åt 

arbetsmarknadens kollektivavtal, är att ‘säga för lite’, medan diskrimineringsförbudets 

tvingande karaktär kanske är att ‘säga för mycket’. 

71 SOU, 1990:41, s. 437. Olika utbildningsåtgärder (kurser, konferenser, seminarier, 

studiecirklar etc.) är de vanligaste av de aktiva åtgärder som vidtas på arbetsmarknaden under 

1980-talet, men många instanser möter ganska stort motstånd vid införandet av dessa och 

andra aktiva åtgärder (s. 434 och 438). Hälften av arbetsmarknadsorganisationerna på 

arbetstagarsidan uppger att avtal på förbunds- och lokal nivå sluts som en följd av 

kollektivavtalen på centralnivå (s. 425). Ett fåtal tvister om och brott mot kollektivavtalens 

bestämmelser om aktiva åtgärder (totalt 11 tvister och en dom), eller domar i 

Arbetsdomstolen i anslutning till jämställdhetslagen i övrigt (2-11 st. per år), förekommer 

under den här tiden (s. 140, 293 och 430-431). JämO behandlar sammanlagt mellan 480 och 

510 ärenden per år under hela 1980-talet och ca. 380 ärenden under såväl 1988 som 1989 (s. 

128-129). 

31

motsvarande direktiv i jämställdhetslagen. I utvärderingen av jämställdhetslagen 

konstateras bl. a. följande: 

När det gäller annonsering av lediga tjänster sägs i det statliga avtalet att den 

skall ske på ett sådant sätt att personer av det kön som är underrepresenterat 

inom den yrkeskategori som är i fråga uppmuntras att söka tjänsten. I avtalet 

mellan SAF/LO/PTK har den motsvarande bestämmelsen utformats så att det 

underrepresenterade könet kan uppmanas att söka tjänsten. 72 

Utöver den blygsamma tillämpningen av framför allt de aktiva åtgärderna 

framförs en hel del kritik mot lagens syften och jämställdhetsbegreppets 

innebörd. Kritiken rör fyra generella aspekter i jämställdhetslagens utformning 

som inte överensstämmer med kvinnors och mäns skilda verkligheter. 73 

Dessa aspekter är också utmärkande för de ideologiska ramar som omger 


För det första döljer JämL:s könsneutrala terminologi kvinnors och 

mäns olikartade situationer på arbetsmarknaden och i hemmen. 74 Kvinnor 

ses som självständiga, autonoma och ekonomiskt oberoende individer i 

förarbetena till lagen samtidigt som de outtalat förväntas ta ansvar för 

hemmet och familjens sammanhållning liksom att sköta både barn och sina 

och mannens föräldrar. 75 Andelen kvinnor på arbetsmarknaden är hög under 

1980-talet, men många av dem finns i låglöneyrken, på deltidsanställningar 

och har generellt sämre löner. Den formella retoriken i JämL, som ju endast 

72 Ibid., s. 423-424, kurs. i orig. 

73 Efter Eduards, 1985, s. 94-95, 1987, s. 95-96; SOU, 1987:19, s. 17, där inget annat anges. 

74 Krav på att slopa den könsneutrala terminologin i JämL framförs från flera håll, bl. a. från 

de partipolitiska kvinnoförbunden och kvinnoforskare. Dåvarande biträdande JämO skriver 

följande: ‘Lagen har blivit ett offensivt instrument för att stärka männens ställning på 

arbetsmarknaden. Arbetsgivaren åberopar lagen till stöd för att anställa sämre meriterade män 

och män åberopar den till stöd för sig själva när de söker chefsjobb på kvinnodominerade 

arbetsplatser. Därför bör man släppa den könsneutrala utformningen av lagen, så som man 

redan gjort i Norge och Finland’ (Wadstein, 1989, s. 29, kurs. i orig.). Se även Eduards o. a., 

1985, s. 149, där det framgår att delar av kvinnorörelsen, dock utan större inflytande, redan 

före lagens tillkomst påpekade att ett könsneutralt diskrimineringsförbud bara var ett sätt att 

dölja det faktum att det var kvinnor som diskriminerades och hade sämre villkor. 

75 Problemet kan kanske beskrivas som en konflikt mellan produktion och reproduktion. 

Lönearbete är grunden för samhällets officiella organisering och för politiska beslut medan 

familjen är en för-givet-tagen grundsten för produktionens upprätthållande. 

Könsarbetsdelningen på arbetsmarknaden och i hemmen är en konsekvens av det ideologiska 

‘samarbetet’ mellan kapital och patriarkat. Kvinnor befinner sig i båda sfärerna och tvingas 

inordna sig under såväl lönearbetets normer som familjestrukturens. Med andra ord: ‘Att 

hjälpa kvinnorna, antingen så att vi kan passa in i befintliga strukturer eller också genom att 

ändra dessa så att de passar för kvinnor blir de två huvudriktningar som jämställdhetspolitiken 

skulle kunna ta. Patriarkal kapitalism tvingar dock in jämställdhetspolitiken på den första 

vägen om än den i sin tur tvingar fram vissa justeringar av strukturerna’ (Widerberg, 1986, s. 

38). Se även Ressner, 1985, s. 20-21, som för ett liknande resonemang om hur kategorierna 

klass och kön samverkar. 

32

ör arbetsmarknaden, motsvaras helt enkelt inte av tillräckliga förändringar i 

privatsfären, eller som Gunnar Qvist beskriver situationen 1980: 

Daghemsplatserna är otillräckliga och delvis avgiftsbelagda. De ekonomiska 

villkoren för föräldraledighet lockar bara ett litet antal fäder, 12-13 proc., 

mestadels offentligt anställda och blott för en kort tid. Föräldraskap är 

fortfarande i realiteten lika med moderskap, och endast moderskap – inte 

föräldraskap – medför obligatoriska plikter, med alla deras sociala konsekvenser. 

Jämställdhet står högt på programskalan men lågt i statsbudgeten. 76 

För det andra ger jämställdhetslagen endast rekommendationer om aktiva 

åtgärder och föreslår sällan eller aldrig faktiska och specifika skyldigheter 

eller sanktioner om dessa inte vidtas. Positiv särbehandling elimineras 

praktiskt taget helt genom att kringskäras av en uppsättning villkor och den 

frivilliga tillämpningen av strategin är utan tvivel också starkt begränsad. För 

det tredje innehåller JämL en syn på kvinnor och män som likvärdiga inför 

jämställdhet och budskapet är att de problem som uppstår ska lösas genom 

samarbete dem mellan i bådas intressen. En ‘konsensussyn’ föredras 

generellt framför att betona konflikter mellan könen. Det bidrar indirekt till 

att osynliggöra kvinnor som den kategori som är i störst behov av lagens 

skydd och åtgärder. För det fjärde, och slutligen, är de aktiva åtgärderna 

främst inriktade på att tillgodose lika möjligheter och rättigheter för kvinnor 

och män och inte att åstadkomma lika resultat. 77 

Flertalet formuleringar i lagtexten syftar visserligen till att en jämn 

fördelning ska uppnås, d.v.s. minst 40 % av det underrepresenterade könet, 

men åtgärderna i sig (utbildning, bidrag, aktivt sökande efter underrepresenterat 

kön etc.) legitimeras främst genom att de förväntas tillgodose lika möjligheter 

i konkurrensen om tjänster. 78 Positiv särbehandling är ett undantag, 

då strategin inte kräver helt likvärdiga kvalifikationer och för att den är mer 

inriktad på att förändra representationen av kvinnor och män. 

Vidare höjs en del kritiska röster som påpekar att den könsneutrala 

och konfliktfria retoriken, liksom strävan efter samarbete mellan könen för 

76 Qvist, 1980, s. 26. 

77 Se Eduards, 1986, s. 6, och jfr. med ‘offentlighetens’ diskursiva typ här ovan. Det medför 

samtidigt att väsentliga brytningar mellan diskrimineringsförbudet (individen) och de aktiva 

åtgärderna (kollektivet) tonas ner och undviks kategoriskt i förarbetena till lagen. Två olika 

sätt anförs i Prop., 1978/79:175, för att bemöta de konflikter som lagens två delar skapar: (1) 

uppdelningen i individ (diskrimineringsförbud) – kollektiv (aktiva åtgärder) ses som en fördel 

för då hamnar de inte i konflikt med varandra (se avsnitt 2.2.5 och s. 115) och (2) 

diskrimineringsförbudet syftar till att rätta till saker som har hänt medan de aktiva åtgärderna 

är till för att skapa något i framtiden, d.v.s., en tidsordning som separerar delarna åt och 

därmed gör dem konfliktfria (s. 116). Men samtidigt kan inte lagstiftaren upprätthålla 

distinktionen mellan diskrimineringsförbudet och de aktiva åtgärderna i praktiken: ‘Någon 

helt skarp gräns mellan tillämpningsområdena för de båda grupperna av regler torde 

emellertid inte kunna dras. Man får godta att reglerna i någon mån skjuter in på varandras 

områden’ (s. 116). Jag återkommer senare till varför brytningen är problematisk. 

78 Eduards, 1986, s. 4. 

33

att uppnå jämställdhet, riskerar att skapa en situation där kvinnor blir 

problemet. Kvinnor ses till och från som bärare av strävan mot jämställdhet, 

av konflikter rörande jämställdhet, och får ibland klä skott som själva 

orsaken till att jämställdhet inte kan påvisas (i linje med olikhetens paradox). 

Trots ett tydligt fokus på underrepresenterat kön, lika möjligheter, en jämn 

könsfördelning och liknande i lagtexten, blir kvinnor som olikhetens 

kategori den grund varpå jämställdhet i de allra flesta fall beskrivs och 

ojämställdheter upptäcks. 79 

Utöver kritiken av jämställdhetslagen och -begreppet bidrar ett flertal 

andra faktorer till att föra fram mer ‘könsspecifika’ argument. En stor del av 

kvinnors expansion på arbetsmarknaden beror egentligen inte på den nyvunna 

jämställdhetsideologin som lagfästs, utan snarare på marknadens behov 

av lågavlönad arbetskraft, främst inom en alltjämt expanderande, offentlig 

förvaltning. Kvinnors kontinuerligt större andel på arbetsmarknaden motsvarar 

dock inte mäns ansvar för och deltagande i hemarbete och barn, varför 

ansvars- och arbetsdelningen mellan könen ökar. 80 

De generella löneskillnaderna mellan könen ökar likaså för första 

gången på länge (1985), ny kvinnoforskning lyfter fram allt fler aspekter av 

kvinnors dåliga villkor på en rad olika områden, och den maktutredning som 

tillsätts mot slutet av 1980-talet utgår explicit från könsanalyser i sitt arbete 

med konsekvenser för lagstiftning inom ett flertal områden. 81 Utredningen 

om ‘Varannan damernas’, där könskvotering beskrivs som det mest effektiva 

sättet att uppnå jämn könsfördelning, väcker nytt liv i frågan om hur de 

aktiva åtgärderna ska utformas 82 , och i propositionen till en förnyad 

jämställdhetslag, tio år efter den första, föreslås åtminstone två förändringar 

av betydelse för positiv särbehandling. 

79 

Se Widerberg, 1986, s. 38, som menar att det ser ut som om att kvinnor ‘gör fel – väljer fel 

utbildningar, jobb och arbetstider, för många eller för få barn vid fel tidpunkt – och inte klarar 

av ”det”’. 

80 

Eduards o. a., 1985, s. 155-156. 

81 

Acker, 1992, s. 289-291. 

82 

SOU, 1987:19. Se även Dahlberg, 1986b, s. 90f; Ds A, 1986:4, kap. 6. Det massiva 

motståndet mot könskvotering tvingar dock fram en annan lösning. I utredningen föreslås 

istället att ett mål för kvinnorepresentationen i riksdagen ska sättas upp (30 % kvinnor 1992, 

40 % 1995 och 50 % 1998) och om det inte uppfylls ska en särskild utredning tillsättas med 

uppgift att grundligt bereda frågan om könskvotering, se SOU, 1987:19, s. 3 och 20. 

Utredningen om ‘Varannan damernas’ lägger grunden för ett förnyat jämställdhetsarbete i och 

med ett beslut strax därpå om en femårig handlingsplan med ett flertal viktiga punkter, som 

jag dock lämnar därhän i det här sammanhanget. Se Prop., 1987/88:105, s. 10-11, där 

handlingsplanen sammanfattas. 

34

Jämställdhetslagen 1992 

Först och främst görs ett tillägg till lagens första paragraf som anger, utöver 

ändamålet att tillgodose lika rättigheter för kvinnor och män, att denna 

‘siktar till att förbättra främst kvinnornas villkor i arbetslivet’. 83 För det 

andra kastas själva ordningen bland lagens paragrafer om: de aktiva åtgärderna 

(3 § – 9 §) placeras här före diskrimineringsförbudet (15 § – 20 §). 

Men en skyldighet för arbetsgivare att tillämpa positiv särbehandling eller att 

beakta jämställdhetsaspekten för att uppnå en jämn fördelning av kvinnor 

och män införs inte. 84 Likaså bibehålls den könsneutrala utformningen i den 

nya lagen. Orsakerna till de två förändringarna och kvarhållandet av såväl 

arbetsgivarens ‘frihet’ i fråga om de aktiva åtgärderna som den könsneutrala 

utformningen är flera och jag ska här endast kort beröra de tre första 

aspekterna och dröja lite längre vid den senare. 

Tillägget till den första paragrafen är förmodligen en konsekvens av 

kritiken mot JämL under 1980-talet, men i utredningen som föregår propositionen 

till den nya jämställdhetslagen föreslås inte detta. Här framförs 

visserligen tanken att ‘mycket i samhället har skapats med mannen som 

norm’ och att ‘JämL:s regler i första hand bör vara till hjälp för att förbättra 

kvinnornas ställning i arbetslivet’, men det föranleder inte utredarna att 

föreslå ett tillägg i lagens första paragraf. 85 I propositionen till JämL, som 

bygger på utredningen, är dock det uttalade målet att lagen bör vara till för 

kvinnor och trots att lagrådet motsätter sig lagförslaget i propositionen 86 går 

tillägget genom riksdagen. Att lagens paragrafer kastas om, som för att 

markera att de aktiva åtgärderna nu ges större prioritet, är också det i linje 

med kritiken av JämL. Återigen är det ett initiativ som tas i propositionen 

och inte i utredningen, men några argument varför detta görs framförs 

egentligen inte. Det enda som påpekas och som kan knytas till den här 

omfördelningen av paragraferna hänger samman med tillägget i 1 §: 

83 SFS, 1991:433, s. 689. 

84 JämL 1992, 9 § första stycket, och JämL 1980, 6 § tredje stycket, har exakt samma lydelse: 

‘När det på en arbetsplats inte råder en i huvudsak jämn fördelning mellan kvinnor och män i 

en viss typ av arbete eller inom en viss kategori av arbetstagare, skall arbetsgivaren vid 

nyanställningar särskilt anstränga sig för att få sökande av det underrepresenterade könet och 

söka se till att andelen arbetstagare av det könet efter hand ökar’ (SFS, 1979:1119, s. 2797, 

1991:433, s. 690). 

85 SOU, 1990:41, s. 213. 

86 Lagrådets motivering till att inte ha ett tillägg bygger på att de har svårt ‘att se hur 

bestämmelsen konkret kan främja lagens syften bättre än ett uttalande i motiven’ (Prop, 

1990/91:113, s. 174). Enligt dess mening strider tillägget mot regeringsformens 2 kap. 16 §, 

där det påpekas att lag eller annan föreskrift inte får innebära att någon missgynnas på grund 

av kön. Tillägget kan således missgynna män i de flesta fall, menar lagrådet, trots att 

regeringsformen även innehåller undantaget för föreskrifter som utgör led i strävanden att 

åstadkomma jämställdhet. Det här problemet är en av utgångspunkterna för Mats Lundströms 

kritik av positiv särbehandling och jag återkommer till det i det avslutande avsnittet. 

35

För att kvinnors och mäns villkor skall närma sig varandra och slutligen bli 

lika, är det således fråga om att ytterligare förskjuta maktbalansen mellan 

könen till kvinnornas förmån. Ett sådant synsätt bör på ett tydligare sätt än 

vad som nu är fallet komma till uttryck även i jämställdhetslagen. Det bör 

således framgå att lagen siktar till att förbättra främst kvinnornas villkor i 

arbetslivet. 87 

Men tillägget i 1 § och den omkastade ordningen förändrar inte lagens 

verkningskraft i sig, eftersom problemet med könsneutraliteten, frivilligheten 

och konflikten mellan diskrimineringsförbudet och de aktiva åtgärderna inte 

åtgärdas. 88 Vad beträffar könsneutraliteten stöds denna av de flesta 

remissinstanserna, 89 utredningen och propositionen och ett flertal skäl anges 

för att JämL även fortsättningsvis ska vara könsneutral. 90 För att lagens 

ändamål om att förbättra främst kvinnors villkor ska få genomslag, föreslås i 

utredningen ett tillägg till 6 § tredje stycket om aktiva åtgärder: 

Om sökande av olika kön har likvärdiga eller i det närmaste likvärdiga 

sakliga förutsättningar för det ifrågavarande arbetet skall arbetsgivaren 

anställa den som tillhör det underrepresenterade könet. 91 

Det är här fråga om att införa en skyldighet om att beakta jämställdhetsaspekten. 

Positiv särbehandling är även fortsättningsvis ‘tillåten’ i JämL, 

men en skyldighet om att använda strategin anses alltjämt innebära ett alltför 

stort intrång i arbetsgivarens rättigheter och det antas tvinga arbetsgivaren att 

under lång tid endast kunna anställa antingen kvinnor eller män. 92 Förslaget 

om en skyldighet att beakta jämställdhetsaspekten kritiseras av näst intill 

87 Prop, 1990/91:113, s. 64, min kurs. I SOU, 1990:41, föreslås inte en ny lydelse i lagtexten, 

men här finns istället några argument för att ytterligare förstärka de aktiva åtgärdernas roll, se 

s. 305-307. 

88 Se vidare nedan om detta. 

89 Om remissinstanserna, se Ds, 1991:3, s. 2-3. Dessa ‘skäl’ bygger bl. a. på att mäns och 

kvinnors situationer ses som ‘likvärdiga’ trots den uttalade kunskapen om mannen som norm 

och kvinnors generellt sett sämre situationer på arbetsmarknaden. I flertalet argument för 

könsneutraliteten används till och med mannen som norm (indirekt) för att legitimera den 

könsneutrala utformningen: ‘Möjligheterna att utjämna status och löneläge mellan olika 

yrkesområden torde dock öka ju jämnare könsfördelningen blir mellan kvinnor och män. Man 

kan därvid inte bortse från att mäns inbrytning på kvinnodominerade yrken kan öka dessa 

yrkens status och löneläge och därigenom även stärka kvinnornas ställning på 

arbetsmarknaden’ (SOU, 1990:41, s. 213). Mannen som bärare av status ska hjälpa kvinnorna 

att få bättre lön och status, istället för att höja lönen för kvinnornas arbeten ändå och därmed 

ge dem högre status i sina yrkesroller oavsett männens ‘inbrytning’. Se även Prop., 

1990/91:113, s. 63-64, där liknande förslag framställs. 

90 I Prop., 1990/91:113, argumenteras för könsneutralitet med hänvisning till kvinnors sämre 

villkor: ‘Jämställdhetslagen skall fortfarande vara könsneutral. Det skall dock framgå av lagen 

att den siktar till att förbättra främst kvinnors villkor i arbetslivet’ (s. 63). 

91 SOU, 1990:41, s. 51, kurs i orig., min understrykning. 

92 Ibid., s. 224-225. 

36

samtliga remissinstanser 93 och i propositionen avfärdas förslaget med två 

argument. Det första av dem är komplext och jag ska analysera det närmare 

eftersom det är särskilt relevant för hur positiv särbehandling som strategi 

görs (o)tillgängligt i diskursen kring den andra JämL. 

I propositionen hävdas att förslaget om en skyldighet för arbetsgivaren 

att beakta jämställdhetsaspekten i det enskilda fallet inte behövs eftersom det 

redan tillgodoses: 

Redan av den redovisade bestämmelsen (6 § tredje stycket) i jämställdhetslagen 

följer att en arbetsgivare för att utjämna en ojämn fördelning faktiskt 

måste anställa personer av underrepresenterat kön (jfr. prop, 1978/79:175 s. 

86 och 87). Någon särskild ytterligare regel i ämnet behövs därför inte. 94 

Detsamma påstås även i utredningen som föregår propositionen: någon 

‘uttalad skyldighet för arbetsgivaren att faktiskt anställa personer av det 

underrepresenterade könet föreskrivs emellertid inte’, men indirekt ‘följer 

93 Endast fyra av totalt 73 instanser (TCO, Husmodersförbundet Hem och Samhälle, 

Stockholms universitet och Jämställdhetsarbetarnas förening) stödjer utredningens förslag om 

en ändring i 6 §. Kritiken är till stora delar liktydig med kritiken av positiv särbehandling och 

dessutom betraktas bestämmelsen ‘som en ren kvoteringsregel’ av de flesta remissinstanserna 

(Ds, 1991:3, s. 57). 

94 Prop., 1990/91:113, s. 73. Som grund för förvaltningspraxis, när det gäller jämställdhet vid 

tjänstetillsättningar, som då även omfattar universitetens och högskolornas lärartjänster, 

åberopas ofta ett uttalande av föredragande statsrådet Lena Hjelm-Wallén. I Prop., 

1984/85:57, s. 33, skriver hon att jämställdhetsaspekten ‘skall vägas in vid tillsättning av 

lärartjänst’ och att de organ som tillsätter tjänsten ‘måste ta hänsyn till jämställdhetsaspekten 

vid sin slutliga sammanvägning av meriter’. Skall vägas in och måste ta hänsyn till är dock 

inte en skyldighet i det enskilda fallet. 

I SOU, 1989:30 diskuterar den särskilde utredaren Tore Sigeman jämställdhetsintervallets 

bredd, d.v.s. hur stor skillnaden kan vara mellan två sökande för att jämställdhetsaspekten ska 

kunna fälla utslaget till fördel för en person av underrepresenterat kön (se vidare Juntura, 

1995, s. 17, om jämställdhetsintervallet). Sigeman skriver att jämställdhetsintervallet är ‘det 

intervall i merithänseende inom vilket en kvinna måste befinna sig i jämförelse med en man 

för att jämställdhetstillsyn skall medföra att hon utses framför den manlige konkurrenten’ (s. 

161, min kurs.). Här står inte t. ex. skall kunna utan endast skall, vilket alltså inte har stöd i 

gällande lagstiftning. Samtidigt anmärker Sigeman (s. 158), således motsägelsefullt men 

mycket riktigt, på en felskrivning i SAV informerar, 1988. Där står att jämställdhetsaspekten 

‘ska’ bli avgörande när sökande är jämbördiga eller i det närmaste jämbördiga (s. 17). Här ska 

det vara kan istället. 

Likaså har Ulla Riis och Leif Lindberg, i sin utredning om tjänstetillsättningar inom 

högskolan (Ds, 1996:14), feltolkat Prop., 1984/85:57, när de skriver att vid tillsättningar, där 

andelen kvinnor eller män understiger 40 %, ‘skall vid likvärdiga eller i det närmaste 

likvärdiga meriter den person föreslås till tjänsteinnehavare som tillhör det 

underrepresenterade könet’ (s. 42, min kurs.). Något dylikt finner inte stöd i nuvarande eller 

dåvarande lagstiftning/praxis på området (jfr. med Konstitutionsutskottets betänkande, 

1983/84:30, s. 20-21; 1984/85:35, s. 19-22; 1985/86:25, s. 20-22 och 329). Detta får 

implikationer för Riis och Lindbergs syn på jämställdhetsproblematiken i sin utredning, då de 

tenderar att överbetona möjligheterna att med jämställdhetsaspekten åstadkomma 

förändringar. De kritiserar bland annat en kvinnas överklagande för att hon inte åberopar 

jämställdhet (Ds, 1996:14, s. 95). Med andra ord skuldbeläggs kvinnan fastän problemet är att 

jämställdhetsaspekten inte beaktas initialt. 

37

dock en sådan skyldighet självfallet av kravet på att andelen arbetstagare av 

det könet skall öka’. 95 I den i citatet refererade propositionen hävdas att ‘i 

skyldigheten att efter hand utjämna den ojämna könsfördelningen’ bör det 

ligga ‘att arbetsgivaren skall ge visst försteg åt det underrepresenterade 

könet’. 96 Samtidigt konstateras ‘att också anställa arbetstagare av det underrepresenterade 

könet i den utsträckning sådana står att finna bör som jag 

tidigare framhållit inte förstås på det sättet, att det skall kunna krävas av 

arbetstagaren att han i det enskilda fallet väljer en viss arbetstagare av det 

underrepresenterade könet’. 97 Här antas en allmän skyldighet innebära en 

skyldighet att anställa i det enskilda fallet, samtidigt som en skyldighet för 

arbetsgivaren att beakta jämställdhetsaspekten i det enskilda fallet inte 

accepteras. Hur kan en allmän skyldighet utverkas om en specifik skyldighet 

inte godtas? 

Situationen som skapas här är paradoxal. Arbetsgivaren åläggs 

uttryckligen att inte med nödvändighet anställa ett underrepresenterat kön i 

enskilda fall, samtidigt som denna/denne förväntas göra det som en effekt av 

skyldigheten att se till att representationen av personer av det underrepresenterade 

könet förbättras. Kontentan av resonemangen blir sammantaget det 

uppenbart motsägelsefulla i att frånvaron av en skyldighet i det enskilda 

fallet ses som en garanti för den allmänna skyldigheten att anställa någon av 

underrepresenterat kön. Därtill kommer också det andra argumentet mot att 

införa den föreslagna åtgärden. Brytningen mellan diskrimineringsförbudet 

och de aktiva åtgärderna åberopas som själva orsaken till att det inte ens är 

möjligt att anta en skyldighet om att beakta jämställdhetsaspekten i det 

enskilda fallet: 

Till det kommer att man inte bör utforma någon regel inom ramen för de 

aktiva åtgärderna som en konkret skyldighet i enskilda fall. Om man gör det, 

kan regeln komma i konflikt med diskrimineringsförbudet så till vida att 

arbetsgivarens handlande i ett enskilt fall kan komma att sanktioneras med 

såväl skadestånd som vite. 98 

På ytan, generellt, finns alltså en vilja till att införa skyldigheter för 

arbetsgivaren att tillämpa aktiva åtgärder, i det här fallet att beakta jämställdhetsaspekten 

vid tillsättningar av personer av underrepresenterat kön. Genom 

att hävda att en allmän skyldighet redan tillgodoses i lagen avfärdas 

utredningens förslag om en specifik skyldighet i lagtexten. Fortfarande finns 

naturligtvis möjligheten att frivilligt beakta jämställdhetsaspekten eller att 

tillämpa positiv särbehandling som ett led i strävanden att åstadkomma en 

jämn könsfördelning på arbetsplatsen. Men som statistiken i det föregående 

95 SOU, 1990:41, s. 310. 

96 Prop., 1978/79:175, s. 87. 

97 Ibid., s. 86, min kurs. 

98 Prop., 1990/91:113, s. 73. 

38

visar anammas inte den frivilligheten av mer än ett fåtal arbetsgivare under i 

stort sett hela 1980-talet och därför får inte heller de aktiva åtgärderna några 

‘önskade’ konsekvenser. 99 

Positiv särbehandling – strategin görs (o)tillgänglig 

Genomgången av förarbetena till och lagtexterna i JämL 1980 och 1992 

visar sig således vara avgörande för en förståelse av hur tillgänglig positiv 

särbehandling som strategi är och det ger också en tydlig bild av hur positiv 

särbehandling som ideologi förändras mellan de båda jämställdhetslagarna. 

Medan de diskursiva ordningar som präglar positiv särbehandling i diskursen 

kring den första jämställdhetslagen i huvudsak utgörs av socialdemokratiska 

och liberaldemokratiska element, så äntrar en könspolitisk diskursiv ordning 

den jämställdhetspolitiska scenen och får större betydelse i diskursen kring 

den andra jämställdhetslagen. Positiv särbehandling som ideologi ledsagas i 

den senare av en mer uttalad och tydligare argumenterad könspolitisk diskursiv 

ordning. 100 

Samtidigt förändras inte positiv särbehandling som strategi på samma 

sätt, detta trots den relativt omfattande kritiken av JämL under 1980-talet. 

Strategin är fortfarande begränsad av de diskursiva ordningarna kring individ 

och klass eftersom inga ändringar av varken könsneutraliteten i lagtexten 

eller kollektivavtalens företräde görs. 101 I diskursen kring den andra JämL 

används dessutom konflikten mellan diskrimineringsförbudet och de aktiva 

åtgärderna för att ogiltigförklara förslaget om en skyldighet att beakta 

jämställdhetsaspekten generellt, och teoretiskt därmed även i enskilda fall. 

Det blottar avfärdandet av tanken på en skyldighet om att tillämpa positiv 

särbehandling på liknande vis. Den nya, uttalat ‘kvinnovänliga’ jämställdhetslagen, 

med ett tydligare fokus på kvinnor som olikhetens kategori och 

med ett särskilt gott öga till de aktiva åtgärderna, är i själva verket helt 

oförändrad vad beträffar skyldigheterna att positivt särbehandla och att 

beakta jämställdhetsaspekten. 

99 I den könspolitiskt inspirerade utredningen om ‘Varannan damernas’ kritiseras 

‘frivilligheten’ skarpt: ‘Vi menar också att frivillighetens väg inte är gångbar. Hittills har den 

vägen inte lett fram till jämställdhet trots att möjligheten har funnits i alla tider och nu även 

fått stöd i lagar och förordningar’ (SOU, 1987:19, s. 17). 

100 Här är alltjämt frågan om en tydligare könspolitisk profil ska tolkas som positiv eller 

negativ för jämställdhetspolitiken. 

101 I JämL 1992 tillerkänns kollektivavtalen samma autonomitet som tidigare för utformandet 

av aktiva åtgärder på arbetsmarknaden, detta trots att krav framförs på sina håll om att det 

behövs inskränkningar. En viss begränsning diskuteras visserligen också i förarbetena, men 

jag tar inte upp det här. Se, dock, SOU, 1990:41, s. 317-321, eller de obetydliga skillnaderna 

mellan JämL 1980, 7 § (SFS, 1979:1118, s. 2797) och JämL 1992, 12, 13 och 14 §§ (SFS, 

1991:433, s. 690-691). I en ändring av JämL:s 12 § (SFS, 1994:292, s. 619) införs dock en 

skyldighet att, vid utformandet av kollektivavtal, ‘iaktta’ JämL:s regler. Att iaktta är dock inte 

detsamma som en skyldighet eller ens ett ‘kan’ eller ett ‘bör’. 

39

Positiv särbehandling görs visserligen tillgänglig som ideologi i JämL 

1992, men fortsätter alltjämt att vara kringskuren och otillgänglig som 

strategi i densamma. Den försiktiga och (o)tillgängliga funktion som positiv 

särbehandling tillskrivs i förarbetena till respektive jämställdhetslag har 

delvis sin förklaring i den diskursiva typ som strukturerar diskurserna kring 

jämställdhetslagarna. Möjligheten att införa skyldigheter i enskilda fall och 

att för föreslagna åtgärder specificera vissa kategorier som ‘förmånstagare’ 

(kvinnor), strider (in)direkt med den rättsstatliga tradition och utredningsform, 

med krav på universella, individorienterade och konsensusinriktade 

förslag och formuleringar, som tillämpas inom svensk lagstiftning. 

Själva talet om positiv särbehandling i och omkring lagtexterna 

varierar i omfattning. Oftast diskuteras positiv särbehandling i anslutning till 

förslag om att kvotera eller att beakta jämställdhetsaspekten, men implicit är 

tanken om positiv särbehandling hela tiden aktuell i argumentationen kring 

ett diskrimineringsförbud och som den direkta motsatsen till ‘negativ’ 

särbehandling. Sammantaget framstår dock inte positiv särbehandling, ännu 

så länge, som den ideologiska, retoriska och praktiska ‘brännpunkt’ kring 

kön och akademin som jag talar om inledningsvis. 102 Vad som skapar 

förutsättningarna för denna brännpunkt är att utbildningsminister Carl Tham 

(tillsammans med skolminister Ylva Johansson), nästan precis tre år efter 

den andra jämställdhetslagens inrättande, föreslår en engångssatsning om 

trettio nya professurer och anger att tillsättandet av dem ‘bör’ se till att 

‘positiv särbehandling vid behov tillämpas, när detta kan ske’. 103 Inte som en 

frivillighet således men heller inte som en för arbetsgivaren tvingande 

skyldighet. Detta är vad jag, bland en del annat, kommer att diskutera och 

beskriva ingående i nästa avsnitt. 

102 Själva tillkomsten av begreppet positiv särbehandling har jag, som tidigare påpekats, inte 

haft för avsikt att framställa i det här avsnittet, men den bild av framväxten av termen som jag 

ger pekar på att termen införs i jämställdhetspolitiken under sjuttiotalet (i bl. a. Nina Pripps 

PM), etableras i förarbetena till den första jämställdhetslagen (särskilt i Prop., 1978/79:175, s. 

82-84) men inte i själva lagtexten, används i ringa utsträckning som strategi under 1980-talet, 

samt diskuteras i förarbetena till den andra jämställdhetslagen (särskilt i SOU, 1990:41, s. 

218-228) om än alltjämt i ringa omfattning. 

103 Prop., 1994/95:164, s. 36. 

40

Positiv särbehandling i akademin 

En offentlig utredning, och i än högre utsträckning en proposition från 

regeringen, har i själva sin utformning till uppgift att framställa, argumentera 

för och ge konkreta förslag bland flera möjliga. Det borgar i sig inte för 

avvikelser från konsensuslösningar. Samtidigt kan delar av dessa offentliga 

dokument innehålla exempel på ‘avvikelser’ som går på tvärs med gängse 

uppfattningar. Carl Thams förslag om att inrätta 30 professurer för underrepresenterat 

kön och att tillsätta dem med positiv särbehandling tycks vara 

just ett sådant tillfälle där gränsen för det acceptabla överskrids. 

Men vad är det egentligen som överskrids? Vad är det som ‘står på 

spel’ i diskursen? En tillbakablick över hur positiv särbehandling och andra 

jämställdhetsåtgärder diskuteras och tillämpas inom akademin ger dels 

bilden av att Thams förslag tycks komma som från ingenstans, dels skapas 

ett underlag som delvis förklarar varför mediadiskursen utformas som den 

gör. I samklang med de teoretiska reflektioner som görs nedan leder detta 

fram till den ‘empiriska’ analys som tar vid i nästa avsnitt. 

Att kvotera eller beakta jämställdhetsaspekten 

Frågor om utbildning och jämställdhet hamnar kanske framför allt på UHÄ:s 

bord (Universitets- och Högskoleämbetet) vid tiden för den första jämställdhetslagen. 

Ett flertal målbeskrivningar ges kring 1980 i UHÄ:s regi och i 

förarbetena till JämL nämns högskolornas ansvar för att främja jämställdhet. 

I de senare görs ett principuttalande som syftar till att en arbetsgivare vid 

högskolan är skyldig att verka för jämställdhet och därför skall anställa en 

person av underrepresenterat kön: 

Vid tillsättning av tjänst som söks av två sökande med lika meriter men av 

olika kön är högskolan som arbetsgivare skyldig att verka för ökad 

jämställdhet och skall alltså anställa den ur det underrepresenterade könet. 

Detta följer såväl av grundlagen som av jämställdhetslagen 6 § tredje stycket. 

Skyldigheten gäller på alla tjänstenivåer. Här föreligger inte någon valfrihet 

för arbetsgivaren. 104 

Men som jag visar i det föregående avsnittet finns det inte stöd i JämL 

(varken 1980 eller 1992) för det påstådda, d.v.s. att beakta jämställdhetsaspekten 

i enstaka fall. 105 

104 Prop., 1978/79:175, s. 136, mina kurs. Här är det i rent juridisk bemärkelse en fråga om att 

JämL har en statsrättsligt högre valör än en proposition. Se Prop., 1989:30, s. 160. 

105 Hänvisningen till grundlagen i citatet här ovan har inte heller den stöd. Förmodligen 

hänsyftas 11 kap. 9 § i Regeringsformen där jämställdhetsaspekten ‘skrivs in’ som en ‘saklig 

41

I UHÄ:s texter om jämställdhet och högre utbildning ställs många 

gånger jämställdhetsaspekten som kontrast till könskvotering vilket medför 

att positiv särbehandling, liksom i diskurserna kring jämställdhetslagarna, 

delvis hamnar i skymundan. 106 Flertalet utredningar pekar på att könskvotering 

som ett generellt instrument tenderar att få kontraproduktiva effekter: 

det gynnar ofta män istället för kvinnor eller skapar en situation där kvinnor 

inte kan vara säkra på att de får en tjänst på grund av sina meriter. Det senare 

diskuteras inte sällan som att kön inte kan vara en merit i sig, d.v.s. att kön 

inte mer än undantagsvis kan vara ett kriterium för hur lämpad en person är 

att utföra ett arbete eller inneha en tjänst. 107 

Samtidigt finns det, åtminstone i de tidigare förslagen, 108 en uttalad 

vilja att pröva könskvotering och positiv särbehandling i de ämnen (teknik, 

naturvetenskap, medicin) och på de utbildnings- och tjänstenivåer (grundutbildning, 

forskarutbildning, lektorat och forskarassistent), där konsekvenserna 

kan bli positiva för kvinnor och inte undergräva vedertagna krav på 

vetenskaplig skicklighet. Men gång efter annan, när förslagen tas upp i 

regeringens propositioner, avfärdas de eller skjuts på framtiden. 109 

Ofta framhålls krav om att skapa en likvärdig utbildning för kvinnor 

och män, eller att se till att lika chanser att söka och erhålla tjänster finns för 

båda könen, som skäl nog att pröva kvotering. Men under 1980-talet diskuteras 

även andra aspekter som påverkar talet om jämställdhet i akademin. 

Kvinnors kompetens, deras specifika erfarenheter, kvinnor som helt och 

hållet annorlunda den miljö de befinner sig i, blir föremål för diskussioner 

och i en rapport om högskolan hävdas att kvinnor som olika är det jämställdhetspolitiken 

egentligen bör sträva efter att uppmärksamma: 

grund’ vid tillsättningar av tjänster inom statens regi. Men det är inte detsamma som en 

skyldighet i det enstaka fallet. I SOU, 1990:41, s. 222-223, där betydelsen av 11 kap. 9 § i 

regeringsformen diskuteras, påtalas ‘att man i fortsättningen kunde låta jämställdhetsintresset 

väga över’, att jämställdhetsaspekten ‘skall betraktas som en av flera sakliga grunder som kan 

fälla avgörandet’, att det ‘skall kunna utgöra grund för avvikelse från huvudregeln att 

skickligheten skall sättas främst’ (mina kurs.). Skyldigheten är i själva verket inte absolut. 

106 Detta trots att positiv särbehandling diskuteras här och var, främst som en form av 

kvotering och inte i dess lagtekniska betydelse. Se t. ex. UKÄ, 1975:10, s. 40-45; UHÄ, 

1977:4, s. 4-5 och 10-11. I den senare av utredningarna diskuteras möjligheten att tillämpa en 

‘kvalificerad positiv särbehandling’ (s. 10), men i stort pendlar diskussionen mellan att 

kvotera eller ej. I UKÄ, 1975:10 (författad av bl. a. Rita Liljeström och Karin Westman 

Berg), som väcker stor debatt för sina radikala förslag, framhålls att förslag om kvotering 

lagts i Norge, Canada och USA. Remissinstansernas kommentarer till att även i Sverige pröva 

kvotering avfärdas med att det ‘innebär att en gammal orättvisa ersätts med en ny’ (UHÄ, 

1977:4, s. 31). Brytningen mellan könskvotering och jämställdhetsaspekten präglar dessutom 

i viss mån diskurserna kring jämställdhetslagarna och i det följande berör jag den 

problematiken mer explicit. 

107 Se SOU, 1980:19, s. 93, 1983:4, s. 255. 

108 Se t. ex. UHÄ, 1979:16, s. 54-55. 

109 Som i fallet med kvotering till forskarutbildning, vilket avfärdas i Prop., 1981/82:106, s. 

135-136. 

42

Kvinnorna har ju – likt plebejerna i det antika Rom – blivit många i universitetsvärlden 

och deras aspirationer är inte att imitera de manliga kollegorna 

utan att få realisera de kunskaper de har förvärvat. 110 

Brytningen mellan å ena sidan den jämställdhetspolitiska strävan att 

tillgodose lika möjligheter och rättigheter och, å den andra, uppmärksammandet 

av kvinnors särskilda kompetenser, erfarenheter och perspektiv, 

återspeglas ofta i diskussionerna om kvotering till utbildningar och tjänster 

inom akademin. Könskvotering anses framför allt innebära en stor risk 

eftersom det kan undergräva kvinnors självförtroende och auktoritet. Det 

främsta exemplet på könskvotering är vid antagningar till förskollärarutbildningen 

(från 1956 till 1970) där män kvoteras in framför kvinnor, ett 

system som flertalet utredningar tar upp för att stödja tesen om att kvotering 

inte är ‘lämpligt’. 111 Exempelvis hävdar en utredning om tillträde till 

högskolan att könskvotering inte är godtagbart av just ‘lämplighetsskäl’: 

Könskvotering som metod – oavsett hur den utformas i detalj – innebär att 

man vid antagningen ställer lägre krav på det underrepresenterade könet. Vi 

anser inte att detta är lämpligt, bl. a. eftersom det kan medföra en negativ 

attityd till den grupp som på detta sätt antas på andras bekostnad. Sådana 

attityder riskerar då att verka i motsatt riktning mot den utjämning man vill 

åstadkomma. Vi avvisar därför könskvotering som generell metod. 112 

Positiv särbehandling nämns inte som ett alternativ i det här fallet (mer än att 

‘lägre krav’ implicerar något annat än strikt kvotering), vilket även gäller för 

de utredningar och propositioner som under 1980-talet och fram till och med 

Thams proposition tar upp frågan om jämställdhet och akademin. I min 

genomgång av samtliga Ds, SOU och propositioner från 1980- och 90-talet 

där jämställdhet och utbildning omtalas, märks att positiv särbehandling som 

strategi diskuteras ytterst sällan. De gånger positiv särbehandling förs på tal 

är det i beskrivande syfte eller så ges strategin betydelser som är liktydiga 

med kvotering eller ett beaktande av jämställdhetsaspekten. 113 

Vid en del av de tillfällen där positiv särbehandling kommer på tal är 

det ofta i syfte att hävda att det inte är lämpligt att införa av en eller annan 

110 

UHÄ, 1982:30, s. 4. Plebejerna var en stor och icke-adlig underklass som ca 300 f. Kr. fick 

full medborgarrätt. 

111 

Se SOU, 1983:4, s. 255-256. 

112 

SOU, 1985:57, s. 220. Se, dock, SOU, 1987:19, där en del andra kvoteringsåtgärder 

redovisas och diskuteras. 

113 

Se t. ex. SOU, 1983:4, s. 215-222, och tillhörande Prop., 1983/84:107, där positiv 

särbehandling endast nämns i remissammanställningen (s. 189 – SFS, Sveriges Förenade 

Studentkårer, är för positiv särbehandling vid antagningar till forskarutbildning och vid 

fördelning av utbildningsbidrag). I Ds, 1994:130, s. 57, beskrivs kort att positiv särbehandling 

är ett exempel på insatser som görs för att förbättra representationen av kvinnor i 

sakkunnigkommittéer och tjänsteförslagsnämnder. 

43

anledning. 114 Likaså är den faktiska användningen av strategin, så vitt kan 

bedömas, mycket begränsad under den aktuella tidsperioden. 115 I de 

propositioner om forskning som presenteras av regeringen under 1980- och 

90-talet är det tydligt att ett liknande mönster i argumentationen, som 

motsvarar brytningen mellan jämställdhetsaspekten (a) och kvotering (b), 

förekommer: lika möjligheter (a) kontra kvinnors olikheter (b). Det är 

särskilt tydligt när argumentationen används för att legitimera bland annat 

jämställdhets- och kvinnoforskning under 1980-talet och genusforskning 

under 1990-talet. 116 

Positiv särbehandling i skymundan 

Från och med 1991, när den borgerliga regeringen tillträder, och fram till en 

ny socialdemokratisk regering vid 1994 och Carl Tham som utbildningsminister, 

sker en diskursiv förskjutning i jämställdhets- och utbildningspolitiken. 

En (ny)liberalistisk tendens är tydlig i Per Unckels, dåvarande utbildningsministerns, 

satsning Agenda 2000, där kvinnor som kategori är helt frånvarande 

och satsningarna inriktas på spetskompetens, teknik, naturvetenskap 

114 Se t.ex. SOU, 1981:29, s. 95-99. 

115 Här saknas en heltäckande bild av situationen eftersom dokumentation inte har genomförts 

och/eller inte gjorts tillgänglig. Det mesta tyder på att det inte är vanligt med positiv 

särbehandling vid landets universitet. Mig veterligen tillämpas inte strategin för professurer 

någon gång, d.v.s. till dess att Thams förslag omsätts i praktiken. Åtminstone inte för 

ordinarie professorstjänster utan tidsbegränsning. I Ds, 1996:14, görs en genomgång av 

tjänstetillsättningar vid svenska universitet. Materialet i undersökningen täcker flertalet 

fakulteter, med några undantag, och ger en bra överblick av tillämpningen av olika 

jämställdhetsverktyg. T. ex. framgår att jämställdhetsaspekten beaktas (formellt eller reellt) 

nio gånger av sakkunniga och 17 gånger i tjänsteförslagsnämnder vid sammanlagt 126 

tillsättningar (s. 79). Det motsvarar 7 % respektive 13 %, och alla utom en tillsättning sker 

under 1990-talet (s. 104). Många gånger görs felaktiga eller bristfälliga tillämpningar, som t. 

ex. genom att hänvisa till att ‘gällande bestämmelser om jämställdhet’ (s. 147) beaktas när de 

i själva verket inte tas hänsyn till alls. I utredningen nämns inte att positiv särbehandling 

tillämpas någon enstaka gång. Jfr. med SAV informerar, 1988, s. 31-70, som beskriver de tolv 

tillfällen då jämställdhetsaspekten kanske beaktas vid regeringsavgjorda tjänstetillsättningar 

inom bl. a. universitet och högskolor 1978-1987. 

I Prop., 1984/85:57, s. 33, skrivs att sakkunniga inte har ‘att beakta jämställdhetsaspekten 

vid sin bedömning av sökandes skicklighet’. Den offentliga utredning som ligger till grund för 

propositionen (SOU, 1980:3), liksom utbildningsutskottets därpå följande betänkande 

(1984/85:9), berör inte frågan om jämställdhet någon gång. I en senare utredning om 

professorstillsättningar (SOU, 1989:30) konstaterar Tore Sigeman att uttalandet i 

propositionen inte förhindrar sakkunniga ‘att beröra huruvida jämställdhetsaspekten kan få 

relevans i ämnet’ (s. 161). I Ds, 1996:14, tolkas detta som att ‘de sakkunniga inte är 

förhindrade att ta upp jämställdhetsaspekten’ (s. 42). Exakt hur sakkunniga kan beakta 

jämställdhetsaspekten framgår inte. Jfr. Juntura, 1995, s. 25-26, som drar en liknande slutsats. 

Men att de kan beakta jämställdhetsaspekten står utom allt rimligt tvivel. 

116 Min genomgång av detta material är av mer översiktlig karaktär. 

44

och internationella samarbeten. 117 Samtliga exempel på klassiska områden 

för den manligt dominerade delen av akademin, kryddad med valfrihets- och 

konkurrensretorik, samt metaforiska bilder som väl överensstämmer med 

den individuelle mannens obundenhet och rationalitet. 118 

Den socialdemokratiska ordningens inflytande över jämställdhetspolitiken 

inom akademin, med dess jämlikhetssträvan och delvis uttalade 

klassperspektiv, hamnar i bakgrunden särskilt under 1990-talets början, 

vilket också, åtminstone på ett övergripande vis, kommer till uttryck i det 

konstaterande om jämställdhet och utbildning som görs i Thams proposition: 

‘För första gången framläggs nu en särskild proposition om jämställdhet 

mellan kvinnor och män inom utbildningsväsendet’. 119 

En påtaglig parallell till en studie av det norska akademiska systemets 

könsskevheter vid tillsättningar av tjänster är egentligen aktuell här. 120 

Denna visar dels på en ‘vetenskapsextern’ könsskevhet som kommer sig av 

att staten, i det dåvarande, ekonomiskt expanderande Norge under 1980talet, 

satsar på utbildning och nya tjänster inom framför allt naturvetenskap/ 

teknik, vilket gynnar manliga sökande som redan dominerar inom dessa 

områden, dels på att män gynnas inom traditionella kvinnoämnen (humaniora 

– särskilt språkvetenskap; samhällsvetenskaperna – särskilt pedagogik 

och psykologi) genom utformningen av tjänstebeskrivningar och i viss mån 

även av sakkunnigutlåtandenas könsmärkta skrivningar till fördel för manliga 

sökande. 

Utöver detta finns även en tydlig tendens till att konkurrensen 

genomgående, d.v.s. oavsett fackområde och typ av tjänst, är större vid de 

tillfällen då det finns kvinnliga sökande än vid de tillfällen då det bara är 

manliga sökande. Dessa aspekter framstår sammantaget som de främsta 

orsakerna till att kvinnor diskrimineras i sina försök att erhålla fasta tjänster 

inom akademin: satsningen på områden som domineras av män, könsmärkta 

tjänstebeskrivningar och sakkkunnigutlåtanden, samt en ökad konkurrens 

117 Att jämställdhetspolitiken får ett bakslag under den borgerliga regeringen tarvar ingen 

förklaring. Undantaget kan kanske sägas vara den av den borgerliga regeringen tillsatta JÄSTgruppen, 

som först under den socialdemokratiska regeringen efter 1994 får utrymme och 

gehör för sina förslag (se vidare nedan där det också framgår att JÄST-gruppens idéer 

understödjer flera av de förslag som utarbetas i Prop., 1994/95:164). Efter första januari 1996 

övertar Högskoleverket JÄST-gruppens ansvar för att, från statens sida, initiera och 

administrera jämställdhetsprojekt inom akademin. I linje med riksdagens beslut från 1992 får 

universitet och högskolor en större del av ansvaret för att driva jämställdhetsfrågor (i enl. med 

Högskolelagen (HL), SFS, 1992:1434, och Högskoleförordningen (HF), SFS, 1993:100. Se 

även Prop., 1992/93:169, s. 90-91, och grunderna till själva beslutet i Prop., 1992/93:1, avsnitt 

2 och 3) 

118 Att jag tycker mig se en traditionellt manlig, akademisk karaktär under retoriken får en 

förklaring nedan där jag utvecklar problemet med kön och akademin lite kortfattat. Temat 

återkommer i senare avsnitt av texten (se även Bondestam, 1997b). 

119 Prop, 1994/95:164, s. 6. 

120 Resonemanget bygger här på Fürst, 1988, särskilt kap. 3, 4, och 5. 

45

som en konsekvens av de båda föregående. Det är nog rimligt att anta att 

liknande tendenser står att finna även i det svenska utbildningssystemet. 121 

Sammantaget är positiv särbehandling som ideologi i princip helt 

osynliggjord och därtill en mycket sparsamt tillämpad strategi vid svenska 

universitet och högskolor under 1980-talet och fram till Thams proposition 

om jämställdhet i högre utbildning som presenteras i februari, 1995. Ur 

läsningen av offentliga utredningar, propositioner och förslag om jämställdhet 

inom akademin kan två närbesläktade konflikter skönjas: å ena sidan 

mellan en liberaldemokratisk diskursiv ordning (individ) och en könspolitisk 

diskursiv ordning som betonar kvinnor som olikhetens kategori (kollektiv), 

samt, å den andra, brytningen mellan kvotering (kollektiv/ olikhet) som 

oförenligt med meritvärderingssystemet och att beakta jämställdhetsaspekten 

(individ/likhet) som en för-givet-tagen skyldighet. 122 Den senare av dessa 

konflikter diskuteras utförligt i det föregående avsnittet, medan den förra tål 

att utvecklas ytterligare i det följande innan jag granskar själva innehållet i 

Thams proposition. 

Kön och kunskap/meriter 

Följande citat, som här tas med trots sin ganska omfattande längd, belyser 

tydligt hur en god vilja att verka för jämställdhet i linje med liberaldemokratiska 

principer bryts mot konstruktionen av kvinnor som olikhetens 

kategori inom utbildningsväsendet i stort. I det här fallet handlar det om 

möjligheten att få fler kvinnor som skolledare: 

All sammanlagd forskning liksom vår egen analys av kvinnan som 

psykologisk minoritet visar på att kvinnor som grupp lider starkt av statusosäkerhet. 

Utanför hemmets väggar är kvinnans ställning osäker och brist på 

självkänsla det förhärskande draget. Det ter sig mot denna bakgrund vanskligt 

att föreslå ett förtursförfarande som innebär, att den utnämnda kvinnan 

utpekas som sämre meriterad än en medsökande man. Hon om någon 

behöver stödet av att veta sig ha goda meriter. Det skulle krävas en nästan 

övernaturlig självsäkerhet hos de kvinnor som på detta sätt erhåller en skolledarbefattning 

för att avvärja misstankar hos dem själva och omgivningen 

för bristande kompetens. Det är denna rädsla hos kvinnor som grupp som gör 

121 Visserligen visar Riis och Lindberg (Ds, 1996:14, s. 103) att samhällsvetenskapliga 

fakulteten expanderar mest av alla fakulteter i Sverige, med avseende på antalet professurer 

1981-1995. Men det säger inte något om andra former av expansion, tillförsel av externa 

medel (särskilt forskningsrådens), investeringar från näringslivet och den förda, ekonomiska 

politiken överlag. 

122 Att jag likställer jämställdhetsaspekten med lika möjligheter beror på att de tar sin 

utgångspunkt i individen i juridisk bemärkelse, medan kvotering och olikhet handlar om en 

kollektiv princip som inte får rum inom det juridisk-normativa systemet. Samtidigt finns det 

naturligtvis olikhetsresonemang som underbygger jämställdhetsaspekten mer generellt, men 

jag syftar här på den normativa grunden (individ vs. kollektiv) för strategin i sig. Se 

Törnqvist, 1998, avsnitt 5, som för ett liknande resonemang. 

46

att majoriteten av dem anser – liksom männen – att det viktigaste för kvinnor 

är att söka och få jobb oberoende av kön. 123 

Kvinnor som olikhetens kategori (d.v.s. som ‘psykologisk minoritet’, med 

‘statusosäkerhet’ och ‘brist på självkänsla’ etc.) är här föremål för beskrivningar 

som sedan fungerar som själva orsaken till den välvilliga inställningen 

att inte underminera deras kompetens. En brytning mellan kön och 

meriter, mellan kön och kunskap, mellan att vara både kvinna och 

vetenskapsman 124 , framkommer tydligt. Kön är helt enkelt distinkt åtskilt 

från meriter. 

Det påminner om brytningen mellan kvinnors olikhet som en grund 

för jämställdhet och likhetssträvandena inom jämställdhetspolitiken. För om 

kön inte är en merit, om det inte får räknas som en särskild kompetens, faller 

åtminstone den möjligheten att införliva kvinnors särskilda villkor i 

akademin som en grund för jämställdhet. Om kön däremot ses som en merit, 

som en särskild kompetens, uppstår gärna, liksom i citatet här ovan, en 

situation där (föreställningar om) kvinnors utsatthet, självförtroende eller 

‘statusosäkerhet’ blir föremål för diskussion. 125 

Kvinnors olikhet motarbetar därmed likhet ‘inför’ meritvärderingssystemet 

och jämställdhet mer generellt, men förutsätter samtidigt en strävan 

efter denna likhet, d.v.s. vad jag tidigare har beskrivit som olikhetens 

paradox i jämställdhetssammanhang. Med andra ord: kön och meriter, 

liksom i förlängningen även kön och kunskap, är i själva verket intimt 

sammanflätade, eller har kommit att få en karaktär av oskiljbarhet som på 

sätt och vis omöjliggör en förståelse av det ena utan det andra. Paradoxens 

huvudelement är därför egentligen den liberaldemokratiska ideologin, i form 

av en aktiv diskursiv ordning i konstruktionen av jämställdhetspolitikens 

123 SOU, 1980:19, s. 97. Citatet är egentligen intressant av flera anledningar än de jag tar upp 

i texten. Lägg t. ex. märke till hur utredaren talar för vad kvinnor och män anser utan att 

egentligen kunna belägga det, d.v.s. vad kvinnor tycker är viktigt, att de knappast kan avvärja 

misstankar mot sin egen kompetens (!) etc., och hur meriter ses som den neutrala 

utgångspunkten där det som inte motsvarar idealet blir ‘vanskligt’ och kräver en ‘övernaturlig 

självsäkerhet’. Det här sättet att använda kvinnor (och män) som kategorier vars uppfattningar 

och handlingar legitimerar den ståndpunkt som drivs i texten är särskilt typiskt för 

mediadiskursen kring positiv särbehandling. 

124 Feministiska vetenskapsteoretiker beskriver och diskuterar konsekvenserna av och de 

personliga konflikter det innebär att vara kvinna och ‘kunskapare’ inom akademin. Minnich, 

1990, tillhör en av dem jag har tagit starkast intryck av när det gäller den här problematiken 

och jag kommer huvudsakligen att följa hennes argument och reflektioner i det följande. 

Brytningen mellan kön och kunskap/meriter, som är av avgörande betydelse för hur 

intellektuella kvinnor uppfattas och hur de uppfattar sig själva, kommer jag även att diskutera 

i anslutning till analysen av intervjuerna med de kvinnor som erhåller en ‘Thamprofessur’ 

genom att införliva en ‘parallelläsning’ av Mois, 1996, ‘personliga genealogi’ över Simone de 

Beauvoir där just denna brytning skildras som grunden för skapandet av kvinnliga 

intellektuella i vid bemärkelse. 

125 Jfr. med Caplan, 1993, kap. 4. 

47

funktioner och ändamål, som i sig förutsätter ett meritvärderingssystem som 

inte är diskriminerande eller på annat sätt negativt för kvinnor. Den olikhet 

kvinnor företräder (och tilldelas) fungerar således som en täckmantel för 

problemen med det meritokratiska systemets byggstenar, en olikhet som 

både överskuggar och accentuerar den fråga som underbygger paradoxen: 

hur hänger egentligen kön och kunskap/meriter samman? 126 

Svaren kan här vara mångtydiga och innehålla ett flertal olika aspekter 

på problemet. Men oavsett vad som binder kön och meriter/kunskap samman 

blir konsekvensen av att inte se dem som samverkande att kön hamnar vid 

sidan om det giltiga, det legitima och normaliserade, d.v.s. meritvärderingssystemet, 

anspråk på objektivitet och värdeneutralitet i tjänstetillsättningar, 

samt vetenskaplighet och vetenskapliggörande i sig. Ett exempel på särskiljandet 

mellan kön och kunskap/meriter är just jämställdhetspolitiken som 

sådan, eftersom den sällan eller aldrig låter jämställdhetsintresset inverka på 

produktionen av kunskap. Med undantag för nyligen instiftade genuspolitiska 

målsättningar 127 är jämställdhetspolitiken det som oftast sker vid sidan 

av akademins normalisera(n)de ritualer och procedurer, som ett tillägg till 

den befintliga ordningen. 

Att beakta jämställdhetsaspekten vid tjänstetillsättningar t. ex., vilket 

påtalas inledningsvis i det här avsnittet som en feltolkad, fastslagen skyldighet 

för arbetsgivare vid universitet och högskolor, är någonting strikt åtskilt 

från meritvärderingssystemet i sig, en saklig grund utöver eller vid sidan av 

vetenskaplig eller pedagogisk skicklighet. 128 Den inneboende konsekvens 

jämställdhetsaspekten för med sig blir därför att dess beaktande i själva 

126 Det resonemang som här följer sträcker sig längre än ett enkelt påvisande av hur en 

liberaldemokratisk diskursiv ordning genomströmmar den akademiska verksamheten (i likhet 

med ett tidigare arbete, Bondestam 1997b). Istället är det just separationen mellan kön och 

kunskap/meriter, som skapar bilden av en integrerad liberal diskurs, vilken samtidigt spelar ut 

sina kort mot en socialdemokratisk och/eller könspolitisk diskursiv ordning. Jfr. med 

Törnqvist, 1998, och hennes projekt att blottlägga den liberala diskursen, som tenderar att 

stanna vid den liberala diskursens gränser i sig, just för att dynamiken hos begreppet kön inte 

integreras med diskursens kunskapsrelaterade principer i analysen. I grund och botten 

vidmakthålls därmed en normativ vetenskaplighet genom separationen mellan kön och 

kunskap/meriter. 

127 Se Ds, 1996:29, och SOU, 1995:110, där erfarenheter av genusforskning och -professurer 

presenteras. Här ska dock inte möjligheterna överdrivas. De genusbegrepp som utformas i 

dessa texter kan liksom jämställdhetsdiskursen i stort kritiseras för sina inbyggda polariteter 

och brytningen mellan kön och kunskap. Men här finns frön till alternativa tolkningar av 

problematiken, såväl implicit som explicit. 

128 I SOU, 1990:41, s. 222, heter det, som tidigare påpekas, att ‘jämställdheten skall betraktas 

som en av flera sakliga grunder’ (min kurs.) och därmed inte som en integrerad eller 

betydelsefull del av de sakliga grunderna i sig. I Prop., 1989/90:79, s. 223, skrivs på liknande 

vis, vilket gäller tillsättningen av domartjänster, ‘att jämställdheten utgör en saklig grund vid 

sidan av förtjänst och skicklighet’ (min kurs.). De gånger ett ‘jämställdhetsintresse’ 

överordnas förtjänst och skicklighet (t. ex. vid kvotering), blir det istället en s. k. ‘primär 

bedömningsgrund’ (Sigeman, 1997, s. 792), alltjämt utan att med nödvändighet inverka på 

begreppen skicklighet, förtjänst eller saklighet. 

48

verket innebär ett användande av relationen mellan kön och kunskap/meriter 

genom att ignorera den. Konsekvensen av att misskänna 129 den här innebörden 

av att beakta jämställdhetsaspekten, d.v.s. den oupplösliga konflikten 

mellan kön och kunskap/meriter, är att det befintliga meritvärderingssystemet 

och i förlängningen även det akademiska systemet som helhet 

igenkänns och i samma stund erkänns som separerat från kön, som könsneutralt 

i bemärkelsen kön som ovidkommande, och därmed som klanderfritt 

och rättvist för alla. Så länge kön och kunskap/meriter separeras kvarstår 

kunskap/meriter som det normala och befintliga medan kön figurerar som ett 

tillägg eller utanpåverk. 

Det har åtminstone en av sina förklaringar i att separationen mellan 

kön och kunskap är betydligt äldre än kvinnors närvaro vid universiteten 

(som kan sägas ta sin början omkring 1873 när kvinnor får tillträde till 

akademiska studier i viss utsträckning). 130 Normativa anspråk på kunskap 

(kunskaparen), forskning (forskaren), vetenskaplighet (vetenskaparen), 

objektivitet (objektet) etc., etableras under en lång tidsperiod då endast en 

viss, privilegierad grupp män har tillträde och tillgång till akademin. 

Själva språket i sig avslöjar den universella prägel många begrepp 

inom vetenskapen har eftersom inget av dem kräver ett prefix (ex. kvinnlig, 

manlig, sydamerikansk etc.) för att få sin betydelse. Det är först när vi börjar 

tala om ’kvinnliga’ perspektiv på forskningen (eller ‘vetenskapskvinna’, 

‘forskarinna’) som det blir tydligt att forskning och forskaren kan vara 

någonting mer. Med andra ord: själva innebörden i dessa termer kommer till 

i en miljö, under en historisk period som omfattar närmare fyra sekel, där 

129 Detsamma, vilket jag kommer att ta upp lite längre fram i det här avsnittet, kan sägas gälla 

för hur positiv särbehandling bereds utrymme i Thams förslag. En andra effekt av 

misskännandet i ovanstående exempel med jämställdhetsaspekten är att de positioner 

‘intellektuella’ intar och de konsekvenser det för med sig döljs, vilket utvecklas tydligare i 

analysen av mediadiskursen. 

Tanken om att ett misskännande av en aspekt leder till ett osynliggörande av och därmed 

också ett erkännande av det som strukturerar den, eller mer precist, att en (ibland medvetet) 

felaktig tolkning av en situation (har eller) får som syfte att de strukturer och för-givettaganden 

som underbygger en verksamhet döljs och erkänns som legitima och reproduceras, 

har jag ‘lånat’ från Bourdieu och kanske främst då de texter där den reproducerande effekten 

av ett misskännande (från franskans méconnaissance, se Broady, 1990, s. 202, not 95, och 

Bourdieu, 1991b, s. 23, om översättningsproblem) beskrivs och reflekteras: se framför allt 

Bourdieu, 1977, s. 172-183 och 195-196; Bourdieu och Passeron, 1977, s. 37-43, 61-63 och 

67; Bourdieu & Wacquant, 1992, s. 171-172 och 194-195. Bourdieu använder franskans 

‘reconnaissance’ (på tarvlig engelska: ‘recognition’) som har en dubbel innebörd: 

igenkännande och erkännande, d.v.s. igenkännandet leder till ett erkännande av en ordning, en 

process som misskänner (eg. misskännande – ‘méconnaissance’ el. ‘misrecognition’) den 

grund varpå den erkända ordningen vilar. Jag väljer istället att börja i misskännandets logik i 

sig, för att sedan ‘vända’ (i retorisk och inte betydelsemässig bemärkelse) resonemanget och 

studera vilka språkliga logiker (eg. (re)cognition) detta genererar i form av osynliggörande av 

maktstrukturer genom igenkännande/erkännande av t. ex. kvinnors olikhet. Detta är bara en 

introduktion av misskännandets dynamik, till vilken jag återkommer i de empiriska avsnitten. 

130 Se Ohlander, 1994, s. 46ff. 

49

endast (vissa) män verkar. Begreppen etableras på deras villkor, med deras 

ord, utifrån deras verklighetsuppfattningar och med deras kroppar eller med 

objektifierade kvinnokroppar som referenser till definitioner och tolkningar. 

Elizabeth Minnich kallar denna historiskt frammejslade situation, metaforiskt, 

för universitetens gemensamma ‘rotproblem’. Ett rotproblem som i 

korthet har följande definition: 

It is, simply, that while the majority of humankind was excluded from 

education and the making of what has been called knowledge, the dominant 

few not only defined themselves as the inclusive kind of human but also as the 

norm and ideal. 131 

Men det mest fundamentala är kanske inte att kunskap är separerat från 

kvinnor utan, vilket har än vidare konsekvenser, att det är separerat från kön 

överhuvudtaget, d.v.s. utan anknytning till ett könsteoretiskt begrepp eller till 

det vetenskapliggörande subjektets kön. 

I diskussionen om jämställdhet och utbildning är just kvinnor bärare 

av det könsspecifika, det som gör att betydelser av tidigare universialiserade 

begrepp (kan komma att) luckras upp. Meritokrati, demokrati, rättvisa, 

kunskap, individ, vetenskap, objektivitet är alla begrepp som ‘på ytan’ inte 

har något kön och dessutom är frikopplade från agerande subjekt (som från 

akademins uppkomst och fram till alldeles nyligen var en liten privilegierad 

grupp män och deras självpåtagna tolkningsföreträde). 132 

Det är först när begreppen ‘könas’, ges ett könsspecifikt prefix, döps 

om eller på annat vis transformeras, som deras betydelser kan omvärderas 

inom (eller helt och hållet utan) ramen för den jämställdhetspolitiska diskursen 

i stort. Det innebär i så fall också att diskursen i sig kan förskjutas i 

motsvarande riktning. Sättet varpå ovan nämnda begrepp könas är dessvärre 

i princip uteslutande med tillhjälp av kategorin kvinnor, något som gång på 

gång tenderar att återskapa vad jag kallar olikhetens paradox. Positiv 

särbehandling, så som strategin utformas i Thams förslag, är inget undantag: 

i förslaget (re)konstrueras kvinnors olikhet kontra meritvärderingssystemet. 

131 Minnich, 1990, s. 37-38, kurs i orig. 

132 Att jag upprepar att det är en liten och mycket privilegierad grupp män, vars konstitution 

och sociala positioneringar visserligen skiftar innebörd över tid (men knappast social 

positionering i någon större omfattning från universitetens inrättande och fram till åtminstone 

sekelskiftet 1900), är för att peka på att inte endast kvinnor utestängs från akademin eller blir 

föremål för vetenskapliggörandets praktiker. Även flertalet män (slavar, hantverkare, arbetare, 

immigranter etc.), liksom andra sexualiteter och etniska och religiösa minoriteter, utestängs 

från produktionen av kunskap. Att koppla samman en historisk process och dess effekter för 

kunskapsproduktion med att hävda att det även i dagens vetenskap och akademi används 

könade begrepp eller ett kontinuerligt misskännande av den reproducerande process som 

särskiljandet mellan kön och kunskap innebär, kan kanske tyckas vara att säga lite för mycket 

om det som är svårt att påvisa. Men det blir en av uppgifterna i analysen av mediadiskursen. 

50

Kompromiss eller radikalitet? 

Sommaren 1992 inrättas, under den borgerliga regeringen, en särskild grupp 

(JÄST-gruppen) med syfte att utforma förslag och riktlinjer för jämställdhetsarbetet 

inom akademin. Dess utredningar lägger grunden för flera förslag 

i den proposition Tham lägger fram om jämställdhet i akademin. Utöver 

dessa ‘förarbeten’ löper ett flertal andra aspekter kring kön och utbildnings- 

och forskningspolitiken parallellt med arbetet med propositionen. Från och 

med början av 1990-talet sker en gradvis förskjutning av ansvaret för 

jämställdhet från staten till universiteten. 133 Det föranleder bl. a. en ändring i 

högskolelagen där det framhålls att i ‘högskolornas verksamhet skall jämställdhet 

mellan kvinnor och män alltid iakttas’ (5 §), 134 men detta ändrar 

dock inte på incitamentet att kringskära positiv särbehandling: 

Det bör i sammanhanget anmärkas, att regeln [5 §] inte innebär, att någon 

mindre meriterad skall ges försteg, därför att vederbörande tillhör ett i sammanhanget 

underrepresenterat kön. En sådan ordning vore direkt stridande 

mot kravet på hög kvalitet i verksamheten. 135 

Vidare dras svångremmen åt (ytterligare) för universitetens budget under 

1990-talet och bl. a. ställs flertalet institutioner inför personalnedskärningar 

och rationaliseringar i administration och undervisning. En minskning av 

antalet forskar- och lärartjänster pågår således parallellt med att Tham 

föreslår nya professurer för underrepresenterat kön, 136 vilket innebär ett 

resurstillskott för de institutioner som kommer ifråga för dessa. I princip 

samtidigt med propositionens framläggande presenterar också två forskare, 

Christine Wennerås och Agnes Wold, sina resultat från en studie av hur 

kvinnor och män bedöms av MFR, Medicinska forskningsrådet, i ansökningar 

till tjänster som forskarassistent. Deras undersökning visar bl. a. att en 

133 En ‘förskjutning’ som påbörjas långt tidigare men som nu kommer till betydelsefulla 

avgöranden. Se särskilt Prop., 1990/91:113, s. 65, 1992/93:1, s. 22-23; SOU, 1992:1, s. 37-42. 

134 SFS, 1992:1434, s. 3480. 

135 Prop., 1992/93:1, s. 80. Betydelsen av detta utvecklas i det avslutande avsnittet utifrån en 

läsning av Lundström, 1996. Kvalitetsretoriken genomsyrar mycket av den borgerliga 

regeringens utbildningspolitiska utspel under deras mandatperiod, särskilt då i den 

programförklaring dåvarande utbildningsminister Per Unckel utformar i ‘Agenda 2000’. 

136 Prop., 1994/95:164, s. 35-36. Professurerna tillkommer då universiteten dras med kraftiga 

rationaliseringar och en starkt ökande konkurrens om bl. a. ‘mellantjänster’ som 

forskarassistent och lektor. För samtliga de jämställdhetsåtgärder som föreslås i propositionen 

avsätts 116,5 miljoner kronor, varav 34,4 miljoner kronor till de nya professurerna. Av dessa 

är 14,4 miljoner en resursförstärkning. Åtgärden finansieras med medel från posten Övriga 

utgifter inom forskning och forskarutbildning (Ibid., s. 35), vilket talar för att tjänsterna 

inrättas vid sidan av det befintliga systemet (något Törnqvist, 1998, s. 22, också påpekar). I ett 

senare skede läggs även ett förslag om 18 ‘genusprofessurer’ (10 miljoner kronor) och andra 

jämställdhetsåtgärder som t. ex. ett sekretariat för genusforskning (Prop., 1996/97:5, s. 50-57; 

SOU, 1995:110, s. 172ff). Av Sveriges forskningsmedel budgetåret 1994/95 (18,5 miljarder) 

går dock endast 0,13 procent till kvinno- och jämställdhetsforskning (SOU, 1995:110, s. 34) 

och blott marginella förslag till ändringar görs året därpå (se SOU, 1996:29, s. 275-279). 

51

kvinna måste vara minst 2,6 gånger så väl meriterad som en man för att få en 

forskarassistenttjänst. 137 De två senare aspekterna, sparbetingen och 

Wennerås och Wolds studie, liksom JÄST-gruppens arbete, underbygger 

förslagen i Thams proposition medan den förstnämnda, om högskolornas 

och universitetens ökade frihet gentemot staten i jämställdhetsfrågor, 

motverkar desamma i den mediadiskurs som sedan följer. 

I Thams proposition hävdas dels att kvinnors ‘erfarenheter, synsätt 

och problemformuleringar’ inte speglas ‘i tillräcklig omfattning i utbildningen 

och forskningen, vilket påverkar verksamhetens kvalitet negativt’, 

dels att ett påtagligt demokratiproblem, eftersom kvinnor knappt finns 

representerade på beslutande poster i akademin, måste lösas. 138 Det senare 

byggs på med ytterligare ett argument: ‘De åtgärder som hittills vidtagits för 

att främja jämställdheten mellan kvinnor och män inom universitet och 

högskolor har visat sig alltför långsamt verkande. Den rådande situationen är 

inte acceptabel. Det är angeläget att lärosätena intensifierar sitt jämställdhetsarbete’. 

139 Därför, hävdas det, behövdes riktade åtgärder för att förbättra 

representationen av kvinnor i ledande befattningar inom akademin. Tanken 

på att införa positiv särbehandling i det akademiska systemets tillsättningsprocess 

etableras. 

Kvinnor som olikhetens kategori, ett ‘demokratiskt’ problem samt en 

alltför långsam jämställdhetsprocess, varav blott det senare av argumenten 

indirekt berör idén om meritvärderingssystemets otillräckliga funktion att 

befordra kvinnor, är de tre byggstenar varpå propositionens förslag vilar. En 

direkt och uttalad kritik av meritvärderingssystemet saknas således helt i 

propositionen och utgör därför inte dess argumentativa grund. 140 En ökad 

representation av kvinnor, för deras olikhets och den odemokratiska 

situationens skull, är istället utgångspunkterna för och huvudmålet med 

propositionens olika förslag. 141 

När det gäller utformningen av förslaget till de trettio professurerna 

accentueras balansakten mellan meriter som objektivt och sakligt fastställbara 

och kvinnor som olika. Själva utgångspunkten för förslaget är alltjämt 

att det meritvärderingssystem som utgör grunden för de lagtekniska formuleringarna 

och strategin positiv särbehandling inte ifrågasätts mer en perifert 

137 

Resultaten presenteras i DN, 950226, och propositionen läggs fram 950216, och de förra 

påverkar tydligt mediadiskursen om positiv särbehandling. Wennerås och Wold publicerar 

därefter ytterligare en DN-artikel och andra texter (se 1995a, 1995b, 1996, 1997, 1998). 

138 

Prop., 1994/95:164, s. 21. 

139 

Ibid., s. 22. 

140 

Något som däremot, vilket jag kommer att diskutera senare, förekommer relativt ofta som 

ett retoriskt grepp i mediadiskursen kring positiv särbehandling. 

141 

Dessa är, utöver de trettio professurerna för underrepresenterat kön (exklusive en professur 

vid CTH som inte diskuteras här), 120 forskarassistenttjänster och ett stort antal 

doktorandtjänster. Dessutom föreslås könsspecifika rekryteringsmål för professorer för att öka 

andelen kvinnor med professurer i snabbare takt. 

52

och därmed utan konsekvenser för strategin. Ett flertal intressanta aspekter 

kan skönjas i formuleringen av förslaget om positiv särbehandling för underrepresenterat 

kön vid tillsättningar av professurerna: 

Vid engångssatsningen bör s.k. positiv särbehandling vid behov tillämpas, 

när detta kan ske. Med positiv särbehandling avses att en tjänst tillsätts med 

en kompetent sökande av underrepresenterat kön, även om vederbörande är 

mindre kvalificerad än medsökande av det andra könet. Av 16 § andra 

stycket 2 jämställdhetslagen (1991:433) följer att positiv särbehandling är 

tillåten, om den är ett led i strävanden att främja jämställdhet i arbetslivet. I 

fråga om statliga tjänster måste dessutom beaktas föreskriften i 11 kap. 9 § 

regeringsformen om att avseende skall fästas endast vid sakliga grunder, när 

sådana tjänster tillsätts. Trots att strävanden att främja jämställdhet är en 

saklig grund i regeringsformens mening, torde föreskriften innebära att det 

finns en gräns för hur stor skillnaden i kvalifikation får vara vid positiv 

särbehandling. 142 

I den första meningen infogas ett ‘s.k.’ vilket tydliggör att positiv särbehandling 

inte är ett givet element i jämställdhetspolitiken eller inom akademin vid 

den här tidpunkten. I propositionen i övrigt görs dessutom ett par uttalanden 

som i princip underminerar användandet av positiv särbehandling. Där 

påstås bl. a., apropå att grundskolans personal ‘ska åläggas ett särskilt ansvar 

för att främja jämställdhet’, att ‘ingen huvudman får utforma sitt skolväsende 

så, att inte alla barn och ungdomar har lika tillgång till utbildningen. Således 

får inte kön utgöra grund för eller rent faktiskt leda till särbehandling’. 143 

Den sedan länge etablerade brytningen mellan negativ och positiv 

särbehandling, kanske tydligast uttryckt i Nina Pripps PM, kommer här 

återigen upp till ytan. Givetvis kan det hela ses som en oförsiktig eller 

ouppmärksam formulering, som en ‘omedveten’ hantering av språket, men 

inte desto mindre finns det en tydlig motsägelsefullhet och ambivalens i 

propositionen som, liksom i det här fallet, reflekterar den outlösta och i hög 

grad osynliggjorda konflikten mellan jämställdhetslagens två huvuddelar. I 

den första meningen i citatet från Thams proposition här ovan späds 

ambivalensen på inför användandet av positiv särbehandling då en rad olika 

‘försiktighetstermer’ inflikas. Dessa ‘kompromisser’ blir särskilt tydliga om 

de placeras mellan sina respektive alternativ: 

skall – ‘bör’ – skall inte 

alltid aktuellt – ‘vid behov’ – aldrig aktuellt 

integrerad del – ‘tillämpas’ – ovidkommande del 

alltid aktuellt – ‘när’ – aldrig aktuellt 

skall – ‘kan’ – skall inte 

142 Ibid., s. 36. 

143 Ibid., s. 10, min kurs. Bara ett av flera tillfällen där begrepp används på motstridiga sätt. 

53

Men om det ska tolkas som ambivalens i mer politisk mening, som en 

medveten strategi från regeringens sida, låter jag vara osagt. Kompromissen 

kan vara ett uttryck för att regeringen vet med sig att det är svårt att införa 

direktiv av det här slaget, d.v.s. initiativ som bryter med inarbetade 

traditioner i meritvärderingssystemet och akademin i stort. Men om så är 

fallet kan en kritik av meritvärderingssystemet i sig vara en god grund för att 

föreslå positiv särbehandling, men så sker alltså inte. Samtidigt är det en 

proposition, som inte har för avsikt att definitivt utforma ett lagförslag för 

votering i riksdagen, varför en alltför djup analys av texten är överflödig. 144 

Intressant att notera, dock, är att propositionen tillämpar begreppet 

‘kompetent sökande’. Det förutsätter i sig ett meritvärderingssystem som 

producerar en uppsättning rättvist bedömda och på lika villkor konkurrerande 

sökande till en tjänst. Det tål att jämföras med diskussionen här ovan 

om separationen mellan meriter och kön. D.v.s., vad innebär skillnaden 

mellan en kompetent sökande i allmänhet och, mer specifikt, en kompetent 

sökande av underrepresenterat kön? Klart är dock att det inte råder en 

självklarhet kring termen positiv särbehandling i propositionen. Bara det 

lagrum som positiv särbehandling är situerat i är minst sagt komplext 

och uppbundet i flera olika lagar och förordningar. 145 

144 Istället kommer jag att diskutera utbildningsdepartementets skrivelse till riksdagen, där 

lagförslaget ges i sin helhet, i avsnittet om bl. a. beslutsprocessen. Törnqvist, 1998, s. 18 och 

21-22, låter dessvärre den ambivalenta skrivningen i propositionen strukturera tolkningen av 


145 Bara det lagrum som positiv särbehandling är situerat i är minst sagt komplext, 

kringskärande och uppbundet i flera olika lagar och förordningar. Följande dokument är 

aktuella i dagsläget: Regeringsformen (RF - 1 kap. 2 §, 2 kap. 16 §, 11 kap. 9 §) och 

Jämställdhetslagen (JämL - SFS, 1991:433 - 1, 9 och 16 §§ och i viss mån 17, 18 och 20 §§) 

är de övergripande lagtexterna för positiv särbehandling, med den senares olika 

‘brytningspunkter’ som avgörande inskränkningar. Utöver dem finns de särskilda 

förordningar som skapas med anledning av Thams proposition (SFS, 1995:936 och SFS, 

1995:944); Högskolelagen (HL - SFS, 1992:1434 - 1 kap. 5 §); Högskoleförordningen (HF - 

SFS, 1993:100 - 1 kap. 8 §, 4 kap. 15 och 15a §§, liksom ändr. enl. SFS, 1998:1003 - 16 §); 

Förordning om jämställdhet i statlig verksamhet (SFS, 1984:803); Lagen om 

anställningsskydd (LOA - SFS 1994:260); samt i viss mån även Anställningsförordningen 

(SFS, 1994:373). Sedan tillkommer Likabehandlingsdirektivet (76/207/EEG) och 

Amsterdamfördraget (art. 3:2 och 119:4), liksom ett par domar i EG-domstolen (bl. a. mål nr. 

C-409/95: ‘Hellmut Marschall v. Land Nordrlein-Westfalen’). 

Samtliga dessa texter konstruerar ett snårigt lagrum för strategin positiv särbehandling. 

Dessutom har direktiv från EG-domstolen ‘hotat’ tillsättningarna av tjänsterna för 

underrepresenterat kön (efter dom i målet C-450/93, utfärdad den 17/10 1995, och därmed 

efter presentationen av propositionen, mediadiskursen och beslutet om densamma som togs 

den 8 juli 1995), liksom ett utslag från ett överklagande som hamnade på EG-domstolens bord 

(se vidare nedan). Sigeman, 1997, s. 792, för, trots en underlig indelning av positiv 

särbehandling i tre olika nivåer, en bra diskussion om det juridiska rummet. 

54

Inför den tjugotredje februari 

När kvinnor som kategori hamnar i centrum för argumentationen suddas 

gradvis alternativa förklaringar till deras situationer ut, d.v.s., problemet med 

ett ojämställt universitet tycks handla om kvinnors egenskaper, positioner, 

deras kvantitativa representation eller deras kvalitativa olikheter. Brytningen 

mellan ett par begreppspar har, som jag försöker visa i det föregående, 

betydelsefulla konsekvenser för hur positiv särbehandling som strategi och 

ideologi förstås – brytningar mellan individ och kollektiv, mellan likhet och 

olikhet, mellan jämställdhetsaspekten och kvotering, samt mellan kön och 

kunskap/meriter. Samtliga dessa har direkt bäring på de diskursiva ordningar 

som brottas med varandra i diskursen. 

Den liberaldemokratiska diskursiva ordningen dominerar det akademiska 

fältet i stort under den tidsperiod jag fokuserar. Men under jämställdhets- 

och utbildningspolitikens 1970- och tidiga 1980-tal utövar framför allt 

den socialdemokratiska ordningen ett betydande inflytande. Sedan sker en 

gradvis men tydlig förskjutning som innebär att en könspolitisk, olikhetscentrerad 

diskursiv ordning vinner mark, åtminstone ytligt sett. Under den 

borgerliga regeringen underordnas denna för att sedan växa sig starkare på 

nytt i fler språkdräkter (likhet och olikhet, individ och kollektiv etc.), inte 

minst som det avspeglar sig i den ambivalens som genomsyrar propositionen 

om jämställdhet i högre utbildning. Alltjämt är det dock utan tvivel så att 

akademin vilar på väl etablerade liberala värderingar och på ett kunskapsarv 

som genomsyras av en relativt entydig, om än till uttrycket ‘luddig’, manlig 

norm (eg. ‘rotproblemet’). 

Positiv särbehandling tycks hela tiden hota en slags inbyggd 

tidsordning i det meritokratiska systemet – strategin hotar att intervenera i 

den etablerade ordning som strukturerar tjänstetillsättningar och därmed 

också den tid det tar att meritera sig för olika typer av tjänster. Då är det 

fråga om ett kritiskt ögonblick, där ideologiska investeringar blottas och 

striden om det legitima och det för-givet-tagna inom meritokratin och 

akademin i stort riskerar att blossa upp. 146 

146 Bourdieu, 1996, s. 117ff. Parallellen till hur positiv särbehandling fungerar som 

‘brännpunkt’ i akademin kan inte vara mer uppenbar. I analysen av mediadiskursen utvecklar 

jag det senare ytterligare genom att koppla den här analysen till de maktpositioner 

debattörerna talar utifrån. Tidstemat återkommer även i det avslutande avsnittet. Bourdieu 

konstaterar helt enkelt att på grund av att ‘ackumuleringen av kulturellt kapital tar tid (vilket 

syns på att mängden av ägt kapital är nära knuten till åldern) mäts avstånden i detta rum i tid, i 

tidsklyftor, i åldersskillnader’ (s. 117). Konkurrensen inom det vetenskapliga fältet ‘kommer 

till uttryck i form av en ideal karriär’, menar han, ‘mot vilken alla andra banor objektivt 

jämförs’ (s. 117-118). Det kan tyckas vara ett banalt konstaterande, men rymmer kanske en 

fundamental insikt om vad som strukturerar akademiska meritvärderingar, särskilt så som de 

framtonar i sakkunnigbedömningar. Se t. ex. Fürst, 1988, som konstaterar att kvinnor sällan 

får en tjänst om de är äldre än sina manliga medsökande, medan det motsatta förekommer 

relativt ofta (s. 102-106), vilket också pekar på hur intimt sammanflätat kön och tid/ålder kan 

vara. Jfr. Bondestam, 1999, s. 25ff. 

55

I meritvärderingssystemet förutsätts en intakt tidsordning som kan 

regleras av makten genom de kontrollorgan som står till förfogande: rektor 

och konsistoriet, sakkunniga, tjänsteförslagsnämnder, vetenskapsinterna och 

-externa ekonomiska medel, handledare, informella hierarkiska principer vid 

seminarier m.m. Sammantagna gör dessa institutioner det möjligt att 

framtvinga en kontrollerad ackumulering av kunskap och ‘kulturellt kapital’ 

bland nyantagna studenter, doktorander, liksom sökande till lägre tjänster, 

lektorat, docenturer och i sista hand även till professurer. Det är just genom 

det kontinuerliga upprättandet av beroenderelationer, mellan kontrollorganen 

och de som strävar in i den akademiska tjänstehierarkin, som tidsordningen 

blir ett styrmedel. 

En akademisk, institutionaliserad maktutövning har säkerligen ett 

flertal både explicita och implicita former. Jag har i det föregående berört 

några av dem och texten kommer successivt att beröra ytterligare några, men 

i en mer grundläggande mening vilar 

upprättandet av varaktiga auktoritets- och beroendeförhållanden på förväntan, 

alltså på en inriktning på en framtida händelse som varaktigt (det vill 

säga under hela den tid som förväntningen varar) modifierar beteendet hos 

den som räknar med det förväntade; det vilar även på konsten att låta 

människor vänta, det vill säga färdigheten att framkalla, uppmuntra och 

ytterligare underblåsa förhoppningar (genom löften eller förmågan att inte 

svika, dementera eller tillintetgöra förväntningar) och på förmågan att 

samtidigt bromsa och stilla otåligheten, att få folk att stå ut med och 

acceptera förseningar och förhoppningar och förväntad tillfredsställelse – 

vilka i garanternas löften eller uppmuntrande ord förespeglats nästan som 

vore de verklighet här och nu, samtidigt som de i all oändlighet skjuts upp, 

förhalas, ställs in – ständigt frustrerade. 147 

Denna ‘förväntningarnas politik’ med frustrerade ‘väljare’ blir synliggjord 

och utsatt för ett direkt hot när positiv särbehandling föreslås. Plötsligt finns 

en möjlighet att tillämpa på de utdragna förhoppningarna och de grusade 

förväntningarna som då bör förbigås vid behov, när detta kan ske. För det 

underrepresenterade könet och samtidigt mot den etablerade (meritokratiska) 

tidsordningen och den kontrollerande maktens ‘intressen’. Frustrationens 

logik tycks möta sin egen spegelbild. 

Sammanfattningsvis utgör ovanstående grundförutsättningarna för den 

mediastorm som sveper in över landets tidningsläsare den tjugotredje 

februari, 1995. Utan den här bakgrunden är det svårt att förstå den intensitet, 

ilska, frustration och missnöjsamhet som blossar upp på svenska tidningars 

debattsidor under fem efterföljande månader. Någonting passerar över en 

tröskel och äntrar ett särskilt tidrum, provocerar en etablerad tidsordning, 

147 Bourdieu, 1996, s. 119, kurs. i orig. 

56

kanske riskerar att avtäcka problem som annars förblir osynliga. 148 Eller så 

är det bara fråga om en sund protest, ett försvar av lika rättigheter, 

möjligheter och skyldigheter som länge nog inte var alla givna (och särskilt 

då inte kvinnor). 

148 En erfarenhet som bland andra jämställdhetshandläggare vid universiteten beskriver: 

‘Jämställdhetsarbetet sågs länge som ”ofarligt”. Inrättandet av de s.k. Thamprofessurerna blev 

något av en skiljelinje. De utmanande det akademiska systemet och dess självbild’ (Ds, 

1997:56, s. 50). Det kan även jämföras med några av de oegentligheter som utmärkte den 

försöksverksamhet med positiv särbehandling som iscensattes vid Uppsala universitet. Se 

vidare i Bondestam, 1999. 

57

Mediadiskursen 

Den franske sociologen Pierre Bourdieu beskriver i en intervju vad som kan 

vara en avgörande klyfta mellan vetenskaplig legitimitet och ‘intellektuellas’ 

politiska praktik. En klyfta som även återverkar på den här textens argument. 

Bourdieu försöker fånga den franske intellektuelle och dennes (eftersom han 

var just en han i de flesta fall) vilja att upprätthålla sin auktoritet på två 

skilda fält: det intellektuella och det politiska: 

Den intellektuelle är en tvådimensionell varelse. För att förtjäna att kallas 

intellektuell måste en kulturproducent uppfylla två villkor: Å ena sidan måste 

han tillhöra en autonom intellektuell värld (ett fält), som är oavhängig 

religiösa, politiska och ekonomiska makter, och han måste respektera dess 

specifika lagar. Å andra sidan måste han engagera den specifika kompetens 

och auktoritet han har erövrat inom det intellektuella fältet i en politisk 

handling som genomförs utanför det i egentlig mening intellektuella fältet. 149 

Översatt till svenska förhållanden, där intellektuell visserligen inte har riktigt 

samma konnotationer som vid de parisiska elitskolorna och de kulturella 

sfärer som befolkas av den franska intelligensian, finns en avgörande poäng i 

att förstå vetenskaplig auktoritet som på en och samma gång åtskild från och 

oavhängig en vilja till politiskt och ekonomiskt inflytande. Detta är inte 

minst tydligt i mediadiskursen. 

En vetenskapliggörande utsaga, med stöd i en vetenskaplig auktoritet 

eller med hänvisning till forskning, resultat eller teoretiska frågeställningar 

inom ett vetenskapligt fält, har, särskilt i fallet med positiv särbehandling 

som i sig delvis är en politisk produkt, med nödvändighet implikationer för 

ett politiskt fält. Och vice versa. Därför är också min text både en inlaga i ett 

politiskt fält och en argumenterande framställning med referenser till ett 

vetenskapligt fält. 150 Detsamma gäller för de akademiker (och särskilt då 

149 Bourdieu, 1992, s. 181, kurs. i orig. 

150 Att överta Bourdieus fältbegrepp i vid mening utan att egentligen teoretisera fältet och dess 

agenter kan tyckas vara att bruka våld på ett så påtagligt kontextbundet begrepp som detta. 

Men min avsikt är egentligen bara att analytiskt separera de vetenskapliga och politiska fälten 

för att kunna diskutera deras samtidiga samhörighet och intertextualitet. Därmed skriver jag, 

på sätt och vis, under på Broadys (1990, s. 169) tanke om att Bourdieus begrepp blir till först 

när de omsätts som verktyg i ‘empiriskt’ arbete och skiftar karaktär beroende på en 

undersöknings historiska, sociala och geografiska nedslag. Ett fält kan övergripande beskrivas 

som ‘ett system av relationer mellan positioner besatta av specialiserade agenter och 

institutioner som strider om något för dem gemensamt’ (Broady, 1990, s. 270. kurs. i orig. Se 

även Bourdieu, 1993, s. 72; Broady, 1998, s. 11-12). 

Jag utgår från att det är fråga om ‘vetenskapare’ med vetenskapen och det akademiska 

systemet som gemensamma nämnare vilka strider särskilt om det förras legitimitet i en 

mediadiskurs där det politiska fältets auktoritet hela tiden hotar att överta tolkningsföreträdet 

(jfr. med de tidigare nämnda initiativen att (åter)ge universiteten större självständighet, även i 

58

manliga professorer) som uttalar sig i mediadiskursen om vad kunskap är, 

hur universiteten bör ledas, vad kvinnliga professorer tycker etc., eftersom 

de på en och samma gång, med samma ord, talar om någonting utanför sig 

själva, om kunskap, politik, professurer, om de institutioner de vill påverka, 

och om sig själva som bärare av den kunskapen, med legitimitetsanspråk i 

det politiska fältet, som professorer, som levande institutioner i sig. 151 Det är 

på sätt och vis konsekvensen av den till övervägande delen manlige 

intellektuelles (dis)position i det vetenskapliga fältet – en traditionsbärande 

agent som inte på några villkor eller med några medel tillåter att kunskap 

jämställdhetsfrågor, och hur det kontrasterar mot Thams politiska initiativ). Som Bourdieu 

och Wacquant, 1992, påpekar är ett fält, och särskilt då det vetenskapliga fältet, formerat som 

ett ‘rum’ där konkurrens och konflikt strukturerar agenternas försök att etablera monopol över 

specifika former av kapital (s. 17). Utgångspunkten med användandet av ett fältbegrepp är att 

de som agerar utifrån maktpositioner inom fältet är också de som hela tiden strävar efter att 

monopolisera det specifika kapital som är karaktäristiskt för auktoritet inom fältet (för det 

vetenskapliga fältet gäller då utan tvivel vetenskaplighet, akademisk retorik, tillryggalagd tid i 

relation till titel och publikationer, kön i enlighet med ‘rotproblemet’ etc.) och de främsta 

konsekvenserna av deras agerande i diskurser som rör det vetenskapliga fältet är 

konserverande av fältets premisser, d.v.s. de bestämningar som förmår upprätthålla deras 

distinktion i fältet (Bourdieu, 1993, s. 73ff). 

Att Bourdieu sedan indirekt förespråkar, i syfte att motverka en ‘mjuk konsensus’ till 

förmån för det bästa i en dålig värld – vetenskapliga konflikter – en det vetenskapliga fältets 

uppre(n)sning så att mediokra deltagare i fältets strider tvingas anpassa sig till det för stunden 

vetenskapliga (Bourdieu & Wacquant, 1992, s. 177f), är inte i linje med min förståelse av det 

vetenskapliga fältet som ett i första hand analytiskt begrepp. Bourdieu är helt enkelt en 

‘passionerad modernist’ med en orubblig önskan om att utforma en ‘vetenskaplig sanning’ (s. 

47), samtidigt som han hävdar att en sådan sanning inte är nåbar med de vetenskapliga 

metoder och teorier som står till buds. 

151 Jag gör också anspråk på att uttala mig om ett vetenskapligt fält med tillhjälp av 

vetenskapliga metoder och teoretiska perspektiv. Frågan blir då om jag åberopar just det jag 

kritiserar: vetenskapliggörandet och de anspråk på legitimitet som följer därav? Jag spelar 

utan tvivel på samma planhalva, men med ambitionen att gräva där jag står. Det medför i 

bästa fall att jag undergräver akademin i sig, och i värsta fall att min egen argumentation 

följer samma spadtag. Wiklander, 1998, ägnar delar av sin säregna avhandling åt 

problemkomplexet, och formulerar det så här (s. 28, i ‘demitexten’ Akademia): 

Det finns emellertid några paradoxer dolda i forskning om forskning och högre 

utbildning, i att redigt författa om vetenskapligt författande, att citera och referera till 

auktoriteter inom området citering och referering, att utreda utredarna och granska 

granskarna, att logiskt argumentera kring logisk argumentation, att noggrant samla empiri 

om forskares sätt att möta verkligheten och noggrant samla empiri, att rationalistiskt 

studera rationalistiska studier, att rigoröst använda vetenskapliga metoder i studiet av 

användningen av vetenskapliga metoder, att med en stark längtan efter att göra akademisk 

karriär forska om akademiska karriärer. 

Se även Bourdieu, 1996, s. 39ff. I presentationen av mediadiskursen använder jag ett broderat 

språk för att inte skapa för stora glapp mellan debattartiklarnas retorik och min egen. Alltjämt, 

dock, besitter jag ett tolkningsföreträde i den kontext jag själv mejslar ut, med de 

implikationer detta för med sig. 

59

och vetenskapliggörande (miss)brukas för syften som är främmande, eller till 

och med hotande, för det vetenskapliga fältet som sådant: 

Intellektuella som träder in i andra fält får inte ge upp en tum av det egna 

fältets autonomi. I praktiken är detta ett omöjligt krav, men det kan förklara 

varför de intellektuella är så benägna till kompromisslösa ställningstaganden 

och så snara att låta sina egna principer gå före politiska lojaliteter – och inte 

vice versa. Därför är uttrycket »socialdemokratisk intellektuell» en självmotsägelse. 

152 

Relationen mellan ett vetenskapligt och ett politiskt fält är ingalunda enkel 

eller ens självklar. Det finns dock en tydlig tendens att särskilja dem båda åt 

i mediadiskursen och även i en vidare utbildnings- och jämställdhetspolitisk 

diskurs. Därav min analytiska åtskillnad i den här texten. Vad händer då en 

person med vetenskaplig auktoritet, som vetenskaplig auktoritet, engagerar 

sig i en politisk fråga, i ett politiskt fält, som rör det vetenskapliga fältets 

egna premisser? Vilken betydelse får det för hur mediadiskursen kring 

positiv särbehandling utformas (och analyseras)? Vilka blir de ideologiska 

konsekvenserna för positiv särbehandling? 153 

Dessa frågor genomsyrar analysen av mediadiskursen. Likaså är den 

misskända 154 relationen mellan kön och kunskap/meriter vägledande, dels 

152 Rahkonen & Roos, 1998, s. 280. 

153 Det är positiv särbehandling som ideologi som är i fokus för detta avsnitt. Positiv 

särbehandling som strategi blir istället föremål för nästa avsnitt, där riksdagsbeslutet, själva 

tillsättningarna av tjänsterna, samt de faktiska ‘Thamprofessorerna’ granskas. 

154 Jag har kommenterat Bourdieus användning av misskännande i korthet tidigare och här 

kan det vara på sin plats att diskutera begreppet lite närmare. Bourdieus användning av 

misskännande har skiftat under dennes vetenskapliga produktion men syftar generellt till att 

beskriva hur värdesättandet av ett symboliskt eller, mer specifikt, kulturellt kapital döljer 

ekonomiska relationer och deras konstituering (som i fallet med hedersbegreppet hos de 

algeriska kabylerna, 1994, s. 62-63) eller hur en kollektiv produktion av tro på kultur, smak 

eller ‘kärleken till konsten’ i själva verket döljer och därför erkänner de auktoritetsrelationer 

som skapar och bär upp producenterna av kultur och konst (som i fallet med ‘modeskaparna’, 

1994, s. 123-125). Misskännande genererar också ett påtagligt symboliskt våld över 

alternativa förståelser som inte innefattas i det formella och legitimerade systemets praktiker 

(eg. meritvärderingssystemet). Särskilt i de fall de outtalade maktordningar som underbygger 

utsagor kring systemet inte reflekteras av diskursens subjekt – misskännandet fungerar då 

genom igenkännandet och erkännandet av diskursens ideologiska sunda förnuft genom att inte 

uttala det, i det här fallet kunskap/meriter som helt separerat från eller överordnat kön som 

(potentiell) diskursiv ordning. 

När Bourdieu (1977), tillsammans med Jean-Claude Passeron, analyserade 

utbildningssystemets tendenser till att, som främsta funktion, kontinuerligt reproducera sig 

självt, var inte misskännandet etablerat i dennes teoretiska retorik ännu (om än tendenser syns 

här och var på s. 37-43 och 61-62). Däremot fanns referenser till misskännandet i den 

reproduktionstes författarna drev. Sammantaget grundar sig denna förståelse på paradoxen att 

det är just genom att åsidosätta alla andra krav än kravet på den egna reproduktionen, som 

systemet mest effektivt kan bidra till reproduktionen av den sociala ordningen. Ett 

åsidosättande som misskänns i såväl den vardagliga praktiken som i flertalet teoretiska försök 

att greppa ‘innebörden’, ‘meningen i’, ‘det bakomliggande’ etc. (för en utmärkt kritik av det 

meningsfulla i det framträdande, i sin tur, se Baudrillard, 1988, s. 57-75, särskilt s. 74-75). 

60

som i det tidigare exemplet med särskiljandet mellan att beakta jämställdhetsaspekten 

och att åberopa vetenskapliga och pedagogiska meriter, dels 

som ett sätt att förstå de (dis)positioner agenterna talar genom i mediadiskursen 

(och även i det vetenskapliga fältet). 155 Den akademiska (dis)positionen 

bär, som jag ska visa, allt som oftast egenskapen av den rättmätige 

bedömaren och ibland även sanningssägaren, utan att hänsyn till kunskaps- 

och makthierarkin i akademin eller relationen till kön aktualiseras i 

diskursen. Något som blir särskilt akut eftersom det på sätt och vis är de 

intellektuellas egen verksamhet, själva den grund varpå verksamheten 

bedrivs, som står i fokus i och med införandet av positiv särbehandling. Det 

kan skapa besynnerliga effekter där exempelvis objektiviteten riskerar att 

ertappas som inlindad i subjektivitet. 156 

Mer konkret är det intressant att notera att striden om neutralitet och 

objektivitet i mediadiskursen ibland förs genom ett för-givet-taget åberopande 

av sakkunnigas förmåga att uppfylla dessa krav vid bedömningar av 

sökande till akademiska tjänster. Men därmed bortses från att sakkunniga har 

som främsta uppgift att göra ‘expertbedömningar’, att utifrån sin särskilda 

vetenskapliga position bedöma andras särskilda vetenskapliga positioneringar, 

vilka därmed utan tvivel måste bli ‘subjektiva’. 

Det innebär att den analytiska blicken aldrig riktas mot det som kan 

sägas strukturera diskussionen som sådan – att bedömningar av kunskap 

först och främst reproducerar värdet av kunskap i sig (och det maktutövande 

Samtliga dessa former av misskännande är nära besläktade med Marx diskussion om falskt 

medvetande, så som den t. ex. förs i Den tyska ideologin, 1965, s. 155-180. Jfr. även med 

Baudrillard, 1998, s. 66 – hur en behovsretorik i konsumtionssamhället igenkänns/erkänns 

helt och hållet av såväl kapital(ägare) som konsumenter och därför verkar än starkare genom 

misskännandet av den strukturerande logik som underbygger den. 

155 I sina tidiga utbildningssociologiska texter hade Bourdieu (t. ex. tillsammans med 

Passeron, 1977, s. 156-58) fortfarande inte utnyttjat den språkliga finess som ligger i 

begreppet disposition – dels som en strukturell position i ett initialt skede, dels som en 

uppsättning egenskaper hos bäraren (eg. inetsat i kroppen) av det betraktade, titelinnehavaren, 

professorns habitus som ett strukturellt betingat kulturellt kapital. Relationen mellan 

disposition och Bourdieus begrepp habitus är intim (se t. ex. Bourdieu, 1993, s. 86ff – jfr. med 

Broady, 1990, s. 231ff som i sin läsning av Bourdieu i princip sätter likhetstecken mellan 

dennes habitusbegrepp och ‘ett system av dispositioner’ (s. 231), men jag väljer att blott 

använda dispositionsbegreppet i det följande. Detta för att fokusera på det vetenskapliga 

fältets strukturerande effekter, vilka är avgörande för en förståelse av hur mediadiskursen 

utformas, men i vidare bemärkelse även hur det att tala om kön och akademin är möjligt att 

begreppsliggöra överhuvudtaget. Av detta följer således att jag underordnar det 

‘habitusrelaterade’ elementet i dispositionsbegreppet, genom att använda beteckningen 

(dis)position, till förmån för den strukturellt betingade positionering som det vetenskapliga 

fältet garanterar de förväntansfulla ‘kättarna’ som inget hellre vill än krönas med 

vetenskapliggörandets treeniga mystik: titeln, stolen och språket. 

156 För det behövs knappast en analys utan här räcker det med att tillgodogöra sig Minnichs 

klarsynta observation som i allra högsta grad gäller tonläget i mediadiskursen: ‘The anger 

with which some defend their ”objective” knowledge reveals something about objective 

knowledge; it is fraught with emotion and entangled with values that are themselves 

subjectively felt’ (1990, s. 173). 

61

som impliceras därmed) och i andra hand även värdet av bedömningar av 

kunskap. 157 Ett graverande misskännande, bland många andra i den aktuella 

mediadiskursen, med långtgående konsekvenser för dess utformning och för 

positiv särbehandling som strategi och ideologi. 

Diskursen från ovan 

En sammanfattande kodning av hela textmaterialet, och debattartiklarna för 

sig, över hur texterna/textförfattarna förhåller sig till positiv särbehandling är 

ett första steg i den kritiska diskursanalys som följer. Därutöver kodar jag 

även materialet utifrån ett flertal olika aspeker som mer indirekt rör 

diskursens typ (såsom antalet artiklar per tidning, tituleringar av skribenter 

m.m.) och gör jämförelser dem emellan. Syftet med kodningarna är att 

strukturera diskursens typ och att så smått göra läsaren bekant med teman i 

texterna. 158 Dessutom är det angeläget att försöka klargöra de (dis)positioner 

diskursens subjekt talar genom. Andra kodningar av mediadiskursen har 

genomförts tidigare, om än i mindre omfattning och utan textanalytiska 

ambitioner, 159 och innan jag presenterar mina analyser kan det vara intressant 

att reflektera kring hur några av dessa närmar sig mediadiskursens innehåll. 

Till exempel berör Ulla Riis och Leif Lindberg, i all korthet, hur 

positiv särbehandling diskuteras i mediadiskursen. 160 De konstaterar att 17 

157 Dessutom innebär det naturligtvis ett vidmakthållande av dualismen subjekt(ivitet) – 

objekt(ivitet), vilket i sig kan vara en grundläggande problematik att analysera. Jag har dock, 

vilket tidigare påpekas, inte för avsikt att göra den ‘utflykten’ här utan låser mig tills vidare 

‘frivilligt’ innanför dess ramar. 

158 Att först koda materialet efter ett par övergripande kriterier är främst till för att bringa 

ordning och ge en vink om hur den fortsatta analysen ska genomföras. Se Potter och 

Wetherell, 1987, s. 167-172, där en grundläggande matris för diskursanalysers genomförande 

föreslås. I den mer lingvistiskt orienterade diskurs- och textanalys Fairclough, 1989, s. 111ff, 

föreslår, är motsvarande moment egentligen en produkt av närläsning av texternas 

erfarenhetsmässiga, relationella och expressiva värden. De formella, lingvistiska drag som 

förekommer i texterna (vokabulär, grammatik, semantik) är belastade med dessa värden och 

bildar gemensamt en slags systematiska restriktioner för innehållet i diskursen som helhet. 

Genom en analys i riktningen ‘mikro-till-makro’ kan storskaliga strukturer i texten avtäckas. 

Jag har i linje med det senare valt en ‘ideologisk’ utgångspunkt för diskursanalysen, med 

betoning på diskursiva ordningar präglade av individ, klass och kön, samt tanken om kvinnor 

som kategori konstruerad i relation till jämställdhetspolitiken och olikhetens paradox, varför 

själva utgångspunkten för textanalysen är en kodning som sedan leder in på en närläsning av 

enskilda teman och retoriska strategier i texterna för att avslutningsvis mynna ut i en syntes 

över mediadiskursens teman och konflikter. Därmed följer jag visserligen inte Faircloughs 

‘analysmetod’ i ortodox mening, utan lämnar genom en vidare analys ett större utrymme för 

mediadiskursens specifika förutsättningar (bl. a. i linje med Parker och Burman, 1993, s. 

163ff, som just kritiserar diskursanalyser som inte är ‘mer följsamma’ med de texter som 

analyseras). Det gör också att analysen delvis kommer att frigöra sig från de diskursiva 

ordningarna (individ, klass och kön) och även beröra mer fundamentala ‘djupstrukturer’. 

159 Se t. ex. Törnqvist, 1998. 

160 Ds, 1996:14. 

62

kvinnor och 16 män yttrar sig i debatten och att de i princip är lika mycket 

‘för’ som ‘mot’ förslaget om positiv särbehandling, om än kvinnorna är lite 

mer positiva. Riis och Lindberg hävdar att det är ‘genomgående förslaget 

som medel för att uppnå jämställdhet som kritiseras, inte jämställdhetsmålet 

som sådant, det uppvärderas tvärtom av flera av männen’. 161 

Denna tolkning av debattens innehåll används sedan av författarna för 

att legitimera tanken om att jämställdhet ‘på senare år blivit en oundviklig 

fråga’, att den inte längre betraktas ‘som en fråga eller ett problem som 

främst angår kvinnor’. 162 På det viset försöker de frammana bilden av en 

både faktisk och symbolisk ‘jämställdhet’, genom att peka på att lika många 

kvinnor som män har skrivit artiklar och att de dessutom är lika mycket ‘för’ 

som ‘mot’ förslaget om positiv särbehandling. I kraft av vetenskapare inom 

ett vetenskapligt fält kodar de ‘för’ och ‘mot’ i ett politiskt fält, vilket får 

effekten att deras eget perspektiv, d.v.s. att jämställdhet intresserar alla och 

att kvinnor och män delar på jämställdhetssträvandena, är att föredra framför 

mer konfliktorienterade dylika. Men som jag kommer att visa i det följande 

ger en sådan kodning bara en ytlig och retoriskt förenklande bild av ett 

problem som i själva verket har helt andra dimensioner och konsekvenser. 

En mer konfliktdriven position intar Nina Björk när hon diskuterar 

delar av debatten om positiv särbehandling i sin bok Under det rosa täcket. 

Björks resonemang kring mediadiskursen rör främst de manliga akademiker 

som tar strid ‘mot’ positiv särbehandling. Hon beskriver hur deras sätt att 

definiera jämställdhet och positiv särbehandling separerar kön från kunskap, 

kompetens och meritvärderingssystemet, liksom det separerar dem själva 

från sina kön. Björk driver framför allt två centrala tankegångar om varför 

Thams förslag ‘blev så hårt kritiserat’: 

Den ena är att vår politiska demokrati vilar på en princip där rättigheter knyts 

till den enskilda medborgaren som individ. Den andra är att denna politiska 

demokrati samtidigt är ett patriarkat, där män som grupp har vissa fördelar 

gentemot kvinnor som grupp [...] Utbildningsminister Carl Thams förslag om 

positiv särbehandling kränkte båda dessa principer: fördelar skulle nu ges 

kvinnor som grupp (den individuella fri- och rättighetsprincipen kränks) och 

mannen blir till som kön (det patriarkala kontraktet i en demokrati kränks). 163 

Björk tycker sig se hur propositionen bryter med en liberaldemokratisk 

ordning som privilegierar individers fri- och rättigheter samtidigt som den 

161 Ibid., s. 22, not 1, kurs. i orig. 

162 Ibid., s. 22. 

163 Björk, 1996, s. 157. I SOU, 1995:110, s. 18-20, förs en diskussion om mediadiskursen där 

motståndet mot positiv särbehandling beskrivs som ett ‘till intet förpliktigande svar som 

kommer inifrån den akademiska strukturen på den ovedersägliga statistik som år efter år 

avslöjar att kön fungerar som en osynlig sorteringsmekanism i den akademiska 

organisationen’ (s. 19). Argumentationen överensstämmer i huvudsak med Björks i det att 

synliggörandet av en manlig norm och den akademiske mannens kön beskrivs som det hot 

mediadiskursens agenter söker bemöta. 

63

akademiske mannens kön tvingas fram ur kulisserna. ‘Motståndet’ präglas 

av ett misskännande av den patriarkala ordning som underbygger demokratin, 

eller som hon själv beskriver det: ‘att se världen ”som den är” är att 

se ett manssamhälle utan att kalla det ett sådant’. 164 

Hon påpekar vidare, som svar på mediaskribenters argument att inte 

ens kvinnor vill ha positiv särbehandling, att Thams förslag inte är ‘ett 

kvinnligt sådant’, d.v.s. inte är synonymt med vad kvinnor säger sig uppleva 

eller kräva, utan ‘ett feministiskt förslag’ eftersom det ‘är en kvinnlig 

erfarenhet att ha lägre betalda arbeten än män, eller att, som i de här fallen, 

ha svårare att göra akademisk karriär. Men det är en feministisk åsikt att 

detta är fel och att detta fel inte beror på fria val, utan på strukturer i ett 

manssamhälle’. 165 Därmed ser hon också förslaget som ett brott ‘med 

traditionell svensk jämställdhetspolitik’, som utgår från tanken att det går att 

ge mer åt alla (mer pengar, fler professurer), genom att omfördela befintliga 

resurser och ‘ta makt från män’. 166 

Jag är benägen att instämma i flera av Björks resonemang och 

reflektioner. Men på en del punkter väljer jag att förstå saker och ting 

annorlunda. Bl. a. gäller det Thams förslag som feministiskt och som ett 

brott med traditionell jämställdhetspolitik, där det snarare verkar, vilket jag 

försöker visa i det föregående avsnittet, att förslaget om positiv särbehandling 

på en ideologisk ‘yta’ har en väsentlig, könspolitisk betydelse, men att 

positiv särbehandling som strategi alltjämt är kraftigt kringskuren. Dessutom 

finns det all anledning att fråga sig om inte förslaget, särskilt genom sin 

tydliga särprägel i de offentliga publikationernas diskursiva typ, i själva 

verket är ett misskännande av den problematik det säger sig vilja råda bot 

på. För att stödja den positionen krävs att ‘motståndet’ i mediadiskursen kan 

påvisas dela grundläggande drag med ‘försvararna’ av förslaget och propositionen 

i sig, att helt enkelt visa fram de gemensamma nämnarna för 

argumentationens till synes spretiga karaktär. Detta är också vad jag, så 

småningom, ämnar göra i det följande. 167 

164 Björk, 1996, s. 168. 

165 Ibid., s. 173. 

166 Ibid., s. 176. 

167 När Törnqvist, 1998, försöker ta motsvarande grepp om mediadiskursen, i det att hon ser 

ett gemensamt tema hos alla debattörerna som bottnar i tron på ‘centrala principer i en liberal 

rättsstat’ (s. 32), är det utan att ge svar på frågorna om hur, varför och på vilket sätt det sker. 

Det saknas en grundlig textanalys som kan ‘leda i bevis’ att det skribenterna säger betyder 

något annat. För det behövs, utöver en sådan analys, också hypotesen att förslaget i sig delar 

någonting gemensamt med mediadiskursens agenter. Det gör, i sin tur, att det inte är den 

liberaldemokratiska ordningen som ensam står på spel i mediadiskursen. Som jag visar nedan 

väcker positiv särbehandling som ‘brännpunkt’ betydligt fler och, kanske, mer oroande 

konnotationer som vanligtvis inte går att ‘se’ i dylika texter. 

64

Diskursen kvantifierad 

Mediadiskursen utgörs av sammanlagt 103 texter som publiceras i svenska 

dagstidningar under perioden 941013 till 950629. 168 Merparten av texterna är 

debattartiklar (61 st.) och ledare (17 st.), medan övriga texter utgörs av 

intervjuartiklar (11 st.), krönikor (5 st.), ett par insändare (4 st.), andra 

artiklar (3 st.), samt några notiser (2 st.). 169 De 61 debattartiklarnas ‘forum’ 

ger en tydlig bild av den ‘politiska’ slagsidan i mediadiskursen: 

Tidning Antal debattartiklar 

Sydsvenska Dagbladet (SDS) 17 

Svenska Dagbladet (SvD) 17 

Upsala Nya Tidning (UNT) 14 

Arbetet (Arb) 5 

Aftonbladet (AB) 3 

Dagens Nyheter (DN) 2 

Expressen (EXP) 1 

Göteborgsposten (GP) 1 

Västerbottenskuriren (VBK) 1 

Tabell 1. Tidningar och antalet debattartiklar i mediadiskursen. 

I SDS, SvD och UNT, som numera är (oberoende) moderata eller liberala, 

med rötter i högern och konservativa idéströmningar, återfinns 48 (79%) av 

de totalt 61 debattartiklarna. En motsvarande fördelning gäller i princip även 

för samtliga texter där 74% (76 st.) av dem finns i nämnda tidningar. 

Poängen är att diskursen ageras i ett ‘forum’ som ‘på ytan’ positionerar sig 

‘mot’ positiv särbehandling, då dessa tidningar lutar sig mot en liberaldemokratisk 

diskursiv ordning. Totalt är 43 kvinnor och 48 män artikelförfattare i 

168 Förmodligen förekommer det ytterligare ett antal artiklar i mindre dagstidningar. Texterna 

har jag samlat in via i huvudsak tre sökvägar: VHS veckovisa pressöversikter, 

artikeldatabasen vid universitetsbiblioteket Carolina Rediviva i Uppsala, samt genom en 

extensiv genomgång av tidningar vid Uppsala universitets pressarkiv. Viss kompletterande 

sökning har jag även gjort i databasen ‘Presstext’. 

169 Uppdelningen i olika former av texter har gjorts på följande vis: Debattartiklar har 

kategoriserats utifrån att de antingen har ingått i en serie av inlägg och/eller för att de har 

återfunnits på de av dags- och kvällstidningarna avsatta ‘debattforum’ där debatter av olika 

slag vanligtvis förs (eg. i SvD under ‘Brännpunkt’, ‘Apropå’ och ‘I Brännpunkten’; i SDS 

under ‘Sirenen’ och ‘Aktuella frågor’; i EXP under ‘Debatt’ och ‘Mitten’; samt i UNT, DN, 

ARB, AB, GP och VBK under ‘Debatt’). Ledare motsvarar ledarsidornas texter, 

intervjuartiklar och krönikor vad de kallar sig själva eller utger sig för att vara enligt 

journalistiska genrebeskrivningar i allmänhet, artiklar de texter som har en specificerad 

författare och/eller i någon mån utgör av tidningen bearbetad text, samt notiser för att de 

signerats med ‘TT’ och således är sammanställda utifrån pressmeddelanden av någon av 

tidningens journalister. 

65

mediadiskursen som helhet. Debattartiklarna skrivs av totalt 30 kvinnor och 

35 män. 170 

Att utifrån denna könsfördelning dra slutsatsen att jämställdhet 

intresserar både kvinnor och män bortser från hur de faktiskt förhåller sig till 

positiv särbehandling. Dessutom, vilket är nästa steg i analysen, ger det sken 

av att mediadiskursen går att analysera enkom utifrån hur kvinnor och män 

positionerar sig. Det osynliggör såväl de gemensamma dragen i diskursen 

som de motsägelser som finns inom gruppen kvinnor och män. 171 Men för att 

‘ta det från början’ ska jag utgå från en kodning av dels hur texterna i sig 

positionerar sig i mediadiskursen, dels hur kvinnor och män utifrån titel och 

‘för-mot’-kategori tar ställning till förslaget. Tabell 2 visar hur samtliga 

texter respektive debattartiklar positionerar sig i förhållande till (1) positiv 

särbehandling, (2) (köns)kvotering, samt (3) att använda någon form av 

jämställdhetspolitiska verktyg för att förbättra representationen av kvinnor 

(förslaget som helhet). 

Positiv särbehandling (Köns)kvotering Förslaget som helhet 

För Mot Neutral För Mot Neutral För Mot Neutral 

Samtliga (103) 14 26 63 6 25 72 23 59 21 

Debatt (61) 9 17 35 3 13 45 17 32 12 

Tabell 2. Samtliga texter respektive debattartiklar i förhållande till 

positiv särbehandling, kvotering och förslaget som helhet vid 

professorstillsättningar. 

Uppdelningen i dessa kategorier visar att få egentligen bemöter förslaget om 

positiv särbehandling explicit, att desto fler uttalar sig mer svepande om 

könskvoteringens fördelar och nackdelar, samt att ytterligare fler vänder sig 

‘mot’ eller uttalar sig ‘för’ förslaget utan att närmare detaljer ges. 172 De båda 

170 Av nämnda kvinnor och män har några skrivit mer än en artikel eller ‘samförfattat’ 

artiklar, varför just dessa siffror inte motsvarar antalet artiklar och debattartiklar totalt utan 

just antalet kvinnor och män. 

171 Samtidigt är det väl inte underligt att rent demografiska och politiska faktorer kan förklara 

generella tendenser till hur positiv särbehandling bemöts. T. ex. är det troligt att kvinnor, 

yngre personer överlag, icke-vita personer, etniska minoriteter etc. liksom traditionellt 

‘vänsterorienterade’ i det politiska fältet är mer benägna att ‘förespråka’ positiv särbehandling 

(eller att åtminstone inte höja rösten ‘mot’). Se Clayton & Crosby, 1992, s. 22ff, som går 

igenom tidigare forskning på området som stöder tesen. 

172 Varje artikel kan endast ge en markering. I de fall motsägelser förekommer har jag bedömt 

artikeln som helhet och kodat därefter. Följande kriterier används för kategorierna i den 

analytiska kodningen: 

- För positiv särbehandling används när positiv särbehandling nämns och framhålls som 

positivt i någon mån vid professorstillsättningar (‘bra’, ‘behövligt’, ‘en befrielse’). 

- Mot positiv särbehandling används när positiv särbehandling nämns och framhålls som 

negativt i någon mån vid professorstillsättningar (‘förkastligt’, ‘saknar motstycke’, 

‘diskriminerande för kvinnor’). 

66

senare aspekterna rymmer i viss mån den första, men som jag ska visa är 

omskrivningarna av och metaforerna kring positiv särbehandling för det 

mesta sådana att de förvanskar innebörden i positiv särbehandling så som 

strategin formuleras i propositionen, varför de inte kan sägas vara ett stöd 

‘för’ denna. Å andra sidan fokuserar analysen även det ‘gemensamma’ i 

mediadiskursen, vilket medför att distinktionerna så småningom förlorar 

relevans och användbarhet. 

Ur tabellen kan fler intressanta aspekter utläsas. Först och främst visar 

det sig att betydligt fler artiklar förhåller sig ‘neutrala’ till positiv särbehandling 

och kvotering än ‘tar ställning’ på något sätt. Flest är ‘neutrala’ till 

kvotering (72 st.), därefter positiv särbehandling (63 st.) och sedan förslaget 

som helhet (21 st.). Motsvarande förhållande gäller för debattartiklarna 

(d.v.s. 45, 35 och 12 st.). Förslaget som helhet är den kategori där flest 

positionerar sig ‘för’ (23 st.) eller ‘mot’ (59 st.). Totalt är nästan dubbelt så 

många ‘mot’ positiv särbehandling (26 st.) än ‘för’ (14 st.) och fyra gånger 

så många är ‘mot’ (25 st.) kvotering än ‘för’ (6 st.). Samma förhållande 

gäller för debattartiklarna. Vidare är knappt dubbelt så många ‘mot’ som 

‘för’ förslaget som helhet (32 st. resp. 17 st.) i debattartiklarna. Numerärt sett 

är, i hela textmaterialet, fler ‘mot’ förslaget som helhet (59 st.) än ‘mot’ 

positiv särbehandling och kvotering tillsammans (26+25 = 51 st.). Vad ger 

då den här sifferexercisen för bild av materialet? 

Några kvalitativa implikationer 

Till att börja med är mediadiskursen tydligt karakteriserad av en negativ 

‘lutning’ – fler artiklar är ‘mot’ än ‘för’ oavsett kategori. Den negativa 

lutningen hänger, som tidigare påpekas, delvis samman med den diskursiva 

typens liberaldemokratiska slagsida. SvD, SDS och UNT går i spetsen för de 

mest negativa inslagen, något som inte minst förtydligas av ledarsidornas 

bidrag till mediadiskursen (till vilka jag återkommer). Samtidigt uttrycker de 

flesta debattartiklarna, som för resonemang kring universiteten och kvinnor i 

någon mån, 173 en positiv inställning till jämställdhet i betydelsen en viktig 

- Neutral till positiv särbehandling används när positiv särbehandling nämns utan 

värdeomdöme eller inte nämns överhuvudtaget vid professorstillsättningar. 

Motsvarande indelningar gäller (köns)kvotering, medan förslaget som helhet har följande 

definitioner: 

- För förslaget som helhet används när åtgärder i Thams proposition som riktar sig mot 

professorstjänster, d.v.s. positiv särbehandling eller andra nämnda omskrivningar, accepteras. 

- Mot förslaget som helhet används när åtgärder i Thams proposition som riktar sig mot 

professorstjänster, d.v.s. positiv särbehandling eller andra nämnda omskrivningar, avfärdas. 

- Neutral till förslaget som helhet används när åtgärder föreslagna i Thams proposition som 

riktar sig mot professorstjänster, d.v.s. positiv särbehandling eller andra nämnda 

omskrivningar, nämns utan värdeomdöme eller inte nämns överhuvudtaget. 

173 En del debattartiklar är blott korta repliker på andras inlägg och personangrepp, varför det 

inte förekommer några explicita hänvisningar till jämställdhet (i någon form) i dessa. 

67

princip att slå vakt om eller ett mål som, förr eller senare och för det mesta 

utan medel, bör uppnås. 174 Såtillvida stämmer Riis och Lindbergs konstaterande 

att det är medlen och inte målet som kritiseras uttalat, men alltjämt 

befinner sig analysen på en ‘ytlig’, kodande nivå där själva retoriken i sig 

inte beaktas. 

Den tydligaste tendensen i den här överblicken är dock den stora 

mängden ‘neutrala’ ståndpunkter, särskilt när det gäller positiv särbehandling 

och (köns)kvotering. Till det kommer att förslaget som helhet, och inte 

positiv särbehandling eller kvotering, röner såväl störst ‘motstånd’ (59 

artiklar) som störst ‘medhåll’ (23 artiklar). För att ytterligare nyansera bilden 

av kategorierna ‘för’, ‘mot’ och ‘neutral’ krävs dock att dessa ‘spjälkas upp’ 

genom att väga dem mot kön och andra relevanta ‘drag’ i artiklarna. I en 

jämförande kodning över kön, akademisk position 175 och förhållningssätt till 

de tre kategorierna framkommer t. ex. en hel del intressanta nyanser som 

förtydligar vad som bidrar till att orsaka ‘lutningen’ i mediadiskursen. 

I debattartiklarna kommer sammanlagt 29 kvinnor och 36 män till tals 

(d.v.s. totalt 65 st. i 61 debattartiklar p.g.a. samförfattande). Av de 36 män 

som har en akademisk titel av något slag (28 st.) är ingen för positiv 

särbehandling eller kvotering. Endast en av männen med akademisk titel är 

för förslaget som helhet. Med andra ord: man med akademisk position och en 

positiv inställning till någon av kategorierna är varandras motsatser i mediadiskursens 

debattartiklar. 176 Detta tyder i sin tur på att det finns en intim 

koppling mellan att mediadiskursen förs i ett uttalat liberaldemokratiskt 

forum och att det är män med mestadels akademiska titlar som är ‘mot’. Den 

diskursiva arena dessa manliga agenter strider på tycks med andra ord vara 

väl avstämd mot de vetenskapsinterna förutsättningar som konstituerar deras 

argumentation som sådan. 

Vilka personer döljer sig då bakom de nio artiklar (se tabell 2) som är 

‘för’ positiv särbehandling? Vid en närmare granskning visar det sig att Carl 

Tham själv står för fyra av dem, Egon Hemlin (sekreterare i JÄST-gruppen) 

174 Detta grundar sig på en genomgång av alla debattartiklar utifrån hur de relaterar till 

jämställdhet i vid mening: att, för kvinnor och män, uppnå lika representation, möjligheter 

eller rättigheter, att förespråka någon form av rekrytering av eller utbildning för kvinnor, samt 

andra uttalanden som med min goda vilja ses som ett uttryck för en positiv inställning (vilket 

naturligtvis lika väl kan tolkas som retoriska strategier för att i själva verket uppnå någonting 

annat, se Potter och Wetherell, 1987, s. 76-78). 

175 Skribentens titel kodas enligt vad som anges i artikeln (under signaturen eller intill en 

bildtext). I debattartiklarna tituleras nästan samtliga skribenter som något och i det följande 

återges dessa utan hänsyn till deras nuvarande positioner. Det är trots allt titeln så som den 

‘brukas’ i diskursen som är intressant. 

176 Lägg märke till att resultatpresentation endast bygger på en kategorisering enligt vissa 

premisser. Som jag ska visa finns någon enstaka man med akademisk titel som stödjer andra 

former av jämställdhet, jämställdhetsverktyg och satsningar. Särskilt intressant är då sättet de 

argumenterar för dessa andra former, genom att inte uttryckligen ta ställning ‘för’ förslaget, 

kvotering eller positiv särbehandling. 

68

för en, Boel Flodgren (rektor vid Lunds universitet) för en, samt Mona 

Sahlin (riksdagsledamot (s)), Ulla Hoffman (riksdagsledamot (v)) och 

Elisabeth Hultercrantz (universitetslektor) för en vardera. Män utan 

akademisk titel, och därmed utan direkta kopplingar till eller beroende av 

den akademiska strukturens fungerande och värderingar, liksom kvinnor 

både med och utan akademisk titel, är således ‘för’ positiv särbehandling 

(respektive i huvudsak neutrala). Samtliga manliga professorer som tar 

ställning till förslaget som helhet (8 st. av 12), och den enda kvinnliga 

professorn, är ‘mot’ liksom åtta av totalt elva kvinnor utan akademisk titel. 

‘För’ förslaget som helhet är Carl Tham, fyra kvinnliga docenter, Boel 

Flodgren och ytterligare fyra kvinnor varav tre utan akademisk titel. 

Sammantaget visar denna genomgång ett par viktiga drag i 

mediadiskursen, särskilt så som den framträder i debattartiklarna. För det 

första att män med akademiska titlar, varav största enskilda grupp är manliga 

professorer (12 st.), tenderar att vara ‘mot’ positiv särbehandling och ‘mot’ 

förslaget som helhet (med undantag för de fyra professorer som inte tar 

ställning i den sistnämnda kategorin); för det andra att kvinnor utan 

akademisk titel verkar vara ‘mot’ förslaget som helhet, samt, för det tredje 

och slutligen att Carl Tham och flertalet kvinnor både med och utan 

akademiska titlar positionerar sig som ‘för’ förslaget som helhet, medan Carl 

Tham och fyra kvinnor varav en med titel är ‘för’ positiv särbehandling. 

Detta ger grund att anta att män med akademisk titel på en och samma gång 

delar och konstituerar mediadiskursens övergripande liberaldemokratiska 

‘lutning’. Därför bör också en analys av deras argument, liksom retoriken 

som företräds av de ‘avvikare’, de ‘andra’ som strider i mediadiskursen, 

läsas med detta som bakgrund. 

Diskursen tar form – ledarartiklar 

Ledarartiklarna sätter på sätt och vis ribban för tonen, argumentationen och 

retoriken i mediadiskursen. 177 Sammanlagt 17 ledare ingår i mediadiskursen. 

Ingen av dem ställer sig ‘neutral’ till förslaget, utan samtliga är polemiskt 

avfärdande (med undantag för Aftonbladets två texter), vilket kan sägas vara 

ett framträdande drag i ledarartikelns diskursiva typ: att provocera, överdriva, 

generalisera och komma med slagfärdiga formuleringar och spetsfundigheter. 

Ledarartiklarna får därför karaktären av ton- och innehållsgivande 

upprop, särskilt som de inleder mediadiskursen under ett par intensiva dagar 

efter det att Thams proposition presenteras. 178 

177 Presentationen av ledarartiklarna görs ganska kort och generell. Jag vill här bara beröra 

några teman och introducera läsaren för diskursens retorik. 

178 SvD tjuvstartar redan den 23 januari (nr. 7). De flesta ledarna kommer i tryck först till 

nästa dags tidning och ett par dagar framöver. Hänvisningar till de av mediadiskursens texter 

som citeras görs fortsättningsvis genom att textförfattarens och tidningens namn anges i 

69

Ledarna är mycket homogena till formen och utgör på sätt och vis två 

diskursiva typer inom mediadiskursen i stort. Den ena av dem innehåller 

framför allt två element: referat av andra texter i mediadiskursen och ett fåtal 

egna reflektioner kring positiv särbehandling, kvotering eller förslaget som 

helhet. I UNT-ledarna finns dessutom ett typiskt mönster att hela tiden 

bygga på resonemanget med referat av egna uttalanden i tidigare ledare. Den 

andra sorten dominerar och har utöver rubrik följande komponenter: 

‘positiv’ statistik 

presentation av förslaget 

kritik av Carl Tham 

kritik av förslaget, kvotering och/eller positiv särbehandling 

istället-för-argument 

avslutande avfärdande 

Statistikargumentet går ut på att konstatera att det finns sju procent kvinnliga 

professorer (och endast undantagsvis att det finns 93 procent manliga 

professorer) vid svenska universitet. Presentationen av förslaget sker nästan 

alltid med en omskrivning, som i UNT:s ledare, 950225, 179 två dagar efter 

det att förslaget offentliggörs: 

I förrgår föreslog utbildningsministern att kvinnor skall få företräde till ett 

30-tal nya professurer även om de är mindre kvalificerade än män som söker. 

Kritiken mot förslaget kom omgående och blev förödande. 

Omskrivningarna är flera och uttalat polemiska i det här utdraget. Kvinnor 

har ersatt propositionens underrepresenterat kön, skall istället för kan, 

företräde istället för prövning efter fastställande av vetenskaplig skicklighet 

etc. Därpå följer också en konsekvensbeskrivning, ‘förödande’, som ofta 

polemiserar kraftigt. I presentationen av förslaget används inte bara omskrivningar, 

utan även mer retoriska spetsfundigheter, som i GP:s ledarstick från 

950224: 180 

Utbildningsminister Carl Tham utlovade nyligen under ett besök på 

Göteborgs universitet att hans kommande jämställdhetsproposition skulle bli 

en ”biffig” sak. Tyvärr blev det inte biff utan mest pannkaka av förslaget. 

texten eller fotnotstexten (i de fall en sådan saknas anges i stället ‘ledare’ eller ‘artikel’ då det 

är aktuellt), samt vad agenten tituleras som (i de fall detta sker) liksom datum för publicering. 

I fotnoten anges sedan artikelns ‘nummer’ (i det här fallet - nr. 7) i litteraturlistan, där texterna 

återfinns i kronologisk, numrerad ordning. 

179 Nr. 23. 

180 Nr. 13. 

70

Att Carl Tham personifierar förslaget i många ledare märks inte minst i 

rubriksättningen (6 st.) och i bildvalet (3 st.). 181 Kritiken i ledarna är raljant i 

tonen och byggs mestadels upp kring korta resonemang, där ‘poängen’ ska 

fås att framträda så tydligt som möjligt. En vanlig strategi är att argumentera 

för det ‘absurda’, ‘diskriminerande’ (av kvinnor eller män), eller ‘idiotiska’ 

med att föreslå positiv särbehandling eller motsvarande omskrivningar. I 

UNT, 950224, 182 inbegrips kategorin kvinnor i ett dylikt resonemang: 

Regeringens och utbildningsdepartementets höga ambition skall alltså applåderas, 

men tyvärr innehåller propositionen sådana tvivelaktiga och för 

kvinnor rent förödmjukande inslag att förslaget ändå inte kommer att vara 

befrämjande för jämställdheten. 

Att kvinnor som (olikhetens) kategori används i ledarnas argumentation är i 

och för sig ingenting märkvärdigt, eftersom det präglar mediadiskursen i 

stort. Vad som däremot är lite speciellt är hur kvinnor inbegrips som aktiva 

subjekt i kritiken, fast det i själva verket bara är lätt genomskådad retorik. 

Det framgår extra tydligt i SvD:s ledare, 950223, 183 som, liksom föregående 

textavsnitt, använder retoriken för att bygga upp det avslutande avfärdandet: 

Det är inte märkligt att kvinnor som räknar med att kunna erhålla en professur 

enligt alldeles vanlig meritvärdering (och sådana som redan gjort det) 

avskyr tanken på s k positiv särbehandling. Och det bör alla andra också 

göra. Den är ju avskyvärd. Som all annan diskriminering. 

En annan vanligt förekommande kritik är konsekvensbeskrivningen eller 

försöken att ställa en prognos med olika former av ‘trovärdighetsretorik’. 

Många gånger kan just konsekvenserna vara det som strukturerar argumentet 

i sig, som när NWT:s ledarskribent, 950224, 184 låter pennan måla upp 

drastiska följder: 

181 Rubriken i SvD:s ledare, 950529, ‘Thams obehagliga ton’ (nr. 99), anspelar på att 

utbildningsministern skulle vara den ende företrädaren för förslaget om positiv särbehandling: 

‘De oroväckande inslagen har utbildningsministern själv, och de personer som har hans öra, 

stått för’. Vad gäller bildmaterialet visar det t. ex. Thams huvud och överkropp, gärna med en 

‘sur’ eller ‘överlägsen’ min (nr. 15). Ibland finns också tecknade karikatyrer i bildmaterialet, 

som i GP:s ledare, 950224, där bildtexten lyder: ‘Thams pekpinne. Utbildningsminister 

Thams pekpinnar skadar jämställdhetsarbetet’ (nr. 13). 

182 Nr. 19. Här följs argumentet upp lite längre ned med betoning på ‘förödmjukande’ igen. 

Och direkt därefter frågar sig ledarskribenten: ‘Vem vill bli professor med bara könet som 

merit?’ Bara ett av många exempel på hur kön och kunskap ställs mot varandra i retoriskt 

syfte. Kvinnor förväntas således, om nu argumentet tas på allvar, få professurer bara för att de 

är kvinnor utan meritprövning. Något dylikt föreslås naturligtvis inte i den av Carl Tham 

författade propositionen, vilket bara visar hur tydligt retoriskt argumentet är. Och, återigen, 

det är lite av ledarartikelns diskursiva typ. 

183 Nr. 7. Lägg märke till att positiv särbehandling omskrivs som diskriminering. 

184 Nr. 15. NWT förutspår nationellt omstörtande följder av att positiv särbehandling kan 

komma att tillämpas vid tillsättningar av 30 professurer och 120 forskarassistenter. 

71

Blir Carl Thams förslag verklighet innebär det att Sverige får EPAprofessorer 

– en andra rangens professorer – med sämre meriter. Därmed 

hotas på sikt även kvalitén i den högre utbildningen. Sverige kan komma att 

halka efter i den internationella forskningskonkurrensen. En sådan risk får vi 

inte utsätta landet för. 

Denna beskrivning, liksom i de allra flesta ledarartiklarnas kritik, kopplar 

samman effekterna av förslaget med en kompetensförlust. Andra konsekvensbeskrivningar 

tar fasta på kvinnornas situationer, hur just deras 

kompetens ifrågasätts, d.v.s. hur de diskrimineras genom att tillsättas med 

kön som merit, eller hur män diskrimineras av att inte få bedömas på samma 

grunder som kvinnor. I samtliga dessa exempel separeras kön och kunskap/ 

meriter i linje med mitt tidigare resonemang om misskännandet av deras 

samberoende. Kunskaps- och kompetensproblematiken återkommer särskilt 

ofta i de kritiska delarna av ledarartiklarna, där t. ex. ledaren från Borås 

Tidning, 950224, 185 gör en intressant koppling till vad studenter och forskare 

har ‘rätt’ att förvänta sig. Intressant för att den inte som andra ledare 

uttryckligen vilar på kvinnor som olikhetens kategori. Under retoriken finns 

dock kategorin kvinnor som ett hotfullt och sämre ‘kunde’, i form av de som 

inte motsvarar landets ‘högsta akademiska kompetens’: 

Är det säkert, eller ens sannolikt, att studenterna och forskarna, kvinnliga 

eller manliga, gottar sig åt insikten att de vägras den högsta akademiska 

kompetens landets universitet och högskolor kunde erbjuda dem, och detta 

till följd av en till fanatism gränsande jämställdhetspolitik? 

‘Istället-för-argumenten’ tar sedan vid när kritiken har lanserats och dessa 

följer ett ganska tydligt mönster. De inbegriper nästan alltid kvinnor som 

olikhetens kategori: fler kvinnor måste söka högre tjänster, kvinnor måste 

motiveras att söka överhuvudtaget, fler kvinnor måste påbörja forskarutbildning, 

kvinnor måste rekryteras etc. Men även andra förslag förs fram, 

som att inte prioritera jämställdhet högre än forskning, att se till att meritvärderingen 

(för)blir helt könsneutral, att förhindra forskare från att söka 

tjänst vid sitt eget universitet, eller att låta docentkompetenta universitetslärare 

ansöka om professorskompetens och bli befordrade om så visar sig 

vara fallet. 186 

185 Nr. 10. 

186 Det sistnämnda förslaget har framför allt diskuterats på UNT:s ledarsida (se t. ex. nr. 38) 

och har nu ‘infriats’ fr. o. m. 1 januari 1999. Det är visserligen inte min avsikt att värdera 

argumenten i ledarna, men det har visat sig, efter en enkel genomgång av ett material från 

samhällsvetenskapliga fakulteten vid Linköpings universitet som jag gjort, att mer än 80 % av 

de sökande för professorskompetens är män. Vad beträffar argumentet att inte låta en forskare 

söka tjänst vid sitt eget universitet, som lanseras av iDAG:s ledarskribent, 950227, sägs 

följande strax före själva argumentet: ‘Sedan finns det ett problem för kvinnor som egentligen 

är mer allmängiltigt’ (nr. 26). Varför då ge sig på att åberopa kategorin kvinnor från början? 

72

Det avslutande avfärdandet, slutligen, är en särskild finess som utmärker 

såväl ledarartikeln som journalistiskt skrivande överlag. Här kommer 

den lilla ‘knorr’ som ska få läsaren att känna att läsningen var väl värd. I 

princip samtliga ledarartiklar har en sådan avslutning, som gärna metaforiskt 

brukar klumpigheter, logiska inkonsekvenser eller andra motsägelser i sitt 

resonerande, och här följer ett axplock: 187 

Statsrådet Thams avsikt må vara den bästa, men att från det ena diket dyka 

ner i det andra är inte bästa sättet att ta sig framåt. 

Vad som behövs är ingen dumpning av professorskompetensen. Vad som 

behövs är bara ett tvärt slut på den negativa särbehandlingen av kvinnor. 

Risken är stor att regeringens engångssatsning inte blir något annat än en 

kosmetisk förbättring av en förskräckande statistik – och den förbättrar med 

all säkerhet inte kvinnornas ställning i högskolan. 

Satsa på universitet och forskning. Men lägg förslaget i den här delen i 

papperskorgen! 

Kvinnor skall ha sin rätt, inte särbehandlas. 

Det finns med säkerhet många goda saker att göra för att kvinnor inte skall 

missgynnas i den akademiska världen. Thamprofessurerna är inte en av 

dessa. 

En presentation av de olika ledarrubrikerna i SvD, 950223, Borås Tidning, 

NWT och SDS, alla 950224, samt AB, 950225, sammanfattar mediadiskursens 

‘anslag’: 188 

Och nu könsmeritering 

Carl Tham 

Ska Sverige ha EPA-professorer? 

Kön före i kön 

Ska vi behöva vänta ända till år 2162? 

Till att börja med en omskrivning av positiv särbehandling, därpå en 

personifiering, en konsekvensbeskrivning i form av en retorisk fråga, samt 

en liten ordlek. Samtliga strategiska formuleringar i en diskurs som så sakta 

tar gestalt. Den femte rubriken utgör ett undantag och anspelar på 

konsekvensen av att inte särbehandla kvinnor som söker högre tjänster i 

akademin. 189 Med andra ord kan dessa rubriker, i tur och ordning, läsas som: 

187 I tur och ordning: Borås Tidning, 950224, nr. 10; DN, 950224, nr. 11; UNT, 950224, nr. 

23; Arb, 950227, nr. 25; UNT, 950303, nr. 38; SvD, 950529, nr. 99. 

188 I tur och ordning, nr. 7, 10, 15, 16, 22. 

189 Året 2162 är beräknat med hänsyn till att det tar 167 år att få universiteten att bli 

jämställda (vad beträffar representationen av kvinnor på professorsnivå). Siffran kommer 

ursprungligen från Ds, 1994:130, s. 73, där Harriet Ryd gör denna beräkning. 

73

försvar av meritokratin (meriter ska bedömas neutralt, utan kön som 

merit); 190 kritik av politikens ingripande i akademin (Tham som politiker 

skadar den akademiska friheten); försvar av meritokratin och/eller ett 

etablerat kunskapsideal (konsekvensen av positiv särbehandling är en 

urholkning av vetenskapen och/eller den vetenskapliga kvalitén); kritik av 

kön som tänkbar grund/aspekt i meritvärdering (en inbyggd tidsordning 191 

bryts när kön synliggörs och individen underställs ett kollektiv). 

Det understryker att mediadiskursen struktureras av en liberaldemokratisk 

diskursiv ordning och det ger samtidigt en bild av motståndet 

mot en könspolitisk dylik. Den liberala pressen går i bräschen för meritokratin, 

individen, traditionell vetenskaplighet och akademisk frihet. Kön, och 

även klass, 192 är grunden för den liberaldemokratiska polemiken. Detta är 

helt avgörande för att förstå hur mediadiskursen sedan utvecklar sig, d.v.s. 

när debattartiklar väljs ut eller ratas av redaktioner, och hur de sedan redigeras, 

rubriksätts och slutligen publiceras i beskuret skick. Den redaktionella 

processen medverkar därmed direkt till att forma den diskursiva typ som 

präglar diskursen som helhet 193 och är, utan att reflektera kring det mer än 

rutinmässigt, aktivt delaktig i produktionen av ideologiska bestämningar 

med långtgående konsekvenser. 

‘Könsmeritering’, som används i SvD:s ledare här ovan, är i själva 

verket bara en av flera omskrivningar som förekommer i mediadiskursen 

som helhet. För det mesta är de menade att kritisera förslaget om positiv 

särbehandling, men det förekommer också att de används för mer indirekta 

beskrivningar. 194 En lista över ‘direkta’ omskrivningar i mediadiskursen, 

190 

Argumentet om kön som merit finns dessutom med redan i diskursen kring den första 

jämställdhetslagen. 

191 

Detta ska förstås utifrån resonemanget om hur bland andra Bourdieu karaktäriserar denna 

successionsordning. 

192 

Endast en gång uttalas ett klassperspektiv i ledarartiklarna och det är i Arb, 950227, nr. 25. 

Ledarskribenten Anders Ferm ger ett exempel som bygger på orättvisan som drabbar en man 

som kommer från en ‘norrländsk bruksort’ som ‘med stora uppoffringar’ meriterat sig, när 

han så blir omsprungen av en kvinna från en adelsfamilj som ‘susat genom 

utbildningsväsendet’ med ‘pengar av pappa’ för att studera vid Harvard. Ferm skriver: ‘När 

sedan Thams utnämningskriterier ska tillämpas anses hon vara ett offer för samhällets 

orättvisor. Brukspojken däremot betraktas som den privilegierade – och vår adelsfröken får 

professuren’. Ett tillspetsat och sällsynt scenario med många retoriska komponenter, som 

ändå inte lyckas dölja faderns (mannens) bestämmande och skyddande roll. 

193 

Här syftar jag även på den innehållsmässiga delen av debattartiklarna som, liksom ledarna, 

flertalet har inslag av statistik, presentation av förslaget, kritik, alternativ, istället-förargument 

och avslutande knorrar. Sedan tillkommer även den ton och disposition som 

vanligtvis karaktäriserar debattartiklar: ett någorlunda rakt resonerande med inflikade 

adjektiv, personangrepp och raljanta påpekanden, ett mindre utarbetat ‘poängplockande’, samt 

polemiken mot andra skribenter m.m. 

194 

Som i DN, 950224, nr. 11, vilken citeras här ovan. Andra, mer ‘indirekta’ omskrivningar 

är också vanliga, d.v.s. sådana som inte är tydligt kopplade till positiv särbehandling som 

strategi, som t. ex. ‘könssammelsurium’, ‘tillhygge’, ‘härskarteknik’ m. fl. 

74

uppställda från ‘svag’ till ’stark’ kritik av positiv särbehandling så som 

propositionstexten formulerar strategin, återges nedan: 

Svag kritik 

1. Negativ särbehandling 2. Könsdiskriminering 3. Sexistisk rättvisa 

Positiv diskriminering Könsmeritering Genuskorporatism 

Negativ diskriminering Kvotering Jämställdhetsfanatism 

Direkt diskriminering Könskvotering Jämställdhetsfascism 

Indirekt diskriminering 

Stark kritik 

Kategori ett består av omskrivningar som är milda och egentligen bara 

vänder på ordalydelsen och/eller ersätter särbehandling med diskriminering. 

Här skulle även ‘diskriminering’, helt enkelt, kunna inkluderas. 195 I kategori 

två är omskrivningarna mer ‘inriktade’ och separerar sig tydligt från 

ursprungsbegreppet. Här kommer en uttalad könsaspekt fram i förgrunden 

och andra aspekter såsom meriter (kunskap) och kvotering (kollektiv/aktiv) 

blir synliga. 196 I kategori tre, slutligen, blir omskrivningarna aggressiva, tydligt 

raljerande och märkbart frustrerade. 197 Dessa är ovanliga, men förekommer 

i såväl ledarartiklarna som debattartiklarna. 198 Omskrivningarna 

rymmer således ett flertal olika aspekter, som i sin tur kan härledas till olika 

nyckelargument som präglar debattartiklarna. Flera omskrivningar ingår i 

samtliga nyckelargument, varför det är inte fråga om en uppdelning med 

vattentäta skott. 199 

195 

Flera omskrivningar används flitigt, med andra syften, i förarbeten till JämL. Somliga av 

dem är bärande för konstruktionen av positiv särbehandling (jfr. brytningen mellan 

diskrimineringsförbud och aktiva åtgärder) och är vanliga i mediadiskursen. 

196 

Könsdiskriminering är en parafrasering av JämL, medan könskvotering tillhör det lite 

ovanligare i jämställdhetspolitiska diskurser. Framför allt är det ett vanligt skällsord, en i 

grunden orimlig princip (enligt en liberaldemokratisk diskursiv ordning), och därför ett 

kraftigare uttryck, en mer tydlig kritik. Könsmeritering är mycket vanligt (eller ‘kön som 

merit’) i mediadiskursen. 

197 

‘Sexistisk rättvisa’ uttrycks aldrig i mediadiskursen, utan är en del av titeln i en bok av 

Lundström, 1996. Jag inkluderar termen redan här för att visa hur sinnrika omskrivningarna 

kan vara. Lundströms bok är, liksom en del debattartiklar han författar och andra texter om 

och kring teman Lundström tar upp, föremål för diskussion i det avslutande avsnittet. 

198 

Mats Lundström står för två av dessa omskrivningar – sexistisk rättvisa och 

genuskorporatism. 

199 

Märk väl att det här handlar om en pedagogisk framställningsform av ett redan analyserat 

material. Det föranleder kanske en första liten utvikning om hur jag mer konkret analyserar 

mediadiskursen. Ledarartiklarna har i analysen hela tiden lästs med debattartiklarna. Första 

steget i analysen har varit en lång rad omläsningar av samtliga dessa texter. Olika aspekter har 

fokuserats vid olika genomläsningar: negativa och positiva omdömen om positiv 

särbehandling, kvotering och förslaget som helhet, hur kvinnor som olikhetens kategori 

75

Diskursens nyckelargument 

En första typ av argument kan då kallas för jämställdhetspolitiska nyckelargument. 

De knyter på ett eller annat sätt an till jämställdhetslagen, liksom 

den politiska och offentliga diskussionen om jämställdhet, med begrepp och 

beskrivningar som mestadels rör statistik, juridik, kvinnor som bred kategori, 

samt allmänteoretiska och -ideologiska överväganden om demokrati, rättsstaten, 

och individen. Omskrivningar som använder särbehandling, diskriminering 

och kvotering är särskilt vanliga komponenter i de jämställdhetspolitiska 

nyckelargumenten, särskilt då utan att ordet kön används som 

prefix, men naturligtvis förekommer även de andra gruppernas argument här. 

En andra typ av argument rör det vetenskapliga fältet mer specifikt, 

och jag kallar dem för utbildningspolitiska nyckelargument. Dessa behandlar 

framför allt meritokratins giltighet, vetenskaplighet, bedömningskriterier, 

kort och gott principer för den akademiska strukturens form och legitimitet. 

Här ryms ett par av de omskrivningar som beskrivs ovan, med en tydlig 

tonvikt på könsprefix i kritisk bemärkelse (och särskilt då frågan om kön 

som merit). Framför allt görs en hel del utspel som legitimerar det vetenskapliga 

fältet kontra ett politiskt, med ett påtaglig osynliggörande av agenternas 

(dis)positioner som specifik konsekvens, genom en uppsättning olika 

retoriska grepp som upprätthåller traditionella, meritokratiska antaganden 

inom ramen för en liberaldemokratisk diskursiv ordning. Spår av konflikten 

märks även i mediadiskursen som helhet, inte minst i de jämställdhetspolitiska 

nyckelargumenten där individualistiska antaganden, i samklang 

med försvaret av meritokratin, används som tillhyggen för att uppvärdera det 

vetenskapliga fältets bärande fundament. 200 

beskrivs, diskuteras och omformuleras, samt vilka ideologier som texterna 

åberopar/genomsyras av (individ, klass, kön). Försvar av meritokratin, de (dis)positioner 

agenterna talar utifrån/genom, samt själva den vetenskaplighet som tycks tas för given i 

diskursen är ytterligare andra aspekter. Vidare har jag studerat hur olika dualismer och 

‘paradoxer’ fungerar: vetenskap-politik, subjekt-objekt, individ-kollektiv, könsspecifika 

kontra könsneutrala argument, statistik- och representationsretorik kontra ‘kvalitativa’ 

beskrivningar, bedömningar och argument m.m. 

Dessa läsningar resulterade i olika grövre tematiseringar av texterna och därmed av 

mediadiskursen som helhet. Ibland har deldiskurser urskiljts, definierats och utvecklats. 

Somliga av dem har då antingen inbegripits i den större analysen eller gradvis sjunkit tillbaka 

in i mediadiskursen. Mer konkret innebär det här att analysen hela tiden varit öppen för 

diskursens komplexitet, samtidigt som de övergripande teoretiska utgångspunkterna delvis 

styrt läsningar och tematiseringar. Som jag nämner inledningsvis är det en analys som tar 

fasta på positiv särbehandling som ideologisk ‘brännpunkt’, vilket medför att tolkningar av 

textavsnitt som återges inte diskuterar alla de specifika drag som utmärker dem utan försöker 

fokusera på det övergripande gemensamma som analysen har avtäckt. 

200 Jag kallar nyckelargumenten för politiska för att markera utgångspunkterna för min analys 

– att investeringar i det vetenskapliga fältet är en positionering mot och, i praktiken, genom 

det politiska fältet. Att denna positionering sedermera visar sig vara av mindre betydelse på en 

annan nivå, gör det inte mindre viktigt att framställa analysen så som min argumentativa tes 

överlag drivs fram. 

76

Den tredje och sista typen är närmast att förstå som könstyngda 

nyckelargument. Kvinnor som olikhetens kategori är en grundpelare i dessa, 

som i sig kan sägas vara mindre beståndsdelar av de två föregående 

nyckelargumenten. Agenterna aktiverar hela tiden olikhetens paradox, med 

en uppsättning olika argumentativa strategier som grund. De könstyngda 

argumenten ger en föraning om hur ‘för’ och ‘mot’ kategorierna spiller över 

i varandra i diskursen, eftersom kategorin kvinnor är något av en gemensam 

grund för samtliga debattörers retorik. 

Samtliga nyckelargument har mer eller mindre tydligt urskiljbara 

underavdelningar och de tenderar dessutom att glida in i varandra. Jag 

separerar dem analytiskt för att ledsaga framställningen, men också för att 

kunna lyfta fram centrala aspekter av hur mediadiskursen fungerar. När jag 

nu övergår till att skärskåda debattartiklarna, själva den argumentativa 

kärnan i mediadiskursen, kommer jag att tematiskt följa denna uppdelning i 

argumenttyper. Dessa kompletteras med motsägelser och andra variationer 

för att nyansera och beskriva såväl komplexiteten som ‘det underliggande 

gemensamma’ diskursen ger uttryck för. 

I diskursens centrum – debattartiklar 

Aldrig tidigare har väl en debatt om jämställdhet varit så infekterad, 

provocerande, fylld av personangrepp, extrema metaforer och högröstade 

protester. Att läsa debattartiklarna är som att färdas in i akademins innersta 

rum där de vanligtvis tysta viskningarna i korridorerna nu plötsligt hamnar i 

öppen dager. Det är naturligtvis lätt att helt ägna sig åt det spektakulära, 

osannolika och spetsfundiga, men analysen i det följande försöker undvika 

att frottera sig i det uppenbara. 

Det är viktigt att hålla i minnet att debattartiklarnas struktur delvis är 

en produkt av medias ‘lutning’ åt att ständigt uppvärdera och reproducera 

den liberaldemokratiska ideologin. Det medför att artiklarna präglas av 

argumentativa strukturer som tangerar brytningarna mellan framför allt 

vetenskap och politik, kön och kunskap, eller den bredare konflikten mellan 

meritokratiska föreställningar om lika möjligheter och jämställdhetspolitiska 

krav om lika representation. 201 De 61 debattartiklarna rymmer väsentligt mer 

av retorik, ideologiska kopplingar och argumentativa strategier än vad jag 

kan presentera och analysera i det här sammanhanget. Många av de exempel 

som ges nedan är utvalda som typiska, inte för att de kan sägas fånga alla 

aspekter av det diskuterade utan snarare för att den argumentativa strukturen, 

såsom jag har tolkat den, framträder som tydligast. Det betyder också att 

fotnoterna får fungera som hänvisningar till artiklar där ytterligare andra 

201 Jfr. Clayton och Crosby, 1992, s. 35ff. 

77

exempel står att finna på det diskuterade, för att inte texten ska veckla ut sig 

till oöverskådlighet. 202 

Jämställdhetspolitiska nyckelargument 

Övergripande diskussioner och referenser till föreställningar om individ, 

klass och kön genomsyrar de jämställdhetspolitiska nyckelargumenten. 

‘Motståndarna’ till positiv särbehandling 203 använder främst metaforiska och 

svepande jämförelser med kollektivism, kommunism och feminism för att 

utmåla alternativen till en liberaldemokratisk ordning som otänkbara och 

befängda alternativ. 204 I samma slag uppnås därmed också ett legitimerande 

av liberalism och individualism, vilka blir till ett oproblematiskt och 

frälsande ideologiskt sunt förnuft i diskursen. Men även andra investeringar i 

diskursen görs som anspelar på demokrati, modernitet, mänsklighet och 

ytterligare kanske mindre uppenbart ideologiska positioneringar. Likväl är 

de en del av den argumentation som bär upp diskursens liberaldemokratiska 

diskursiva ordning. 

‘Förespråkarna’ av positiv särbehandling, å sin sida, för sällan eller 

aldrig diskussionen på denna nivå och det av flera skäl. Till viss del beror det 

på att många fokuserar det inom-akademiska och betydelsen för (kategorin) 

kvinnor, samt ägnar mest kraft åt att bemöta ‘motståndarnas’ personangrepp. 

Men framför allt beror det på att de, utan att reflektera det i diskursen, faller 

tillbaka på den liberaldemokratiska diskursiva ordningens antaganden för 

att inte underminera förslaget i sig. Hur ‘förespråkarna’ åstadkommer det 

framgår när jag diskuterar vad de har gemensamt med ‘motståndarna’. 205 

202 Jag gör här inte någon genomgång av diskursanalytisk ‘metod’, d.v.s. av hur själva 

läsningen av texterna går till, utan följer vedertagna dylika enligt Edwards och Potter, 1992, s. 

153-177; Potter och Wetherell, 1987, s. 160-175. Se även Bondestam, 1997b, s. 31-33, där jag 

utformar en analysmall). Jag tillämpar således inte den lingvistiskt orienterade textanalys 

Fairclough, 1989, kap. 5, utarbetar. I nästa avsnitt säger jag ett par ord om hur den diskursiva 

läsningen går till, d.v.s. i analysen av intervjuerna med Thamprofessorerna, eftersom det 

egentligen blir relevant först då. 

203 Här lämnar jag nu separationen mellan positiv särbehandling, kvotering och förslaget som 

helhet för att fokusera tydligare på vad positiv särbehandling som ‘brännpunkt’ (i ideologisk 

bemärkelse), i dess omskrivningar och former, får för konsekvenser för kön, akademin och 

meritokratin. ‘Mot’ och ‘för’ följer med tills vidare för att sedan ‘spilla över’ och uppgå i 

varandra genom den kritik jag framför. 

204 I ett par fall görs även direkta jämförelser med apartheid, eller så införs t. ex. ålder och 

religion som kritiska jämförelsekategorier. Som Ebba Grauers skriver i GP, 950304, nr. 40: 

‘Om vi ska börja anställa människor p g a kön kan vi snart anställa på basis av ålder eller 

religion. Det leder ofrånkomligt till en snedrekrytering som slutligen kommer att stjälpa 

Sveriges näringsliv’. Även ‘förespråkare’ använder apartheid-argumentet, se artikeln av vice 

statsminister Mona Sahlin i AB, 950302, nr. 35. 

205 Se vidare nedan under ‘Utbildningspolitiska nyckelargument’ och ‘Diskursens 

gemensamma nämnare’. 

78

I en tidig debattartikel i SvD, 941218, 206 som fångar upp de tankegångar 

som propositionen om jämställdhet sedermera för fram, skräder inte 

fil. dr. Anita Ankarcrona orden när hon diskuterar den, som hon uppfattar 

det, feministiska grunden för förslaget: 

Det hade varit på sin plats om ministern för ordningens skull även lyssnat till 

den andra parten, innan han trampat vidare. Medborgarnas respekt för 

ämbetet ställer absoluta krav på maktutövningen. Feminismen är tyvärr 

bärare av ett lika tragiskt som farligt tillkortakommande; intolerans – såväl 

gentemot män som mot oliktänkande av det egna könet – samt en inneboende 

oförmåga till självrannsakan och intern kritik. Därmed brister den i 

modernitet och i demokratisk anda. 

Inledningsvis görs ett mycket vanligt förekommande personangrepp på Carl 

Tham, som snart sagt varje artikel ‘mot’ förslaget inkluderar på ett eller 

annat sätt. Här framkommer särskilt tydligt att det politiska arbetet inte anses 

uppfylla vedertagna vetenskapliga normer – att lyssna till den andra parten. 

När en (vetenskaplig) inriktning ges företräde utan att andra jämförs med 

den, då är vetenskapen på väg utför. Detta förstärks sedan av att medborgarnas 

demokratiska rättigheter (‘respekt’) åberopas, ett tydligt anspelande på 

en, visserligen outtalad, liberaldemokratisk diskursiv ordning. 

‘Intolerans’ och en ‘oförmåga till självrannsakan och intern kritik’ gör 

att feminismen, som påstås underbygga förslaget, brister i ‘modernitet och 

demokratisk anda’. Politiken avfärdar hon, i artikelns inledande passager, 

som aningslös och Carl Tham sägs ha ‘knäsatt den rådande fundamentalistiska 

feminismen’. Feminismen är vidare en ‘dogm’ som i artikeln 

företräds av Ebba Witt-Brattström och hennes retorik vilken anses präglas av 

‘akademisk populism och selektiv historieskrivning’. 207 

Personangreppen är i sig väl enkla, men samtidigt underbygger de 

Ankarcronas utgångspunkter. Var någonstans brister det inte i självrannsakan 

och intern kritik, var är intoleransen ett hot mot tolerans, mot ‘frihet’ i 

tanken? Utan tvivel är det det normativa, akademiska samtalet som är 

grunden för kritiken – seminariernas föreställda öppenhet och pluralism 

liksom den rannsakande disputationens och sakkunnigbedömningars i allra 

högsta grad ‘interna’ kritik. Samtidigt är feminismen inte ett hot i egentlig 

mening, ‘män’ och ‘oliktänkande’ kvinnor undantas från dess gripklor. Och 

206 Nr. 3. 

207 Artikeln inleds så här: ‘Med en aningslöshet som gränsar till omdömeslöshet, har 

utbildningsministern och vice statsministern knäsatt den rådande fundamentalistiska 

feminismen, upphöjt den till statsfeminism och låtit dess verklighetsbeskrivning bli allmän 

dogm’. Upphöjandet till statsfeminism kan mycket väl läsas som att den könspolitiska 

diskursiva ordningen (otillbörligen, enligt Ankarcrona) infiltrerat en liberaldemokratisk 

ordning. Feminismen påstås göra verklighetsbeskrivningar, inte tala om verkligheten sådan 

den är (d.v.s. hur den framstår för dem som, utan att ‘medvetet’ göra det, i sitt talande och 

skrivande definierar det ideologiska sunda förnuftet kring verkligheten). 

79

inte nog med det, för Ankarcrona blir kvinnor det argumentativa alibi som en 

gång för alla kan avfärda feminismens konsekvenser: 

Men flertalet kvinnor är inte feminister. Vi inser att gränsen mellan ont och 

gott inte går mellan män och kvinnor, utan inom varje människa. Vi inser att 

samarbete och god vilja är den enda möjliga vägen till delad makt och 

ömsesidig respekt. Feminismens könsbundna förföljelse av män är lika 

diskriminerande som kränkande. För oss alla. Den är ett sorgligt steg tillbaka 

i den demokratiska processen. 

Till skillnad från feminismen menar Ankarcrona, och flertalet kvinnor, 208 att 

kön inte är betydelsefullt att diskutera, då varje människa bär på det goda 

och det onda. Denna ideologiska markering, som säkert läses av flera som 

helt utan koppling till ideologi i gängse mening, är en tydlig argumentativ 

strategi i mediadiskursen. 209 Att spela på det givna, det naturliga, det att vara 

människa, att vara individ, gör det ‘andra’, det kollektiva, stötande, hotfullt, 

‘fundamentalistiskt’, och så vidare. 

Avfärdandet av Witt-Brattström, med hänvisning till hennes populism 

och historieskrivning, fyller precis samma funktioner i diskursen – dels som 

särskiljandet från det akademiska samtalets (och det vetenskapliga fältets) 

värdegrunder, dels som ett oproblematiserat och outtalat antagande om 

historieskrivningen kontra feminismens selektiva världsbild som avvikande, 

utanför och ovidkommande. Att kvinnor, och kvinnor ‘som’, blir de ‘vi’ som 

får agera subjekt i diskursen och vara medvetna om feminismens avigsidor 

är ytterligare en retorisk effekt, vars direkta konsekvens är frånvaron av 

någon, ett kön, som kan stå för feminism överhuvud. 

Diskrimineringen kränker nämligen inte bara männen, utan ‘oss’ och 

‘alla’. Potentiella ‘andra’ utesluts helt ur diskursen, varför feminismen bara 

är ideologi utan förankring hos ‘någon’, mer än möjligtvis de knäsittande 

politikerna. Det gör hennes utsaga till det trovärdiga, det icke-ideologiska. 

Slutligen är ‘steget tillbaka’ signifikativt för själva motsatsen till framåtskridandet, 

den demokratiska processen, modernitetens landvinningar. Snart 

är ‘vi’ framme, tycks Ankarcrona mena utifrån sin position som akademiker, 

210 vid samarbetets och den goda viljans jämställdhet. 211 

208 Åberopandet av kategorin kvinnor är utan tvivel en retorisk komponent i utsagan som 

syftar till att ge ett sken av trovärdighet genom själva mängden, men dessutom används 

‘kvinnor’ här som legitima förespråkare av vad som är bäst (för dem). Strategin berör därmed 

en kritisk dubbelhet som kategorin kvinnor medför i flertalet jämställdhetsdiskurser: att 

åberopa kvinnors röster riskerar att essentialisera desamma och att inte åberopa kvinnors röst 

riskerar att underkänna dem (jfr. med olikhetens paradox). 

209 Eller som Moi, 1996, skriver om forskningen kring Simone de Beauvoir: ‘Liberala 

forskare brukar vanligtvis inte uppfatta sig som politiska. För dem är ideologi alltid något som 

andra lider av och aldrig något som sätter gränser för deras egen diskurs’ (s. 117). 

210 Hon tituleras som nämnts, eller titulerar sig själv, ‘fil dr’. 

211 Jag återkommer mer explicit till kvinnor som olikhetens kategori när jag diskuterar de 

könstyngda nyckelargumenten. Analysen i det föregående är längre än vad många andra 

80

Ett annat exempel på de jämställdhetspolitiska nyckelargumenten står 

professor Bo Södersten för, i SDS, 950327, 212 när han diskuterar jämställdhet 

mer generellt: 

Jämställdheten är en av vår tids stora ideologier. Liksom kravet på demokrati 

och jämlikhet har varit 1900-talets dominerande ideologi kommer drömmen 

om jämställdhet att följa oss in i 2000-talet. Strävan mot jämställdhet är 

naturlig. Men som de flesta ideologier kan den försumpas och drivas in i 

absurdum. Ett problem med dagens jämställdhetsdebatt är att den tenderar att 

drivas av radikalfeminister utan omdöme och verklighetssinne. Tanken på 

kvotering i politiska församlingar kan tyckas lockande. Den har också haft 

betydande framgångar. Likväl grundas den på föreställningar som kommer 

att falla på sin egen orimlighet. 

Mycket i utdraget är gemensamt med Ankarcronas text, och andra 

debattartiklar som genererar jämställdhetspolitiska nyckelargument, som den 

avvikande feminismen, det bristande omdömet, och den därtill hörande 

verklighetsretoriken. 213 Men här finns också intressanta ‘motsägelser’ som 

visar Söderstens ideologiska positionering. Strävan ‘mot jämställdhet är 

naturlig’, skriver Södersten, men är samtidigt en ideologi som kan ‘försumpas 

och drivas in absurdum’. En polarisering mellan naturlig (det normala) 

och ideologisk (absurd) får här tjäna som ett uppvärderande av en för-givettagen 

liberaldemokratisk diskursiv ordning, vilket förstärks genom 

avfärdandet av kvotering som förväntas ‘falla på sin egen orimlighet’. 

Notera särskilt ställningstagandet mot det lockande med kvotering i politiska 

församlingar, d.v.s. att positiv särbehandling i akademin framstår, underförstått, 

som orimligt genom ett avfärdande av kvotering i ett politiskt fält. 214 

Polariseringar mot klass, och sedermera även kön, tillhör också det 

vanligare när det gäller de jämställdhetspolitiska nyckelargumenten i mediadiskursen. 

Söderstens artikel fortsätter sedan: 

På 60-talet var en dominerande tanke att klasstillhörighet skulle bestämma 

politisk uppfattning och politisk förmåga. I dag har klass ersatts av kön. Kön 

analyser av enskilda textavsnitt är nedan. Det beror på att jag vill göra läsaren uppmärksam på 

mitt sätt att analysera och läsa textavsnitten och att det under hand därmed blir i en mening 

mer ospecificerade och icke-refererande tolkningar som inte på samma sätt försöker dra med 

läsaren in i analysen. 

212 Nr. 69. 

213 Jfr. med t. ex. nr. 93, 95, 96, 98. 

214 Kanske är det så att han i mediadiskursen agerar mer i egenskap av försvarare av det 

vetenskapliga fältets principer, än då han som ordförande för universitetslärarförbundet tar 

‘klar ställning för det omdiskuterade förslaget att särbehandla kvinnor vid tjänstetillsättningar 

inom högskolan’ (enligt en intervjuartikel i SvD, 950310, nr. 54). Men för den som läser den 

citerade intervjuartikeln noggrant blir det uppenbart att Södersten egentligen förespråkar en 

slags kompensatorisk ‘särbehandling’ i ett vidare perspektiv: ‘om en manlig sökande får 

professuren, så bör den kvinnliga också få en professur’. Och i en avslutande kommentar 

framstår det dessutom som tydligt att han är beredd att försvara det vetenskapliga fältet kontra 

det politiska. 

81

kan dock ännu mindre än klass bestämma en persons hela politiska 

uppfattning. Att hävda att kön ska utgöra [ett] dominerande kriterium för en 

persons totala politiska uppfattning i dagens komplicerade samhälle är 

ingenting annat än ren demagogi. 215 

Här aktualiseras de socialdemokratiska och könspolitiska diskursiva ordningarna 

i ett försvar av en liberaldemokratisk ordning. Klass och kön vägs 

mot varandra och likställs å ena sidan som två helhetsuppfattningar som 

omöjligtvis kan determinera en persons politiska uppfattning, och särskiljs, å 

den andra, i betydelsen att kön ter sig än mer orimligt än klass för samma 

syften. Ordvalet spelar en avgörande roll i argumentationen. En dominerande 

tanke, en persons hela politiska uppfattning, ett dominerande kriterium, 

en persons totala politiska uppfattning – samtliga extremer åstadkommer 

ett uteslutande av alternativ till den rådande liberaldemokratiska 

diskursiva ordningen. Breda resonemang kring ideologi blir lätt överslätande 

kategoriseringar som döljer den komplexitet som föreligger kring praktiska 

‘dilemman’ i diskursen – i det här fallet med positiv särbehandling vilket, i 

andra ordalag givetvis, framställs som överdeterminerande den liberala 

individen/ordningen generellt och, som en följd av det, den meritokratiska 

tjänstetillsättningsprocessen mer specifikt. 

I ett svar till ett inlägg av JÄST-gruppens sekreterare Egon Hemlin 

skriver Mats Lundström, fil. dr. i statsvetenskap, i UNT, 950403, 216 att 

demokrati inte kan uppnås genom att individens rätt till lika möjligheter 

ersätts av ”kollektiva särintressen”. Även han använder klass och kön i 

argumentationen: 

Om Hemlin vill maximera graden av demokrati borde han föreslå att forskare 

utses i allmänna val. Då kan medborgarna välja vilken konfliktdimension 

som är viktigast: kön, klass eller något annat intresse. Forskarsamhället är 

snedfördelat med avseende på många socioekonomiska variabler. Fortfarande 

finns en markant social snedfördelning. Är inte detta ett ”fundamentalt 

demokratiskt problem”? Bör inte regeringen vidta åtgärder för att öka 

andelen socialdemokrater? 

Lundström gör en ironisk anspelning på den politiska demokratins omöjlighet 

i vetenskapssamhället (‘att forskare utses i allmänna val’). Den avslutande 

meningen förstärker intrycket av ironi/polemik, men i övrigt finns även 

mer subtila ställningstaganden. Att hävda att kön (och klass) är jämförbart 

med ‘något annat intresse’, eller att forskarsamhället brister på många 

215 Ordet ‘ett’, inom klammer, saknas i artikeln. Jfr. nr. 90 där retoriken är om inte exakt 

likadan som åtminstone i det närmaste identisk. 

216 Nr. 75. Egon Hemlin skriver bland annat, i UNT, 950323, nr. 67, att det är ur ”demokratisk 

och kvalitativ synpunkt angeläget att jämställdheten vid universiteten och högskolorna 

förbättras kraftigt och med det snaraste” som ett generellt försvar av regeringens förslag om 


82

‘socioekonomiska variabler’, verkar för att avdramatisera betydelsen av kön 

i diskursen. Intressen är som bäst partsinlagor som kan tillmätas viss betydelse, 

217 medan variabler är kontrollerbara ekvivalenter som var för sig inte är 

särskilt relevanta att beakta. Att just ‘social snedfördelning’, d.v.s. klass, 

framställs tydligast blir en retorisk strategi som på ett vidare plan aktualiserar 

den socialdemokratiska diskursiva ordningens inflytande över diskursen. 

Poängen är inte att argumentet klass är särskilt relevant i sig på en 

praktisk nivå utan det är vad som uppnås i termer av diskursiva strategier 

som är avgörande då mediadiskursen är en ideologisk arena. 218 Den 

liberaldemokratiska diskursiva ordningen legitimeras, indirekt, genom ett 

avfärdande av kön och, via en dubbel strategi, 219 även klass. 

Ett sista exempel på de jämställdhetspolitiska nyckelargumenten får 

Måns Ehrenberg, professor i molekylärbiologi, stå för. I sin artikel i UNT, 

950309, 220 för han en diskussion som kontrasterar väst mot öst, demokrati 

mot ‘socialistiska statsskick’: 

Det parlamentariska statsskicket har under vårt sekel ofta angripits från 

vänster för att vara en skenbar demokrati, där de verkliga besluten fattas av 

storkapitalister och tidningsmagnater. Det har påståtts att sann demokrati 

endast kan förverkligas i ett socialistiskt samhälle, där den privata 

äganderätten avskaffats och ”folket” härskar oinskränkt. Självklart har vår 

demokrati brister, men experiment med socialistiska statsskick i exempelvis 

Sovjetunionen, Rumänien, Kambodja och folkrepubliken Kina har visat att 

alternativen är etter värre. Slutsatsen blir att även om demokratin har sina 

tillkortakommanden, så är dess brister inte skäl nog för dess avskaffande. 

Demokratins grundläggande principer och regelsystem har visat sig väl värda 

217 En annan tolkning tar fasta på själva införandet av intressen i diskursen i sig. Det är ett 

tydligt sätt att markera den av vetenskapare (eller intellektuella) så omhuldade olikheten 

mellan det politiska och vetenskapliga fältet, där intressen och intressets ‘ideologi’ förpassas 

till det politiska fältets strider mellan (föreställda) höger-vänster-fraktioner med konsekvensen 

att det vetenskapliga fältets strider indirekt höjs ‘ovanför’ intressemotsättningar i ett 

‘ointresserat’ och opartiskt vetenskapligt samtal om etik, moral, principer för kunskap och 

kunskapsgenerering etc. ‘Ointresset’ som motsats till det politiska intresset blir opartiskhetens 

förutsättning, vetenskaplighetens raison d’être. Jfr. Bourdieu, 1991b, s. 215. 

218 Detta sätt att läsa texten är avgörande i sammanhanget. Att ge sig in i realpolitiska 

ställningstaganden, d.v.s. om klass inte egentligen är en mer relevant aspekt än kön i 

diskursen eller ej, gör att diskursens mer övergripande funktioner går förlorade. (Samtidigt är 

det naturligtvis enkelt att göra en realpolitisk läsning och hävda att problemet är inte att kön 

går före klass i regeringens ställningstaganden utan att kön och klass överlag tenderar att 

användas som två storheter som konkurrerar ut varandra, när det i själva verket är fråga om 

det vetenskapliga fältets krav på ‘ordning’ där en disruptiv, kollektiv kategori ställer den 

meritokratiska principen i kritisk belysning). Istället gör jag just en diskursiv läsning och 

utgår från att språkbruket får konsekvenser specifika för diskursen utan att (nödvändigtvis) ha 

någon koppling till realpolitik. Mer teoretiskt är det fråga om att namnge beståndsdelarna i de 

lingvistiska resurser agenterna brukar i diskursen. 

219 Klass både värderas framför kön och avfärdas som ett bland flera intressen, en bland flera 

möjliga variabler. 

220 Nr. 51. 

83

att försvara. Till dessa hör likhet inför lagen och utnämningar av professorer 

eller lektorer efter vetenskaplig och pedagogisk kompetens. 

I textavsnittet finns en mer övergripande diskussion om demokrati och dess 

‘motsats’, ett socialistiskt statsskick. Det är positiv särbehandling som är 

‘brännpunkt’ i diskursen och att det i sig kan skapa så enorma proportioner i 

retoriken är ägnat att förvåna. Återigen, dock, är det inte fråga om att själv 

falla in i polariseringen mellan ‘realpolitiska’ alternativ utan att försöka 

förstå retorikens konsekvenser för/i diskursen. 

Argumentationen är i själva verket ganska enkel och tydligt försvarande 

av demokratins grundläggande principer. Socialistiska statsskick är 

experiment, folket är satt inom citationstecken och demokratins självklara 

brister och tillkortakommanden erkänns eftersom ‘alternativen är etter 

värre’. Så görs även en betydelsefull koppling mellan det ideologiska resonemanget 

och det vetenskapliga fältet, där demokratins ‘grundläggande 

principer och regelsystem’ likställs med vetenskapssamhällets meritokratiska 

ideal. Retoriskt beskrivna socialistiska experiment ställs mot det parlamentariska 

statsskickets och de demokratiska principerna självklarhet, om än 

med ett erkännande av tillkortakommanden för de senare. Den liberaldemokratiska 

diskursiva ordningen normerar argumentationens konsekvenser – 

bevara det rådande. 221 

Men så här långt är det bara diskursens övergripande ideologiska 

positioneringar som synliggjorts. Vid en närmare analys av diskursens komponenter, 

vilka medverkar till konstruktionen av den normerande liberaldemokratiska 

ordningen, visar sig delvis andra ‘krafter’ vara i rörelse, 

‘krafter’ som i viss mån kan sägas börja luckra upp den enhetliga tolkning 

som gjorts hittills. Kanske är det mer på spel än bevarandet av en liberaldemokratisk 

diskursiv ordning? Därmed är det dags att titta närmare på de 

utbildningspolitiska nyckelargumenten, som utan tvivel är mediadiskursens 

mest förekommande och också tydligast relaterade till positiv särbehandling 

som ‘brännpunkt’. 

221 Bland debattartiklarna finns även argument som tycks genomskåda den ovan diskuterade 

retoriken och därmed bjuda på en rad olika motsägelser i diskursen. Det är framför allt 

‘förespråkarna’ av positiv särbehandling som, i bemötanden av ‘motståndarna’ snarare än via 

egna ideologiska referenser, åstadkommer detta. Ett exempel återkommer flitigt i diskursen, 

först formulerat av Anders Ferm i sin ledare i Arb, 950227, nr. 25, där han skriver om en 

adelsfröken med pengar av pappa som går före brukspojken från Norrland tack vare positiv 

särbehandling. Ett par debattörer bemöter retoriken och gör då samtidigt antaganden som 

tenderar att undergräva uppdelningen mellan kön och klass, å ena sidan, och mellan kön och 

individ å den andra. 

84

Utbildningspolitiska nyckelargument 

Ett par olika centrala argumentativa drag går att skönja här. Till att börja 

med är de jämställdhetspolitiska nyckelargumenten delaktiga i de utbildningspolitiska 

argumentens utformning och konsekvenser. Ovan redogjordes 

för de förra när de framträder i ‘ren’ form, och här nedan kommer det bli 

mer tydligt hur de fungerar som legitimerande, ideologiska referenspunkter i 

försvaret av meritokratin. Vidare präglas den övergripande argumentationen 

av specifika drag, som dels vidmakthåller det vetenskapliga fältets legitimitet 

kontra ett politiskt, dels reproducerar liberaldemokratiska grundsatser, 

och bland dem märks en särskild dubbelhet – att såväl kritisera meritokratin 

för dess bristfällighet, icke-objektivitet, och värdespecifika process som att 

ta meritokratin för given i talet om positiv särbehandling. Denna dubbla 

rörelse är dessutom gemensam för ‘förespråkare’ av och ‘motståndare’ till 


Central för de utbildningspolitiska nyckelargumenten är framför allt 

formuleringen ‘mindre kvalificerade’ i propositionen om jämställdhet inom 

utbildningsområdet. Nästan samtliga debattörer anmärker på just denna och 

kallar den olycklig, klantig, föraktfull, diskriminerande för kvinnor m.m. och 

beskriver en lång rad förväntade konsekvenser. 222 Utbildningsminister Carl 

Tham konstaterar i ett inlägg i SvD, 950503, 223 att han ‘ångrar’ att han inte 

förtydligade sig med den formulering som ges i förarbetet till den andra 

jämställdhetslagen. 224 Så här menar han att det borde stå i propositionen: 

Det bör understrykas att positiv särbehandling inte innebär att personer utan 

tillräcklig kompetens skall kunna tillsättas på grund av att de tillhör ett visst 

kön. Vad det gäller är att bland fullt kompetenta sökande välja en person som 

tillhör ett underrepresenterat kön, trots att det finns mer kompetenta sökande 

av det andra könet. 

Just detta är en springande punkt för den idé jag antyder i det föregående – 

att förslaget om positiv särbehandling och mediadiskursen delar gemensamma 

utgångspunkter. 225 Resonemanget kring kompetens visar att Tham 

inte är beredd att underkänna det meritokratiska systemets förmåga att föra 

fram (kompetenta) sökande i sig. Samtidigt pläderar han för att positiv 

särbehandling är nödvändigt eftersom meritokratin inte fungerar tillfredsställande 

då den hindrar och utestänger kompetenta kvinnor. 226 

222 Se Maria Leissner (fp) i AB, 950305, nr. 42 och i EXP, 950424, nr. 89, eller Måns 

Ehrenberg i UNT, 950309, nr. 51. 

223 Nr. 94. 

224 Eg. SOU, 1990:41, s. 218. 

225 Jfr. med min kritik av Nina Björks tolkning att förslaget är feministiskt. 

226 Detta görs inte i Prop., 1994/95:164, utan där sägs endast, som ett argument för positiv 

särbehandling, att rekryteringsmål för professurer (se Högskoleverket, 1997, s. 13ff) medför 

att universiteten behöver stöd med att uppnå dem (s. 40). I mediadiskursen, däremot, för 

Tham en längre diskussion om meritokratins brister, se SDS, 950308, nr. 49, och SDS, 

85

Denna dubbla rörelse, som av mig betraktas som en fundamental 

motsägelse, men av mediadiskursens agenter verkar som ett ideologiskt sunt 

förnuft, 227 är central i förståelsen av positiv särbehandling som ‘brännpunkt’ 

i mediadiskursen. Grunden för motsägelsen är på sätt och vis misskännandet 

av relationen mellan kön och kunskap/meriter, i det här fallet kompetens. 

Genom att hålla isär dem kan diskursen framstå som homogen och trovärdig, 

vilket i sin tur medför att den liberaldemokratiska diskursiva ordningen 

reproduceras och med den meritokratins principer. Men därutöver är också 

något grundläggande sagt om misskännandets funktion i diskursen – dess 

grad av hegemoni, oavsett en ytlig ‘för’ och ‘mot’ retorik, tilltar ju närmare 

diskursens (och det vetenskapliga fältets) ‘centrum’ texten rör sig. Och här 

ska ‘centrum’ förstås som ett flertal samverkande parametrar som kan 

sammanfattas med kön (man), ålder eller helt enkelt akademiskt legitim 

(dis)position (i betydelsen ‘kronobiologisk’ tid att inordna sig under de 

(dis)positioner som medger en legitim, etablerad och oantastlig röst i 

diskursen), samt de därav givna lingvistiska resurser som brukas. 

Misskännandet praktiseras som mest förbehållslöst av dem som 

befinner sig så nära detta ‘centrum’ att alternativ tycks framstå som 

fullständigt otänkbara, som bland annat Uppsala universitets rektor, Stig 

Strömholm, låter påskina i en artikel i UNT, 950228: 228 

En tjänst – även en professur – är trots allt inte en ägodel: det är först och 

främst en kontinuerlig arbetsuppgift i det allmännas tjänst, som skall 

bestridas på bästa sätt till studenternas, forskningens och därmed i sista hand 

skattebetalarnas fromma. Att med öppna ögon lämna den uppgiften åt någon 

som bevisligen är mindre kvalificerad än den förbigångne medtävlaren, det är 

demoraliserande, vilka argument i övrigt som må kunna åberopas. 

‘Bevisligen mindre kvalificerad’ och ‘vilka argument i övrigt som må kunna 

åberopas’ medför att en kritik av meritokratin ligger helt och hållet utanför 

950412, nr. 80. Diskussionen om kvinnors kompetens, framför allt i termer av kvinnor som en 

outnyttjad resurs, är vanlig i mediadiskursen och bygger på samma paradoxala rörelse. 

227 Den dubbla rörelsen är dubbel i sig: ‘försvarare’ av positiv särbehandling kritiserar 

meritokratin för att argumentera ‘för’ positiv särbehandling, ‘motståndare’ väljer att försiktigt 

kritisera meritokratin eller erkänna meritokratins brister i viss mån för att ‘trovärdigt’ 

argumentera för bevarandet av densamma, vilket blir liktydigt med ett avståndstagande från 

positiv särbehandling som nödvändig strategi att vidta. 

228 Nr. 34. Strömholm konstaterar även, i samma anda, att om man anlägger ‘ett 

rättighetsperspektiv – vilket ofta är naturligt när det gäller tjänster som förutsätter långvarigt 

hårt arbete och kräver hög kompetens – innebär ett sådant förfarande dessutom en uppenbar 

individuell orättvisa och är därför demoraliserande på ytterligare en grund’. Individens ‘rätt’, 

en av meritokratins hörnstenar, är indirekt, som negation till orättvisa, oproblematiskt given 

som den punkt utifrån vilken moralargumentet kan hävdas. Dessförinnan förutsätts också det 

akademiska systemets meriteringsvägar, som impliceras i ‘långvarigt hårt arbete’ och själva 

idén om kompetens som ‘hög’ för vissa tjänster mer än andra, vara oproblematiska konstanter 

– ett sätt att inskriva sin egen (dis)position som framvuxen ur (en föreställning om) den 

meritokratiska rättvisan. 

86

hans lingvistiska resurser, eller så är det en ‘medvetet’ konserverande 

retorik. ‘Skattebetalarnas fromma’ som vetenskaplighetens grundpelare och 

förutsättningen för att kunskap ska produceras i ‘det allmännas tjänst’ ges 

som legitimerande argument för att tävlingen ska fortgå som förut. Denna 

idealistiska bild av forskningens och vetenskapens ‘goda’ och rättmätiga 

vara är inget annat än simpel och romantiserande retorik. Misskännandet 

antar effekten av ett maktutövande, genom själva definitionen av sin egen 

sfär som andras egendom och vilja, eller som i det här fallet ‘skattebetalarnas 

fromma’. 

En annan företrädare för ‘centrum’ är Gösta Holm, professor i 

historia, som i SDS, 950515, 229 beskriver det akademiska systemets förträfflighet 

i syfte att argumentera mot positiv särbehandling: 

I själva verket är systemet för tillsättning av professorer utan motstycke i vårt 

land vad gäller garantier för rättvisa. I varje fas av ett tillsättningsärende har 

de sökande möjligheter att anföra synpunkter och att klaga över verkliga eller 

förmenta missbedömningar. Sakkunniga och medlemmar av tjänsteförslagsnämnder 

får alltid räkna med att de kan bli slagna på fingrarna av vredgade 

sökande. 

‘Utan motstycke’ och ‘garantier för rättvisa’ är väl tilltagna beskrivningar, 

som får en särskild skjuts av att ansvaret för (eventuella) problem med 

meritokratin förläggs hos de sökande – deras ‘möjligheter att anföra 

synpunkter’ och klaga över ‘missbedömningar’ ska garantera rättvisan. I 

sammanhanget är de klagande kvinnor, eftersom Holm använder detta som 

ett avfärdande av positiv särbehandling. Det är kvinnor som är de ‘vredgade 

sökande’ som kan slå ‘medlemmar av tjänsteförslagsnämnderna’ på 

‘fingrarna’. Den här gången är det inte det meritokratiska systemet i sig som 

garanterar ett klanderfritt ‘centrum’ i retoriken, utan de ‘sökande’ som med 

sina rättigheter borgar för att Gösta Holm kan framstå som en legitim 

innehavare av makten att definiera sin egen och andras (dis)positioner. 230 

229 Nr. 96. 

230 Det aktualiserar tidsordningen i akademin, själva den struktur av tidsklyftor som garanterar 

kunskaps- och, därmed, maktsystemets fortlevnad. Som jag diskuterat tidigare är själva syftet 

med tidsordningen att etablera praktiker som, först och främst, kan reproducera systemet med 

tidsklyftor i sig, eller omvänt: ”Faktum är att eftersom maktpositionerna är hierarkiserade och 

skilda åt av tid så fordrar reproduktionen av hierarkin ett upprätthållande av tidsklyftorna’ 

(Bourdieu, 1996, s. 118). Än mer uttalat försvaras detsamma av docent Germund Hesslow när 

han i SDS, 950407, nr. 79, skriver att ‘Det förhållandet att man inte alltid lyckas leva upp till 

de högt ställda målen är tråkigt, men det kan ju inte vara ett skäl att undergräva själva 

principen! Det är tvärtom just därför att kravet på opartiskhet är så svårt att uppfylla som det 

är särskilt viktigt att inskärpa dess karaktär av grundläggande princip och att inte undergräva 

vetenskapssamhällets moral genom onödiga avsteg från den’. Indirekt framstår Hesslow 

därmed som moralens väktare i vetenskapssamhällets och sin egen legitimitets namn. 

87

Det tillhör trots allt det ovanligare att meritokratin försvaras så 

oinskränkt i mediadiskursen. 231 Istället är det kombinationen av ett 

erkännande av brister med meritokratin och ett samtidigt uppvärderande av 

densamma som utgör mediadiskursens kärna för de utbildningspolitiska 

nyckelargumenten. Det innebär att ett diskursivt ‘centrum’ frångås, men bara 

i retoriskt syfte. Det kan de agenter göra som investerat tillräckligt i sina 

(dis)positioner för att inte riskera att förlora inflytande och legitimitet i det 

vetenskapliga fältet, vilket samtidigt får dem att framstå som ‘goda’ 

representanter för det ‘öppna’ akademiska samtalet, som själva förebilden 

för en sann vetenskaplighet utan korruption, nepotism, 232 traditionell manlighet 

(när könspolitiska diskursiva ordningar hotar legitimiteten) och maktfullkomlighet. 

Dessa akademiska män utgör grunden, själva sinnebilden, för en 

misskänd produktion av tro på det akademiska samtalets rationalitet 233 och 

akademisk frihet i vidare bemärkelse, en (text)produktion som gör det outtalade 

legitimt. 234 Som när Bo Rothstein, professor i statsvetenskap, resonerar i 

Arb, 950308: 235 

231 Ytterligare exempel, där det ideologiska sunda förnuftet odlas ohämmat i mediadiskursens 

‘centrum’, står att finna i t. ex. nr. 53. Mats Lundström, som snarare är att räkna till den 

kategori av agenter jag diskuterar härnäst i texten, verkar vara besatt av att få tillhöra de 

utvaldas skara i vetenskaplighetens ‘centrum’. Hans artiklar, som är fyllda av traditionalism 

och påtagligt konservativa utspel, är avvikande i förhållande till den (dis)position han intar i 

det vetenskapliga fältet. Till exempel skriver Lundström, i UNT, 950403, nr. 69, att ‘Det mest 

oroande inslaget i regeringens proposition är att man gett upp objektiviteten som vetenskaplig 

norm’. Mest oroande, kanske bör påpekas, är att han själv inte har givit upp objektiviteten 

som vetenskaplig norm, vilket å andra sidan är detsamma som att legitimera sin (dis)position i 

fältet (i bemärkelsen den princip med vilken han själv är garanterad legitimitet). 

232 Talet om nepotism intensifieras när Wennerås och Wold, 1995b, lägger fram sina resultat 

från en undersökning av MFR:s tillsättningar av forskarassistenttjänster. Artikeln publiceras 

på DN-Debatt den 26 februari (efter en kritisk förelöpare fyra veckor tidigare, se 1995a) och 

hamnar därmed mitt i den eskalerande mediadiskursen. I artikeln hävdar Wennerås och Wold 

att kvinnor måste prestera dubbelt så mycket som män för att anses som lika kompetenta, och 

att kompetens ‘i MFR:s ögon, åtminstone vid bedömningen till 1995 års 

forskarassistenttjänster, innebar att vara produktiv, att vara man, och att vara personligen 

bekant med MFR:s bedömare’ (min kurs.). 

233 Ett av Mats Lundströms argument i diskursen är just att den som ger upp tanken på ett 

‘könsneutralt meritvärderingssystem’ har ‘slutat tro på forskning som ett rationellt samtal’ 

(SvD, 950514, nr. 95). 

234 I en annan kontext, men med meningslikheter som är betydelsefulla, talar Bourdieu om 

legitimiteten som misskännandets kärna, om legitimitet som själva betydelsen av 

misskännandet: ‘det är en dominerande definition som inte uppfattas som dominerande – som 

är erkänd av de dominerade så länge man misskänner de dominerandes intresse av denna 

definition’ (1991a, s. 275). Samtidigt är det de dominerandes förmåga att gång efter annan 

skenbarligen stiga av sin tron, att abdikera från sina (dis)positioner i det vetenskapliga fältet 

och inte bara tala om och till de dominerade, utan att också med de dominerade, på deras 

språk, som legitimiteten kan vidmakthållas genom att misskännas. En slags ‘nedlåtandets 

strategi’ som gynnar de dominerande genom att aldrig igenkännas och erkännas i diskurser 

om kön och akademin (jfr. Bourdieu, 1984, s. 472-473). 

235 Nr. 47. 

88

Att bedömning av vetenskapliga meriter är osäker är en alldeles riktig 

synpunkt och att denna osäkerhet har använts och används för att sålla bort 

begåvade kvinnor och premiera medelmåttiga män står för mig utom allt 

tvivel. Problemet är om detta också är ett skäl för att som Tham och Witt- 

Brattström önskar i praktiken skrota bedömningsgrunden ”vetenskaplig 

skicklighet” vid tillsättandet av akademiska tjänster. 236 

Här gör Rothstein en klassisk, akademisk manöver som innebär ett initialt 

förnekande av det goda och rätta (meritokratin) för att sedan återupprätta och 

inskriva detsamma med mesta möjliga distinktion, efter mesta möjliga 

förmåga, för att uppnå mesta möjliga effekt. 237 Men förmågan är trots det 

bristfällig i det att alltför enkelt avtäckta knep kan sållas ut ur textavsnittet 

och kritiseras. ‘Osäkerheten’ står ‘utom allt tvivel’ för Rothstein, men ändå 

är det ett ‘problem’ att systemet ska överges, en retorik som väl motsvarar 

den dubbla rörelse jag talar om här ovan. Sedan blir hans argumentation 

dessvärre grov och polariserande, då han misstänker att Tham och Witt- 

Brattström vill ‘skrota’ vetenskaplig skicklighet som bedömningsgrund. 

Witt-Brattström får personifiera avfärdandet av feministiska utgångspunkter. 

Att just hon får bära personifieringens börda hänger samman med 

Rothsteins införande av henne som ‘medförfattare’, vilket sedan har eskalerat 

i diskursen och återkommer gång på gång. 238 Det talar för att diskursens 

effekter är helt andra än att en diskussion förs kring det legitima med positiv 

236 Rothstein upprepar argumentet ett flertal gånger i samma artikel. Så här skriver han lite 

längre ned: ‘Att en bedömningsprocess är ofullkomlig, vilket torde gälla för alla mänskliga 

bedömningsprocesser, är faktiskt inget skäl att överge den’. Med andra ord: det som är 

mänskligt är inte så dåligt att det bör göras annorlunda. En mycket simpel retorik som bara 

syftar till att bevara det givna inom det givnas gränser. 

237 Detta att resonera med så små ‘armbågar’ som möjligt, att med försiktiga ordval och med 

ett ‘öppet’ förhållningssätt till det som ifrågasätts, att göra poänger i en diskurs, som präglas 

av maktutövande i form av försök till briljerande, akademiskt språk, är inget annat än de 

distingerades kamp om distinktion, de rättfärdigas rättfärdiganden av sina (dis)positioner i 

diskursen och det vetenskapliga fältet mer allmänt. Se vidare i Bourdieu, 1996, s. 53ff, där 

vetenskapliggörandets förhållande till status i diskurser utvecklas. Genom att i retoriken 

närma sig det för-givet-tagna idealet, de outsagda normerna för det vetenskapliga fältet, 

uppnås den främsta effekten av vetenskaplighet, inte nödvändigtvis som ett ‘medvetet’ 

agerande i diskursen, utan snarare som en konsekvens av den (dis)position agenterna intar i 

det vetenskapliga fältet visavi mediadiskursen, det politiska fältet etc. Med Bourdieus 

metaforik: ’Den konst man kallar realistisk, inom bildkonst såväl som litteratur, är aldrig 

någon annan än den som har en förmåga att producera ett intryck av verklighet, det vill säga 

ett verklighetstroget intryck grundat på trohet mot de normer som vid ett givet tillfälle 

definierar vad som är verklighetstroget’ (s. 61). 

238 Rothstein inleder sin artikel med: ‘Hur bra är argumenteringen i Carl Thams och Ebba 

Witt-Brattströms förslag om könskvotering av ett antal professorstjänster och hur pass 

radikalt är förslaget?’. Witt-Brattström ‘används’ på liknande vis i bl. a. nr. 95. Ibland 

förekommer även att andra agenter i mediadiskursen blir betrodda med att vara författare av 

propositionen, som när Germund Hesslow skriver i SDS, 950407, nr. 79, att ‘Rektorn för 

Lunds universitet, Boel Flodgren, har nyligen försvarat sin omstridda idé att reservera 30 

professurer för kvinnor’. 

89

särbehandling. Den legitimitet som diskursens agenter försvarar är snarare 

sin egen och det vetenskapliga i sig, vetenskapligheten, även när Rothstein 

tycks sätta fingret på problemet med positiv särbehandling. 

Retoriken är alltid dubbel – det initiala förnekandet och den därpå 

följande beskrivningen av det egentliga, en förklaring till det som egentligen 

står på spel. 239 Det finns naturligtvis problem, lyder argumentationen, men 

det är ändå inte skäl att. Eller: det står utom allt tvivel, men det är ändå ett 

problem om. Avfärdandet av den meritokratiska ordningens grundpelare, 

som här och var skymtar fram i diskursen, är uteslutande en argumentativ 

strategi som förmår upprätthålla det givna, återinskrivna det legitima, som 

aldrig tillåter avsteg från status quo. En retorik i det legitimas tjänst. 

Separationen mellan vetenskap, vetenskaplig kvalité och meritokrati å 

ena sidan, och positiv särbehandling som ett disruptivt ”andra”, ett bortom 

principen om vetenskaplighet, där tacksamma föreställningar om det politiska 

fältet tar vid, utgör, som tidigare konstaterats, ett andra tema i de 

utbildningspolitiska nyckelargumenten. Så skriver till exempel statsvetaren 

Anders Sannerstedt i SDS, 950227: 240 

Regeringen vill att kvinnliga forskare som inte klarat att få en professur i 

öppen konkurrens skall få sin professur genom en genväg. Den urgamla 

principen att vetenskaplig skicklighet skall fälla utslaget, den vill regeringen 

frångå. Principen är viktig, för här ligger garantin för den vetenskapliga 

kvaliteten vid universiteten. 

Polariseringen är tydlig och består av en uppsättning retoriska komponenter. 

‘Öppen konkurrens’ ställs mot ‘genväg’, urgammal princip mot ett frångående. 

Och att det är fråga om ett frångående är knappast riktigt, men det 

fungerar som en polariserande retorik vars effekt är att ‘den vetenskapliga 

kvaliteten’ vid universitetet (vetenskapligt fält) ska bevaras och inte falla till 

föga för vad ‘regeringen vill’ (politiskt fält). 241 

Samma argumentation genomsyrar även Anita Ankarcronas artikel i 

SvD, 941218, 242 som menar att universitetens ‘uppgift är först och främst att 

239 Här ska jag kanske inflika att det inte är en förklaring i sig utan att det bara har formen av 

en förklaring, som Wittgenstein uttrycker det (1998, s. 100). En väl så enkel, men avgörande, 

poäng som kan sägas utgöra grunden för den här specifika retorikens effekt – att alltid 

undvika det strukturerande genom att avstyra den kritiska punktens närmande i diskursen, att 

förklara det ‘egentliga’ med en indirekt hänvisning till den så ofta förekommande ‘önskan’ 

om formen av en förklaring. 

240 Nr. 27. 

241 Den argumentativa formen är nästan identisk med Rothsteins här ovan, men jag läser in 

den lite större separationen mellan det vetenskapliga och politiska fältet, även om det givetvis 

är en tydlig underström i båda. Ibland går retoriken ett steg längre och försöker anspela på en 

historisk utveckling som i sig antas legitimera den nuvarande ordningen: 

‘Utbildningsministerns förslag är anmärkningsvärt då det bryter mot en rad principer som det 

tagit århundraden att utmejsla och införliva i vår samhälleliga praxis’ (Måns Ehrenberg, UNT, 

950309, nr. 51). 

242 Nr. 3. 

90

edriva undervisning och forskning. Inte opportunistisk feminism’ och 

kopplar därmed striden om det vetenskapliga fältets legitimitet till de ideologiska 

ordningar som präglar de jämställdhetspolitiska nyckelargumenten. En 

snarlik argumentation, som mer anspelar på de ‘faktiska’ kvinnor som redan 

befinner sig i akademin, följer i stort fil. kand. Birgitta Kurtén Lindbergs 

fråga till Carl Tham i SvD, 950223: 243 ‘Vad tycker dagens kvinnliga professorer 

om saken – de som fått sina tjänster i fri konkurrens och befunnits 

bäst?’. Den fria konkurrensen fungerar som ett direkt underkännande av kön 

som en strukturerande princip eller som ett kriterium att ta hänsyn till vid 

tjänstetillsättningar. Men mer indirekt är det också ett ifrågasättande, med 

kvinnor som retorisk plattform, av det politiska fältets inflytande över den 

vetenskapliga meritokratins oantastlighet. 

De agenter som befinner sig närmare centrum skräder däremot inte 

orden utan gör som Kaj Vareman, ledamot av Lunds universitets styrelse, i 

SDS, 950413: 244 

Den politiska markeringen om särskilda professorstjänster för kvinnor är i 

grunden olycklig. Provocerande spektakulär. Helst skulle jag önska att 

universiteten stod utanför det politiska systemet. Ungefär som Riksbanken. 

En Riksbank för den fria tanken. 

Metaforen är vacker och slagkraftig, avfärdandet påtagligt polemiskt, kort 

och gott en utsaga av den som inte tvivlar på sin egen rätt att uttala och 

definiera det som bör vara. Separationen mellan det vetenskapliga fältets 

legitimitet kontra det politiska ligger i öppen dager, som en riksbank för den 

fria tanken. 

‘Förespråkarna’ av positiv särbehandling följer även de den dubbla 

rörelsens logik, men de är dels mer subtila, dels rör de sig i vad som skulle 

kunna kallas för en motsatt riktning. De underkänner meritokratin för att 

argumentera för positiv särbehandling, men tvingas hela tiden åter till 

meritokratins grundvalar i syfte att försvara strategin i sig eftersom den, 

vilket jag visar här ovan, bygger helt och hållet på att en intakt och legitim 

bedömningsprocess föreligger. Därmed åstadkommer de samma effekt som 

‘motståndarna’, vare sig de befinner sig i maktutövningens ‘centrum’ eller 

om de, som Rothstein, ‘brukar’ en akademisk vältalighet och öppenhet. 

När Boel Flodgren, rektor vid Lunds universitet, ger sitt stöd till 

positiv särbehandling i SDS, 950323, 245 tvingas hon ändå inflika följande: 

Likväl vill jag, för undvikande av missförstånd, tydligt framhålla att jag inte 

är för någon radikal ändring av vårt system för professorstillsättning. Det är 

en viktig princip att värna om, detta att de sökandes meriter blir bedömda av 

243 Nr. 8. Många är de som ställer Tham eller sig själva denna fråga, se t. ex. nr. 40, 41, 42, 

70, 93. 

244 Nr. 81. 

245 Nr. 66. 

91

andra forskare. Systemet har hög legitimitet i universitetsvärlden; forskare 

vill bli bedömda av forskare (= sakkunniga). Det är utifrån de sakkunnigas 

egna forskningserfarenheter och uppfattningar om vad som utgör god 

forskning, som de sökande vill bli bedömda. Det handlar inte om tillämpning 

av exakta normer; tvärtom är utrymmet för subjektivitet (obs! att detta inte är 

det samma som godtycke) mycket stort. Några objektivt fastställbara, en gång 

för alla givna och för alla accepterade kvalitetskriterier finns ju inte och 

eftersträvas, såvitt jag känner till, inte heller av någon. 246 

Objektiviteten är inte möjlig och inte ens eftersträvansvärd utan subjektiviteten 

är systemets bärande fundament. Samtidigt är det inte fråga om 

godtycke, utan det verkar finnas en kritisk skillnad mellan en positiv 

subjektivitet och ett negativt godtycke. Annorlunda uttryckt är erkännandet 

av subjektivitetens stora ‘utrymme’, genom inflikandet av det otänkbara 

godtycket (‘obs!’ och ‘inte’), en yttersta gräns för kritiken av meritokratin. 

Denna gräns blir det argumentativa alibi som så att säga bär upp den 

legitimerande retoriken i övrigt – forskare som ‘vill’ bli bedömda av andra 

forskare, att ‘systemet har hög legitimitet i universitetsvärlden’, etc. 247 I 

förlängningen är effekten av argumentationen inte bara att meritokratin 

uppvärderas utan även att vetenskapligheten och agentens maktposition i sig 

framstår som given och oklanderlig. 

246 Ulla Hoffman, riksdagsledamot för (v) och ‘för’ positiv särbehandling, skriver i AB, 

950310, nr. 52: 

De som debatterat har fått förslaget att framstå som att vilken kvinna som helst kan söka 

en professur och få tjänsten. Så är förstås icke fallet. Hon måste vara professorkompetent. 

Vid varje professorstillsättning sker ett sakkunnigförfarande. Tre sakkunniga – oftast män 

– utses av fakultetsstyrelsen. De sakkunniga skall föreslå tre kandidater – i första, andra 

respektive tredje rummet. Vid sakkunnigförfarande skall olika kvalifikationer, meriter och 

kompetenser bedömas. Därefter går förslaget till en tjänsteförslagsnämnd. Vad regeringen 

säger är att en professorskompetent kvinna som hamnat bland de tre bästa av de sökande 

skall – med jämställdhetsaspekten i åtanke – få tjänsten. 

Som om ett införande av, eller som om talet om, den formella och vedertagna beskrivningen 

av tjänstetillsättningsprocessen legitimerar densamma. Dessutom är det skillnad mellan 

positiv särbehandling och jämställdhetsaspekten, vilket inflikas som ett sätt att legitimera/ 

avdramatisera betydelsen av förslaget. Se även nr. 53, 58 och 69 för liknande utspel. 

247 Att forskare ‘vill’ något, och sedan lyckligtvis får sin vilja bemött i sakkunnigutlåtanden, 

är väl naivt uttryckt. Men framför allt är det ett sätt att helt och hållet avdramatisera den 

maktutövning som ligger i sakkunnigas tolknings- och definitionsrätt av de i systemet 

uppåtsträvande. Vidmakthållandet av denna ordning, av systemet av tidsklyftor, har en av sina 

främsta komponenter i sakkunniginstitutets för-givet-tagna rätt att definiera. Liksom i 

exemplet med rätten att besvära sig här ovan förlägger Flodgren ansvaret för meritokratins 

‘godhet’ hos de som står utanför den legitima makten, hos de som vill bli bedöma och inte hos 

bedömarna själva, eller mer sociologiskt, hos den strukturerande tidsordning som skapar en 

hierarkisk, men utan tvivel naturliggjord, kunskaps- och maktpräglad åtskillnad i akademin. 

Att det är möjligt att säga att ett system (sakkunniginstitutet) har hög legitimitet i den värld, i 

vilken systemet är en legitimerande funktion i sig är en sinnrik, avdramatiserande retorik. 

92

Ett liknande exempel på ett ‘försvar’ av positiv särbehandling, som 

präglas av den dubbla rörelsen, ger SFS:s vice ordförande Anders Lönn i 

UNT, 950404: 248 

På grund av den procedur som kommer att föregå utlysandet av professurerna 

finns det inte fog för att betrakta några av dessa professorer som tillhörande 

ett B-lag. Regeringen föreslår att de särskilda professurerna skall utlysas 

inom områden där det redan finns högt kvalificerade kvinnliga forskare som 

kan tänkas söka tjänsterna. Uppgiften att definiera dessa områden tillfaller 

forskningsråden, vars arbete helt präglas av inomvetenskapliga kriterier. 

Detta borgar för att professurerna kommer att tillsättas med högt kvalificerade 

forskare. 

Att utlysandet av tjänsterna ska ske inom områden där det redan finns högt 

kvalificerade kvinnliga forskare, stämmer väl med regeringens intentioner, 249 

men därutöver tillkommer en markering som är intressant. Att definitionen 

av områdena tillfaller forskningsråden, som visserligen är politiska institutioner 

i någon mån (med ekonomiska medel från staten), gör att kompetensen 

är säkrad (‘borgar för’) då deras arbete präglas av ‘inomvetenskapliga 

kriterier’. Därmed uppnår Lönn även ett legitimerande av det vetenskapliga 

fältets frihet, om än genom en ‘farligt’ polariserande retorik mellan 

vetenskapligt och politiskt definierade kriterier, och rätten att utlysa och 

tillsätta tjänster efter mer eller mindre ‘egna’ tillämpningar av de regler som 

står till buds. 

Detta är i sig en argumentation som skulle kunna läsas som att Lönn 

vill värna om sin egen (dis)position i det vetenskapliga fältet. 250 Men framför 

allt är retoriken en konsekvens av den strukturerande effekt det vetenskapliga 

fältets ideologiskt sunda förnuft har på mediadiskursens agenter i många 

fall. Det vetenskapliga fältet inrymmer inte bara en ordning där tjänster 

inrättas efter ett formellt regelverk, som i sig kan kritiseras. Det är också en 

arena för en uppsättning ideologiskt impregnerade diskursiva ordningar som 

248 Nr. 76. 

249 Det tål kanske att påminnas om att detta mycket väl kan läsas som ett avdramatiserande av 

en kritik av meritokratin. Meritokratins fundament riskerar inte att hamna i kritisk belysning 

då utlysningsförfarandet antas tillgodose att systemet kan se till så att kvinnor tillsätts. En 

kompromiss från regeringens sida, som fungerar retoriskt för Anders Lönn i textavsnittet. Det 

är därmed också en påminnelse om mediadiskursens och förslagets gemensamma nämnare. 

250 Frågan är visserligen vad han, i egenskap av att vara vice ordförande för SFS vid tillfället, 

har att ‘tjäna’ i det att han tillgriper en normativ retorik. Jag gör tolkningen att de närmare 

‘centrum’, som dessutom också tenderar att vara mer ‘mot’ än ‘för’, i sig vinner mer på denna 

retorik, medan de som är mer perifera enligt samma kriterier, tvingas åberopa specifika delar 

av de lingvistiska resurser som står till deras förfogande. Dessa är då främst av sådan karaktär 

att de kan föra en argumentation som ansluter till det vetenskapliga fältets övergripande 

premisser, inte minst för att uppnå avsedd effekt bland dem som dominerar mediadiskursen 

specifikt, men även i ett mer övergripande, vetenskapliggörande samtal. Sålunda kan det 

likaväl sägas vara en kritisk del av min argumentation som ju är knuten till de normer och 

ordningar jag samtidigt försöker kritisera. 

93

till stor del formar, och formas av, de lingvistiska resurser som brukas av 

agenterna som strider inom fältets gränser och i mediadiskursen mer 

specifikt. När Lönn fortsätter argumentationen framträder dessutom kopplingarna 

till de könstyngda nyckelargumentens roll i mediadiskursen: 

Det hade dock varit bra om utbildningsministern varit tydlig och genom en 

rak kvotering förbehållit tjänsterna för endast kvinnliga sökande. Ett sådant 

förfarande hade inte hindrat att tjänsterna tillsatts på saklig grund utan i själva 

verket garanterat att sakliga grunder, varav jämställdhetsaspekten är en, blivit 

det enda som beaktats. 

Lönn vrider nu argumentet till att ‘förbehålla tjänsterna’ för kvinnor, å ena 

sidan för att vara ‘tydlig’, men å den andra, och det är den springande 

punkten, för att den ordinarie tjänstetillsättningsprocessen ska undgå att 

ifrågasättas. Samtidigt blir kvinnor centrala i argumentationen – de blir det 

tecken, den olikhetens kategori, vari det problematiska kan synliggöras, 

förankras och åtgärdas. Olikhetens paradox träder därmed in som en bärande 

del av försvaret av meritokratin och innebär, även om det inte är ‘intentionen’ 

i det här fallet eller ens den ‘egentliga’ funktionen i diskursen, ett 

indirekt erkännande av de (dis)positioner agenterna talar genom. Hur det går 

till mer specifikt framgår nedan. 

Könstyngda nyckelargument 

Här ska jag framför allt lyfta fram argumentativa strategier där kvinnor 

används som olikhetens kategori i mediadiskursen och särskilt då dessa är 

tydligt retoriska. Faktum är, dock, att kategorin kvinnor genomsyrar 

diskursen som helhet och dessutom på ett mycket homogent vis. Olikhetens 

paradox aktualiseras kontinuerligt av agenterna och det är uppenbart att de 

lingvistiska resurserna är väl samstämda eftersom retoriken sällan innebär 

kritiska tydliggöranden av den kontinuerligt misskända relationen mellan 

kön och kunskap/meriter. 

De könstyngda nyckelargumenten är integrerade med de utbildningspolitiska 

så till vida att de utgör kontinuerliga referenspunkter i den dubbla 

rörelse som beskrivs ovan. Såväl ‘förespråkare’ av som ‘motståndare’ till 

positiv särbehandling tenderar att förlägga ansvar (och även ‘skuld’) i 

kategorin kvinnor. Visserligen kan det sägas vara en ‘naturlig’ konsekvens 

av att mediadiskursen hela tiden kretsar kring positiv särbehandling som 

‘brännpunkt’, men min poäng är att det inte nödvändigtvis implicerar former 

av retorik som, genom att åberopa kvinnor som olikhetens kategori, aktualiserar 

olikhetens paradox. Det gör också att misskännandet av relationen 

mellan kön och kunskap/meriter är särskilt påtagligt i diskursen, särskilt då 

konsekvenserna av positiv särbehandling, eller agenternas egna alternativ till 

positiv särbehandling, diskuteras. 

94

Det kanske vanligaste och mest slagkraftiga könstyngda nyckelargumentet 

i diskursen är en enkel, men retoriskt effektfull, uppdelning 

mellan kön och meriter. En snarlik variant är att tala om kön som merit, hela 

tiden för att lyfta fram det orimliga med en sådan idé (i linje med misskännandets 

logik). I UNT, 950228, 251 ger Stig Strömholm det kanske tydligaste 

och rakaste exemplet på detta: ‘Slutligen är det i längden nedsättande för den 

som givits arbetsuppgift och tjänsteställning genom sitt kön, inte genom sina 

meriter’. Själva argumentet bygger hela tiden på en markant polarisering, ett 

antingen-eller-resonemang, vars främsta funktion i diskursen är att underkänna 

minsta avsteg från en meritokratisk ordning inom akademin. 

Agenten i Strömholms tappning, ‘den’, ger sken av att diskussionen 

egentligen inte handlar om kön utan om varje enskild individs rätt att bli 

bedömd utan hänsyn till kön. Valet av subjekt är på sätt och vis signifikativt 

för de ‘centrumgestalter’ som rör sig i diskursen, då deras (dis)positioner, 

tvärtemot det annars så typiska refererandet inom ramarna för olikhetens 

paradox, ibland medför att de helt och hållet ignorerar kvinnor (som 

kategori). Samtidigt är de måna om att deklarera sin positiva inställning till 

jämställdhet, som Gösta Holm i SDS, 950327, 252 och då bygger argumentationen 

på kategorin kvinnor med ett par specifika retoriska grepp: 

Alla de kvinnliga forskare, särskilt docenter och professorer, som jag har talat 

med personligen om saken, har förklarat att de skulle känna sig förnedrade av 

en utnämning på Carl Thams vis. I själva verket är Thams modell en 

förolämpning mot kvinnokönet. Att inte Lunds universitets rektor, kvinna 

dessutom, inser det är anmärkningsvärt. 

Strategin att åberopa ‘faktiska’, kvinnliga kollegor som stöd för kritiken av 

förslaget om positiv särbehandling är relativt vanligt och har en mycket 

distinkt argumentativ form. 253 Kvinnor, ‘särskilt docenter och professorer’, 

används som alibin för att hävda förslagets orimlighet. 254 Åberopandet av 

kvinnornas höga ställningar i universitetshierarkin fungerar dessutom som en 

effektiv kontrast till det ‘förnedrande’ med förslaget, att det till och med kan 

hävdas vara en ‘förolämpning av kvinnokönet’. Med detta verkar Holm avse 

något mer än ‘kvinnan’ – kvinnan ‘som’ kön, könet kvinnan, kvinnokönet, 

själva den bärande essensen av kvinnan. 255 Det här aktualiserar olikhetens 

251 

Nr. 34. Se även rubrikerna till nr. 4, 5 och 6. 

252 

Nr. 70. 

253 

Se t. ex. Maria Leissners artiklar i AB, 950305, nr. 42 och EXP, 950424, nr. 89, som båda 

slutar på samma sätt: ‘aldrig ska kvinnor behöva höra att de var mindre kompetenta men fick 

tjänsten ändå’. 

254 

Jfr. med Ankarcronas inflikande av kategorin kvinnor här ovan. 

255 

Essens är kanske väl tilltaget, men den gängse betydelsen av kön, så som jag läser 

mediadiskursen, är det stabila och oföränderliga, det inuti, bakom, under, djupare o.s.v. I det 

här fallet kvinnokönet, inte bara kvinnor som kategori utan en slags ‘kärna’ för kategorin i sig. 

Oavsett betydelsen av detta är det uppenbart att argumentet strävar efter att uppnå mesta 

möjliga polariserande effekt. 

95

paradox: kvinnor känner sig förnedrade av ett förslag som vill utnämna dem 

för att de är kvinnor, för att de tillhör kvinnokönet. Olikheten blir en bärande 

del av såväl könet som den legitimitet det skänker Holms kritik. 

Kvinnor som olikhetens kategori kan således samverka med en 

naturliggjord maktordning, som i föregående exempel kommer till uttryck i 

åberopandet av kvinnornas positioner, och det blir särskilt tydligt i ett 

meningsutbyte mellan en doktorand i konstvetenskap, Lena Liepe, och 

latinprofessor Birger Bergh. Liepe skriver i SDS, 950420, 256 att Bergh uttalar 

sig om kvinno- och genusforskning, och om ‘kvinnliga perspektiv i forskningen’, 

utan att ha satt sig in i ‘de elementära grunderna’ och tillägger: ‘Det 

är anmärkningsvärt med en sådan nonchalans mot en vid det här laget väl 

etablerad forskningsinriktning’ som genusforskning. Därpå diskuterar Liepe 

möjligheten att anlägga ett könsteoretiskt perspektiv på ämnen som ‘botanisk 

systematik och elementarpartikelfysik’, vilka Bergh tidigare framställt som 

omöjliga att teoretisera utifrån ett genusteoretiskt perspektiv. 257 På samma 

uppslag som Liepes artikel i SDS 258 har redaktionen medgivit ett kort svar av 

Birger Bergh som är mycket intressant: 259 

Cecilia Jarlskog vid Lunds universitet, landets enda kvinnliga professor i 

elementarpartikelfysik, säger sig inte förstå innebörden i ett könsteoretiskt 

perspektiv på sitt ämne. Doktoranden i konstvetenskap Lena Liepe anser sig 

veta bättre. 

256 Nr. 85. 

257 Nr. 78. 

258 Som en kuriositet kan nämnas att SDS lägger in en textsnutt i mitten av artikeln där det 

står: ‘Med dessa två inlägg sätter vi punkt för debatten om kvoteringen’. Valet av 

omskrivning ligger väl i linje med den liberaldemokratiska ‘lutning’ som mediadiskursen 

präglas av genom tidningsredaktionerna. 

259 Nr. 86. Deras diskussion når kulmen i och med dessa artiklar. Dessförinnan bemöter de 

varandras texter ett par gånger där Birger Bergh hela tiden använder en nonchalant och 

maktfullkomlig retorik. Bland annat skriver han att Liepe är förblindad ‘av sin egen sexism’ 

(SDS, 950406, nr. 78. Jfr. Mats Lundströms motsvarande anklagelse av Witt-Brattström för 

hennes ‘sexistiska ordalag’ i sitt inlägg i SvD, 950514, nr. 95), vilket är en tydlig markering 

som övertar en feministisk retorik i syfte att använda den mot förespråkare av en könspolitisk 

förståelse för positiv särbehandling. 

Bergh passar även på att utmåla byrådirektör Gunnel Holms inlägg i debatten (SDS, 

950330, nr. 73) som ett ‘öronbedövande primalskrik’ och avslutar personkritiken med 

följande: ‘Det är fullständigt fantastiskt vilka könsfördomar folk går omkring och släpar på’ 

(SDS, 950406, nr. 78). Gunnel Holms kritik av Birger Bergh (och Gösta Holm) vilar på en 

feministisk analys av situationen: ‘Att Gösta Holm frågar runt bland kvinnor som han vet ska 

ge honom det svar han vill ha, och att Birger Bergh tror att verkligheten är färdigbeskriven 

genom ytlig statistik, och att de därtill inte skäms att framföra det offentligt, visar vilken 

maktposition den manliga okunnigheten vilar på’. Personangreppen är påtagliga, men framför 

allt finns här en avvikande röst i diskursen, en argumentativ strategi som vilar på en 

könspolitisk diskursiv ordning i det att Holm kopplar samman makt, (frånvaron av) kunskap 

och kön. 

96

I ett och samma utdrag fungerar kvinnor dubbelt som olikhetens kategori: å 

ena sidan som en legitimerande olikhet (Jarlskog), å den andra som en 

delegitimerande olikhet (Liepe). Det uppnås när Bergh kopplar dem till sina 

respektive (dis)positioner i det vetenskapliga fältet, professor i det aktuella 

ämnet kontra doktorand i ett, enligt Berghs retorik, ovidkommande ämne. 

Det tydliggör framför allt att kvinnor som olikhetens kategori inte handlar 

om faktiska kvinnor vid universiteten, utan att kategorin fungerar som en 

ideologisk plattform för olika investeringar i mediadiskursen. 260 Kvinnor 

som olikhetens kategori inbegrips för att försvara jämställdhetsåtgärder, 

kritisera jämställdhetsåtgärder, samt både ges en legitim röst som uttolkare 

av akademin och i samma stund används som en delegitimerande röst. 

Annorlunda uttryckt kopplas kön och kunskap/meriter i en mening samman 

(kvinna och titel), men inte i syfte att kritiskt belysa misskännandet av 

relationen dem emellan, utan endast för att uppnå de retoriska effekter som 

krävs för att bibehålla ett ideologiskt sunt förnuft i diskursen. 261 

Vidare svämmar diskursen över av hänvisningar till ett ‘kvinnligt 

intresse’ eller behovet av att ‘attrahera kvinnliga begåvningar’. 262 Kategorin 

kvinnor framställs många gånger som en ‘resurs’, en ‘begåvning’, som 

‘kvalitativt annorlunda’ i vetenskaplig bemärkelse etc. 263 Även ‘förespråkare’ 

av förslaget tar till denna retorik (‘kvinnligt perspektiv på forskningen’), 

vilket medför att olikhetens paradox reproduceras än tydligare än i 

många av ‘motståndarnas’ argumentation. Egon Hemlin ställer upp följande 

bild av situationen i UNT, 950323, 264 med hänvisning till en refererad 

forskares resultat kring akademin och jämställdhet: 

260 Ett lite tydligare exempel på detta är när Anne-Marie Morhed, jämställdhetshandläggare 

vid Uppsala universitet, bemöter den kritik hon får av UNT:s ledare, 950225, nr. 23. Hon 

utpekas för att vara motståndare till kvinnor och detta bemöter hon på följande vis: ‘Vad jag 

istället talade om när jag drog in ”kvinnorna” i resonemanget var att det naturligtvis finns en 

gräns för hur tungt jämställdhetsargument får väga vid bedömningen av meriter i 

tjänstetillsättningar. Inte minst måste man vara lyhörd för var denna gräns går hos kvinnorna 

själva’ (UNT, 950303, nr. 39). Här blir kvinnor både en kritisk ‘gräns’ och en grund för 

‘jämställdhetsargument’ och deras tyngd. Det senare följer av att jämställdhetssträvan i sig 

bygger på en identifierbar olikhet som förankras hos kvinnor, i linje med olikhetens paradox. 

Framför allt är det viktigt att notera att positiv särbehandling kringskärs av en retorik som 

utgår från kvinnor som olikhetens kategori. Av det följer att problemet med jämställdhet 

förläggs, inte i kvinnorna själva, men väl i kategorin kvinnor som ideologisk plattform i 

diskursen. Ibland hänvisar kvinnor till sin egen erfarenhet som legitimerande grund. Gunilla 

Ahrén, VD för stiftelsen ‘Ruter Dam’ som ägnar sig åt chefsutbildning, skriver till exempel 

att ‘Vi är många kvinnliga chefer som känner djup förstämning över detta förslag’ (SDS, 

950304, nr. 41). Precis som i Ankarcronas text här ovan är den främsta effekten retorisk, 

eftersom utsagan sker i en kontext där kvinnor som kategori står på spel. 

261 Vilket, naturligtvis, är ytterligare en form, må vara så subtil att den hart när låter sig 

avtäckas, av misskännandet av relationen mellan kön och kunskap/meriter. 

262 Se t. ex. nr. 51 och nr. 53 där detta sker tydligt. 

263 Se t. ex. nr. 84. 

264 Nr. 67. 

97

Med utgångspunkt i internationella erfarenheter betonade han bl a att feminina 

perspektiv ofta berikat forskningen på många områden, att fler kvinnor 

på högre befattningar sannolikt skulle medföra en högre värdering och pedagogisk 

nydaning av utbildningen, eftersom de vanligen har en mer människocentrerad 

och holistisk inriktning än männen, samt att en rimligt jämn fördelning 

mellan könen bland lärarna i regel medför en bättre anda och studiemiljö 

vid de aktuella institutionerna. Med sådana utgångspunkter blir alltså en ökad 

andel kvinnor på högre tjänster vid universitet och högskolor snarare en 

väsentlig förutsättning för en kvalitativ förbättring av forskningen och 

utbildningen, inte dess motsats. 

Problemet är inte att kvinnor mycket väl kan bidra med annorlunda 

perspektiv i forskning och undervisning, eller att den refererade forskaren 

mycket väl kan ha argument som underbygger den tes Hemlin driver, utan 

hur kvinnor som olikhetens kategori brukas i mediadiskursen och de konsekvenser 

det medför. Hemlin undviker elegant den brännande frågan om 

‘mindre kvalificerad’ genom att istället tala om bredare effekter av att tillgripa 

positiv särbehandling, med undantag för den avslutande hänvisningen 

till de kritiker som menar att positiv särbehandling gör att kvalitén på svensk 

forskning sjunker (‘inte dess motsats’). Men det är kvinnor som olikhetens 

kategori som hela tiden motiverar att de bör få sin rättmätiga plats vid 

universiteten och högskolorna. 265 Kvinnor antas medföra en ‘pedagogisk 

nydaning av utbildningen’ genom att de företräder en mer ‘människocentrerad 

och holistisk inriktning’. På så vis låser Hemlin fast kvinnor och 

kvinnlighet i olikhetens paradox genom att definitionen av kvinnor som 

265 Dessutom görs en väsentlig retorisk poäng i och med att Hemlin betonar att ‘han’, en 

manlig forskare, kan uttala sig för det feminina, kvinnors människocentrering etc. Till 

skillnad från de tidigare exempel jag har givit här ovan, där kvinnor används som 

(de)legitimerande i samklang med deras (dis)positioner i det vetenskapliga fältet, får en 

forskare (kunskap), med internationell erfarenhet (opartiskhet), som dessutom är man (och 

inte ‘jävig’, ett legitimt kön uttolkar det andra könets möjligheter och vara), driva 

argumentationen för Hemlins räkning. Det kan läsas som ett försök att ge argumentationen 

legitimitet genom att hänvisa till ett vetenskapligt fält, vilket medför att vetenskaplighetens 

betydelse som sådan reproduceras effektivt. 

Samtidigt bör här poängteras att det givetvis finns all anledning att överväga olika former 

av strategier som på ett eller annat sätt utgår från en definition av 

kvinnor/kvinnlighet/femininitet. I en mening saknas en kvinnopolitisk eller kvinnocentrerad 

feministisk diskurs överlag i den samtida debatten, en diskurs som kanske var som mest 

framträdande under mitten av 1980-talet i Sverige (se t. ex. Eduards, 1983 och 1985, eller en 

omstridd klassiker som Prokop, 1981) Men det är definitivt inte detsamma som att försöka 

läsa mediadiskursens hänvisningar till kategorin kvinnor, som utan tvivel fyller helt andra 

funktioner av ett flertal skäl. Den liberaldemokratiska ‘lutningen’ i mediadiskursen, som 

främst är en effekt av den diskursiva typ som präglar diskursen, bidrar till att individen alltid 

står i första rummet (om än undantag i diskursen kan skönjas). I samklang med 

uppvärderandet av meritokratin (individcentrerad), jämställdhetslagens förbud mot 

(individuell) diskriminering och de diskurser de ger upphov till, samt en mer allmänpolitisk 

orientering mot (ny)liberalism under 1990-talet, fungerar kategorin kvinnor snarare i enlighet 

med olikhetens paradox än som en frigörande grund i de flesta, offentliga diskurser. 

98

olikhetens kategori också blir den grund varpå positiv särbehandling, och 

mer generellt även jämställdhetspolitiken, kan försvaras. 

Hittills har jag lyft fram hur olikhetens paradox fungerar och även 

berört misskännandet av relationen mellan kön och kunskap/meriter. Men till 

de könstyngda nyckelargumenten hör utan tvivel också försvaret av meritokratin 

och den naturliggjorda makthierarkin i akademin. Liksom upprätthållandet 

av det vetenskapliga fältets legitimitet kontra ett politiskt, kanske mest 

tydligt uttryckt av Robert Erikson, professor i sociologi. I sin artikel i SvD, 

950424, 266 vilar han tungt på kvinnor som olikhetens kategori. Han söker 

förklaringar till kvinnors underrepresentation på högre tjänster i akademin i 

att ‘kvinnor får sämre stöd och hjälp i forskarutbildningen än män’ och att 

‘kvinnor tar större ansvar för hem och barn’ etc. 267 Oavsett hur legitima 

dessa argument än kan antas vara, är det själva grunden för dem, kategorin 

kvinnor, som är den springande punkten. Det är nämligen denna orsaksförklaring, 

i själva verket den senare av dem, som ger Erikson möjlighet att 

hävda följande: 

Att kvinnor klarar sig väl så bra som män fram till en första universitetsexamen, 

men har svårt att hävda sig i konkurrensen därefter kan alltså snarare 

ha en förklaring i arbetsfördelningen i hemmen än i de mekanismer som råder 

vid universitet och högskolor. Då är det knappast inom utbildningspolitiken 

som åtgärder i första hand bör vidtagas utan inom familje- och socialpolitiken. 

Kvinnor ‘har svårt att hävda sig’ öppnar för möjligheten, i samklang med 

den tidigare argumentationen, att förlägga skälen till detta utanför akademin 

och meritokratin (visserligen erkänns att kvinnor missgynnas inom det 

vetenskapliga fältet, men orsakerna till det förläggs långt utanför detsamma). 

266 Nr. 90. Han inflikar att ‘män av någon anledning har lättare att få rekryteringstjänster än 

kvinnor’, med hänvisning till Wennerås och Wolds studie av tillsättningar av 

forskarassistenttjänster vid MFR. Han använder just ‘någon’ anledning, inte 

könsdiskriminering, för att senare kunna säga att om så är fallet, att män har lättare att få 

tjänster, ‘bör tillsättningsproceduren ses över’. En översyn hänfaller utan tvivel åt ett klassiskt 

reformistiskt tänkande som närmast är att betrakta som en strategi väl förankrad inom ramen 

för en liberaldemokratisk diskursiv ordning (jfr. Jewson & Mason, 1986, s. 312ff). 

267 Kvinnor-föder-barn-argument är näst intill frånvarande i diskursen, med undantag för Elisa 

Abascal Reyes och Gunnar Goudes (båda mp) artikel i SvD, 950329, nr. 72. Deras 

argumentation leder dem till att föreslå korrigeringar av akademin, med bl. a. 

doktorandtjänster istället för utbildningsbidrag och en förbättrad handledning av C- och Dstudenter. 

Dessutom föreslår de att meriteringskraven bör ändras så att ‘barnafödande inte 

lägger onödiga hinder i vägen vid konkurrens om tjänster i den fortsatta verksamheten’. Det 

privata framställs som oförenligt med det offentliga, men i det här fallet förläggs problemet 

till det vetenskapliga fältet. Men vad de förespråkar finns redan inskrivet i förarbeten till SFS, 

1984:803, vilket får deras ambition att framstå som ett försiktigt korrektiv i 

liberaldemokratisk anda. Samtidigt är det naturligtvis också den dubbla rörelsens retorik: 

hävda att det kan finnas problem med meritokratin så att du sedan mer trovärdigt kan 

uppvärdera densamma. Jfr. nr. 82. 

99

Utbildningspolitiken undantas dessutom från kritik, eller rättare sagt, 

kritiseras för att den lagt sig i från början (i och med förslaget om positiv 

särbehandling), genom att problemens lösning förläggs till familje- och 

socialpolitiken. Detta är dessutom, utöver att vara ett tydligt separerande 

mellan ett legitimerande av det vetenskapliga fältet på bekostnad av det 

politiska, även ett flagrant och uppenbart retoriskt sätt att separera det 

privata från det offentliga. Specifika fält antas motsvara väl avgränsade delar 

av kvinnors liv (det privata) som kan påverkas med styrmedel från ovan utan 

att rucka på det rådande (offentliga). 

Att förlägga problemet utanför akademin (i kategorin kvinnor) helt 

och hållet är inte lika vanligt som att låta vissa delar av akademin, och vissa 

definitioner av kategorin kvinnor, bära ansvaret för att jämställdhet (inte) 

uppnås. Att kvinnor inte söker tjänster i tillräcklig utsträckning är ett sådant 

mycket frekvent exempel som ofta underbyggs med statistik från den egna 

institutionen. 268 Ibland används metaforer för att skildra det ‘orimliga’ i att 

kräva kvinnor på toppen av hierarkin när de inte söker tjänster i tillräcklig 

omfattning. En sådan är Birger Berghs Vasaloppsmetafor i SDS, 950310: 269 

Den som klagar över att han aldrig vinner Vasaloppet framstår med rätta som 

en skämtare eller fåntratt om det visar sig att han aldrig har ställt upp [...] Om 

få kvinnor söker professur, är det inte så konstigt att få kvinnor blir 

utnämnda. Hittills har ingen vunnit Vasaloppet utan att först ställa upp. 

Att problemet här gestaltas som innanför det vetenskapliga fältet innebär 

dock inte att meritokratin eller agentens egen (dis)position hamnar i kritisk 

belysning. Själva idén om att söka tjänster eller ej bottnar ju i att systemet i 

sig kan tillgodose lika möjligheter när kvinnor väl söker. Att dessutom 

använda adjektiv som ‘skämtare’ och ‘fåntratt’ verkar ytterligare för att 

underbygga argumentets självklarhet, att skänka det önskade legitimitet 

genom att utmåla alternativen som otänkbara. 

Gång på gång förläggs förklaringar, polemiska anklagelser och 

‘problemen’ med positiv särbehandling i kategorin kvinnor. I mediadiskursen 

finns ett fåtal röster som uppmärksammar det problematiska med detta. 

En av dem är Ebba Witt-Brattström, docent i litteraturvetenskap, som 

kritiserar Ulf Lindgren och Carl-Gustaf Ribbing 270 för att förlägga ansvaret 

för jämställdhet hos kvinnorna själva. Förvånat bemöter de hennes kritik i 

SvD, 950521: 271 

Vi har givetvis inte anklagat kvinnliga akademiker för att de inte söker 

professurer. Vi tycker tvärtom att vårt material bör glädja de kvinnor som 

268 Se t. ex. nr. 72, 77, 87. 

269 Nr. 53. Metaforen dyker bland annat upp igen i nr. 66. 

270 SvD, 950423, nr. 88. Ulf Lindgren är avdelningsdirektör vid Stockholms universitet och 

Carl-Gustaf Ribbing universitetslektor vid Uppsala universitet. 

271 Nr. 98. 

100

överväger att söka professurer, och att den som felaktigt försöker skapa 

intrycket att de är chanslösa i universitetsvärlden gör dem en otjänst. 

De redovisar också en del statistik i SvD, 950405, 272 från tidigare studier av 

tjänstetillsättningar. Ur denna vaskar de fram att andelen kvinnor som söker 

professurer är i det närmaste lika stor som andelen kvinnor som tillsätts. Att 

försöka bena ut huruvida detta betyder att kvinnor diskrimineras vid tjänstetillsättningar 

eller ej är inte relevant. De utgångspunkter som ligger bakom 

själva frågeställningen gör det hela ointressant. 273 Däremot är det viktigt att 

poängtera att Lindgren och Ribbing här ‘lyckas’ undvika Brattströms kritik 

genom att förlägga en positiv aspekt i kategorin kvinnor: de som söker blir 

antagna i förhållande till andelen. Om kvinnor inte får tjänster när de söker 

har de bara sig själva att skylla, något som utgör en i det närmaste klassisk 

moment-22-situation. 274 

Därmed definieras kvinnor som olikhetens kategori och beläggs med 

skuld/ansvar (oavsett Lindgrens och Ribbings vilja att inte göra det) för sin 

egen situation i linje med olikhetens paradox, misskännandet mellan kön och 

kunskap/meriter fortgår, agenternas (dis)positioner förblir intakta och 

oantastliga för-givet-taganden i diskursen (och i det vetenskapliga fältet inte 

minst) med det maktutövande det implicerar, 275 och positiv särbehandling 

272 Nr. 77. 

273 I ett annat sammanhang (Bondestam, 1999, s. 16-19) utvecklar jag den här kritiken, som i 

korthet bygger på att en definition av kvinnor och män som lika eller olika kompetenta i 

utgångsläget strukturerar frågan om kvinnor diskrimineras vid tjänstetillsättningar. En idé om 

hur väl kvinnor och män är meriterade i förhållande till varann döljer helt och hållet en mer 

betydelsefull aspekt: vilka förutsättningar föreligger för att avgöra deras meriter i sig? vilka 

måttstockar är relevanta att ta till? Givetvis innebär en inomakademisk definition, utifrån 

meritokratiska (och därmed individualistiska) antaganden, att kvinnor och män antas ha 

samma möjligheter att meritera sig för tjänster. Med kvinnor som olikhetens kategori kan 

hävdas att kvinnor möter motstånd i akademin, barriärer av olika slag, och därför måste 

prestera mer än män för att kunna tävla om akademiska tjänster (se t. ex. Fürst, 1988; 

Wennerås och Wold, 1996). 

Men ett sådant resonemang utgår likväl från att det borde föreligga lika möjligheter och 

att detta bör korrigeras om så ej är fallet. Utan en idé om likhet, om lika möjligheter, är inte 

tesen om barriärer möjlig. Själva grunden för jämförelsen vilar på barriärer kontra ickebarriärer 

i förhållande till en fungerande meritokrati. Med ett könsteoretiskt perspektiv, som 

inte misskänner relationen mellan kön och kunskap/meriter, kan däremot hela frågan om ‘lika 

möjligheter’ och ‘mest meriterad’ kritiseras och till slut överges som omöjlig att besvara inom 

rådande diskurs eller, med lite annorlunda implikationer, som i det närmaste irrelevant. Det 

senare beror på att den grund kritiken av meritokratin står på blir i princip omöjlig att på något 

sätt jämka med densamma, om nu det är meningen. 

274 Jfr. Caplan, 1993, s. 65. 

275 För den pedagogiska framställningens skull kan det vetenskapliga fältet särskiljas från ett 

maktsystem eller ett ‘maktfält’. De två kan också särskiljas för att betona det vetenskapliga 

fältets hierarkiska struktur som skapande av positioner vilka i sin tur, genom att strukturen 

reproduceras kontinuerligt, lägger grunden för ett maktfält och de (dis)positioner som följer 

därav. Därmed uppnås en analytisk poäng som antyder att det vetenskapliga fältets struktur är 

ett ideologiskt sunt förnuft som, genom att tillhandahålla distinkta (och 

101

som ideologi framstår som orimligt i förhållande till den outtalade och, just 

därför, grundligt strukturerande meritokratin. 

Diskursens gemensamma nämnare 

Att dessa aspekter är gemensamma för de som är ‘för’ respektive ‘mot’ 

positiv särbehandling har jag antytt tidigare. Jag ska här, lite kort, bara ge ett 

par exempel som stödjer det antagandet ytterligare. För det väljer jag att lyfta 

fram ett specifikt argument som tydligt framställer vad jag väljer att kalla för 

‘diskursens gemensamma nämnare’ – det vetenskapliga fältets oantastlighet, 

eller till och med det vetenskapliga i sig och det språkbruk det implicerar, 

genom den retorik diskursens agenter använder. 

Förslaget om positiv särbehandling diskuteras i de flesta debattartiklar 

på en ‘praktisk’ nivå, och särskilt då i form av vilka konsekvenser det antas 

få för kvalitén på forskningen, för meritokratin, för män som riskerar att diskrimineras 

m.m. Såväl ‘förespråkarna’ av som ‘motståndarna’ till förslaget 

försöker avdramatisera implikationerna av att 30 professorstjänster ska tillsättas 

med (möjlighet att tillämpa) 276 positiv särbehandling. Effekterna av det 

är att båda ‘parter’ förmår hålla meritokratin intakt, liksom de övriga aspekter 

som nämns här ovan bibehålls och reproduceras effektivt. Men det är 

egentligen inte avdramatiserandet i sig som är det kritiska för förståelsen av 

mediadiskursens funktioner. Det är bara en av flera strategier som brukas 

av diskursens agenter för att undvika den inneboende kritik av det vetenskapliga 

fältets fungerande – meritokratin, misskännandet mellan kön och 

kunskap/meriter, de stridande agenternas naturliggjorda (dis)positioner, samt 

kvinnor som kategori i olikhetens paradox inräknade – som själva talet om 

positiv särbehandling hela tiden ‘riskerar’ att föra med sig. 

Positiv särbehandling som ‘brännpunkt’ bär med sig möjliga relationer 

till alternativa diskursiva ordningar, i fallet med mediadiskursen kanske 

distinktionsbemängda) positionsskillnader, underbygger ett maktfält med skilda dispositioner 

och att agenterna i mediadiskursen agerar med förvånansvärd (eller självklar) samstämmighet 

utifrån det senare med konserverande effekter för det förra. Med Bourdieu, 1996, s. 75: 

Det är i själva verket i och genom universitetsfältets sätt att fungera som rum för 

skillnader mellan positioner (och samtidigt mellan dispositionerna hos dem som innehar 

dessa) som reproduktionen av det rum som består av skilda positioner vilka utgör grunden 

för maktfältet fullbordas. Denna reproduktion är oberoende av allt medvetet eller 

avsiktligt ingripande från såväl enskilda som kollektiv. 

Den som tycker sig se ett cirkelresonemang här tar inte i beaktande hur själva idén om ett 

misskännande, som underligger reproduktionstesen i detta fall, fungerar. 

276 Endast ett fåtal debattörer lägger märke till detta eller så vill de helt enkelt bara vinna 

poäng genom att framställa möjligheten som ett tvång. 

102

främst den könspolitiska, 277 som hela tiden ‘riskerar’ att vinna inflytande. 

Anders Sannerstedt, som är ‘mot’ positiv särbehandling, skriver följande i 

SDS, 950227: 278 

Man kan naturligtvis säga att det inte spelar så stor roll: det handlar om 30 

kvinnoprofessurer medan det finns över 1 700 professurer i Sverige, och 

antalet stiger. Men principiellt är det fortfarande fel och i forskarvärlden 

kommer många att skilja mellan riktiga professorer och kvinnoprofessorer. 

Om det ‘inte spelar så stor roll’, varför då bekymra sig om att motsätta sig 

förslaget? ‘Men’ är brytpunkten där den retoriska effekten av avdramatiserandet 

tar vid. Det får det påföljande argumentet att framstå med större tyngd, 

en fråga om principer. Men det har egentligen än vidare konsekvenser. Det 

möjliggör för Sannerstedt att förespråka andra jämställdhetsåtgärder, åtgärder 

som passar in väl i det ‘principiellt’ riktiga: 

rekrytera fler kvinnliga forskarstuderande, uppmuntra dem, ge dem förturer 

till doktorandtjänster, inrätta speciella tjänster för nydisputerade kvinnor – 

och då kan man så småning om nå dithän att det finns kompetenta kvinnliga 

forskare som kan få riktiga professurer i öppen konkurrens därför att de har 

den bästa vetenskapliga meriteringen. 279 

‘Kvinnliga’ det ena eller det andra och kvinnor ‘som’, någonstans i ett 

akademiskt mellanskikt, är den argumentativa och legitimerande grund som 

garanterar och i bästa liberaldemokratiska anda tillgodoser att ‘riktiga 

professurer’ tillsätts i ‘öppen’ tävlan, i ‘konkurrens’, med sökande som har 

den ‘bästa vetenskapliga meriteringen’. Kvinnor som olikhetens kategori 

sammankopplas i sin särskildhet med ett fläckfritt vetenskapligt fält och dess 

meritokratiska för-givet-taganden. På liknande vis gör ‘förespråkarna’ av 

positiv särbehandling en sammankoppling av kvinnor som olikhetens kategori 

och det vetenskapliga fältets ideologiska sunda förnuft. 

Allan Gut, professor i matematik och ‘för’ positiv särbehandling, 280 

ställer ett par frågor i SvD, 950317, 281 i syfte att nå fram till den avdramatiserande 

strategin: 

Ska vi fortsätta att leva i en manlig värld på manliga villkor, där tjänster 

(ofta) tilldelas och forskningsanslag (ofta) beviljas män av män, dvs till män 

277 

Vilket inte minst följer av det frekventa bruket av kvinnor som olikhetens kategori – den 

kritiska betydelsen av kön kan lätt undvikas om de agenter med anspråk på legitim makt 

genom sina (dis)positioner i det vetenskapliga fältet hela tiden definierar och tolkar kvinnor 

som en olikhetens kategori, helt och hållet separerad från kunskap/meriter, från dem själva 

som legitima i sin (dis)positionering, samt, som en följd därav, från den meritokratiska 

ordningens hegemoni i fältet. 

278 

Nr. 27. Se nr. 47 som är ‘mot’ positiv särbehandling och för sig med en liknande retorik. 

279 

Jfr. t. ex. nr. 87. 

280 

Den ende akademiske mannen som är för förslaget som helhet enligt den tidigare 

kategoriseringen. 

281 Nr. 61. 

103

på grund av deras kön? Eller ska vi verka för att tjänster tilldelas och 

forskningsanslag beviljas människor av människor på grund av deras 

kompetens? 

Utan tvivel anspelar Gut på en könspolitisk ordning (med män som definierande 

kategori för kön) för att framställa en liberaldemokratisk diskursiv 

ordning som ett givet alternativ. 282 Retoriken är uppbyggd på så vis att 

läsaren antas instämma självklart i det senare, som en effekt av det orimliga 

förra. Ett antingen-eller-resonemang som egentligen 283 bara syftar till att 

282 Ulla Pettersson, t f förbundssekreterare i socialdemokraternas kvinnoförbund, fångar på 

sätt och vis andemeningen i det här citatet när hon avslutar sin artikel, i Arb, 950307, nr. 45, 

med: ‘Jag tror faktiskt att det räcker att ge kvinnor ”lika chanser”’. Det är samma anspelning 

på det goda, på det som borde vara. Det finns ett, eller ett par, undantag från Guts sätt att 

framställa konsekvensen av mäns ‘företräde’. T. ex. skriver Anne-Marie Morhed, i UNT, 

950303, nr. 39, att det ‘finns också ett utbrett motstånd i en stark och välartikulerad 

universitetsopinion, huvudsakligen män, mot att tillsätta tjänster på andra grunder än 

”skicklighet”, dvs prövning av formell kompetens’. Här tenderar Morhed att se kön och 

kompetens i samverkan (‘män’, ‘skicklighet’, ‘formell kompetens’), men som jag försöker 

visa i det föregående så lutar hon hela tiden mot en tydlig liberaldemokratisk diskursiv 

ordning i sin argumentation. 

283 En del läser kanske citatet som en kritik av hur kön strukturerar akademin, men jag menar 

att trots att Allan Gut mycket väl må anse att så är fallet, så är hans argumentation, i sin 

kontext och med den tolkningsram jag anammar, ett retorisk agerande som överensstämmer 

med försvaret av meritokratins legitimitet. Däremot kan det finnas en poäng med att han talar 

om en ‘manlig värld’ som gynnar män, eftersom det implicerar att han kan erkänna att han 

själv till stora delar är en produkt av densamma och därmed möjliggöra en kritik av den 

(dis)position han talar utifrån i diskursen. Men i en annan passage i texten skriver Gut 

följande: ‘Det handlar alltså inte om att gå ifrån traditionen att låta kompetens vara 

urvalskriterium och istället låta kvinnligt kön vara det. Det handlar om att gå från manligt kön 

till kompetens’. Vad som för närvarande inte är bra (manligt kön) ska återställas till så som 

det bör vara (kompetens), som det ‘goda’. Jfr. med Susanne Johansson och Irene Molina, båda 

doktorander i kulturgeografi och ‘för’ positiv särbehandling, som i Arb, 950322, nr. 65, 

kontrar med att det inte är ‘en fråga om kompetens utan en fråga om kön’, vilket ju bara är ett 

inverterat misskännande i en könspolitisk klädedräkt snarare än en liberaldemokratisk. 

Därmed gör Gut just det misskännande av samhörigheten mellan kön och kunskap/meriter 

som är så vanligt i mediadiskursen. Separationen mellan kön och kompetens får funktionen att 

kompetens inte är besmittat med kön, inte har med kön att göra överhuvudtaget, att 

kompetens är det positiva, riktiga, rimliga, naturliga, legitima, äkta, sanna, objektiva, 

meritokratiska, och alla andra metaforer för det ‘goda’ alternativet till kön. (Att jag själv hela 

tiden talar om relationen mellan kön och kompetens gör dem minst lika åtskilda egentligen, 

även om jag försöker uppnå en analytisk poäng med kritiken av språkbruket. Förr eller senare 

måste jag eftersträva en annan retorik för att inte stanna vid gränserna för min egen kritik. Det 

är ett av föremålen med det avslutande avsnittet). Därmed underminerar han också 

möjligheten att betrakta sin egen (dis)position som effekten av ett vetenskapligt fält 

impregnerat av kön, vilket också är förklaringen till de kursiverade ‘kan’ jag använder här 

ovan. Ju mer grundligt, trovärdigt, ‘äkta’ en retorik tar betydelser, definitioner och utsagor 

från det område som den implicit vänder sig mot, och använder dem som ett sätt att definiera 

det egentliga eller det ‘goda’, desto mer effektivt fungerar den retoriken i reproducerandet av 

den grund den vilar på. Det ‘implicit vänder sig mot’ som jag anför är ett teoretiskt 

(misskännandets hegemoni) och empiriskt (konsekvent misskännande i diskursen) grundat 

antagande, vilket kanske medför ett utrymme för kritik av den intresserade. 

104

framställa det vetenskapliga fältets meritokratiska idealtillstånd. Därefter 

följer ytterligare några frågor, med samma retoriska uppbyggnad, vilka 

också avslutar artikeln: 

Är det då inte så att man, om man vill åstadkomma snabbast möjliga förändring, 

måste göra vissa riktade satsningar? Och är det inte i så fall en ganska 

marginell historia om man betänker hur satsningen på män nu har pågått 

sedan urminnes tider? 

Avdramatiserandet blommar ut helt och hållet. Vissa riktade satsningar är 

marginella i kontrast till att satsningen på män pågått sedan urminnes tider. 

En slags mängd- och tidsretorik som nu har övergivit den tidigare frågan om 

kön och kompetens, 284 vars funktion var att återinföra den liberaldemokratiska 

ordningens normativitet i diskursen, och istället strider för förslaget 

genom att avdramatisera och bagatellisera betydelsen av detsamma. 285 I 

samma andetag är det således ett legitimerande av det vetenskapliga fältet 

genom den dubbla rörelsens retorik. 

Inte ens Carl Tham undkommer att ‘falla offer för’ mediadiskursens 

gemensamma nämnare. I ett försök att argumentera för att positiv särbehandling 

behövs i akademin, i betydelsen en mer betydelsefull strategi än de försök 

till könsutjämning som vidtagits hittills, avslutar han sin artikel, i SDS, 

950308, 286 på ett sätt som får helt motsatta konsekvenser. Åtminstone i ljuset 

av den analys jag har presenterat i det föregående. Carl Tham åberopar ett 

citat av John Stuart Mill: 

Mot stora orättvisor medför små botemedel inte små resultat. De medför inga 

resultat alls. 

284 Det finns ett par avvikande formuleringar i mediadiskursen i stort, som inte verkar stanna 

vid ett retoriskt konstaterande av att ‘kön går före kompetens’ till mäns fördel. Docent Ulla 

Wikander skriver t. ex. i DN, 950303, nr. 36, att om ‘nu utbildningspolitiken, elegant och utan 

att göra större väsen av det, uteslutit alla kvinnor och – det ska villigt medges – också de 

flesta manliga docenterna från nya professorstjänster, borde det dessutom vara dags för en 

mera total översyn av professorsämbetet och dess förutsättningar’. Se även nr. 74 och 100. 

Alltjämt kvarstår att formulera kritiken vidare. 

285 Jfr. nr. 55 och 66, vilka är ‘för’ positiv särbehandling, som innehåller påtagligt likartade 

resonemang. Ann-Sofie Ohlander, docent i historia, skriver i UNT, 950314, nr. 55, att ett 

‘enormt resursslöseri med kvinnliga begåvningar pågår. Att det i den situationen utmålas som 

en katastrof om Sverige skulle få 30 nya professurer besatta med professorsmeriterade 

kvinnor kan bara framstå som besynnerligt’. Lägg märke till att det just är kvinnor som är 

professorsmeriterade, vilket jag läser som ett indirekt, låt vara ‘omedvetet’, erkännande av det 

vetenskapliga fältets meritokratiska ideal (att kunna producera professorsmeriterade kvinnor) i 

linje med analysen av mediadiskursen i övrigt. Att det sedan kan pågå ett ‘resursslöseri’ av 

‘kvinnliga begåvningar’ och att det är ‘besynnerligt’ att utmåla positiv särbehandling som en 

‘katastrof’, påverkar inte, mer än som ett polariserande som drar uppmärksamheten från 

positiv särbehandling som ‘brännpunkt’, den funktion texten har i mediadiskursen som helhet. 

286 Nr. 49. 

105

Skriver Carl Tham måhända om positiv särbehandling som strategi? Om det 

handlar nästa avsnitt. Först ska jag dock sammanfoga de tolkningsmönster 

som analysen av mediadiskursen ger. 

Misskännande i vetenskaplighetens tjänst 

Ett par olika nyckelargument har konstaterats vara strukturerande i mediadiskursen. 

De har i sin tur aktualiserat diskursiva ordningar med ideologiska 

förtecken och dessutom visat sig vara betydelsefulla misskännanden av en 

rad olika begreppsliga relationer med betydelse för hur positiv särbehandling 

som ‘brännpunkt’ ageras. 

Mediadiskursens liberaldemokratiska ‘lutning’ beskrivs inledningsvis 

som stämmande från den liberala pressens redaktionella processer och 

ledarartiklarnas upprop mot positiv särbehandling. Den diskursiva typen för 

mediadiskursen är på så vis en kraftigt strukturerande faktor i sammanhanget. 

I den inledande kvantitativa beskrivningen av mediadiskursen framkommer 

även att det är män med toppositioner i det vetenskapliga fältet som 

tar mest avstånd från positiv särbehandling, vilket även bekräftas av deras 

retoriska strategier som många gånger är i princip helt och hållet okritiska 

betraktelser av de för-givet-tagna centrum(dis)positioner de talar genom. 

Under dem finns en uppsättning akademiska män (och en del kvinnor) 

med å ena sidan tillräcklig distinktion och akademisk legitimitet, och å den 

andra, som en konsekvens därav, med ett traditionellt ‘öppet’ akademiskt 

förhållningssätt till positiv särbehandling. Deras retorik präglas starkt av 

visserligen-men-ändå-formuleringar, en tillsynes väl underbyggd utom-allttvivel-fast-ändå-måste-väl-argumentation, 

vilken är betydligt svårare att analytiskt 

visa på tyngdpunktsförskjutningar i. Till sist finns en grupp akademiska, 

eller helt och hållet utanför det vetenskapliga fältets domäner, ofta 

yngre kvinnor vilka, tillsammans med en uppsättning ‘förespråkare’ av 

positiv särbehandling och bland dem även Carl Tham, kontinuerligt tvingas 

falla tillbaka på just den liberaldemokratiska diskursiva ordning som kan 

garantera förslagets giltighet. 

Genom de jämställdhetspolitiska nyckelargumentens polariseringar 

mot kön, klass och kollektivism, de utbildningspolitiska nyckelargumentens 

bibehållande av en meritokratisk ordning med tydliga kontrasteringar gentemot 

ett politiskt fält, samt de könstyngda nyckelargumentens ständiga förläggande 

av ansvar/skuld i retoriska konstruktioner av kvinnor som olikhetens 

kategori, sluts mediadiskursen till en relativt homogen och kraftfullt 

reproducerande kraft av det som strukturerar den i sig. Till detta kommer att 

förslaget om positiv särbehandling i sig visar sig dela mediadiskursens 

‘djupstrukturer’, framför allt genom den ‘dubbla rörelsen’ – att samtidigt 

kritisera och legitimera meritokratin. ‘För’-’mot’-distinktionen upplöses 

dessutom gradvis i analysen och till slut spiller kategorierna över i varandra 

106

för att istället uppgå i ett större syntetiskt misskännande av ett flertal olika 

formationer: kön kontra kompetens/meriter liksom osynliggörandet av de 

(dis)positioner som legitimerar agenter i det vetenskapliga fältet att auktoritativt 

uttala sig om det ‘utanför’, det ‘avvikande’, de ‘andra’. 

På en ideologisk nivå är det fråga om ett liberaldemokratiskt diskursivt 

upprop, men inte i termer av ett uttryckligt sådant, utan snarare som en 

form av en grundläggande förutsättning, ett ‘alltid redan’ i diskursen – en 

legitimerande bas för en retorik som medger att agenterna talar om det andra 

och tiger om det samma. Här och var skymtar en könspolitisk diskursiv 

ordning fram, särskilt i de texter där röster höjs som närmar sig ett kritiskt 

ifrågasättande av bland annat relationen mellan kön och kunskap/meriter 

genom att inte acceptera ett särskiljande i form av ‘mellan’ eller ‘relation’. 

Men hela tiden är det fingervisningar, antydningar om att positiv särbehandling 

balanserar mellan två olika iscensättanden med (försumbara till) 

påtagliga risker för det vetenskapliga fältet: det strategiska tillämpandet med 

‘faktiska’, mätbara och representativa konsekvenser och det ‘ideologiska’ 

omkullkastandet av meritokratin, objektivitet eller kompetens som neutralitetens 

födelsemärke. 

När Nina Björk slutligen försöker göra upp med den förmenta 

könsneutralitet som hon menar förslaget om positiv särbehandling hela tiden 

riskerar att avtäcka, tvingas även hon, liksom ‘förespråkarna’ av positiv 

särbehandling i mediadiskursen, att resignera inför det otänkbara eller till 

och med orimliga: 

Vi kommer ihåg argumentet: om förslaget om kvotering går igenom kommer 

kön att gå före kompetens. Detta innebär att inget kön häftas vid begreppet så 

länge det bärs av män. Men även om kunskap och kompetens är besvärliga 

ord, som faktiskt har en nära relation till ett visst (just i detta fall osynligt) 

kön, så kan vi väl inte bara skrota dem? Även om vi ser hur de bär en 

patriarkal ideologi vidare kan vi väl inte bara säga adjöss till dem? 287 

De frågor hon här lägger fram är kritiska brytpunkter. De är formulerade på 

ett sätt som gör att läsaren (eller åtminstone jag) tvingas se att det orimliga 

(‘kan vi väl inte’) är det enda rimliga. Hon tvingar fram ett erkännande av 

andra, ‘utanförliggande’ alternativ som otillräckliga. Och den otillräckligheten 

förstärks av att det orimliga rimliga, det omöjliga möjliga, föreslås av 

ett ‘vi’ utan tillräckligt inflytande över det vetenskapliga fältets normerande 

krafter. Trots det, eller just därför, förespråkar hon att universitetens uppgift 

blir att utveckla själva definitionen av begreppen kunskap och kompetens, att 

inse att ‘begreppens definitioner förändras när nya grupper börjar närma sig 

dem, när nya grupper tolkar dem och ger dem sina betydelser’. 288 Och 

vidare: ‘Att vi nu överhuvudtaget börjar närma oss dessa frågor visar att det 

287 Björk, 1996, s. 178. 

288 Ibid. 

107

nuvarande systemet, med sin tro på absolut objektivitet, på olika sätt 

befinner sig i kris’. 289 Men av mediadiskursen att döma är det inte fråga om 

en kris i omstrukturerande bemärkelse. Det är inte fråga om att universitetet, 

eller dess centrumgestalter, börjar inse att kompetens som begrepp är på väg 

att förändras. Tvärtom tillåter, erkänner, ja till och med uppmuntrar det till 

att kvinnor som en väl avgränsad och skuldtyngd retorisk kategori underordnas 

rätten att formulera det vetenskapliga fältets förståelse av vetenskaplighet 

som sådan. 

Det är därför vetenskapligheten, i betydelsen ett ideologiskt sunt 

förnuft över vilket endast dem råder som tillåts och tillåter sig själva att vara 

det sunda förnuftets uttolkare och företrädare, strukturerar mediadiskursen 

som helhet. Det är vetenskapligheten som reproduceras effektivt genom att 

kvinnor som olikhetens kategori inbegrips, genom att ett massivt meritokratiförsvar 

reses, genom att kön och kunskap/meriter misskänns som varandras 

förutsättningar, genom undvikandet av en kritik av de (dis)positioner 

agenterna talar genom, samt genom ett retoriskt polariserande gentemot ett 

politiskt fält. Agenter i diskursen talar visserligen med olika an-språk på 

makt och definitionsrätt inom det vetenskapliga fältet, vilket aktualiserar den 

könsdimension, den manlighet, som omgärdar de ofrivilligt naiva och självförhärligande 

centrumgestalterna, men samtidigt är det en diskurs vars 

retorik präglas av hegemoni oavsett (dis)positioner. 

Det vetenskapliga fältets för-givet-tagna vetenskaplighet är i själva 

verket möjlig då en uppsättning påtagligt strukturerande initiations-, och 

därefter, konsekrationsriter hela tiden formar agenter, och formar dem utefter 

tidsordningens systematik, 290 som är på väg in och ‘uppåt’ i fältet. Riter som 

bland annat gestaltas i sakkunnigbedömningars för-givet-tagna, hierarkiska 

förståelse av kunskap som den redan skapades definition av den uppåtsträvande 

skaparen; tituleringar som komponenter i ett symboliskt system vars 

värde ökar respektive minskar i linje med hierarkins riktning; ett språkbruk 

som accentuerar distinktionens förfining i takt med att kritik av de underställda 

i fältet utövas och därmed erkänns som legitim. 291 Grunden för fältets 

upprätthållande av dessa riter är utan tvivel systemet av tidsklyftor, den 

strukturerande tidsordning som genomsyrar allt tal om vetenskaplighet och 

vars främsta funktion är att reproducera systemet av tidsklyftor i sig. 292 

289 

Ibid., s. 178-179. Se det avslutande avsnittet där jag bland annat diskuterar krisers 

betydelse i mer detalj. 

290 

Och i denna process, som Hubbard, 1990, konstaterar, är kvinnors ‘kronobiologiska’ 

positioner alltid en begränsande konstitution: ‘the rigid, hierarchical structure of academic 

life, with its artificial rites of passage that must occur in the proper sequence and at the proper 

times, is particularly hard on us (s. 41). 

291 

Om konsekrering, se Bourdieu & Wacquant, 1992, s. 209-210; Moi, 1994, s. 5-6. 

292 

Därmed inte sagt att den reproducerande kraften är ‘medvetet’ utövad av de agenter som 

‘ställs till svars’: ‘Det som kan förefalla som en sorts kollektivt och organiserat försvar av 

lärarkåren är inget annat än det sammanvägda resultatet av tusentals oberoende men ändå 

108

Vetenskaplighet och den tidsordning som impliceras framstår som 

oantastliga bärare av positiv särbehandling som ‘brännpunkt’, kanske än mer 

än de ideologiska brytningar som kan sägas uppstå mellan individ, klass och 

kön, eller som en effekt av att olikhetens paradox inbegrips i talet om positiv 

särbehandling och akademin. 293 Med detta sagt är det också viktigt att inte ta 

mediadiskursens betydelse som kritisk punkt, som en det omedelbaras 

omedelbarhet, för given som en tydligare eller mer betydelsefull ideologisk 

brännpunkt för positiv särbehandling än vad ‘tidigare’ eller ‘framtida’ texter 

om positiv särbehandling är/kan vara. Det är dock först i och med den 

genomförda analysen av mediadiskursen som ett dylikt konstaterande är 

möjligt överhuvudtaget. 

Visserligen finns det en poäng i att Björk ‘ofördröjligen tar till orda’ 

om det inträffade, om mediadiskursens brister och fördelar genom att försöka 

vederlägga det centrala i en diskurs som alltjämt är ‘het’ vid tidpunkten 

för hennes debattbok. Men samtidigt medför det att det orimliga rimliga inte 

blir ett reellt alternativ för henne, eftersom hon hela tiden tvingas/väljer att 

investera i det politiska fältets hörsamhet inför utsagor som kan belysa 

händelsen – att investera i det närvarande medan det ligger inom räckhåll för 

en profit som den massmediala marknadens begär för det nya och spektakulära 

frammanar. 294 Att försöka tala till dem som lyssnar eller tror sig 

lyssna innebär att göra det sagda begripligt på bekostnad av att det omöjliga 

möjliga blir exotiskt. 295 

kollektivt organiserade reproduktionsstrategier, tusentals handlingar som verkligen bidrar till 

kårens bevarande eftersom de är produkter av det slags sociala bevarandeinstinkt som 

utmärker en härskarhabitus’ (Bourdieu, 1996, s. 179). ‘Bevarandeinstinkt’ bör kanske 

beskrivas som en reproducerande konservatism till följd av den bekvämlighetens 

självtillräcklighet centrum(dis)positioner medför, liksom investeringar som görs däri fungerar 

på motsvarande vis. 

293 

Med andra ord gör jag här ett litet avsteg från inledningens teser om att de diskursiva 

ordningarna och olikhetens paradox är centrala aspekter, i olika former, för positiv 

särbehandling som ‘brännpunkt’. Likaså underordnas det här avsnittets inledande, analytiska 

uppdelning mellan ett vetenskapligt fält och ett politiskt fält. Med införandet av en gemensam 

nämnare, av ett misskännande i vetenskapens tjänst, syftar jag till att försöka sätta ord på 

något som tycks förbli relativt konstant, om än till uttrycket skiftande och svår(be)gripligt, 

oavsett de ideologiska skiftningar som strukturerar talet kring ‘brännpunkten’ och dess 

betydelse för det vetenskapliga fältet i gängse bemärkelse – vetenskapligheten och det 

vetenskapliga språkets vetenskapliggörande av vetenskapen. 

294 

Ett citat (kurs. i orig.) i styckets inledning och i övrigt ett parafraserande av Bourdieu, 

1996, s. 189. 

295 

Detta kanske kan bidra till en förståelse, eller än mer en icke-förståelse, av varför jag kallar 

Björks frågor som anspelningar på det orimliga rimliga eller det omöjliga möjliga. ‘Inom’ det 

vetenskapliga fältets ramar, inom de diskurser som vilar på vetenskaplighet som oantastlig 

storhet, finns inga strategier, inga definitioner, inga alternativa tolkningar, som kan förmå 

skapa en utveckling, en insikt, en ‘radikal’ förändring av det med ett vetenskapliggörande 

språk betecknade problemet. ‘Utanför’ diskursen, i det extra-diskursiva, i en språklig ordning 

som det vetenskapliga inte känner, inte kan beteckna med de argumentativa konstruktioner 

som står till dess förfogande, är det omöjliga möjliga inte formulerat i termer av (o)möjlighet. 

I en sådan språklig (?) ordning (?) är begripliggörandet inte vetenskapligt, tolkningarna inte 

109

Men att som jag komma med kritiska betraktelser kring en, åtminstone 

på ytan, avsvalnad diskurs, riskerar å sin sida att förfalla till den slags 

sociologiska essäism som inte förpliktar till något enligt gängse definitioner 

av vad det samhällsvetenskapliga skrivandet rationellt och instrumentellt bör 

vara till för. Å andra sidan är det just genom att inte vika för den förföriska 

närvaron av händelser som dessa kan begripliggöras som något mer fundamentalt, 

eller (re)producerande av det fundamentalas giltighet, som ideologiskt 

sunt förnuft i de diskurser som tar form. 296 

När jag nu ska träda in i det talade och skrivna ‘rum’ där positiv 

särbehandling som strategi är som mest aktuellt, d.v.s. då beslutet om positiv 

särbehandling fattas av riksdagen, när tillsättningarna sker vid de respektive 

universiteten och hur de tillsatta kvinnorna med ‘egna’ ord beskriver positiv 

särbehandling som personlig och vetenskaplig ‘brännpunkt’, kommer jag att 

låta framställningen anta formen av ett någorlunda enkelt återgivande med 

tillfogade, kritiska betraktelser, utan att ta steget ‘över’ till den ideologiska 

nivån och från den till kritiken av det ideologiska som bestämmande av 

något i sig. Dessa steg tar jag dock i det avslutande avsnittet och då till det 

(o)begripligas gräns. 297 

vetenskapliggörande, här finns överhuvud inte den (givna) innebörd vetenskaplighet har för 

dem som gör vetenskaplighetens legitimerande an-språk. Att korsa den gräns, det tomrum, det 

språkliga intet som ligger framför (bakom, under, utanför, i?) idén om det omöjliga möjliga är 

i sin tur inte begripligt med det vetenskapliga fältets beteckningar mer än som just ett ‘intet’ 

innanför det för-givet-tagna. Detsamma får sägas gälla inom-utom-distinktionen och allt som 

sagts hittills om det ‘andra’ (eller varför inte ett ‘tredje’), vilket bara är en beteckning på det 

som inte kan betecknas men som ändå betecknas för det är den betydelse betecknande har för 

det inom-diskursiva vetandet. 

296 Jfr. Bourdieu, 1996, s. 190. 

297 Som då inte ska (kunna) förstås som ett vetenskapliggörande av en gräns i betydelsen 

skillnad mellan två storheter, ting, fält, kön, etc. I det orimliga rimliga finns kanske en 

‘öppning’ som låter oss förstå att öppning i ordets vetenskapliggörande bemärkelse inte avses. 

Som låter oss förstå att förstå inte är (o)rimligt om gränsen eller öppningen har mening, och 

mening inte har mening som mening i egentlig, eller normal, mening. 

110

Brännpunkten ageras 

I mediadiskursens kölvatten blir positiv särbehandling som strategi intressant 

att följa. Analysen av mediadiskursen är till stora delar en ideologisk läsning 

av positiv särbehandling som ‘brännpunkt’. Här ska istället tillämpningen av 

det omdiskuterade förslaget stå i fokus, som när jag diskuterar tillsättningarna 

av professurerna och vad de tillsatta kvinnorna själva berättar om sina 

situationer, sina förväntningar, omvärldens reaktioner och en hel del annat. 

Jag fokuserar särskilt tre specifika aspekter i avsnittet. 

Till att börja med granskar jag beslutet i riksdagen och de motioner 

som läggs fram dessförinnan, liksom diskussioner i riksdagen den sjunde 

juni, dagen före voteringen. Till detta för jag även utbildningsutskottets 

betänkande och de reservationer som framförs mot moment 31 i detsamma – 

det om positiv särbehandling. Därefter gör jag en ingående granskning av 

samtliga tillsättningar av de 30 professurer som propositionen om jämställdhet 

i högre utbildning föreslår. Här beskriver jag särskilt noga de tillsättningar 

som har sökande av båda könen och än mer noggrant de fall då 

positiv särbehandling tillämpas. Till denna del av avsnittet fogar jag även 

tidigare forskning för att belysa tillämpningen av positiv särbehandling och 

användandet av andra jämställdhetsverktyg. Slutligen presenterar jag en 

analys av intervjuer med fem kvinnor som erhöll s. k. Thamprofessurer. 298 

Analysen är längre än avsnittets övriga delar då jag betraktar denna som 

betydelsefull för att förstå de tidigare diskurserna kring positiv särbehandling. 

Syftet är framför allt att måla upp en bild från insidan, en skildring med 

utgångspunkt från de kvinnor som berörs främst av positiv särbehandling. 

Beslut och lagtext 

I en frågestund i riksdagen den 14 mars 1995 ger Tham tillkänna att regeringen 

avser ‘göra ett tillägg till högskoleförordningen’. 299 Skälet till det är, 

enligt Tham, att ett förtydligande krävs, för högskolor och universitet, om att 

positiv särbehandling kan tillämpas i vad som brukar kallas för en ‘mildare’ 

variant. 300 Det har varit möjligt allt sedan jämställdhetslagens införande 

1980. 301 I och med regeringens förslag om positiv särbehandling för särskilda 

tjänster inrättade i jämställdhetssyfte, d.v.s. de 30 Thamprofessurerna och 

298 Jag använder beteckningen ‘Thamprofessur’ för att förenkla texten. Som diskuteras 

tidigare finns det retoriska effekter med denna beteckning, särskilt i mediadiskursen, där den 

används för att polarisera mot ett politiskt fält. Det är således inte min avsikt här. 

299 Prot., 1994/95:72, s. 14. 

300 Bondestam, 1999, s. 11-14; Sigeman, 1997, s. 792-793. 

301 Bondestam, 1999, s. 11. 

111

dessutom 120 forskarassistenttjänster, tillkommer en ‘starkare’ variant av 

positiv särbehandling. Det som gör den ‘starkare’ är formuleringen att 

positiv särbehandling skall tillämpas, ‘om det behövs för att en sökande av 

det underrepresenterade könet skall utses’. 302 Thams påpekande under 

frågestunden är enda tillfället under våren 1995 (i skrift) då det framgår att 

den av regeringen föreslagna tillämpningen av positiv särbehandling för 

särskilda tjänster inte är densamma som den redan etablerade, om än knappt 

praktiserade, formen av positiv särbehandling. 303 

Det mest påtagliga med diskursen kring beslutet om positiv 

särbehandling är den näst intill totala överensstämmelsen med mediadiskursen 

vad gäller argumentativa strategier. ‘Mindre kvalificerad’, kön som 

merit, omskrivningar av positiv särbehandling, avdramatiseringar av förslaget 

och kvinnor som olikhetens kategori är vanliga komponenter i diskursen, 

men intressant nog är det, även i det politiska fältet, ett påtagligt legitimerande 

av det vetenskapliga fältet som underbygger ‘för’ och ‘mot’ retoriken. 

Såväl ‘motståndare’ till som ‘förespråkare’ av positiv särbehandling använder 

det vetenskapliga fältets premisser för att plocka poäng i det politiska 

fältet utifrån en traditionell vänster-höger-retorik. Margareta Nordenvall (m) 

skriver till exempel att det viktigaste är att kvinnor inte utsätts för negativ 

särbehandling och att Thams förslag, tvärtom intentionerna, åstadkommer 

just detta: 

Utbildningsministerns förslag anser jag är kränkande i flera avseenden. Det 

är kränkande mot kvinnliga forskare och professorer som är väl så kompetenta 

som män. Det är också kränkande mot forskningsinstitutionerna, där ett 

viktigt vetenskapligt arbete utförs, ett arbete som faktiskt är essentiellt för 

Sveriges framtid och utveckling. Vilken institution vill ha en mindre kvalificerad 

chef? Det är självklart att man vill ha den mest kvalificerade. I en 

proposition från en regering som påstår sig vara mer jämställd än andra är det 

genant att man sänker sig till en så låg nivå i sin syn på kvinnan. Signalen är 

302 

Citatet är från 3 §, SFS, 1995:936, s. 1661, en helt ny förordning med ikraftträdande första 

juli 1995. 

303 

Såvitt min genomgång av offentligt material, mediadiskursen och andra texter kan avgöra, 

tycks det således som om att Tham och regeringen osynliggör det faktum att det är fråga om 

två delvis skilda former av positiv särbehandling. Att ett sådant osynliggörande är på gång 

uppmärksammas i den lilla diskurs kring beslutet som växer fram med riksdagens plenisal 

som den materiella förutsättningen för den diskursiva typ, den polemiska fråga-svar-retoriken 

som präglar riksdagsdebatter överlag, som strukturerar diskursen och dess agenter i sig. I 

moderaternas partimotion (Mot. 1994/95:Ub41), från den 15 mars, ställer de sig frågan om 

positiv särbehandling, i den form regeringen föreslår för de 30 professurerna, är förenlig med 

11 kap. 9 § regeringsformen (s. 10). Margit Genser (m) ställer samma fråga till Tham (Frågor, 

1994/95:337, s. 142-143) och får även chansen att ställa den direkt till Carl Tham i ett 

replikskifte i riksdagen (Prot., 1994/95:72, s. 15). Tham svarar med att möjligheten att 

tillämpa positiv särbehandling har funnits alltsedan införandet av JämL 1980 (Prot., 

1994/95:72, s. 14 – han använder även argumentet i mediadiskursen, se t. ex. nr. 94 och 102), 

men detta är alltså inte riktigt sant och utgör framför allt en motsägelse i det att han samtidigt 

anför att en ny förordning ska till. Jfr. Lundströms artikel i SvD, 950629, nr. 103. 

112

kristallklar: Kvinnor klarar sig inte själva på egen kompetens utan måste 

hjälpas in på annan väg. 304 

Att frångå kompetenskriterier, vilka framställs som självklara konsekvenser 

av en meritokrati med vetenskaplighetens normativa nödvändighet som 

grund, fungerar som ett polariserande gentemot det politiska fältets strider 

om regeringen som skenbarligen jämställd kontra kvinnan som en tillräcklig 

förklaring i sig. Kvinnor kan själva, med sin egen kompetens, utan att 

‘hjälpas in på annan väg’. Carl Tham svarar lite senare, i den i riksdagen 

förda debatten, med ett påpekande som skiljer sig från diskursen som helhet: 

Sanningen är ju den att den rådande ordningen i dag bara är illusoriskt 

könsneutral. Ordningen innebär i själva verket en positiv särbehandling av 

män och en negativ särbehandling av kvinnor. 305 

Här anspelar han direkt på en könspolitisk diskursiv ordning (‘illusoriskt 

könsneutral’), vilket är ett klart undantag i diskursen och även i relation till 

mediadiskursens homogenitet. Men samtidigt förlorar det könspolitiska sin 

kraft i det att positiv särbehandling används som en omskrivning för att män 

gynnas vid tjänstetillsättningar i kontrast till en negativ särbehandling av 

kvinnor (som närmast har sin betydelse i diskrimineringsbegreppet). Tham 

hänfaller åt samma retoriska spel som diskursens agenter i övrigt, och 

åstadkommer därmed ett problematiskt likställande mellan positiv särbehandling 

och diskriminering – det får effekten att positiv särbehandling inte 

innebär mer än att ersätta en traditionell handplockning av män med en 

kompensatorisk handplockning av kvinnor. 306 Därmed reduceras positiv 

särbehandling till en polemiskt motiverad strategi utan direkt och kritisk 

koppling till meritokratin i sig. 307 

304 Prot., 1994/95:72, s. 17. 

305 Ibid., s. 19. 

306 Tham bryter sig ur den diskursiva typ som tvingar honom till konsensusförslag som kan 

blidka alla parter. Att det är en ‘effekt’ av en diskursiv typ följer av den kontext och de 

(dis)positioner Tham talar genom: ‘Detta är den situation som politiker (och i mindre 

utsträckning de intellektuella) ständigt utsätts för, offentlighetspersoner som oupphörligen 

döms till att få sina åsikter publicerade, allmänna, affischerade’. Domen är dock inte särskilt 

hård med tanke på de förmåner som följer av att tillhöra ett definierande elitskikt i det 

politiska fältet. Trots allt kvarstår att Tham, och hans gelikar, ‘åläggs att anpassa alla sina 

åsikter och praktiker efter sin uttalade position inom det politiska rummet och tvingas att 

såsom hemligheter borttränga sina innersta åsikter vilka skulle kunna motsäga de 

ställningstaganden som officiellt är knutna till den position och till den grupp som de uttalar 

sig för – vilket förutsätter ett starkt censurerat och eufemiserat språkbruk’ (Bourdieu, 1996, s. 

286, not 21, kurs. i orig.). 

307 Ebba Witt-Brattström använder även hon denna retorik i en debattartikel i SvD, 950601, 

nr. 101, och Tham argumenterar på samma vis i riksdagsdebatten dagen före voteringen. Han 

säger t. ex. att ‘Det är i själva verket majoriteten, männen, som är positivt särbehandlade’ 

(Prot., 1994/95:115, s. 152). Debatten domineras av Hans Hjortzberg-Nordlund (m), Conny 

Sandholm (fp) och Gunnar Goude (mp) å ena sidan, samtliga ledamöter för 

113

Gunnar Goude anmärker i ett annat sammanhang på språkbruket, men 

inte för att betona det problematiska så som jag framställer det, utan istället 

för att försvara professorstillsättningar i sig: 

Man talar t. ex. om positiv särbehandling av män. Man gör då en glidning 

som – för att uttrycka det milt – lätt uppfattas som om män vid tillsättning av 

tjänster skulle ges företräde framför lika kompetenta kvinnor, och det är helt 

enkelt inte sant. Det är inte grundregeln vid tillsättningen av tjänster, och det 

är inte där felet ligger [...] Däremot har män mycket gynnsammare villkor för 

sina studier än kvinnorna har, och det är någonting annat. 308 

Goude lutar tungt mot vetenskaplighetens normativitet och misskänner helt 

och hållet meritokratins könsstrukturering – grundregeln för tillsättning är 

något helt annat och egentligen är felet studievillkoren (som därmed, i samklang 

med kategorin kvinnor, avdramatiserar kritiken av den (dis)position 

Gunnar Goude, i egenskap av professor, talar utifrån/genom). Tham erkänner 

därefter att bruket av positiv särbehandling ‘i det här avseendet inte är en 

juridisk formulering’, och upprepar istället tesen med termen diskriminering 

av kvinnor istället. 309 

I partimotionerna framgår med all önskvärd tydlighet hur det politiska 

fältet formerar sig kring positiv särbehandling som ‘brännpunkt’. Vänsterhöger-dikotomin 

är påtaglig med socialdemokraterna och vänsterpartiet ‘för’ 

och de borgerliga och liberala partierna (m, fp, c, kds) ‘mot’. Argumentationen 

i dessa motioner är såpass lik mediadiskursen att jag inte finner det 

nödvändigt att ingående analysera denna. 310 Miljöpartiets motion, som tar 

ställning ‘mot’, präglas av den dubbelhet som positiv särbehandling ger upphov 

till – en intakt meritokrati och kritiken av densamma. Men det argumentativa 

sättet att undvika dubbelheten är att förlägga kritiken till att ‘kvinnor 

och män inte har likvärdiga förutsättningar vid högre universitetsstudier och 

i den fortsatta universitetskarriären’ och istället uppvärdera meritokratin för 

själva professorsnivån. 311 Med hjälp av en typisk omskrivning och polariseringen 

mellan det vetenskapliga och politiska fältet, som inte minst 

dominerade mediadiskursen, positionerar sig miljöpartiet uttryckligen på 

‘motståndarnas’ sida: 

utbildningsutskottet och den grupp inom detta som är ‘mot’ positiv särbehandling, och Carl 

Tham (s), Ulla Hoffman (v) och Majléne Westerlund Panke (s) å den andra. 

308 

Prot., 1994/95:115, s. 157. 

309 

Ibid., s. 157-158. 

310 

Att så är fallet märks inte minst av att många textavsnitt i motionerna (men även i den 

talade retoriken i kammaren) är identiska med textavsnitt i artiklar i mediadiskursen. Jfr. t. ex. 

Maria Leissners artikel i EXP, 950424, nr. 89 med folkpartiets motion, 1994/95:Ub39, s. 13; 

Ulla Löfgrens artikel i VBK, 950403, nr. 74 med moderaternas motioner, 1994/95:Ub41, s. 9- 

10, 1994/95:Ub45, s. 19-20; Ulla Hoffmans (v) retorik i AB, 950310, nr. 52 med motsvarande 

i Prot., 1994/95:115, s. 130. 

311 

Motion, 1994/95:Ub44, s. 10. Jämför med Goudes plädering på föregående sida. 

114

Vi i miljöpartiet accepterar kvotering som generell metod för att åstadkomma 

representativitet och förstärkt demokrati när det gäller olika beslutande församlingar 

i samhället, t. ex. i kommuner, landsting och riksdag. När det 

gäller tillsättning av vissa tjänster, t. ex. professurer, är strikt kvotering direkt 

olämplig. 312 

Den enda gången det uppstår en ‘strid’ i diskursen kring positiv särbehandling 

som ‘brännpunkt’, där själva förslaget i sig hotas, är i beredningen av 

ärendet i utbildningsutskottet. Av utskottets betänkande framgår att en knapp 

majoritet stöder positiv särbehandling, med nio ledamöter ‘för’ och åtta 

ledamöter ‘mot’. 313 Det är visserligen i linje med de politiska fraktionerna 

kring förslaget, men utskottsmajoriteten gör ett tillägg till förslaget som 

avdramatiserar innebörden i detta: 

Enligt utskottets mening bör det understrykas att positiv särbehandling inte 

innebär att personer utan tillräcklig kompetens skall kunna tillsättas på grund 

av att de tillhör ett visst kön. Vad det gäller är att bland professorskompetenta 

sökande välja en person som tillhör ett underrepresenterat kön, trots att det 

finns mer kvalificerade sökande av det andra könet. Utskottet anser att praxis 

vid tillämpningen av ifrågavarande lagregler får avgöra hur stor skillnaden i 

kvalifikation får vara vid positiv särbehandling. 314 

Citatet är en parafrasering på det uttalande som utredaren inför den andra 

JämL gör i samband med sin diskussion om positiv särbehandling 315 i 

kombination med de formuleringar som ges i propositionen om jämställdhet 

inom utbildningsområdet. 316 Det bidrar till två skilda saker. För det första 

underordnas det väsentligaste – att det är fråga om en delvis annan, 

‘starkare’ form av positiv särbehandling med ett skall istället för ett får. För 

det andra gör det än tydligare att förslaget om positiv särbehandling i sig är 

fångat i den paradoxala dubbelheten att å ena sidan vila på en intakt 

meritokrati (inte utan tillräcklig kompetens) och, å andra sidan, på en, må 

312 

Ibid., s. 11-12. Några närmare skäl till varför ‘kvotering’ är olämplig anges inte, vilket 

talar för att retoriken är tänkt att fungera som en anspelning på det för-givet-tagna i diskursen 

– det orimliga med positiv särbehandling. Det är utan tvivel så att omskrivningarna av positiv 

särbehandling eskalerar från frågestunden i riksdagen den 14:e mars, då flertalet trots allt har 

läst förslaget och diskuterar det med utgångspunkt i dess retorik, över partimotionerna och 

fram till riksdagsdebatten den 7:e juni. 

313 

Utbildningsutskottets betänkande, 1994/95:UbU18, s. 49 och 57. 

314 

Ibid., s. 39. 

315 

Se SOU, 1990:41, s. 218. Jfr. även Thams artikel i SvD, 950503, nr. 94. Lägg märke till att 

retoriken enbart håller sig till formuleringar om det underrepresenterade könet och att den 

direkta referensen till faktiska personer av två kön, som utmärker SOU, 1990:41, s. 218 (se 

även s. 1 och ‘hon/han’), är utsuddad. Det är ett bland många tecken på att den könspolitiska 

diskursiva ordningen som var på ideologisk frammarsch under slutet av 1980- och början av 

1990-talet, nu får ge vika för en i det närmaste (ny)liberal retorik där ordet kön, som 

underrepresenterat, är urvattnat. 

316 

Eg. Prop., 1994/95:164, s. 36. 

115

vara indirekt och ofullständig, kritik av densamma (trots att det finns mer 

kvalificerade sökande av det andra könet). 

I diskursen kring beslutet finns bara en röst, Marie Wiléns (c), som 

uppmärksammar utbildningsutskottets parering, nämligen att de har ‘ändrat 

propositionens uttryck ”mindre kvalificerade” till ”trots att det finns mer 

kvalificerade”’, men inte med mer än att det avslöjar diskursens homogenitet 

kring grunderna för positiv särbehandling. 317 Den minoritet som reserverar 

sig mot utbildningsutskottets talan argumenterar bland annat för idén ‘att 

man utan att tillgripa positiv särbehandling kan rekrytera kvinnor till 

professorstjänster’, samt att ‘kunskap och kompetens bör fälla utslaget vid 

professorstillsättningarna’. 318 

Den åttonde juni tar votering vid i kammaren som bifaller utbildningsutskottets 

hemställan istället för reservation 14 i detsamma. Rösterna 

fördelar sig enligt tabell 3: 

För utskottet 144 s, 18 v, 3 m, 2 fp, 2 mp, 1 c 170 röster 

För reserv. 14 68 m, 21 c, 21 fp, 14 mp, 11 kds 135 röster 

Frånvarande 17 s, 9 m, 5 c, 4 v, 4 kds, 3 fp, 2 mp 44 röster 

Tabell 3: Votering i riksdagen om positiv särbehandling. 319 

Samtliga åtta personer som röstar för utskottet från de borgerliga och liberala 

partierna (m, c, fp, mp) är kvinnor. Ett par veckor efter riksdagens votering 

fattas även beslut om en ny förordning för de tjänster som ska inrättas med 

positiv särbehandling. I denna har propositionens ‘bör s.k. positiv särbehandling 

vid behov tillämpas, när detta kan ske’ 320 ersatts av en annan skrivning. 

Jag återger förordningens 3 § i sin helhet: 

3 § Vid tillsättningen gäller i stället för 4 kap. 15 a § högskoleförordningen 

följande. 

En sökande av underrepresenterat kön med tillräckliga sådana kvalifikationer 

som avses i 4 kap. 15 § första stycket högskoleförordningen skall utses 

framför en sökande av motsatt kön som annars skulle ha utsetts (positiv 

särbehandling), om det behövs för att en sökande av det underrepresenterade 

könet skall utses. 

317 Prot., 1994/95:115, s. 127. Wilén fortsätter sedan: ‘Men riskerna med att använda positiv 

särbehandling kvarstår för att kvinnor som får tjänster därför att de tillhör det 

underrepresenterade könet och inte därför att de är de mest meriterade kan bli bemötta med 

misstro’. Kvinnor som olikhetens kategori ställs mot ‘mest meriterade’, ett vid det här laget 

välbekant misskännande av relationen mellan kön och kunskap/meriter. På så vis legitimeras 

misstroendet och därmed också en oantastlig vetenskaplighet med rätt att misstro. 

318 Utbildningsutskottets betänkande, 1994/95:UbU18, s. 57. 

319 Prot., 1994/95:116, s. 3. Ywonne Ruwaida (mp) avsåg att rösta nej men markerades ha 

röstat ja. 

320 Prop., 1994/95:164, s. 36. 

116

Positiv särbehandling skall dock inte tillämpas om skillnaden mellan 

sökandenas kvalifikationer är så stor att tillämpningen skulle stå i strid med 

kravet på saklighet vid tillsättningen. 321 

Borta är nu de vaga formuleringarna och istället har ett skall utses placerats 

in för att garantera att en person av det underrepresenterade könet tillsätts. 

Gränsen för tillämpningen av positiv särbehandling, liksom för den ‘mildare’ 

varianten, 322 är kraven på saklighet vid tillsättningen. I tredje paragrafen 

‘pareras’ den paradoxala dubbelheten: ‘tillräckliga sådana kvalifikationer’ 

(meritokratisk legitimitet) kontrasteras inte längre uttryckligen mot ‘mindre 

meriterad’ eller ‘försteg’ (meritokratisk delegitimitet). Men det förändrar 

naturligtvis inte dubbelhetens betydelse. 

Tillsättningar 

Forskningsråden ges ansvar för att i samråd med universiteten fastställa 

professurernas ämnesinriktning och placering, om än specificeringen av 

ämnets karaktär tilldelades universiteten i ett senare skede. 323 Universiteten 

får det fulla ansvaret för att utlysa respektive tjänst och genomföra själva 

tillsättningarna. Totalt utlyses 31 professurer från 960520 till 980115, varav 

en, vid Chalmers tekniska högskola, omfattas av något annorlunda regler än 

de övriga. 324 I den förordning som utfärdas i anslutning till beslutet om 

positiv särbehandling ges direktiv om hur kungörelserna ska utformas. Dels 

ska det framgå att ‘tillsättningen avses vara ett led i strävanden att främja 

jämställdhet i arbetslivet’ och att ‘positiv särbehandling kan komma att 

tillämpas’. 325 I min genomgång av dokument från tillsättningarna, 326 visar 

321 SFS, 1995:936, s. 1661. 

322 Se Bondestam, 1999, s. 12-13, om detta s. k. jämställdhetsintervall. 

323 Regeringsbeslut, 1996-03-14, s. 2. Se vidare i Jordansson, 1999, som gör en liknande 

analys med ett delvis annorlunda utfall. 

324 Chalmers är inte en myndighet som svenska universitet i övrigt, utan är istället en stiftelse 

som omformats till aktiebolag. Det här betyder att statliga förordningar inte är tillämpbara. 

Däremot skriver regeringen i sitt beslut att det åligger Chalmers ‘att tillse att riksdagens och 

regeringens syfte med inrättandet av de tjänster som behandlas i detta beslut tillgodoses’ 

(Ibid.). I klartext innebär det att professuren bör inrättas i ett ämne där det finns framstående 

kvinnliga sökande så att det garanterat blir en kvinna som får tjänsten. Denna tjänst är ännu 

inte tillsatt (990618) och lämnas därför därhän i den fortsatta diskussionen. 

325 SFS, 1995:936, s. 1661, 5 §. 

326 Jag har, med hjälp från universitetens registratorer och handläggarna vid respektive 

fakultetskanslier, samlat in följande dokument för varje tillsättning: kungörelser av tjänster, 

sakkunnigutlåtanden, beslutsprotokoll från tjänsteförslagsnämnder, samt samtliga handlingar 

för de tillsättningar som överklagas till ÖNH. Insamlingen fördröjdes av att en del 

tillsättningar dragit ut på tiden, ibland mer än två år. En tillsättning överklagades till ÖNH, 

angående tillämpningen av positiv särbehandling, och hamnade hos EG-domstolen i ett senare 

skede för en prövning om positiv särbehandling enligt SFS, 1995:936, strider mot 

likabehandlingsdirektivet 76/207/EEG. Domstolen hade även att ta ställning till positiv 

117

det sig att fyra av dem saknar dylika formuleringar i kungörelserna och att 

det i ytterligare tre fall inte står uttryckligen att positiv särbehandling kan 

komma att tillämpas. 327 

De 30 Thamprofessurerna tillsätts med kvinnor. Totalt söker 150 

personer tjänsterna och av dem är 115 kvinnor (77 %) och 35 män (23 %). 328 

Det motsvarar totalt fem sökande per tjänst och mer specifikt 6,3 sökande till 

(tolv) tjänster med sökande av båda könen, vilket bekräftar ett mönster som 

flertalet tidigare undersökningar av tjänstetillsättningsprocesser visar fram – 

kvinnor står i generellt sett längre köer. 329 Av de uppgifter som står till 

förfogande framgår att en betydligt större andel män än kvinnor drar tillbaka 

sina ansökningar. Vid tolv tillsättningar finns det sökande av båda könen, 

vilket innebär att det teoretiskt kan förekomma att positiv särbehandling 

tillämpas vid dessa. Men det är bara i ett fall som positiv särbehandling tillämpas 

och ger utslag i rangordningen av de sökande. Dessutom förekommer 

en del andra ‘tillämpningar’, eller snarare, omnämnanden av positiv 

särbehandling och hänvisningar till jämställdhet och jämställdhetsaspekten 

vid tillsättningarna som inte fyller några funktioner för vilka som får 

särbehandling enligt HF 4 kap 16 § och jämställdhetsaspekten. EG-domstolen drar slutsatsen 

att både den starkare och den svagare formen av positiv särbehandling är oförenlig med EU:s 

likabehandlingsdirektiv. Däremot godtar domstolen gällande lagstiftning för den ’mildare’ 

jämställdhetsaspekten. Följderna av beslutet är i skrivande stund inte omsatta i praktiken vid 

svenska universitet och högskolor, om än nya direktiv utformats i enlighet med domen vid 

bland annat Uppsala universitet. Se vidare i t. ex. Lag & Avtal, 2000, nr. 9 och 10, där Tore 

Sigeman och Lena Sveneaus debatterar frågan. 

327 Se även ytterligare exempel nedan. Det kan jämföras med en försöksverksamhet med 

positiv särbehandling för tidsbegränsade rekryteringstjänster som Uppsala universitet bedrivit 

i drygt två och ett halvt år. Under denna tid tillsattes 21 forskarassistenttjänster inom ramen 

för försöksverksamheten och av dem är det 13 som inte, enligt de direktiv som givits, anger 

det lagrum positiv särbehandling omges av. I två kungörelser saknas dessutom uppgifter om 

att positiv särbehandling kan komma att tillämpas, och i ena fallet tillämpar sedan 

tjänsteförslagsnämnden positiv särbehandling, vilket strider mot gängse tillvägagångssätt vid 

tillsättningar (Bondestam, 1999, s. 43-44). Huruvida kungörelser är riktigt utformade eller ej 

framgår oftast inte av undersökningar av tjänstetillsättningsprocesser (se Eliasson och Karubi, 

1989; Fredman, 1994). Frånsteg från gällande bestämmelser om kungörelser kan vara ett 

tecken på att ett motstånd mot, eller åtminstone ett ointresse eller en okunskap inför, positiv 

särbehandling står att finna i fakultetsnämnderna, vilka är de universitetsorgan som utformar 

tjänster och kungörelser. 

328 Summorna är beräknade utifrån antalet sökande som kvarstår när 

sakkunnigbedömningarna tar vid. 

329 Se t. ex. Almegård, 1997, s. 31ff; Ds, 1996:14, s. 78; Eliasson & Karubi, 1989, s. 10-11; 

Fürst, 1988, s. 39-41. Den totala kölängden är något lägre än vad andra studier visar, där t. ex. 

Riis och Lindberg skriver i Ds, 1996:14, att för de 126 tillsättningar de granskar är det ‘nära 

åtta sökande per tjänst, en kölängd som överträffar den Fürst fann’ (s. 101). Kvinnor tenderar 

dock att generellt sett stå i längre köer än män till tjänster, vilket även min studie av 

forskarassistenter bekräftar (Bondestam, 1999, s. 39). Det beror på att tjänster med sökande av 

båda könen som regel har fler sökande än tjänster som söks av kvinnor och män var för sig. 

Att kvinnor konkurrerar med bara kvinnor är inte lika vanligt som att män konkurrerar med 

bara män. Det betyder att män, generellt sett, får kortare köer än kvinnor. 

118

tjänsterna. Formuleringarna i dokumenten för dessa tillämpningar är mycket 

intressanta att granska då de i flera fall antyder att det finns ett motstånd mot 

positiv särbehandling. 330 

För samtliga tillsättningar engageras 93 sakkunniga, varav 36 är 

kvinnor (39 %) och 57 män (61 %). Vid fyra tillsättningar finns endast 

manliga sakkunniga, medan det aldrig förekommer endast kvinnliga sakkunniga. 

I tjänsteförslagsnämnderna är det totalt 233 närvarande ledamöter 331 

och 74 av dem är kvinnor (32 %) och 159 män (68 %). Högskoleförordningen 

stipulerar att båda könen ska finnas representerade som sakkunniga 

och i tjänsteförslagsnämnder. För sakkunniga gäller särskilt att båda könen 

ska finnas representerade ‘om det inte finns synnerliga skäl’ däremot. 332 Det 

föreligger inga klara gränser för vad som menas med ‘synnerliga skäl’, men 

det verkar rimligt att anta att det ‘torde innebära krav på ansträngning från 

universitetets sida att hitta kvinnliga sakkunniga, inte bara i Sverige utan 

även i utlandet’. 333 

(O)lyckliga omständigheter 

Den tjänst som tillsätts med tillämpning av positiv särbehandling kan vara 

värd att titta lite närmare på. 334 Tre kvinnor och fem män söker tjänsten och 

de sakkunniga placerar dem i lite olika ordning. 335 Den kvinna som erhåller 

tjänsten i första skedet, med tillämpning av positiv särbehandling enligt 

aktuell förordning, tackar nej av familjeskäl. Omröstningen i tjänsteförslagsnämnden 

präglas av en tydlig strid, kring en kvinna och en man, mellan två 

olika ‘läger’ som av allt att döma främst har en ‘vetenskapsteoretisk’ grund. 

330 

I den särskilda förordningen för tjänster inrättade i jämställdhetssyfte står att 

tjänsteförslagsnämnden ska redovisa hur den har tillämpat 3 §, d.v.s. positiv särbehandling (4 

§ i SFS, 1995:936, s. 1661). Det innebär att redovisa de aktuella sökandes kvalifikationer i 

syfte att bestämma hur stor skillnaden är. Endast då kan avgöras om en tillämpning av positiv 

särbehandling står i strid med kraven på saklighet eller ej. Motsvarande gäller även då 

tjänsteförslagsnämnden beaktar jämställdhetsaspekten (enl. ändr. i HF 6 kap. 11 §, SFS, 

1995:944, s. 1674). Här finns brister och oegentligheter i tillsättningsförfarandet för de tolv 

tjänster som har sökande av båda könen. Vid två tillfällen diskuteras ‘jämställdhetshänsyn’ 

utan att de aktuella sökandes kvalifikationer beskrivs eller vägs mot varandra. Jfr. med 

Bondestam, 1999, s. 46-47. 

331 

Här räknas ordförande, vice ordförande, och samtliga ledamöter och suppleanter som 

närvarar vid sammanträden enligt beslutsprotokoll från tjänsteförslagsnämnderna. 

332 

Enl. ändr. i HF 6 kap. 2 §, SFS, 1995:944, s. 1673. 

333 

Juntura, 1995, s. 24. 

334 

Uppgifter om namn, ålder, ämne och andra kriterier är anonymiserade så långt möjligt för 

att tydligt fokusera på sakfrågan, men också för att skona de inblandade som många gånger är 

känslomässigt utsatta både under och efter en tillsättningsprocess med överklaganden och allt 

som följer därav vad gäller institutionsklimat o. dyl. Däremot finns det ingen möjlighet för 

mig att garantera total anonymitet eftersom dokumenten är offentliga. 

335 

Ett av få tillfällen vid tillsättningar av Thamprofessurerna då det råder oenighet mellan de 

sakkunniga, som vanligtvis förordnar en och samma kvinna för tjänsten. 

119

Mannen är väl inordnad i institutionens traditionella forskningsinriktning 

medan kvinnan ses som nyskapande, alternativ och tvärvetenskaplig. Att hon 

kan passera de övriga sökande medelst positiv särbehandling, bland annat då 

hon av en av de sakkunniga rangordnas som nummer sex, är kanske en 

smula förvånande i sig. Jämställdhetsintervallet vid tillsättningar av Thamprofessurerna, 

d.v.s. den skillnad i kvalifikationer mellan sökande som 

medger en tillämpning av positiv särbehandling, är i princip helt och hållet 

oprövad inför detta ärende och även för övriga tillsättningar naturligtvis. Det 

saknas vägledande praxis för hur stort intervallet kan vara för en tillämpning 

av positiv särbehandling. 336 

I andra förslagsrum placeras en man som nu står på tur för tjänsten, 

men rektorsämbetet återremitterar ärendet till tjänsteförslagsnämnden för en 

ny prövning av positiv särbehandling mellan denne och övriga kvinnliga 

sökande. Mannen jämförs då med kvinnan i tredje förslagsrum och nämnden 

finner att skillnaderna i kvalifikationer dem emellan inte är så stora att en 

tillämpning av positiv särbehandling 337 står i strid med kraven på saklighet 

vid tillsättningen. 338 Frågan som uppstår är naturligtvis varför nämnden inte 

placerar kvinnan i andra förslagsrum från början, vilket förmodligen beror på 

att det finns en konsensus kring att den kvinna som placeras först men tackar 

336 T. ex. finner jag i min studie av Uppsala universitets försöksverksamhet med positiv 

särbehandling för forskarassistenttjänster att det är mycket stor skillnad på 

jämställdhetsintervallets bredd för de tillsättningar där positiv särbehandling tillämpas. I ett 

fall är en kvinna rangordnad som nummer sex, efter en man som knappt är behörig sökande, 

och hon erhåller tjänsten till slut, egentligen enbart med ett beaktande av 

jämställdhetsaspekten som grund även om tjänsteförslagsnämnden tror sig tillämpa positiv 

särbehandling (Bondestam, 1999, s. 53-56). I ett annat fall tillämpas inte positiv 

särbehandling, trots att det inte finns några klart uttalade skillnader i kvalifikationer mellan 

den förstaplacerade mannen och den andraplacerade kvinnan (Ibid., s. 62). Juntura, 1995, s. 

17, skriver ‘att ju högre och viktigare befattning, desto smalare jämställdhetsintervall. Det kan 

också tänkas att man accepterar bredare intervall vid kraftig underrepresentation av det ena 

könet’. Jfr. SOU, 1989:30, s. 161ff, som gör motsvarande observation att 

jämställdhetsintervallet i praxis tenderar att vara något vidare vid tillsättningar av lektorat än 

vid tillsättningar av professurer. Men vid tillsättningar av Thamprofessurerna tillkommer en 

komplikation. Trots att jämställdhetsintervallet kan antas vara något vidare för dessa än för 

‘ordinarie’ professurer, av nämnda skäl, finns ett, ibland till och med uttalat, motstånd mot 


337 Tjänsteförslagsnämnden prövar inte endast om SFS, 1995:936, kan ‘ge utslag’ utan skriver 

följande: ‘Ärendet har prövats med hänsyn till jämställdhetsaspekten med särskilt beaktande 

av Förordning 1995:936 och universitetets jämställdhetsplan’. D.v.s., med samtliga 

tillgängliga jämställdhetsverktyg, som om det på något vis förstärker möjligheten att hävda ett 

bredare jämställdhetsintervall, argumenterar nämnden till kvinnans fördel. Den enda gång jag 

har sett något liknande är då ett tidsbegränsat lektorat tillsätts vid Uppsala universitet där 

nämnden först rangordnar de sökande med jämställdhetsaspekten och sedan tillämpar positiv 

särbehandling. Se Bondestam, 1998b, s. 14, not 38. 

338 Den prövning som görs i tjänsteförslagsnämnden, så som den återges i beslutsprotokollet, 

är den enda reella tillämpningen av SFS, 1995:936, i det material jag studerar. Se vidare i 

Bondestam, 1999, s. 46, och Ds, 1996:14, s. 79f, för jämförande fall. 

120

nej är avsedd för tjänsten. 339 Den förbigångne mannen överklagar tillsättningen, 

ärendet hamnar på ÖNH:s bord och till slut i EU-domstolen som 

fattade beslut i ärendet enligt en tidigare anmärkning. 340 

Förvirrade omständigheter 

En annan tjänst tillsätts med tillämpning av positiv särbehandling, åtminstone 

verkar det så om dokumenten från tillsättningen läses slarvigt. I 

tjänsteförslagsnämndens beslutsprotokoll står följande: 341 

[B]åde professor M och docent K är mycket väl meriterade vad gäller 

vetenskaplig skicklighet och pedagogiska och administrativa meriter. Docent 

K:s systematiska och metodologiska forskning uppväger mycket väl den 

något mindre omfattande kvantitativa produktionen och inom XXX är hon 

klart överlägsen professor M. Vid den sammanvägda bedömningen av de 

sökandes meriter har även det faktum att tjänsten tillkommit i syfte att 

förbättra kvinnors möjligheter att göra forskarkarriär samt åstadkomma en 

jämnare könsfördelning inom professorskåren beaktats. 

Oavsett hur rimlig ledamöternas avvägning av K:s och M:s kvalifikationer är 

tillämpas inte positiv särbehandling utan syftet med tjänsten ‘beaktas’. 342 En 

339 

Detta stöds av de sakkunnigas och tjänsteförslagsnämndens översvallande retorik till 

hennes förmån. 

340 

Se not 326. I samklang med överklagandet bifogade den svenska regeringen ett par 

principiella frågor angående SFS, 1995:936, som framför allt berör huruvida positiv 

särbehandling är förenligt med EU:s likabehandlingsdirektiv (76/207/EEG). Samtliga utslag 

hittills i EG-domstolen (t. ex. Marschall-domen från november 1997) har av EUkommissionen 

tolkats så att en nationell och tvingande regel om någon form av särbehandling 

inte är förenlig med likabehandlingsdirektivet. Det är först om två kriterier uppfylls som 

(positiv) särbehandling godtas: dels ska det föreligga någon form av begränsning (t. ex. en 

viss tidsperiod eller för ett visst antal tjänster), dels får en förordning om (positiv) 

särbehandling inte innebära en definitiv skyldighet för arbetsgivaren att anställa en person av 

ett underrepresenterat kön. Båda dessa villkor tillgodoses utan tvivel av SFS, 1995:936, vilket 

även är den bedömning en av JämO:s jurister, Luci Nesi, gör på min förfrågan via telefon 

990803. Att EU-kommissionen nu valt en annorlunda tolkning av dessa kriterier, eller snarare 

av de förordningar som var att bedöma, är föremål för debatt såväl inom berörda departement 

och lärosäten som i tidskrifter och debattinlägg i media. 

341 

I citatet står M för mannen och K för kvinnan. 

342 

Det kan kanske tyckas vara en petitess, men sättet att undvika en uttrycklig tillämpning av 

positiv särbehandling ska förstås mot bakgrund av de exempel som ges under nästa rubrik. 

Dessutom råder okunskap/ointresse då det i kungörelsen görs en felaktig hänvisning till SFS, 

1995:936: ‘Vid tillsättning av denna tjänst skall de särskilda bestämmelser om positiv 

särbehandling i förordningen (1995:936) om vissa anställningar som professor och 

forskarassistent vilka inrättas i jämställdhetssyfte tillämpas’ (samma formulering återkommer 

i fyra av de 30 kungörelser jag studerar). Bestämmelserna om positiv särbehandling i sig skall 

inte tillämpas, utan som 5 § i SFS, 1995:936, föreskriver, ska det av kungörelsen framgå att 

‘positiv särbehandling kan komma att tillämpas’. Som jag visar i det följande medverkar detta 

till en ‘tillämpning’ av positiv särbehandling som i själva verket inte är aktuell. 

121

av de sakkunniga, däremot, refererar till positiv särbehandling i sin sammanvägning 

av de sökande: 

Då det enligt mitt förmenande, med särskild hänsyn tagen till beskrivningen 

av professurens ämnesområde, ej föreligger några avgörande skäl för att ge 

någon av de sökande ett väsentligt försteg framför den medsökande, finner 

jag att med hänsyn till gällande bestämmelser om positiv särbehandling bör 

docent K utses till innehavare av tjänsten i XXX vid XXX universitet. 

Frågan är om negationen kring ‘avgörande skäl’ och alternativet till ‘väsentligt 

försteg’ innebär att det bara föreligger ett visst försteg eller möjligtvis 

något däremellan. Om ett visst försteg föreligger är det ett beaktande av 

jämställdhetsaspekten som är tillrådligt enligt gällande bestämmelser. 343 De 

två övriga sakkunniga anger, som skäl att ge docent K ett försteg framför 

professor M, att tjänsten inrättats ‘i syfte att underlätta för kvinnor att göra 

forskarkarriär’. Men den ene anser samtidigt att K är mer meriterad än M, 

medan den andre hävdar att K är lika väl meriterad som M, varför positiv 

särbehandling inte är aktuellt att tillämpa för någon av de sakkunniga. 

Andra tveksamheter 

I ett par fall finns exempel på att positiv särbehandling inte anses vara 

legitimt att tillämpa överhuvudtaget vid tillsättningar av Thamprofessurer. 344 

343 Beaktanden av jämställdhetsaspekten görs när sökande är i stort sett om också inte helt 

lika’ eller ‘när de sökande bedöms vara jämbördiga eller i det närmaste jämbördiga’ (Prop., 

1985/86:116, s. 5, mina kurs.), då sökande ‘är lika eller i stort sett lika kvalificerade’, samt då 

det föreligger ‘inga eller små skillnader beträffande sökandes kvalifikationer’ (SOU, 1990:41, 

s. 219, mina kurs.). 

344 Se även Bondestam, 1999, s. 46-47 och 66-67 där samma tendenser iakttas för 

tillsättningar av forskarassistenttjänster vid Uppsala universitet. Norén, 1997, finner i en 

studie av tjänstetillsättningar vid Göteborgs universitet att tjänsteförslagsnämnder oftare 

tillämpar jämställdhetsverktyg än fakultetsnämnder och ÖNH (s. 17-18). Kvinnor åberopar 

ofta jämställdhetsargument i överklaganden, dock i mindre utsträckning än de hävdar 

vetenskapliga och pedagogiska försteg. Framför allt är det jämställdhetsargumenten som ger 

störst effekt i ÖNH:s beslut (s. 33-34). 

Riis och Lindberg noterar ‘ett slags genombrott i de svenska tjänsteförslagsnämndernas 

sätt att arbeta sedan åren omkring 1990’. Innan dess beaktas jämställdhetsaspekten bara ett 

fåtal gånger. Efter 1991 blir det vanligare att jämställdhetsaspekten beaktas och vid en av de 

studerade fakulteterna är det ‘regel’ snarare än undantag (Ds, 1996:14, s. 104). Men positiv 

särbehandling följer inte motsvarande utveckling. Riis och Lindberg tror att förklaringen till 

det ökade beaktandet av jämställdhetsaspekten beror på att Fürsts, 1988, studie skapar debatt i 

Sverige och att jämställdhetshandläggare och arbetsgrupper för jämställdhet skördar frukterna 

av sitt arbete. 

Framför allt hävdar de att en ‘Handledning för tjänsteförslagsnämnder’(Bondestam, o. a., uå), 

som görs tillgänglig för tjänsteförslagsnämnder under 1989 med råd om hur jämställdhet kan 

beaktas, förklarar det ökade beaktandet av jämställdhetsaspekten. I denna beskrivs positiv 

särbehandling kortfattat och dessutom görs en referens till situationen på universiteten – 

positiv särbehandling finns inte ‘inskriven i någon jämställdhetsplan inom högskolan som en 

möjlig eller önskvärd metod’ (s. 9). Att skriva ‘önskvärd’ betonar, i enlighet med hur 

122

I beslutsprotokollen från två tillsättningar skriver tjänsteförslagsnämnderna 

att de gör ‘en prövning av tillsättningsärendet utifrån intresset av jämställdhet 

mellan kvinnor och män’ trots att det inte finns några kvinnliga sökande. 

Dessutom är ‘intresset av jämställdhet’ knappast detsamma som att tillämpa 


En annan tjänsteförslagsnämnd skriver att positiv särbehandling inte 

är aktuellt: 

Det antecknades att professuren i XXX är en av de tjänster som med stöd av 

regeringen inrättats med sikte på förbättrad jämställdhet, och som ska 

tillsättas i enlighet med SFS 1995:936. Tillika antecknades att tjänsteförslagsnämnden 

nått sina slutsatser utan att tillämpning av s k positiv särbehandling 

över huvud vägts in av nämnden. Ställningstagandet i ärendet har sålunda 

strikt saklig grund. 345 

‘Över huvud’ och ‘strikt saklig grund’ är tydliga markörer som avfärdar 

anspråk på ‘särregler’ och samtidigt, som en konsekvens av det, legitimerar 

det akademiska tjänstetillsättningssystemets (o)förmåga att skapa jämställdhet 

på systemets egna villkor. Ett annat sätt att undvika en tillämpning av 

positiv särbehandling är att argumentera så övertygande som möjligt för den 

kvinna som bör få tjänsten. Ibland tar sig detta rent löjeväckande former som 

när en sakkunnig skriver så här om en kvinnlig sökande: ‘I regard K as the 

best possible candidate for this position in the world. This includes both 

available and unavailable scientists’. Flera gånger finns tydliga utspel från 

framför allt sakkunniga som bekräftar att de, ibland nästan utan att dölja det 

bakom slipad retorik, formulerar sig överdrivet starkt, på gränsen till 

hyllande, för en speciell sökande. 

Sammantaget visar detta på den förvirring som råder kring hur positiv 

särbehandling kan tillämpas och dessutom antyder det att motståndet mot 

positiv särbehandling, genom den faktiska okunskapen om strategin och i 

anslutning till de fall jag diskuterar här ovan, väl överensstämmer med 

mediadiskursens mer hätska och retoriska utspel. Positiv särbehandling som 

strategi är utan tvivel kraftigt kringskuren och tillämpas inte mer än en gång 

och då sker ett överklagande vars konsekvenser är till nackdel för dess 

framtida användning i anställningssituationer. Frågan som ska ställas i det 

här skedet är hur de tillsatta kvinnorna förhåller sig till att tillämpa positiv 

särbehandling? Hur reflekterar de kring sin nyss tillträdda position, olika 

betydelser av att vara kvinna och akademiker, och utsikterna att bli behandlade 

som ett ”b-lag” i linje med retoriken i mediadiskursen? 

förarbeten till JämL diskuterar positiv särbehandling (jfr. Prop., 1978/79:175, s. 83), 

diskrepansen mellan positiv särbehandling och jämställdhetsaspekten. 

345 Jag har lagt till ett ‘av’ som saknas i beslutsprotokollet. 

123

Thamprofessorer 

Inför arbetet med en ‘personlig genealogi’ över Simone de Beauvoir 

diskuterar Toril Moi vad det kan innebära att analytiskt förhålla sig till 

kvinnor vilka kommit att etablera sig inom ett vetenskapligt fält. Framför allt 

berör Moi en kritisk dubbelhet som gäller deras (dis)positioner inom det 

vetenskapliga fältet: 

Ty paradoxen är att de som tillhör en minoritetsgrupp och verkligen lyckas i 

ett sådant system är minst lika benägna att identifiera sig med detta system 

som möjliggjort deras egen framgång, som att vända sig mot dess orättvisa 

fördelning av symboliskt kapital. 346 

Med andra ord är en diskrepans i etablerade akademiska kvinnors utsagor att 

vänta där de å ena sidan framhäver det vetenskapliga fältets legitimitet 

genom att inte kritiskt förhålla sig till detsamma och, å den andra, där de 

med ett erfarenhetspräglat språkbruk begreppsliggör fältets könsstrukturering. 

347 Samtidigt är det inte fruktbart att enbart göra en analys med 

hänsyn till kvinnor som olikhetens kategori utan även andra aspekter är 

relevanta att ge akt på: 

När man analyserar en individuell kvinnas sociala position och habitus är det 

lätt att övervärdera effekten av en specifik social faktor som t ex kvinnlighet, 

eller att ge könstillhörigheten ensam skulden för vad som i själva verket är 

effekterna av en mycket mera komplex spindelväv av faktorer som t ex kön, 

klass, ras och ålder. 348 

346 Moi, 1994, s. 17. 

347 Att kvinnor identifierar sig med ett vetenskapligt fält som samtidigt marginaliserar dem 

(Ibid., 1996, s. 94-95) vittnar om en dubbelhet som inte berör män på samma vis. Moi utgår 

från att Beauvoir, oavsett om hon ‘väljer att identifiera sig med den filosofiska institutionens 

diskurs eller om hon på ett eller annat sätt försöker göra sig själv marginell i förhållande till 

denna diskurs’, är ‘fångad i ett intellektuellt dilemma som manliga studiekamrater och 

kollegor slipper förhålla sig till’ (s. 87). Därmed kopplas dubbelheten till själva definitionen 

av vetenskap som ‘bekönad’, vilken en blivande forskare kommer att inordna sig under 

genom initiations- och konsekrationsriter. 

348 Ibid., 1994, s. 17. Position, habitus och, i det tidigare citatet, symboliskt våld är samtliga 

termer i Bourdieus kultur- och utbildningssociologi. Moi ‘erövrar’, med hennes egna ord, 

Bourdieu för att analysera Simone de Beauvoir, vilket gör hennes text, där Beauvoir fungerar 

som ‘en emblematisk figur för kvinnliga intellektuella under 1900-talet’ (1996, s. 21), till en 

utmärkt ‘kontext’ för analysen av intervjuerna med de kvinnor som erhåller Thamprofessurer. 

Jag läser således Mois text som en parallell till analysen av Thamprofessorernas utsagor. 

Samtidigt innehåller fotnoterna kritiska reflektioner, liksom i avsnittet om mediadiskursen, 

med Bourdieu som främsta referens. Därutöver kommer jag även att jämföra med andra texter 

där väl etablerade kvinnliga akademiker diskuterar jämställdhet, kvinnor som olikhetens 

kategori, sig själva i den akademiska hierarkin etc. (t. ex. Ds, 1993:84; Winmark o.a., 1996). 

Slutligen blir det också aktuellt att jämföra vissa för kvinnorna gemensamma diskursiva drag 

med retoriska strategier i en annan diskurs där män i motsvarande, eller egentligen med 

betydligt mer centrumdefinierade, (dis)positioner uttalar sig om liknande fenomen. Dessa 

röster hämtar jag då från intervjuer om jämställdhet med tolv manliga dekaner, prefekter och 

124

När det gäller de kvinnor som erhåller Thamprofessurer är det visserligen 

extra relevant att studera deras förhållningssätt till olika uttryck för kön, 

eftersom själva idén om professurerna och mediadiskursen den ger upphov 

till ‘vilar på’ kön, eller närmare bestämt, kvinnor som olikhetens kategori. 

Men därmed inte sagt att det är det enda som kan göras. Utöver könsaspekten 

lyfter jag även fram betydelser av ‘vetenskaplighet’ (särskilt då 

misskännandet av relationen mellan kön och kunskap/meriter) och resonerar 

kring de (dis)positioner Thamprofessorerna intar och talar genom i det 

vetenskapliga fältet. Det medför att en annars så vanlig reduktion av vad 

kvinnor säger till vad de är (antas vara) kan undvikas. 349 

Intervjuernas diskursiva typ 

Dubbelheten i kvinnors förhållningssätt till akademin är en teoretisk komponent 

i den diskursiva typ som strukturerar mina intervjuer med totalt fem 

Thamprofessorer. Mer praktiskt finns en hel del andra aspekter som formerar 

typen, varav åtminstone en är sammankopplad med dubbelheten. Det är utan 

tvivel så att de kvinnor jag intervjuar befinner sig i en ‘utsatt’ 350 situation, 

eftersom de tillsätts på nyinrättade tjänster enligt regler som delvis (beroende 

på perspektiv) bryter mot generella normer för tjänstetillsättningar. Tjänsterna 

är dessutom mycket omtalade och starkt kritiserade (inte minst i mediadiskursen), 

vilket ytterligare bidrar till ‘utsattheten’. Det gör att kvinnorna 

först och främst är mycket restriktiva när de talar om sina tjänster, om 

tillsättningarna, om sina nyvunna (dis)positioner och om positiv särbehandling. 

351 Men det medför också att de kan inta, om än i mer indirekta former, 

ett reflekterande förhållningssätt i relation till sina professurer och allt de för 

med sig, inte minst när det gäller frågor om jämställdhet eller positiv 

särbehandling mer generellt. Detta är särskilt relevant att ge akt på då det 

professorer vid Uppsala universitet, vilka jag tidigare analyserat diskursivt med hänsyn till 

olika könsaspekter (Bondestam, 1997b). 

349 

Moi, 1996, s. 109. Att göra en genealogi över det vetenskapliga fältet (s. 27-28) för de 

kvinnor som tillsätts på professurerna är inte möjligt, eftersom de har vitt skilda bakgrunder, 

inte bara i form av olika nationaliteter och därmed olika vetenskapliga fält, utan också med 

hänsyn till deras ämnen, ålder, karriärvägar, vissa relationella aspekter etc. Jag kommer dock 

teckna en slags ‘diskursiv’ bakgrund för dem. En vidare diskussion kring (identitetspolitiska) 

kategorier som ålder, klass, etnicitet m.m. tar vid först i det avslutande avsnittet. 

350 

Detta satt inom citationstecken då en potentiellt kritisk ståndpunkt i positiv bemärkelse 

följer av ‘utsattheten’. 

351 

Givetvis finns ytterligare förklaringar till att de uppträder restriktivt i intervjusituationen. 

Jag som intervjuare utgör en främmande person, en främmande man, som under 45 minuter 

till en timme ställer kritiska frågor kring dem själva, deras (dis)positioner och olika aspekter 

av positiv särbehandling. Att de kritiska frågorna är just kritiska märks inte minst på att 

samtliga kvinnor vid upprepade tillfällen kommenterar dem med ‘gud så svåra frågor du 

ställer’, ‘det där var knivigt’, eller tar till olika medel för att fördröja svar, som t. ex. långa 

pauser, avbrutna ansatser, upprepningar, skratt, hostningar, eller genom att undvika dem med 

en uppsättning olika strategier (se t. ex. Mulkay, 1988, kap. 2). 

125

markerar ett avsteg från hur akademiska män tenderar att resonera kring kön, 

makt och sina (dis)positioner i det vetenskapliga fältet. 352 

Vidare finns det aspekter av diskursens typ som rör själva intervjukontexten. 

Intervjuerna genomfördes i kvinnornas respektive arbetsrum 

under november och december 1997 då de varit aktiva på sina nya tjänster i 

en till sex månader (räknat från datumet då överklagandetiden för tjänsterna 

gått ut). 353 Intervjuerna var semi-strukturerade och kronologiskt upplagda 

med kvinnornas bakgrund (karriär och familjerelationer) och tillsättningarna 

som ett gemensamt tema och positiv särbehandling och jämställdhet som ett 

andra gemensamt tema (strukturerat utifrån olika nivåer). 354 Jag spelade in 

samtalen på bandspelare med en trådmikrofon placerad mellan mig och den 

intervjuade. Samtalen transskriberades sedan enligt en diskursanalytiskt 

motiverad mall. 355 Varje intervju inleddes med ett kort samtal om vem jag 

var, mina syften och även en möjlighet för dem själva att reflektera kring 

vad de förväntade sig. 

352 Utöver att det är mycket tydligt i mediadiskursen kan också konstateras att manliga 

akademiker undviker ett självkritiskt förhållningssätt, vilket medför att deras ‘ansvar för sig 

själva som könade varelser och som delaktiga i reproduktionen av en manlig norm, 

osynliggörs och reproduceras’ (Bondestam, 1997b, s. 37, kurs. i orig.). 

353 Valet av kvinnor för intervjuerna bygger på de som var tillsatta vid tillfället (13 stycken) i 

kombination med vilka som ville ställa upp (en avböjde) och vilka som var geografiskt 

‘tillgängliga’. Flera av de intervjuade arbetar vid Uppsala eller Stockholms universitet. Dessa 

något ‘vaga’ uppgifter är ‘medvetet’ återgivna då jag har för avsikt skydda kvinnornas 

identiteter. Förmodligen är det inte möjligt att helt och hållet anonymisera dem, men då de 

själva har möjlighet att anmärka på detaljer i framställningen (ett löfte om att granska 

intervjucitat innan textens färdigställande var ett villkor för intervjuerna), och då jag sorterar 

ut språkliga karaktäristika, uppgifter om ämne, karriär, familjerelationer, och andra 

beskrivningar som kan knytas till kvinnorna, torde anonymiteten vara så god som rådande 

omständigheter tillåter. 

354 Se bilaga 1 där intervjumallen återges. Av denna framgår även vilka instruktioner jag gav. 

Min intervjuteknik präglas av kunskap om villkoren för diskursanalytiska studier (se t. ex. 

Potter och Wetherell, 1987, s. 163-165). I korthet innebär det att jag eftersträvar variationer i 

texten genom att ställa följdfrågor som interaktivt bidrar till att formulera problemställningar. 

Det kan tyckas vara en given poäng, men det är sällan traditionella ‘kvalitativa’ metoder på 

allvar ifrågasätter och analyserar betydelser och konsekvenser av intervjuarens språkbruk. 

355 Se bilaga 2. Därmed inte sagt att jag kommer att genomföra en fullständig (vad nu det 

skulle vara?) diskursanalys i det följande. Jag har istället för avsikt att lyfta fram olika 

reflektioner som positiv särbehandling som ‘brännpunkt’ ger upphov till och särskilt belysa 

den tidigare nämnda dubbelheten som följer av att vara en etablerad kvinna i det 

vetenskapliga fältet. Visserligen gör jag en diskursanalytisk läsning av intervjutexterna i 

enlighet med utgångspunkterna för den här texten, d.v.s. med hänsyn till retoriska strategier, 

metaforer, lingvistiska resurser, diskursiva ordningar etc., men utan att för den skull göra en 

uttömmande analys, vilket skulle kräva betydligt mer utrymme och en annan typ av 

kontextualisering. Se vidare nedan för en mer detaljerad beskrivning av min diskursanalytiska 

läsning av materialet. 

126

Det diskursivt gemensamma 

Innan jag presenterar och analyserar intervjuerna kan det vara på sin plats 

med en kort bakgrundsteckning av gemensamma förutsättningar för de 

kvinnor som tillsätts på Thamprofessurerna, såvitt de dokument jag studerar 

ger. 356 Medelåldern för dem är ca 50 år (födda 1946 i genomsnitt) vid tiden 

för tillsättningarna. Den äldsta kvinnan är född 1936 (61 år) och den yngsta 

1957 (40 år). De disputerar någon gång mellan 1969 och 1982, men de allra 

flesta tar sin doktorsexamen under mitten av 1970-talet. Kvinnor i samhällsvetenskaperna 

och humaniora (7 st.) är i regel lite äldre (i snitt 4,2 år) än 

kvinnor inom de andra disciplinerna. 

Åtta kvinnor är (med all sannolikhet) födda utanför Sverige och 

tjänstgör vid utomnordiska universitet (det senare gäller ytterligare fyra 

kvinnor). Kvinnor inom naturvetenskapliga, tekniska och medicinska ämnen 

har många gånger post-docs och andra fleråriga vistelser utomlands bakom 

sig och deras vetenskapliga meritering karaktäriseras av kontinuerlig 

forskargruppsanknytning där de själva ofta varit forskningsledare. Kvinnor 

inom humaniora och samhällsvetenskaperna däremot har forskarbanor i form 

av enskilda anställningar och forskningsprojekt och deras publikationer är 

generellt sett färre, om än mer omfattande, än de förras. 

Nästan samtliga kvinnor är vid ansökningstillfället docenter, 

biträdande/adjungerade professorer eller lektorer, medan ett fåtal också är 

professorer. Fler än hälften söker eller har tidigare sökt andra professurer 

och de flesta av dem har då blivit bedömda som professorskompetenta. Tolv 

kvinnor, och förmodligen fler såvitt går att bedöma, erbjuds samtidigt 

professurer vid andra universitet. 357 Sammantaget vittnar detta om en grupp 

mycket väl meriterade kvinnor där vissa karaktäristiska tids- och åldersförskjutningar 

kan iakttas i jämförelse med motsvarande sökandegrupper till 

ordinarie professurer. 358 

Gemensamma livsmönster för de fem 

De gemensamma nämnarna för de fem kvinnor som deltar i intervjuerna har 

ytterligare nyanser och jag ska kort gestalta dem här innan analysen tar 

356 

Utöver dessa har jag även använt en del presentationer av nytillsatta professurer som 

universiteten publicerar i samband med att professorer tillsätts. 

357 

I ett fall erhåller faktiskt en kvinna Thamprofessuren och erbjuds samtidigt ytterligare två 

andra professurer. 

358 

Det kan kopplas till de olika förutsättningar som föreligger för kvinnor och män när det 

gäller att meritera sig till akademiska tjänster. Kvinnor tenderar att vara äldre när de söker 

och/eller tillsätts på tjänster. Dessutom finner t. ex. Fürst, 1988, i sin studie av norska 

universitet och distriktshögskolor, att det är vanligare att äldre män går före yngre kvinnor än 

att äldre kvinnor går före yngre män vid tjänstetillsättningar (s. 103). Se Bondestam, 1999, s. 

25-28 om tid/ålder och hur det kan förstås som könsstrukturerande av det vetenskapliga fältet 

i stort och tjänstetillsättningsprocesser mer specifikt. 

127

vid. 359 Kvinnorna 360 är födda på 1940-talet i hem med två föräldrar som för 

flera av dem är betydelsefulla stödpersoner under den akademiska karriären. 

Föräldrarna är både akademiker och icke-akademiker, men samtliga kvinnor 

växer upp i en miljö med stora kulturella och/eller ekonomiska kapital. 361 De 

påbörjar universitetsstudier under 1960-talet, samtliga med motiveringen att 

‘det var självklart’, 362 och läser då ofta ett flertal ämnen innan de ‘bestämmer’ 

sig för sina respektive discipliner. 363 Gradvis påbörjar de sedan sina 

respektive avhandlingar under slutet av 1960- och början av 1970-talet och 

disputerar mellan 1972 och 1980. 

Kvinnorna har mycket goda förutsättningar, sett utifrån det vetenskapliga 

fältets normativa premisser, för sina fortsatta karriärer efter disputation. 

De erhåller kontinuerligt tjänster av olika slag eller beviljas projektmedel 

utan egentliga avbrott någon gång, även om några kvinnor vittnar om svårigheter 

som har att göra med brytningarna mellan det akademiska och det 

privata. 364 De har värdefulla mentorer i form av äldre män som fungerar som 

handledare under avhandlingstiden eller som forskningsledare under postdocs 

och den närmaste tiden efter disputationen. Nästan ingen av kvinnorna 

kan dra sig till minnes att andra kvinnor är mentorer eller betydelsefulla 

‘andra’, även om några av dem minns goda kvinnliga kollegor under studietiden 

eller avhandlingsperioden. 

359 Framställningen bygger på intervjuerna, och särskilt då den första delen av dem, där ett 

flertal bakgrundsfrågor ställs (se bilaga 1). Här använder jag också uppgifter från 

sakkunnigutlåtanden och intervjuer genomförda med några av kvinnorna i olika ‘tidskrifter’ 

(ospecificerade av anonymitetsskäl). 

360 Hädanefter använder jag ‘kvinnorna’ i betydelsen de fem aktuella Thamprofessorerna. När 

analysen börjar talar jag även om dem var för sig med kodnamn. Se vidare nedan. 

361 Kapitalbegreppen ska här förstås i enklaste bemärkelse, d.v.s. med goda (symboliska) 

förutsättningar att tillägna sig akademiskt språk och andra ‘företräden’ till det vetenskapliga 

fältet (kulturellt kapital i ett kulturellt fält som det vetenskapliga fältet står i direkt relation till) 

och/eller en god ekonomisk standard med möjligheter att investera i kulturellt kapital 

(ekonomiskt kapital som transformeras till kulturellt kapital). Se t. ex. Bourdieu, 1990, s. 124- 

133; Bourdieu & Passeron, 1977, s. 73-76. 

362 Deras motivering till självklarheten är dels att deras föräldrar uppmuntrade dem och att de 

från barnsben var intresserade av att läsa och lära, dels att det framstod som det enda vettiga 

alternativet till att slå sig ned och bilda familj i mer traditionell bemärkelse. 

363 Att de ‘bestämmer’ sig är deras egna beskrivningar av hur det gick till, men naturligtvis 

skulle det kunna förklaras på andra vis. Detta att de bestämmer sig är en retorik som 

återkommer när det gäller olika ‘valsituationer’ under den akademiska karriären. Ofta 

framställer de sig själva som aktivt handlande med kontroll över de betingelser som råder. 

Deras ämnen och fakultetstillhörigheter skrivs, som tidigare påpekats, inte ut av 

anonymitetsskäl, men givetvis är det betydelsefullt om det handlar om kvinnor inom t. ex. 

språkvetenskap eller mikrobiologi. Thamprofessurerna inrättades i ämnen där antalet kvinnor 

med högre tjänster var och fortfarande är litet (och där det fanns potentiella kvinnliga 

sökande), vilket innebär att de flesta av dem står att finna inom teknisk-naturvetenskapliga 

och medicinska fakulteten och inom dessa områden i ämnen som har karaktär av att vara 

tvärvetenskapliga och ‘tillämpade’. 

364 Se vidare nedan under rubriken ‘Giriga institutioner’. 

128

Samtliga gifter sig under slutet av 1970- och början av 1980-talet och 

alla utom en skaffar ett till fyra barn. Kvinnorna som får barn är, enligt egna 

utsagor, barnlediga ett par månader till högst ett år. 365 Deras respektive män 

är akademiker även de, i något fall inom samma ämne, och ofta med höga 

positioner i det vetenskapliga fältet. Några av kvinnorna vittnar om att de 

väljer att flytta med sina män till andra universitet, ibland också till 

universitet i andra länder vid ett par tillfällen, vilket påverkar deras karriärer 

så till vida att deras forskning bromsas upp på grund av svårigheter att 

erhålla tjänster. 366 

Giriga institutioner 

Anna, Clara, Disa och Eva, men inte Bodil, har direkta erfarenheter av livets 

två giriga institutioner, av kvinnors dubbla roller. 367 De skaffar barn under 

den tidsperiod då de förväntas skriva färdigt avhandlingen eller meritera sig 

för högre tjänster. Konflikten är naturligtvis inte kvinnornas utan är en 

konsekvens av det vetenskapliga fältets strukturering efter tid- och konkurrenskriterier 

som motsvarar traditionella livslinjer hos män utan ansvar för 

hem och familj. Att kvinnor mäter sig, liksom kvinnorna i intervjuerna gör 

gång på gång, och mäts av andra mot dessa kriterier undergräver deras 

livssammanhang. Samtidigt är det en faktiskt konflikt som kvinnorna både 

skuldbeläggs och tvingas ta ansvar för, genomleva, motsätta sig eller relatera 

till på andra sätt. Det kan i sig ge oväntade öppningar som annars lätt 

förbises. Värderingen utifrån dubbelheten gäller dessvärre även de kvinnor 

som inte har eller skaffar barn, då de i egenskap av kvinnor som kategori 

betecknar (den patriarkala) ‘misstanken’ om barn i föreställningen om dem 

och deras kroppar. 368 

Disa tar, om än i andra termer, själv upp de giriga institutionerna när 

vi diskuterar kvinnors möjligheter att göra akademisk karriär. Jag försöker, i 

365 Särskilt de kvinnor som verkar utanför Norden saknar tillgång till det svenska 

välfärdssystemets förmåner, vilket medför att de ‘stannar hemma’ längre eller att andra 

lösningar som dagmammor och dylikt erfordras. Ingen av dem uppger att deras respektive 

män tar barnledigt eller är betydelsefulla i övrigt i hemmen under barnens första år. 

366 Samtliga rubriker i den påföljande analysen korresponderar på ett eller annat sätt till den 

kritiska dubbelhet jag beskriver här ovan. Därav valet av huvudrubrik. 

367 Anna, Bodil, Clara, Disa och Eva är kodnamn för kvinnorna. Begreppet giriga institutioner 

har bland andra myntats av Acker, 1983, s. 192, och syftar på den traditionella konflikten 

mellan hem/familj och privatliv å ena sidan och (akademisk) karriär och offentligt liv å den 

andra som även brukar formuleras i termer av kvinnors dubbla roller. 

368 Tills vidare stannar den analytiska ramen kring giriga institutioner här, men dels finns det 

anledning att ifrågasätta separationen mellan kvinnor som kategori och det vetenskapliga 

fältet, vilken i princip kommer att bestå i själva analysen men luckras upp i det avslutande 

avsnittet, dels finns det en fara i att alltför starkt fokusera på konflikten då den tenderar att 

överdeterminera diskurser om kvinnor och akademin. Se vidare i Bondestam, 1999, s. 26ff, 

där jag utvecklar detta ytterligare något. 

129

det utdrag som återges nedan, summera Disas ståndpunkt i polemiska 

ordalag för att ‘tvinga’ fram andra aspekter av problematiken: 369 

Disa1/22 

1 I: fast ditt perspektiv är att det finns många kvinnor åh 

2 om vi bara hjälper dom så / kom [mer det- 

3 D: [nja::: men (x) det 

4 är nog inte så enkelt heller jag tror nog att / det som är / 

5 viktigt det är också vad kvinnor gör i trettioårsåldern 

6 och där finns ju fortfarande då att hem och barn = 

7 I: = mm = 

8 D: = tar mycket mera av / ofta / av kvinnors tid och energi åh 

9 (x) det här / och det är klart att för att det ska bli en 

369 Förklaringar till de tecken som används i intervjutexterna återfinns i transkriberingsmallen 

(bilaga 2). En av intervjuerna genomfördes på engelska, och en annan på knagglig svenska. 

Den första översätts, medan den andra korrigeras i de fall det behövs för att säkra 

anonymiteten. Analysen bygger på totalt 215 A4-sidor text, men endast en bråkdel av all 

textmassa kan återges här. Det aktualiserar ett dubbelt representativitetsproblem som ofta 

tydliggörs i samband med diskursanalyser (se t. ex. Parker och Burman, 1993, s. 156ff), 

särskilt av de (samhällsvetenskapliga) läsare som för första gången kommer i kontakt med 

diskursanalysen genom andras analyser. 

Å ena sidan är det svårt eller näst intill omöjligt enligt traditionella valideringskriterier att 

med fem intervjuer uttala sig om en helhet, att beskriva en diskurs. Men här är det inte aktuellt 

att föra in tanken om generaliserbarhet i form av urvals- och populationsretorik som så ofta 

utmärker kvantitativa, sociologiska och psykologiska metoder (och även metoder som går 

under täckmanteln ‘kvalitativa’). Min kontextualisering av diskursen, d.v.s. individ, klass och 

kön, kvinnor som olikhetens kategori, och därtill även den Bourdieu- och Minnich-inspirerade 

idén om misskännandet av relationen mellan kön och kunskap/meriter, är en del av det som 

hos läsaren kan skapa föreställningen om generaliserbarhet. Men egentligen är det den 

diskursanalytiska förförståelsen som är avgörande för att diskussionen om generaliserbarhet 

ska implodera i själva idén om generaliserbarhet i sig. Diskurser står i relation till trögrörliga 

diskursiva ordningar, det finns så att säga en uppsättning möjliga ordningar som agenter 

förhåller sig till, använder, omformulerar etc., och analysen syftar till att bestämma hur 

agenter utifrån sina lingvistiska resurser formerar diskurser och relationer till andra diskurser 

(intertextualitet). Generaliserbarhetsproblemet är därmed snarare ett problem som rör graden 

och formen av teoretisk förförståelse och hur den motiveras (se Fairclough, 1989, s. 152-155). 

Å andra sidan är det ett i det närmaste olösligt problem exakt hur mycket av en text i en 

diskurs som ska återges i en diskursanalys. Vad är ett ‘representativt’ texturval? Och 

‘representativt’ i förhållande till vad? Läsaren bör rimligen få en chans att ‘känna’ talaren och 

‘höra’ rösten, vilket gör att utdragen kan vara lite längre (än vad?). Samtidigt ska läsningen 

vara värdefull och givande och de centrala analytiska poängerna förmedlas kort och kärnfullt 

(om än med möjligheter till att se såväl motsägelser som sammanhang), varför textavsnitten 

kan vara lite kortare (än vad?). Hur många exempel på varje retorisk poäng, varje 

argumentativ linje, varje tema i diskursen bör ges och vad menas då med exempel? 

Diskursanalyser bygger på att återge det gemensamma för diskurser, oavsett mängden text, 

samt att hela tiden pröva det gemensamma mot de motsägelser som kontinuerligt florerar i 

diskurser. Detta strukturerar min framställning, d.v.s. avvägningar utifrån dessa funderingar 

med lite olika konsekvenser. En bestämd ‘referenspunkt’ för representativitetsproblemen är 

inte rimligt att avge eller ens önskvärt eftersom det alltid är och kommer att vara öppet för 

förhandling (och kritik). 

130

10 jämlik / eller för att dom ska ha samma utgångspunkt för 

11 högre tjänster så får man / så måste man ju jobba för det 

12 och då måste man också ha / både tiden och intresset / i 

13 [trettio 

14 I: [mhm 

15 D: årsåldern ska vi säga att / att under // ja under den tiden 

16 av perioden / öh av sitt liv att (x) det där- koncentrerar sig 

17 på arbete och det är många som väljer att inte göra det 

18 och kanske då fler kvinnor som väljer att inte göra det /// 

19 åh då- så länge det är så / så kommer det också att finnas 

20 färre kvinnor på högre tjänster / det tror jag = 

21 I: = ja just det = 

22 D: = ja = 

Disa för själv in diskussionen på ‘vad kvinnor gör i trettioårsåldern’ och 

‘hem och barn’ (5-6) 370 som ett sätt att påpeka att det finns fler problem med 

att uppnå jämställdhet än de vi diskuterar strax före. 371 Hur kvinnor ska 

370 Siffror inom parentes i texten refererar till det aktuella textavsnittet. Referenser till andra 

textavsnitt som citeras sker med angivande av kod och rad (ex. Disa 1/22, rad 3). 

371 Att markera den ålderskategori kvinnor tillhör (‘trettioårsåldern’ – 5, 13-15) och ställa den 

i kontrast till (‘fortfarande då’ – 6) hem och barn aktualiserar det system av tidsklyftor som 

strukturerar det vetenskapliga fältet. Särskilt viktigt är att notera hur ‘kronobiologisk’ ålder är 

en för-givet-tagen storhet, en normativ måttstock med essentialiserande anspråk på tid i de 

kroppar som rör sig inom fältet, vilket skapar ‘ett universum utan överraskningar’ som ger ‘de 

unga en självsäkerhet som (eftersom den är på samma nivå som de erbjudna säkerheterna) 

förutsätter tålamod, ett erkännande av klyftan, alltså de gamlas trygghet’ (Bourdieu, 1996, s. 

182, kurs. i orig.). Graden av självsäkerhet står i direkt överensstämmelse med den antagna 

förmågan, eller det Disa kallar ‘tiden och intresset’ (12), som kanske kan sammanfattas i det 

flertydiga kännetecknet för akademiska karriärer: förväntan. Anna är den som oftast 

diskuterar tid i intervjuerna (lägg märke till pausen på rad 10): 

Anna1/13 

1 A:= ((högt)) ja jag tycker det svåraste egentligen att (x) ((tystare)) 

2 kombinera familj / och (x) / det här / j- det här jobbet som man 

3 måste prestera [för att / 

4 I: [mm 

5 A: för att få / samma nivå jag menar där är = 

6 I: = mm = 

7 A: = och jag- / nästan olösligt problem = 

8 I: = mm / 

9 A: öhm // men samtidigt är det (x) också att just att (x) kvinnor 

10 beter sig på ett annat sätt och dom har en annan (4.0) tidtabell i 

11 sitt liv / 

12 I: ja just det = 

13 A: = tidsschema i sitt liv / det gör (x) saker faktiskt svårare / 

När Anna hänför tid till kvinnor som olikhetens kategori, och därmed erkänner tid som 

schema och tidtabell i kvinnors liv, misskänner hon den strukturerande tidsordningen som 

131

hantera konflikten förstås, efter en rad försök, utifrån måttstocken ‘samma 

utgångspunkt för högre tjänster’ (10-11): kvinnor ‘måste jobba för det’ (11), 

ha ‘både tiden och intresset’ (12), och ‘koncentrera sig på arbete’(16-17). 

Disa hävdar att det är ‘många som väljer att inte’ koncentrera sig på arbetet 

(17), och ‘kanske fler kvinnor som väljer att inte göra det’ (18), vilket får 

som konsekvens att det blir ‘färre kvinnor på högre tjänster’ (20). 

‘Måttstocken’ stammar direkt från den liberaldemokratiska diskursiva 

ordningen liksom det ideologiska sunda förnuftet om dem som definierar 

måttstocken i sig: samma utgångspunkter för kategorin kvinnor, men samma 

som vad? En kategori, om än outtalad, bestående av dem som inte antas 

delta, och i praktiken långt mer sällan än kvinnor gör det, i de giriga 

institutionernas spel – män och deras normativa status. Disas utsaga är inte 

ett lika påtagligt misskännande av relationen mellan kön och kunskap/ 

meriter som flertalet akademiska män gör i mediadiskursen. Snarare är det 

ett pragmatiskt resonerande, med givna komponenter (som i och för sig 

bygger på misskännandet), som leder fram till en slags oundviklighet – 

kvinnor kommer aldrig att lyckas så länge hem och barn finns med i 

bilden. 372 Disa förlägger därmed konflikten mellan de giriga institutionerna i 

kategorin kvinnor. 

Clara för även hon in samtalet på kvinnors dubbla roller och särskilt 

då personliga erfarenheter som väcker en frustration över det vetenskapliga 

fältets premisser: 

Clara1/18 

1 I: mm // men öh / allmänt vad (x) är viktigast för kvinnor 

2 vid universitetet idag? eller snarare / vad är svårast / med 

präglar det vetenskapliga fältet och, närmare bestämt, själva (föreställningen om) 

vetenskaplighet som beroende av distinktion och utvaldhet i hierarkisk (med tiden tilltagande) 

och symbolisk bemärkelse. 

372 Här kan det kanske vara på sin plats att beskriva lite av den diskursanalytiska ‘metod’ jag 

använder i analysen av intervjuerna. Jag utgår från ett antal olika frågor till texten som är väl 

etablerade verktyg i diskursanalytisk forskning. Tre specifika frågor ledsagar läsningen: 

när/var uppträder (inte) argument i diskursen?; hur är argumenten konstruerade?; varför 

används (inte) argument och vilka funktioner fyller argumenten i diskursen? Mer specifikt 

skapar frågan om varför argument (inte) förekommer att variationer och motsägelser kan 

‘framträda’ i diskursen, motsägelser som ofta är avgörande brytpunkter där agenterna av en 

eller annan anledning frångår det diskursivt gemensamma. 

Vidare ställer jag även mer konkreta frågor som: fungerar utsagor deskriptivt, förklarande, 

försvarande, utvärderande eller osynliggörande?; hur fördelas ansvar och skuld i diskursen?; 

vilka kategoriseringar, generaliseringar, polariseringar och partikulariseringar används och 

vilka konsekvenser får de (särskilt i de fall kategorin kvinnor står på spel)?; vem/vilka åsyftas 

med personliga pronomen (jag, vi, ni, oss, de, men även personifieringar och anspelningar på 

den kategori det omtalade subjektet tillskrivs - kvinnor, professorer, doktorander, politiker 

etc.)?; hur bemöts mina frågor, påståenden, beskrivningar m.m. och vilken funktion i övrigt 

fyller jag i diskursen (styrande, introducerande av begrepp, undfallande, bekräftande, 

ifrågasättande, avbrytande m.m.)? 

132

3 att vara kvinna vid universitetet idag tror du? /// går det 

4 att sätta fingret på ? /// 

5 C: ja / det (x) finns en väldigt svår grej där jag märker att jag 

6 själv liksom också är lite dubbel och det är ju det här med 

7 hur lång tid det ska ta att doktorera / 

8 I: mhm / 

9 C: därför att / det gå:::r nästan inte att doktorera på fyra år 

10 om (x) man har barn och är kvinna alltså / med det / men 

11 det tar ju ändå en väldig tid därför att det tog tid att föda 

12 barn och vara hemma hos dom medan dom är små / och 

13 man kan inte ignorera det sen heller därför att man har ju 

14 det där hela tiden = 

15 I: = mm = 

16 C: = man är hela tiden- och man / måste liksom // man kan 

17 inte bara lämna bort den biten / så att / det är väl // det 

18 svåra 

Inledningsvis ställer jag en fråga om vad hon uppfattar är svårast med att 

vara kvinna i akademin (1-4). 373 Frågan i sig ger upphov till lite längre 

pauser (3 och 4), vilket kanske talar för att ämnet är relevant och samtidigt 

komplext. Det stöds bland annat av hennes inledande fras: ‘en väldigt svår 

grej’ (5) och att hon själv anser sig vara ‘lite dubbel’ (6). Ansatsen leder 

fram till tiden det tar att doktorera (7), 374 men det är bara en del av det som 

strukturerar utsagan: det går ‘nästan inte att doktorera på fyra år’ (9) om 

373 Denna fråga har jag ställt på i princip samma vis till samtliga kvinnor och de svarar alla, på 

ett eller annat sätt, att det är konflikten mellan de giriga institutionerna som är påtagligast. 

Visserligen kan det vara en konsekvens av att diskussionen många gånger strax innan handlar 

om deras personliga erfarenheter av att göra akademisk karriär och samtidigt bilda familj. 

Men sättet de resonerar sig fram till konflikten mellan de giriga institutionerna, genom att 

först efter ett par inledande ansatser och därefter med till största delen ‘egna’ ord (i 

bemärkelsen obrukade under intervjun) formulera konflikten, talar för att det är utsagor som 

dominerar de lingvistiska resurser kvinnorna agerar utifrån. 

Det leder, i sin tur, till frågan om hur lingvistiska relationer alltid är relationer där 

symboliskt våld utövas (Bourdieu & Wacquant, 1992, s. 142). Mitt sätt att ställa frågan, som 

särskiljer kvinnor som kategori från universiteten (och vetenskapligheten), anspelar på en 

övergripande jämställdhetspolitisk diskurs som misskänner relationen dem emellan och inte 

tar i beaktande att den är ‘investerad’ med makt, där kön är underordnat vetenskaplighet, 

meritokrati, och den normativa manlighet som impliceras i linje med ‘rotproblemet’. Min 

fråga dikterar till stor del villkoren för det misskännande som jag här belastar Clara med, 

vilket bara visar på hur väl det ideologiska sunda förnuftet fungerar i diskurser om kön och 

akademin. Och misskännandet av relationen mellan kön och kunskap/meriter, som tycks vara 

den synligaste formen av misskännande just därför att den är helt och hållet osynlig (s. 171- 

172), är ett tydligt tecken på att symboliskt våld utövas precis så mycket som det inte erkänns 

som våld (s. 148). 

374 Jfr. Disa1/22, rad 5-6. 

133

‘man har barn och är kvinna’ (10). 375 Argumentationen kopplas sedan till 

personliga erfarenheter (11-12) för att slutligen peka på en tidsmässig 

konsekvens: ‘man kan inte ignorera det sen heller’, ‘man har det ju där hela 

tiden’(13-14), ‘hela tiden’ (16). 376 

Clara formulerar sålunda konflikten mellan de giriga institutionerna i 

linje med Disa här ovan men med större betoning på tid. Därefter gör hon 

dessutom ett utspel som sticker ut ur diskursen i övrigt. Clara antyder att 

kvinnor och akademin inte hör samman, att det vetenskapliga fältet och 

kvinnors livslinjer är varandras motsatser: 

Clara2/21 

1 C: jag tycker egentligen man borde se det här mer ur (x) ett 

2 livsperspek [tiv / 

3 I: [mm 

4 C: åh att i (x) ljuset av alltså behovet av personlig utveckling 

5 och så det är ju jätte / intressant och roligt att doktorera 

6 och då / borde det få ta lite mer tid / problemet är ju då att 

7 det blir ju dyrt om folk ska ha doktorandtjänster så där 

8 tycker jag kanske att // att det också har blivit lite för 

9 höga krav // på att alla ska ha doktorandtjänster man 

10 kanske kan ha andra sätt att finansiera att man kan ha 

11 delvisa doktorandtjänster eller man kan på något sätt få 

12 kombinera på ett mera / mer pragmatiskt och flexibelt sätt 

13 som kan passa det behövs (x) väldigt många fler modeller 

14 [tror jag för att // 

15 I: [mm / mm 

16 C: oftast så känner liksom en kvinna inte alls igen sig i hur 

17 en annan har löst- utan liksom måste tänka ut hur vill jag 

18 göra det här åh / det här året kanske jag kan göra si och 

19 sen nästa vår / då kommer jag att kunna lägga så mycket 

20 tid / 

21 I: mm = 

Febrilt letar Clara efter förklaringar och alternativa utvägar till de giriga 

institutionernas tvingande karaktär. Samtidigt förmår hon på sätt och vis 

genomskåda den korrektiva ansats som det vetenskapliga, eller i en mening 

375 Tillägget ‘och är kvinna’, och inte bara att ha barn, medför en könskritisk poäng. Att vara 

kvinna med barn gör det nästan omöjligt att doktorera, medan att ha barn (och indirekt inte 

med nödvändighet vara kvinna) blir en outtalad och mindre krävande möjlighet som ger 

kontrastverkan till argumentet. Jfr. även med att det inte går att ‘lämna bort den biten’ (17), 

vilket förstärker den argumentativa linjen. 

376 Kursiveringarna markerar det kommande, framtiden (‘sen’) och den ständiga, rumsliga 

närvaron (‘hela tiden’). 

134

politiska, fältet inför – doktorandtjänster som ett definitivt krav på att få 

genomgå forskarutbildning. ‘Livsperspektiv’ (2) och ‘en kvinna’ (16) 

anspelar på ett annat synsätt, ett erfarenhetsperspektiv med anspråk på att 

giltigförklara kvinnors livssammanhang i diskursen. 377 Samtidigt står det i 

relation till det vetenskapliga fältets lösningar (7-10) och till tidsordningen 

(6 och 20) utan att riktigt lyckas överskrida den senare (‘delvisa doktorandtjänster’ 

- 11; ‘fler modeller’ - 13). När en kvinna inte känner igen sig alls i 

hur en ‘annan har löst’ det hela (16-17), blir det uppenbart att utsagan 

antyder ett kritiskt ifrågasättande av en traditionell karriärväg. 

Steget till öppen kritik tas dock inte av vare sig Clara eller någon 

annan av agenterna i diskursen. 378 Alltjämt finns en homogenitet kring att 

föra in samtalen på kvinnors dubbla roller, på deras konflikt mellan giriga 

institutioner, utan att sedan, mer än i undantagsfall, försöka undkomma de 

negativa konsekvenser som följer därav. Med negativa menas då att kvinnor 

som olikhetens kategori förblir en intakt storhet som aktualiserar olikhetens 

paradox och förlägger ansvaret för, och i vidare mening även skulden till, att 

det vetenskapliga fältet och kvinnors livssammanhang uppfattas som varandras 

motsatser. 

(Dis)positioner och diskriminering 

En annan kritisk dubbelhet i diskursen blir tydlig när kvinnornas (dis)positioner 

sätts i relation till deras erfarenheter av diskriminering och sexuella 

trakasserier. I de textavsnitt som diskuteras i det föregående används ibland 

‘kvinna’ och ‘kvinnor’ som liktydigt med den egna situationen. Men som i 

Claras fall tidigare 379 och andra tydliga undantag förekommer även direkta 

377 

Ord som ‘pragmatiskt’ och ‘flexibelt’ (12) är retoriska komponenter som i princip strävar i 

samma riktning. 

378 

Denna kritiska dubbelhet, som å ena sidan markerar ut problemområden och kvalitativa 

könskritiska skillnader, men å den andra aldrig riktigt tippar över i ett ifrågasättande av 

strukturerande normer och könstyngda processer inom akademin, går igen i samtliga teman 

som diskursen rör sig kring. En anledning till den ambivalenta dubbelheten kan ha att göra 

med vad bland andra Aisenberg och Harrington, 1988, kap. 3, diskuterar i termer av att 

kvinnors inträde i det vetenskapliga fältet innebär början på en konfrontation med krav på att 

överta institutionellt legitimerad makt som samtidigt är den makt som sätter upp barriärer, 

diskriminerar och utestänger dem och förvanskar kraven på alternativa livssammanhang. Ett 

gradvis övertagande av den ‘legitima’ makten, i takt med att kvinnor initieras och 

konsekreras, sker då parallellt med konfliktladdade motsägelser som bottnar i en diskrepans 

mellan förväntade möjligheter, å ena sidan, och faktisk förväntan och frustration å den andra, 

mellan krav om ideologiskt självskriven (eg. liberaldemokratisk) likställighet och frånvaro av 

faktisk, upplevd likställighet (Jfr. Morley, 1994, s. 202ff). Att det går att skönja spår av 

dubbelheten i den diskurs som här analyseras talar för att en (dis)position inom fältet aldrig är 

legitim om agenten ifråga tillhör och definieras utifrån föreställningar om kategorin kvinnor. 

Kvinnornas utsagor är en ständig rörelse till stora delar inom, men ibland även balanserande 

på, gränserna för olikhetens paradox. 

379 

Se Clara1/18, rad 11-12. 

135

uttalanden om kvinnorna själva i första person, särskilt då de ‘bryter sig ur’ 

den retorik som följer av att de talar genom sina av det vetenskapliga fältet 

legitimerade (dis)positioner. 

Jag konfronterar bland annat Eva med att det hon säger även gäller 

henne själv, särskilt i fråga om misskännandet av relationen mellan kön och 

kunskap/meriter – att kvinnor måste vara dubbelt så bra som män för att 

lyckas i det vetenskapliga fältet: 380 

Eva1/26 

1 I: ja / tror du att det gäller lite mer generellt även ifall det 

2 finns undantag? eller är det / speciellt för vissa ämnen 

3 tror du? eller är det / 

4 E: ne:::j jag tror att det är- det gäller nog ofta generellt jag 

5 tror att [det 

6 I: [mm 

7 E: finns en syn åh ja- och ibland så gör jag mig själv / alltså 

8 skyldig till / till den här / den här dåliga jämförelsen va / 

9 när [det gäller kvinnor 

10 I: [hur då? hur då? / med-? = 

11 E: = jaa att man / att man tittar på (x) ett annat sätt på 

12 kvinnor va det [(x) 

13 I: [alltså att du själv gör [det? / jaha / ja 

14 E: [jaa / till och med 

15 att jag själv gör det / och då slår jag mig naturligtvis på 

16 fingrarna direkt åh [(x) 

17 I: [ja 

18 E: ändrar på det va [men / 

19 I: [mm 

20 E: jag tror att det finns så djupt rotat i samhället va = 

21 I: = mm / 

22 E: att / är man kvinna så ska man vara så himla bra / åh 

23 allt man säger måste vara underbyggt till (x) hundrafem 

24 procent va = 

25 I: = mm / 

26 E: jag tror att det är så / 

380 I Evas fall är detta aktuellt eftersom hon vid upprepade tillfällen beskriver Wennerås och 

Wolds, 1995b, studie där detta påtalas (genom att peka på artikeln, som hon kopierat, på 

bordet framför oss). Retoriken märks även i mediadiskursen där liknande referenser till 

Wennerås och Wold görs både direkt och mer ospecifikt, vilket tyder på att ‘tankefiguren’ 

delvis etablerat sig som en tillgänglig komponent i flertalet agenters lingvistiska resurser. 

136

Här följer jag upp Evas självkritik (13) och hon bekräftar (14-15). Efter en 

förstärkt utsaga i de nästföljande passagerna (15-16 och 18) inträder sedan 

en subtil strategi, ett förläggande utanför den personliga sfären, utanför den 

sfär där det går att avkräva ‘individuellt’ ansvar för handlingarna – ‘jag tror 

att det finns så djupt rotat i samhället’ (20) – som är symptomatisk för den 

här sortens brytpunkter i diskurser där personligt ansvar står på spel. 381 

Men skillnaden mot hur akademiska män vanligtvis förlägger ansvaret 

utanför sig själva, och vanligtvis också utanför det vetenskapliga fältet, är att 

kvinnorna hela tiden tvingas ‘utforska sin egen marginalitet utifrån en 

legitim position’, 382 vilket gör, även om självkritiken aldrig riktigt får ‘fäste’ 

i diskursen, att kritiska invändningar mot den egna (dis)positionen hela tiden 

införs. Det är inte minst tydligt när kvinnorna talar om kvinnors situationer 

och därmed, oundvikligen, om (delar) av sina egna (dis)positioner, erfarenheter 

m.m. 383 Direkt efter avfärdandet återvänder Eva till att en kvinna 

381 I Bondestam, 1997b, s. 83, utspelar sig följande i den diskurs som analyseras: jag 

ifrågasätter ‘Jens’ tanke om att det måste vara kvinnor närvarande i diskussioner om 

jämställdhet för att ‘annars är det inte relevant’. Jens slingrar sig ett par gånger när jag 

uttryckligen kritiserar honom och efter en liten stund hittar han en ‘utväg’ ur problematiken 

som är tydligt retorisk: 

J: (x) det är ingen ursäkt = 

I: = nej [nej / inte alls 

J: [för att inte föra diskussionen men = 

I: = nej = 

J: = men det blir enklare och naturligare 

Samtidigt som det inte är en ursäkt för att inte föra diskussionen, blir det ändå ‘enklare’ och 

‘naturligare’, menar Jens. Motsägelsen, som delvis frammanas av mina ivriga medhåll, 

avslöjar det uppenbart retoriska i det här exemplet. Den argumentativa strategi Eva ger prov 

på, liksom en del av de andra kvinnorna, uppträder endast mycket sällan i intervjuerna med 

männen, d.v.s. att efter att ha förlagt problemet utanför ‘sig själv’ genast återvända till det 

kritiska med den egna (dis)positionen. 

382 Moi, 1996, s. 97. 

383 Därmed inte sagt att kvinnor som talar om ‘kvinnor’ alltid eller ens oftast relaterar till sina 

egna (dis)positioner/erfarenheter. Även om det denna gång, som nästa mening konstaterar, 

tycks vara fallet. Att som kvinna i det vetenskapliga fältet tala om kvinnor och kvinnlighet är 

dessutom alltid en annan sak än när män i motsvarande situation definierar kvinna och 

kvinnlighet – dels då ett potentiellt maktutövande hela tiden riskerar att få eller, kort och gott, 

får konsekvenser långt utanför den egna utsagan, d.v.s. som en del i ett intertextuellt nät av 

tolkningar av tecknet kvinna som följer kvinnor i fotspåren och klär deras kroppar, dels, som 

en konsekvens av detta, då en kvinna intar ‘rollen som den stränga härskaren över den 

kvinnliga sanningen’ (Ibid., s. 87) innebär det samtidigt att hennes utsagor, vare sig det är 

meningen eller ej, riskerar att återvända i form av negativa tolkningar gjorda inom ramen för 

en patriarkal diskursiv ordning som hela tiden strukturerar det intertextuella nätet. Ett 

användande av ‘kvinna’ eller ‘kvinnliga’ av kvinnor i diskursen är vidare inte detsamma som 

ett universialiserande av ‘män’ eller ‘det manliga’, eftersom könsbeteckningarna ageras i en 

språklig kontext med kopplingar till ideologier och materiella förhållanden som implicerar att 

beteckningarna genererar olika grader av status, makt, tolkningsföreträde och normativitet 

(Ibid., s. 97). Därmed förutsätts också att en diskursiv ‘öppning’ har större möjlighet att 

uppstå med kvinnors röster än med mäns. Se vidare nedan. 

137

‘måste vara så himla bra’ (22) och för sedan in sig själv, i betydelsen en 

representant för kategorin kvinnor, när hon hävdar att ‘allt man säger måste 

vara underbyggt till hundrafem procent’ (23-24). 

Bodil är den av kvinnorna som avviker från den argumentativa strategi 

som återges i det föregående. Hennes sätt att resonera kring den akademiska 

hierarkin och sin egen (dis)position tycks vara helt och hållet inordnad under 

de normativa antaganden som strukturerar det vetenskapliga fältet i stort: 

Bodi1/21 

1 I: men är kvinnor jämställda? / det är det som är frågan / 

2 B: jag tror att det beror på också- vid universitetet är det inte 

3 så generellt sett = 

4 I: = ((tyst)) generellt / nej okej / öhm // vad [är- 

5 B: [men jag tror 

6 om (x) de är professorer / då / är allting okej tror jag / 

7 I: för att de har en titel? / eller? / 

8 B: ja / ja [öh::: 

9 I: [mhm 

10 B: (x) kanske inte just en titel men / öhm det är ändå erkänt 

11 som öhm / öh / (x) den högsta nivån av (x) karriären och 

12 det gör att det är accepterat / 

13 I: mhm / 

14 B: men upp till- särskilt under studentåren eller::: th- öhm 

15 forskarstudierna eller öhm post-doc studier / öhm = 

16 I: = mhm = 

17 B: = är det svårare = 

18 I: = så ju högre / du kommer / 

19 B: ja = 

20 I: = desto / desto mer jämställt blir det / eller? = 

21 B: = öh::: det verkar så tycker jag 

En abstrakt jämställdhet (1), som i sin tur kan vara fylld med något specifikt 

men outtalat i Bodils utsaga, blir bara bättre och bättre ju högre upp kvinnor 

kommer (14-21). Professorsnivån (6 och 11) är det som, snarare än själva 

titeln (10), garanterar minimala jämställdhetsproblem utan annan argumentation 

än ‘den högsta nivån’ (11) som accepterad (12). Varför det föder en 

acceptans förblir outsagt och därmed avstår Bodil från möjligheten att föra 

en kritisk diskussion vidare. 

Samtidigt är det här ett undantag 384 som dessutom framstår som 

mindre relevant när en analys görs av hur kvinnorna bemöter frågor om de 

384 Åtminstone ett undantag när det gäller utsagor som kan kopplas till hur de förhåller sig till 

sina respektive (dis)positioner. Men det finns nästan ingenting som tyder på att kvinnorna, 

138

har utsatts för diskriminering eller sexuella trakasserier någon gång. Själva 

termerna i sig, oavsett förekomsten av det ena eller det andra, ger upphov till 

en kritisk värdering av den egna (dis)positionen. De tillgriper i princip 

samma retoriska figurer, där några konstaterar uttalat att så varit fallet medan 

andra klär det i könsneutrala termer och avdramatiserar den diskursiva 

situationen så långt som möjligt, och jag låter Disa beskriva hur det senare 

kan gå till: 

Disa2/23 

1 I: men // skulle du säga att du har utsatts någon gång för 

2 någon form av diskriminering för att du är kvinna? / eller 

3 för sexuella trakasserier = 

4 D: = aldrig sexuella trakasserier = 

5 I: = nej = 

6 D: = nej aldrig åh (x) det här åh inte heller diskriminering 

7 kan- det kan jag inte säga men det har funnits situationer 

8 när jag inte har fått tjänster / när jag har sökt dom och jag 

9 har svurit men / men = 

10 I: = mm = 

11 D: (ha ha) ((skrattande)) att det skulle ha varit för att jag var 

12 kvinna (ha ha) det kan jag inte = 

13 I: = nej = 

14 D: = det kan jag liksom inte säga = 

15 I: = nej = 

16 D: = och tror jag inte heller utan / utan det där- ibland har 

17 m- jag menar inte får ju alla killar heller allt vad dom vill 

18 så att (ha [ha) / 

19 I: [nej / nej 

20 D: ibland har man tur och ibland har man mindre tur men 

21 jag har väl nog haft tur det får jag säga [som 

22 I [mm 

23 D: (x) det här- att det har gått bra = 

Disa inleder med ett direkt avfärdande av sexuella trakasserier (4) och på sätt 

och vis även av diskriminering (‘åh inte heller diskriminering’ - 6). Men 

direkt därefter kommer en omsvängning (‘kan jag inte säga men’ - 7) där jag 

får veta att hon inte har erhållit förväntade tjänster och uppenbarligen blivit 

arg (9). Men att koppla det till att hon är kvinna undviks (11-12) 385 och 

liksom Bodil gör i detta exempel, undviker att misskänna relationen mellan kön och 

kunskap/meriter. Se vidare nedan. 

385 Det är inte bara Disa som hanterar den här frågan med mycket skratt, utan det gäller 

samtliga kvinnor. Mitt sätt att ställa frågan är direkt och en aning plumpt och utan tvivel 

139

dessutom infogas en retorisk polarisering som förekommer i samtliga 

intervjuer i lite olika sammanhang – killar får inte heller ‘vad dom vill’ 

(17). 386 Det får diskriminering att framstå som i en mening ‘ovidkommande’, 

som ett utslag av ett system som åtminstone fungerar (tillräckligt) bra, och 

särskilt då i samklang med inflikandet av tur (20-21) som fullbordar 

avdramatiserandet (23). Disa kan inte säga att det har skett (12 och 14), inte 

heller att hon tror det (16). Oavsett förekomsten av sexuella trakasserier eller 

diskriminering, om vilket jag egentligen aldrig kan veta något säkert (och det 

är heller inte relevant i det här sammanhanget), krävs en markant diskursiv 

ansträngning för att undvika ämnet eller ett erkännande. 387 

kommer det som en överraskning i diskursen i övrigt där jag inte explicit formulerar frågor 

om personliga, negativa upplevelser. 

386 

Det får den diskursiva situationen att framstå som ‘rättvis’ i bemärkelsen utan könskritiska 

aspekter. 

387 

Här är det viktigt att poängtera att jag inte har för avsikt att genom analysen bestämma om 

sexuella trakasserier eller diskriminering av något slag präglat eller präglar kvinnornas 

akademiska och/eller personliga liv. Det är inte möjligt att fastställa av flera skäl: 

intervjukontexten, perspektiv på vad sexuella trakasserier och diskriminering är, ideologiska 

investeringar i diskursen, min roll som intervjuare, och andra faktorer gör det hela till en 

vansklig, för att inte säga omöjlig, uppgift. 

Däremot, och det är poängen, utgår jag från att språkanvändningen i diskursen hela tiden 

fyller funktioner, att språket formeras av talhandlingar, av aktiva och betydelsebärande utspel. 

Ingenting sägs som inte har en ‘avsikt’ (i betydelsen även utom agentens kontroll eller 

‘medvetna’ agerande) och fyller funktioner. Genom analysen av textavsnittet med Disa 

framgår att en rad olika mekanismer är verksamma som aktivt avdramatiserar frågan om 

sexuella trakasserier och diskriminering, vilket talar starkt för att det är en fråga som kräver 

en diskursiv ansträngning. Av det sluter jag mig till att det är mer på spel än att bara svara ja 

eller nej. En komponent är med all sannolikhet viljan att framstå som rättfärdig i enlighet med 

det vetenskapliga fältets anspråk på likhet inför dess normer, och i vidare bemärkelse också i 

enlighet med generella normer för anständighet, lycka, självbild etc. Att, med andra ord, visa 

upp en bild av att inte vara utsatt för något som inte stämmer överens med den (dis)position 

agenten talar genom. Detta är det intressanta i analysen – att den diskursiva ansträngningen i 

sig betyder att problemet med sexuella trakasserier och diskriminering är mycket relevant, 

oavsett om kvinnorna själva anser sig ha varit eller inte varit ‘direkt’ utsatta för något dylikt 

(och ‘direkt’, till skillnad från ‘indirekt’, blir till slut svårt att hålla isär). 

Samtidigt, vilket är en viktig aspekt, kan inflikas att eftersom ‘kvinnor blir objektivt 

marginaliserade i ett patriarkalt samhälle, måste en kvinna alltid rättfärdiga sin närvaro i mäns 

sällskap’ (Moi, 1996, s. 102, kurs. i orig.), vilket kan vara en betydelsefull förklaring till den 

diskursiva ansträngning som görs. Moi berör därmed en central tankegång i Bourdieus 

språkteoretiska utgångspunkter som dels innebär en kritik av lingvistikens strukturalism för 

dess språkfilosofiska ‘instängdhet’ (språket finns inte i första hand för att lingvistiker ska 

kunna göra grammatiska analyser, utan som ett medel för diskursiv kommunikation), dels av 

etnometodologiskt inspirerade diskursteorier som bortser från att det intressanta inte är den 

som talar utan det som talar genom den som talar (d.v.s. genom de (dis)positioner agenten 

talar – eller som Bourdieu, 1990, s. 291, not 6, formulerar kritiken av etnometodologiska 

språkanspråk: ‘it has to be pointed out that ‘interpersonal’ relations are only apparently 

person-to-person relations and that the truth of the interaction never lies entirely in the 

interaction’). De diskursiva ansträngningarna från kvinnornas sida skulle förmodligen ta sig 

andra uttryck, eller inte behövas överhuvudtaget, i en annan kontext. 

140

Clara använder den andra strategin (det uttalade erkännandet) i bemötandet 

av frågan om sexuella trakasserier och diskriminering. Hon inleder 

med ett avfärdande för att gradvis komma fram till att det har förekommit en 

mer dold form av diskriminering: 

Clara3/23 

1 I: öh / har du utsatts för någon form av diskriminering eller 

2 sexuella trakasserier för att du är kvinna? / 

3 C: jag tror inte att jag har utsatts för sexuella trakasserier i 

4 alla fall möjligtvis något marginellt men det öh / det tror 

5 jag inte men (x) alltså diskriminering är- det är ett väldigt 

6 svårt be [grepp 

7 I: [ja 

8 C: va för att / jag anser att det förekommer en hel del sånt 

9 som är lite fördolt va genom att man liksom inte alltid 

10 syns på det sättet som man / öh skulle vilja eller att det 

11 liksom / nej det är svårt att säga va för / ibland har vi tagit 

12 upp sådana frågor här åh / egentligen / så har ju jag haft 

13 det väldigt / bra här // (hh hh) men på något sätt så /// så 

14 är det ibland som att öh / man får en liten svag känsla av 

15 att dom liksom glömmer bort / 

16 I: att [du inte syns eller hörs- 

17 C: [det som / ja precis va / det (x) kan vara så i vissa = 

18 I: = ja = 

19 C: = men då är väl jag i min personlighet så att jag / försöker 

20 prata högre istället så att (ha ha) försöker (ha [ha) 

21 I: [motarbeta / 

22 C: ja / jag gör det / jag blir ju arg = 

23 I: = ja / 

Det initiala förnekandet (3-5) följs upp med en ‘begreppslig’ invändning (6) 

och sedan införs en rad olika metaforer för diskriminering: som ‘fördolt’, att 

hon ‘inte alltid syns’ (9-10) och att dom 388 ‘glömmer bort’ henne (15), en 

metaforik som återkommer i lite olika skepnader i diskursen i övrigt. 389 

388 

Här används framför allt inget könsspecifikt pronomen, vilket förstärker bilden av en 

diskursiv ansträngning. 

389 

Anna talar om att ‘man inte riktigt vet’, om att ‘inte synas riktigt’ och att ‘glömmas bort 

ibland’, Eva är mer konsekvent med metaforen ‘det subtila’, medan Bodil använder sig av 

‘psykologiska svårigheter’ som jag till slut frågar om en definition på och hon förlägger dem 

till de unga åren när samhälleliga normer tvingar på flickor underordnade roller (‘sitta tyst’, 

‘inte avbryta’) eller olika förväntade och begränsande sociala positioneringar (gifta sig och 

bilda familj). 

141

Metaforerna fungerar avdramatiserande för det många gånger diskursivt 

otänkbara med olika former av kränkande särbehandling. 390 Liksom för 

Disa fyller ilskan (22) en viktig funktion för Clara som ett potentiellt 

motstånd (eller åtminstone som en signal om kravet på att uppfattas som 

legitim), även om det avfärdande och avdramatiserande skrattet hjälper till 

att väga upp det erkännande av diskriminering som impliceras av ilskan. 391 

Såväl Claras, som Disas (om än i mindre utsträckning), utsagor vittnar 

om att diskriminering och sexuella trakasserier är betydelsefulla, diskursiva 

fenomen. Sättet att argumentera kring dem talar för att det är fråga om 

kvinnor som hela tiden balanserar mellan att å ena sidan kritiskt värdera sin 

egen (dis)position och, å den andra, att ställa krav på att uppfattas och 

erkännas som legitima personer, som kvinnor och professorer utan ‘som’. 

Positiv särbehandling och Thamprofessurerna 

När kvinnorna talar om sina Thamprofessurer märks ett diskursivt motstånd. 

Det har sin upprinnelse i att kvinnor, både som subjekt och som olikhetens 

kategori, införlivas i mediadiskursen och i andra sammanhang 392 på ett 

390 Vilket framgår av att Clara lägger en extra betoning på två av metaforerna (rad 9-10). 

391 Återigen är det den diskursiva effekten jag syftar till och inte huruvida det är fråga om ett 

erkännande av att det i ‘praktiken’ har förekommit sexuella trakasserier och diskriminering. 

Men här, om inte tidigare i texten, börjar distinktionen mellan diskursivitet och fakticitet bli 

mer problematisk än givande. Kan jag undvika att läsa utsagorna som ‘faktiska’ beskrivningar 

av levda erfarenheter? Vad innebär det när jag underkänner kvinnornas autencitet? När jag, på 

sätt och vis, inte tar deras röst på ‘allvar’ (om det med allvar menas att tro på det sagda som 

en direkt representation av det levda, av det upplevda)? 

Till exempel finns ett par utsagor, även om de är undantag i diskursen, som kanske bör 

läsas i termer av fakticitet. Eva säger att kvinnor ‘går på en väldigt tunn / lina’ som handlar 

om ‘hur man uppträder för att inte utsättas för diskriminering’. En sådan utsaga vittnar 

framför allt om ett motstånd, ett strategiskt motstånd som bottnar i en levd erfarenhet av att 

som kvinna verka i det vetenskapliga fältet. ‘Bakom’ ligger ett igenkännande och erkännande 

av en könsstrukturerande ordning som kontinuerligt, i deras vardag, var dag, utsätter eller 

utger hot om att utsätta dem för diskriminerande situationer. Här tas inte ett misskännande 

steg, här förs inte en avdramatiserande retorik, utan vad som utspelar sig är (eller kan med 

största sannolikhet vara) resultatet av en smärtsam och pågående insikt om marginalisering 

och utsatthet. En marginalisering som den egna retoriken inte rår på, en utsatthet som ligger 

utanför enskilda kvinnors (argumentativa) kontroll (i den mån det går att tala om en sådan 

överhuvudtaget). Eva ger därmed prov på vad som skulle kunna benämnas den levda 

vanmaktens strategi. 

Och med detta sagt, kvarstår alltjämt frågan om hur strategin ska förstås i den kontext den 

ageras? Är det ens en relevant frågeställning? Och om det betraktas som en relevant 

frågeställning, för vem är den då relevant? För kvinnor (och vad menas då med kvinnor)? För 

den (i det här fallet ‘manliga’, i enlighet med misskännandet och ‘rotproblemet’) teoretiska 

koherensen? I en del noter här nedan försöker jag problematisera ‘rörelsen’ mellan 

diskursivitet och fakticitet ytterligare (utan att ‘lösa’ något), en rörelse som tenderar att uppstå 

i snart sagt samtliga diskurser där kvinnor som olikhetens kategori produceras. Se även 

inledningen där jag diskuterar relationen mellan diskursivitet och subjektivitet. 

392 Mediadiskursen präglas starkt av män och kvinnor som refererar till att kvinnor inte tycker 

att positiv särbehandling är bra, att kvinnor är lika duktiga som män och inte behöver ‘positivt 

142

‘negativt’ vis. Inte ens kvinnorna själva vill ha Thamprofessurer, lyder 

budskapet i sammanfattning. Men att då vara kvinna och precis ha erhållit en 

Thamprofessur, vad ger det upphov till för reaktioner på frågor om positiv 

särbehandling, professurerna och tillsättningarna? Även här visar sig en 

kritisk dubbelhet – en strävan efter att både framstå som legitim i relation till 

meritokratins och det vetenskapliga fältets normerande premisser (vilket 

förutsätter att positiv särbehandling avfärdas) och erkänna sin egen situation 

som ‘god nog’ under rådande omständigheter (vilket förutsätter att positiv 

särbehandling legitimeras). 393 Som jag ska visa tenderar kvinnorna att ge det 

förra företräde framför det senare i diskursen när Thamprofessurerna och 

positiv särbehandling kommer på tal. 

Det diskursiva motståndet strukturerar till stor del hur kvinnorna 

resonerar kring positiv särbehandling och sina professurer. Samtliga är mer 

eller mindre 394 ‘medvetna’ om mediadiskursens negativa ‘lutning’ och när 

jag frågar dem om hur de upplever omgivningens reaktioner, apropå att de 

diskrimineras’. I Ds, 1993:84, diskuterar kvinnliga professorer och rådsforskare 

jämställdheten i akademin. I princip samtliga är ‘mot’ positiv särbehandling (i någon 

omskriven form) och använder lite olika retorik för att uttrycka sina ståndpunkter. Ett axplock 

utan namngivande av de talande, eftersom poängen är att visa på en tydlig homogenitet, får ge 

en bild av detta: kvotering för prefekter går bra, eftersom ‘det här är inte vetenskapliga 

tjänster’ (s. 18); ‘Jag tror inte på kvotering. Vi har ju jämställdhetslagen’ och om ‘vi nu inför 

kvotering, bevarar vi uppfattningen att kvinnorna fått sina positioner på grund av sitt kön och 

inte tack vare sina kvalifikationer i kanske 30-40 år’ (s. 19); ‘naturlig jämställdhet’ räcker (s. 

20); ‘Det är tvivelaktigt om professorstjänsterna skall kvoteras, eftersom vi har 

jämställdhetslagen’ (s. 22). 

Se även Winmark o.a., 1996, s. 214-15, där ett liknande motstånd kan skönjas i en 

paneldiskussion mellan fyra kvinnliga ‘Lundaprofessorer’. Hela boken är utan tvivel ett 

konserverande upprop i sin vilja att, med kvinnors egna ord, framhålla deras mångskiftande (i 

betydelsen ett definitivt avståndstagande från det gemensamma med att vara kvinna i 

akademin) akademiska karriärer. Motståndet mot positiv särbehandling blir särskilt tydligt i 

den kommentar som samtalsledaren i paneldiskussionen väljer att avsluta det sista kapitlet 

med: ‘Möjligen vore det en bättre grund för svensk utbildningspolitik om den ansvarige 

ministern åker till de fyra kvinnliga professorerna i det där vardagsrummet i Lund än om han 

sitter kvar på departementet och kucklar med den där titelsjuka mediakändisen’ (s. 215). Den 

senare är utan tvivel Ebba Witt-Brattström och övriga argument känns igen från 

mediadiskursen (polariseringen mellan ett vetenskapligt och politiskt fält, kvinnor som 

olikhetens (legitimerande) kategori etc.). 

393 Att positiv särbehandling måste legitimeras av kvinnorna beror främst på att de hela tiden 

bär ett potentiellt stigma med sig, att det diskursiva motståndet hänger över dem som en 

ständig påminnelse om värdet av deras (dis)positioner. Det bekräftas av att ingen av dem 

avfärdar positiv särbehandling på det vis flertalet agenter i mediadiskursen gör. Samtidigt ska 

hållas i minnet att det, på en ‘djupare nivå, inte med nödvändighet föreligger någon kritisk 

skillnad mellan positiv särbehandling och meritokratin. Som konstateras i samband med 

analysen av mediadiskursen vilar båda på en liberaldemokratisk diskursiv ordning och ett 

misskännande av relationen mellan kön och kunskap/meriter. Men i diskursen som diskuteras 

här är de klart åtskilda entiteter. 

394 ‘Mer eller mindre’ då en av dem uppger att hon inte läser svenska tidningar. Hennes man, 

däremot, gör det och hon säger att han har beskrivit debatten som ‘mycket negativ’ när det 

gäller positiv särbehandling. 

143

har tillsatts på Thamprofessurer, är svaren mycket homogena i sin dubbelhet. 

Å ena sidan bemöter de frågan med att ‘allt har ju varit så / positivt så att 

man ju knappast tror att det är sant’ (Disa), ‘väldigt positivt / alla har varit 

väldigt trevliga’ (Clara), ‘det har varit väldigt positivt’ (Eva). Å andra sidan 

inflikar de alla att ‘det mesta tror jag sägs utan att man är med’ (Clara), ‘jag 

har (x) i alla fall inte hört något’ (Bodil), eller någonting i stil med att ‘jag 

har ju inte märkt någonting utav det än va men (x) jag har ju inte haft 

tjänsten så länge heller så att (ha ha)’ (Eva). 395 Misstanken om negativa 

kommentarer uppträder sida vid sida med positiva bemötanden. 

Det är först när samtalen bokstavligen rör sig ut ur deras rum till en 

abstrakt diskussion om positiv särbehandling (och kvotering) som de uttalat 

erkänner strategins nödvändighet. Bodil ger, efter det att jag upprepar frågan, 

uttryck för en sådan övertygelse, även om sättet hon argumenterar på kanske 

är lite tvekande: 

Bodil2/17 

1 I: öhm /// varför tror du att vi har positiv särbehandling idag 

2 / i Sverige? / °i universiteten / hur kommer det sig att vi 

3 har positiv särbehandling / behöver vi det? (4.0) 

4 B: (ha ha) ja förmodligen behöver alla länder- / jag menar 

5 om (x) man tittar på antalet öh:::m kvinnor vid 

6 universiteten och antalet män så finns det naturligtvis en 

395 Skrattet är oftast en avdramatiserande strategi som används när negativa aspekter kring 

professuren är på tapeten. Detsamma gäller då de giriga institutionerna eller andra kritiska 

dubbelheter gör så att kvinnor som olikhetens kategori hamnar i fokus. Mest är det ett sätt att 

slippa tala om negativa erfarenheter, som när Anna säger att ‘man syns / jag är alltid ensam 

(ha [ha)’ och därefter undviker att svara på frågan om hon har diskriminerats. I undantagsfall 

är skrattet också en ‘nyckel’ till att börja tala om det som inträffat, som då jag snubblar på 

orden i en fråga till Disa: 

Disa3/5 

1 I: finns det några (x) negativa aspekter av att synas / att bli / 

2 (x) synad (ha [ha) / ja nej 

3 D: [synad (ha ha) 

4 I: men att- = 

5 D: = det finns det säkert 

Disa beskriver sedan hur hon saknar den gemenskap hon kände med kvinnor på tidigare 

arbetsplatser och hur ensamt det kan vara inom hennes ämne på högre nivåer. Den här 

incidenten påminner mig om en annan situation då jag föreläste om positiv särbehandling. Jag 

var precis i färd med att, inom ramen för en ‘könskritik’ av akademin, säga dekaner och 

prefekter. Vad jag istället lyckades få fram var ‘defekter’ och hela salen vek sig dubbel. Men 

utöver att samtliga skrattade tog somliga även fasta på den oväntade, kritiska poängen som 

felsägningen innebär. Skrattet kan således vara avdramatiserande, en ‘nyckel’, förtydligande, 

sätta fingret på det outtalade, samt även vara resultatet av t. ex. en strategisk, feministisk 

humor och då fungera ‘läkande’ eller frigörande (Ryan, 1997; Walker, 1988, kap. 5). 

144

7 stor öh ojämlikhet = 

8 I: = mhm / 

9 B: och öh:::m / [det är- 

10 I: [men behöver vi positiv särbehandling för att 

11 / skapa jämställdhet / [tror du 

12 B: [det är en svår fråga jag vet inte = 

13 I: = mm = 

14 B: = jag (x) menar öhm::: det är (5.0) jag menar om (x) man 

15 vill lösa vissa problem så försöker man öh göra en hel del 

16 öh::: åtgärder och det här är en sådan åtgärd och jag tror 

17 att det är öh / en riktigt bra åtgärd 

Tveksamheterna märks framför allt i de pauser som uppstår (3 och 14) och 

hennes egen utsaga om att det är en svår fråga (12). 396 Mot slutet av avsnittet 

är det också mycket generella termer i omlopp, som att ‘lösa vissa problem’ 

med ‘åtgärder’ (15-16), och det är tydligt att hon inte gärna säger direkt att 

positiv särbehandling behövs. 

När positiv särbehandling för Thamprofessurerna berörs explicit görs 

inte ett erkännande som i föregående exempel utan då blir tvekanden och 

tvetydigheter mer påtagliga. Det framgår av nästa textavsnitt där jag 

framkastar ett hypotetiskt exempel för Disa. Vid tillsättningen rangordnas 

hon som nummer ett i konkurrens med två manliga sökande, men jag 

föreslår istället, i mitt exempel, att hon rangordnas som nummer tre och att 

tjänsten tillfaller henne genom att positiv särbehandling tillämpas. 397 

Disa4/17 

1 I: om du hade fått den (x) med positiv särbe [handling 

2 D: [med positiv 

3 särbehandling / öh:::m / (hh hh) / ja då hade jag kanske 

4 heller inte gjort- då hade jag väl tackat och tagit emot / 

5 för att öh:::m / för att nu visste vi- nu vet vi ju alla hela 

6 tiden att det är / på grund av att / dom här tjänsterna 

7 utlystes för kvinnor som den här [tjänsten 

8 I: [mm 

9 D: överhuvudtaget / kom upp / att den här institutionen hade 

10 aldrig fått en tjänst / 

11 I: nej just det = 

396 Även skrattet kan sägas fylla en sådan funktion, men en annan tolkning är att skrattet 

kommer sig av att hon finner min fråga löjlig, som om att det mest självklara i världen ens 

behöver sägas. 

397 Hur jag formulerar exemplet mer specifikt återges inte då det tar för mycket plats, särskilt 

som Disa till en början feltolkar frågan i sig. Inför intervjuerna läste jag sakkunnigutlåtanden 

och beslutsprotokoll från tjänsteförslagsnämnderna för att kunna föra in detaljfrågor. 

145

12 D: = till om inte det [så att 

13 I: [det handlar ju om pengar också att det 

14 hade inte [funnits en professur i / nej 

15 D: [precis / precis / så det är fullständigt jag 

16 menar- / så hade vi mm / att det var mycket roligare så 

17 hä:::r 

Det inledande ‘tackat och tagit emot’ (4) blir ett kort erkännande som sedan 

lindas in i en rad avdramatiserande och förmildrande omständigheter. Till en 

början inflikas att ‘nu vet vi ju alla’ (5), vilket hänvisar till ett sunt förnuft, 

att ‘dom här tjänsterna utlystes för kvinnor’ (6-7). Att reservera tjänster 

enbart för kvinnor är därmed mindre problematiskt än att tillämpa positiv 

särbehandling således (då det inte inkräktar på meritokratin), något som ger 

en vink om det diskursiva motstånd som föreligger. Vidare anförs att 

institutionen hade ‘aldrig fått en tjänst’ (10) utan Thams initiativ, vilket gör 

tillämpningen av positiv särbehandling underordnad ekonomiska imperativ 

(13-14 – här är det jag som lägger orden i munnen, men hennes medhåll är 

kraftigt - 15). Slutligen var det helt enkelt ‘mycket roligare så h:::är’ (16-17). 

Vad som åsyftas med den kommentaren är osäkert. Utsagan har i vilket fall 

helt och hållet avlägsnat sig från innebörden av att tillämpa positiv 

särbehandling (i kritisk bemärkelse). Möjligtvis har det att göra med att hon 

konkurrerade med två män om sin tjänst till skillnad från en annan professur 

hon tillsattes på. 398 

När så samtalen rör dem själva än mer uttalat och deras (dis)positioner 

träder de tydligt in ‘dubbelheten’, särskilt när jag frågar om skillnader 

mellan deras professurer och ordinarie professurer. 399 Bodil inflikar till 

398 Jfr. med Eva 2/27, rad 10-11, och betydelsen av manliga sökande i diskursen. 

399 Ett nekande svar är inte att vänta här eftersom det finns så många aspekter som faktiskt 

skiljer dem åt: rekryteringen före utlysningen är speciell, de ekonomiska villkoren 

annorlunda, Thamprofessurerna är nyinrättningar, positiv särbehandling står ‘mot’ en 

‘normal’ meritvärdering, det diskursiva motståndet m.m. Ett nekande innebär indirekt att 

positiv särbehandling betraktas som ovidkommande och/eller som en legitim del av 

tillsättningsprocesser inom akademin. Nekandet dominerar trots det diskursen, men då som ett 

sätt att hävda sin egen (dis)position oavsett de praktiska skillnader jag antyder här. Anna 

väljer till exempel att hänvisa till sina egna meriter för att ‘sudda ut’ eventuella skillnader: 

Anna2/13 

1 A: jag tycker faktiskt att jag är ((skrattande)) kvalificerad för en 

2 professur delvis är jag / öh koordinator för ett stort projekt inom 

3 XXXXXXXXXX / 

4 I: mm = 

5 A: = delvis har jag nu (x) fått en ((otydbart)) genom 

6 XXXXXXXX stiftelsen = 

7 I: = mm = 

8 A: = ja- jag menar jag (x) har / jag får alla dom här sakerna som / 

9 man borde få / 

146

exempel, efter en antydan om att alla reaktioner på hennes tillsättning inte 

varit så positiva, att ‘jag känner mig accepterad här som en n:::ormal 

professor’, 400 d.v.s. hon låter acceptans och (meritokratisk) normalitet fungera 

som legitimerande retorik. 401 Dubbelheten blir dessutom än mer kritisk, 

mer instabil, när en könsdimension uttalas i diskursen. Det är först då såväl 

en potentiell öppning i diskursen möjliggörs som det vetenskapliga fältets 

normativa anspråk blir som mest påtagliga i diskursen. 

I det textavsnitt som följer nedan talar Eva om betydelsen av att hon 

har manliga medsökande: 

Eva2/27 

1 I: reflekterade du själv kring att det var en Thamprofessur? / 

2 innan / innan du fick tjänsten / var det någonting du 

3 tänkte på liksom att oj / nu söker jag en Thamprofessur 

4 eller- / vad [betyder det här? 

5 E: [ja det har jag säkert (x) gjort någon gång (x) 

6 jag visste ju liksom inte hur / hur omgivningens reaktion 

7 skulle vara eller vad som skulle / skulle hända heller va 

8 och [det 

9 I: [nej 

10 E: är klart att / jag var ju ganska glad att det var manliga 

11 sökande också / att det fanns [några- 

10 I: mm / 

11 A: = om / så att // ja det är bara att / det har inte funnits en / en 

12 professur / det var bara därför- det fanns inte tillräckligt 

13 många professurer 

Oavsett om Anna har rätt eller ej i att det inte fanns tillräckligt många professurer, något som 

alltid kan sägas gälla då det finns fler sökande än professurer, fyller det en viktig funktion i 

diskursen. Indirekt säger hon att hade det funnits andra professurer hade hon lika gärna kunnat 

få dem istället. Detta aktualiserar dubbelheten så till vida att åberopandet av meriterna verkar 

för att dels framställa henne själv som ‘normal’ i enlighet med meritokratin och det 

vetenskapliga fältet, dels legitimera Thamprofessurerna som fullgoda alternativ till (den 

retoriska) bristen på professurer. 

400 Normalitetsresonemanget går igen i lite olika former där till exempel Clara förlägger 

skillnaden mellan professurerna hos dem som uttalar något negativt om Thamprofessurer, 

medan Bodil, Disa och Eva undviker den könskritiska potentialen i frågeställningen genom att 

hänvisa till att tjänsterna innebär ekonomiska fördelar för dem själva (i relation till deras 

tidigare tjänster) eller för institutionen (Eva: ‘min prefekt är jätteglad [(ha ha)’). 

401 Huruvida så verkligen är fallet eller ej är svårare att avgöra. Min tolkning kanske drivs för 

långt åt att läsa texten som diskursiv ansträngning snarare än som utsagor om faktiska 

förhållanden. I samma ögonblick som separationen mellan diskursivitet och fakticitet 

uppmärksammas väcks frågan om kvinnors livssammanhang, om deras autencitet, om 

möjligheten att förstå kvinnors utsagor som en legitim grund för alternativa synsätt (som i 

förlängningen kan formera en frigörande etik i linje med en ‘välvillig läsning’ av t. ex. 

Prokops, 1981, s. 45, kritik av instrumentella, ‘självständiggjorda strategier’ till förmån för 

‘de flesta kvinnors vardagsnivå’). 

147

12 I: [det var en fördel menar du? 

13 [för att- 

14 E: [jag tycker att det var bra att det var så / 

15 I: för att? / 

16 E: därför att / jaa jag vet inte jag om jag (x) jag skulle inte 

17 ha tyckt om att känna mig väldigt särbehandlad det tror 

18 jag inte // 

19 I: nej / hur menar du då? att det had- om det bara hade varit 

20 kvinnliga sökande? eller / nej? = 

21 E: = ja att det då (x) / plötsligt skulle ha uteslutits då femti 

22 procent utav dom / potentiella sökande = 

23 I: = mm = 

24 E: = det tycker jag öh hade känts kanske // öh ja / något 

25 lägre då för mig va / 

26 I: mm = 

27 E: = det kan det ju kanske ha gjort om jag ska erkänna = 

Den kritiska brytpunkten uppstår när Eva för in ‘manliga sökande’ i diskursen 

(10-11) och även om jag avbryter hennes utsaga (11-12) utvecklar Eva 

sin position utöver ‘jag tycker det var bra att det var så’ (14). 402 Efter en 

tvekande ansats (16) säger hon att hon inte ville ‘känna’ sig ‘väldigt särbehandlad’ 

(17). Här hamnar den kritiska dubbelheten i öppen dager. ‘Känna’ 

anspelar på att det är hennes (dis)position i det vetenskapliga fältet som står 

på spel. ‘Väldigt särbehandlad’ fungerar som en kompromiss mellan att 

bibehålla meritokratin intakt (‘väldigt’ antyder ett alltför stort avsteg) och att 

samtidigt erkänna positiv särbehandling som strategi. ‘Väldigt’ implicerar 

också att bara bli särbehandlad, kort och gott, något som är rimligt eller till 

och med godtagbart. 

Att hon delvis tar ställning ‘för’ positiv särbehandling är den könskritiska 

aspekten, d.v.s. att hon indirekt erkänner strategins legitimitet och i 

(den teoretiska) förlängningen även sig själv som (kategorin) kvinna eller, i 

juridisk bemärkelse, som det underrepresenterade könet. När jag upprepar 

hennes tidigare utsaga, om än inverterat (‘kvinnliga sökande’ istället för 

manliga - 20), som även den är könsspecifik, övergår Eva till att diskutera 

‘procent’ och ‘potentiella sökande’ (22). Det antyder en början till att väga 

över åt en retorik där meritokratin återinförs på scenen, en retorik som visar 

sig blomma ut helt och hållet direkt efter föregående textavsnitt: 

402 Det är svårt att avgöra om jag vrider till utsagan med avbrottet eller om det är så att mina 

upprepade krav på konkretiseringar (12-13, 15 och 19-20) gör att utsagan blir så innehållsrik 

som den nu är. Tidigare under intervjun märks den restriktiva hållning jag nämner 

inledningsvis i det här avsnittet där varje påbörjad beskrivning tenderar att inte utvecklas åt 

något håll utan mina ‘hur menar du då’. 

148

Eva3/14 

1 I: = mm / fast hur då? eller vad (x) är det som / du menar att 

2 dom inte skulle ha / haft lika / att hälften av bort- eller 

3 urvalet det vill säga män [nen 

4 E: [ja 

5 I: inte hade- = 

6 E: = du hade ju kunnat tagit bort hälften på något annat sätt 

7 och då hade ju det naturligtvis känts lika / dåligt = 

8 I: = mm = 

9 E: = tycker jag det är ju inte just att (x) männen har tagits 

10 bort men du / om du säger att vi är (x) tjugi / som är 

11 potentiella sökande och tar [bort 

12 I: [mm 

13 E: tio då är naturligtvis- har jag (x) då fått en tjänst i mindre 

14 konkurrens va 

Eva avdramatiserar betydelsen av kön genom att inbegripa en retorik som 

vilar på och därmed legitimerar meritokratin – männen är lika relevant som 

‘hälften’ av vilka som helst (6). Det är inte ‘just att (x) männen har tagits 

bort’ (9-10), utan att ‘potentiella sökande’ (11) överhuvudtaget undantas. 

Här glider hon över i ett abstraherande exempel som gradvis rör sig bort från 

hennes egen tjänst – frånfallet av potentiella sökande innebär ‘naturligtvis’ 

(13) att hon får ‘en tjänst i mindre konkurrens’ (13-14). ‘Naturligtvis’ i 

samspel med ‘konkurrens’ 403 anspelar på en för-givet-tagen meritokrati och 

att hon inte säger sin tjänst, utan ‘en tjänst’, tydliggör att vi nu talar om ett 

teoretiskt och därmed avdramatiserande exempel. Således underordnas den 

kritiska dubbelhetens ‘känna mig väldigt särbehandlad’ som skulle kunna 

vara en öppning för ett aktiverande av mer könspolitiska, lingvistiska 

resurser i diskursen. 

Min läsning av Evas utsagor, liksom de andras, är kritisk så till vida 

att den utgår från att en uppsättning ideologiska och teoretiska aspekter 

strukturerar diskursen. Framför allt ska läsningen förstås i relation till den 

dubbelhet kvinnor i akademin står inför: att hela tiden värdera sig själva 

(delvis) utifrån ett vetenskapligt fält som både bemäktigar och begränsar 

deras röster. Oavsett om kvinnor identifierar sig med det vetenskapliga 

403 Disa säger att de män som söker samtidigt gör henne en ‘enorm tjänst’ för ‘då har man fått 

den i / i den där konkurrensen’. Två komponenter i hennes utsaga kan peka på att hon (genom 

en annorlunda och välvillig läsning) gör avsteg från diskursen i stort: dels lutar hon mer åt en 

könskritisk diskursiv ordning genom att inte misskänna relationen mellan kön (män som 

söker) och kunskap/meriter (konkurrensen), dels undergräver hon, vilket förstärks av att 

misskännandet undviks, betydelsen av att behålla meritokratin intakt (den där konkurrensen). 

149

fältets rituella strategier, dess strategiska ritualer, 404 eller med ett utanförskap, 

en marginalitet, ett ‘andra’ i relation till det givna, är det en problematisk 

position som de hela tiden förhandlar om. 405 Att omvandla vanmakten 

till makten att (i större grad) definiera sin egen (dis)position är bara möjligt 

genom någon form av könskritiskt perspektiv eller om väsentliga ‘delar’ av 

det vetenskapliga fältet medger ett sådant förhandlingsutrymme. Att så inte 

är fallet med de kvinnor jag intervjuar, även om det finns tecken på 

diskursiva öppningar, är dessvärre svårt att bortse från. 406 Samtidigt är jag 

inte intresserad av att ‘hänga ut’ kvinnorna, att på något sätt nedvärdera eller 

underkänna deras diskursiva ansträngningar. 407 Tvärtom. Deras sätt att 

utforma diskursen, trots att retoriken mestadels befinner sig inom ramarna 

för det för-givet-tagna, vittnar om ett motstånd som delvis bottnar i ett 

könskritiskt förhållningssätt, delvis i deras levda erfarenheter i det vetenskapliga 

fältet. 

Misskännanden och ‘viljan till jämställdhet’ 

På en punkt talar kvinnorna samma språk som såväl ‘förespråkare’ av som 

‘motståndare’ till positiv särbehandling i mediadiskursen – de misskänner 

relationen mellan kön och kunskap/meriter. 408 Det sker, kanske paradoxalt 

nog, när de diskuterar strategier för ökad jämställdhet inom akademin. 

Genom att de inbegriper kategorin kvinnor i diskursen aktualiserar de 

olikhetens paradox som tvingar dem att, trots en många gånger uttalad kritik 

mot meritokratins verkningar, reproducera de grundläggande villkoren för 

meritokratin och den liberaldemokratiska diskursiva ordningen (likhetstanken, 

individens rättigheter och ett korrektionstänkande). Avsteg från denna 

argumentativa ordning, vilka förekommer sporadiskt i diskursen och då i 

404 Se Bourdieu, 1990, s. 110ff, om hur blott de erkända strategierna/ritualerna medger att 

privata intressen universialiseras inom ett fält, d.v.s. som en parallell till hur ‘rotproblemet’ 

uppstår och reproduceras kontinuerligt av systemets normativa förespråkare. 

405 Jfr. Moi, 1996, s. 87. 

406 Återigen är det då kritiskt att fråga sig hur jag medverkar i diskursen, vilka andra villkor 

som strukturerar hur de talar genom sina (dis)positioner m.m. Det är naturligtvis möjligt och 

till och med troligt att en annan situation, en annan intervjuare, och en annorlunda formulerad 

tematik i intervjuerna skulle medföra en annorlunda diskurs i vissa hänseenden. 

407 Om läsningen av min text får dessa konsekvenser, vilket jag förmodligen får räkna med i 

vissa fall eftersom jag inte kontrollerar den mer än marginellt, fyller det oönskade funktioner 

som då dels kan härledas till min position som man med ett språk och med tolkningsramar 

som riskerar att förbigå nyanser eller bortse från kritiska aspekter av diskursen, dels kan 

kopplas till läsarens förförståelse och (o)förmåga att läsa texten med hänsyn till de 

utgångspunkter jag tecknar. 

408 Samma tendens, om än i andra ordalag och med ett mer negativt användande av kategorin 

kvinnor och därtill en form av antifeminism, finner jag i min undersökning av de män som 

formerar en akademisk diskurs kring jämställdhet (se Bondestam, 1997b, särskilt 

sammanfattningen på s. 35-39). 

150

form av ‘omedvetna’ konsekvenser, gör halt vid frågan om eventuella alternativ 

till det nuvarande. 

Kvinnorna säger sig vilja åstadkomma en bättre miljö för kvinnor vid 

universiteten, att stödja dem i deras karriärer, att ge akt på konflikten mellan 

de giriga institutionerna m.m. De talar inte sällan om olika barriärer och 

svårigheter för kvinnor som måste bearbetas på något sätt och flera av dem 

kritiserar, mer eller mindre ingående, tjänstetillsättningssystemet för sin 

tendens att frångå formella kriterier och/eller favorisera manliga sökande. 

Men alltjämt kvarstår att de misskänner relationen mellan kön och meriter/ 

kunskap, vilket jag ska försöka visa på i det följande. Att så sker, och att jag 

ägnar min uppmärksamhet åt detta och inte åt den ‘vilja till jämställdhet’ 

som utan tvivel ges uttryck för i diskursen, hänger samman med min 

ambition att vidareutveckla kritiken av det vetenskapliga fältets ideologiska 

sunda förnuft och vetenskapligheten i sig. För det är först när fältets strukturerande 

effekter visas fram, när konsekvenserna av de (dis)positioner agenter 

inom det vetenskapliga fältet talar genom avtäcks, som det blir relevant att 

återvända till ‘viljan till jämställdhet’ och frågor om möjligheten att en sådan 

‘vilja’ får effekter för fältets könsstruktur. Med andra ord kan ingen utsaga 

tas för given utan att först relateras till de lingvistiska resurser och diskursiva 

ordningar som strukturerar den. 409 

Bodil för ett resonemang om att det behövs fler kvinnliga förebilder i 

akademin. Det skulle medverka till att kvinnor automatiskt får det bättre, 

menar hon. I en avslutande utläggning om temat drar hon samman tidigare 

trådar och ställer tanken om förebilder (‘det’) jämte meritokratin: 410 

Bodil3/22 

1 B: ja / ja jag tror att det fungerar automatiskt och hjälper till 

2 med att / öh::: att minimera de psykologiska problemen = 

3 I: = mhm / 

409 På samma sätt måste de diskursiva öppningar som agenter skapar beskrivas och ‘värderas’ 

för att kunna avgöra deras potential att fungera som grund för alternativa former av t. ex. 

vetenskaplighet, talet om kvinnor som kategori, meritokrati o.s.v. Därmed inte sagt att det är 

möjligt eller ens min avsikt att faktiskt utforma ett fullödigt alternativ (och än mindre att 

genomföra eller få gehör för det) då det skulle kräva en betydligt mer djupgående analys av 

såväl det vetenskapliga fältet som de övriga fält, diskursiva ordningar och ideologiska/ 

teoretiska investeringar som föreligger. Om det nu är möjligt alls. Men som ett första steg mot 

ett ‘annorlunda’ måste som sagt språkbruket avtäckas för att kunna komma underfund med 

hur det vetenskapliga fältet är sammansatt av olika diskurser och diskursiva ordningar. 

Framför allt är det nödvändigt att kritiskt granska de gemensamma språkliga strategier som 

brukas av samtliga agenter, liksom hur de samtidigt är strukturerade efter en hierarkisk 

dimension som avgör tillträde till diskursen och anspråk på hegemoni genom framförda 

definitioner och tolkningar (van Dijk, 1993, s. 255-256), för att motverka samtyckets 

kolonisering i det vetenskapliga fältet som utan tvivel är mer problematisk än ett 

disciplinerande tvång som agenter förmår sätta ord på (se Fairclough, 1989, s. 33 och 233ff, 

om relationen mellan samtycke och tvång, där det förra är ideolog(i)ers främsta kraft). 

410 Bodil talar här om kvinnors ‘psykologiska svårigheter’. Se ovan där de förklaras. 

151

4 B: så att studenterna känner att det är också en kvinna öh::: / 

5 (x) naturligtvis kommer inte hon tänka att öh tjejer är 

6 dummare än killar och bara det hjälper en hel del = 

7 I: = mhm / 

8 B: så jag tror öh att för det första öh fungerar något 

9 automatiskt / och för det andra öhm // mm naturligtvis 

10 man- om man ser att det är en tjej som har stora 

11 psykologiska svårigheter men är mycket begåvad / då kan 

12 man hjälpa henne speciellt / 

13 I: mhm = 

14 B: = öh men öhm återigen / det är öh väldigt viktigt att öhm 

15 // de krav / att de slutgiltiga kraven är desamma / [jag 

16 I: [okej 

17 B: menar / en pojke och en flicka öh kan bedömas vara / öh 

18 jämbördiga om (x) de är lika begåvade / det är mycket 

19 viktigt = 

20 I: = mhm = 

21 B: = men öh man kan hjälpa öh att (x) // en tjej att känna sig 

22 öh fri och öhm / känna sig säker 

Misskännandet sker som en konsekvens av Bodils goda intentioner att stötta 

kvinnor i karriären (21-22) och se till att det finns kvinnliga förebilder. 

Meritokratin och kvinnor som olikhetens kategori separeras effektivt i 

utsagan – ‘de slutgiltiga kraven’ ska vara desamma (d.v.s. likhetstanken 

inom meritokratin och vidare även en liberaldemokratisk diskursiv ordning - 

15) samtidigt som kvinnor ska få hjälp att bli jämbördiga med män. 411 Två 

olika aspekter är viktiga enligt Bodil – kraven ska vara desamma och pojkar 

och flickor ska kunna bedömas jämbördigt om de är lika begåvade – och 

korrektionen av kvinnor som olikhetens kategori är den kritiska punkt där 

misskännandet tar vid. 

Disa, å sin sida, för ett resonemang genom hela intervjun, utifrån egna 

erfarenheter, som går ut på att kvinnor som söker forskningsanslag anstränger 

sig mer än män som hon menar slarvar ‘trots att de ofta är jätteduktiga’. 

Det fungerar som ett slags alibi för att undvika att ta mer direkt i frågor om 

411 Visserligen kan textavsnittet läsas mening för mening och utifrån det kan sedan hävdas att 

Bodil faktiskt säger att en flicka och en pojke kan bedömas vara ‘jämbördiga’ om ‘de är lika 

begåvade (17-18) utan att en normativ manlighet impliceras. Men sett i sin helhet implicerar 

textavsnittet att kvinnor behöver hjälp för att nå fram till jämbördighet, inte att det 

vetenskapliga fältet i sig bör omstruktureras för att uppnå denna likhet. Därmed förankras 

retoriken i kvinnor som olikhetens kategori – utan hjälp till kvinnor ingen jämbördighet – och 

de ‘psykologiska svårigheterna’ lämnas vind för våg på ett vidare plan. Det är också genom 

att förespråka individuell hjälp och individuella förebilder, d.v.s. ‘han och hon’ är jämförbara 

ekvivalenter i utsagan utan anspråk på att tillhöra könskollektiv, som den normalisera(n)de 

liberaldemokratiska diskursiva ordningen aktualiseras. 

152

(o)lika möjligheter för kvinnor och män i akademin. När jag så ställer frågan 

rakt ut, om kvinnor och män har samma möjligheter att ‘anstränga’ sig, 

undviker hon på nytt den kritiska poängen vilket medför att resonemanget så 

småningom utmynnar i ett misskännande: 

Disa5/10 

1 I: ska vi utgå från att det är / att det faktiskt är möjligt 

2 att tänka sig att dom har lika möjligheter? /// 

3 D: nej det som man ska utgå ifrån är att / att // är det jobb 

4 som / han eller hon ska göra / relevant / är det viktigt / 

5 ska det (x) / göras / ska det premieras / det är väl det som- 

6 nu tänker jag på / på då::: / ansökningar om [pengar 

7 I: [mm 

8 D: direkt att (x) det där öh / det är väl det som är den 

9 huvudsakliga frågan vad är det man vill // åstadkomma = 

10 I: = mm / 

Disa verkar till en början avfärda tanken om att det föreligger lika möjligheter 

(‘nej’ - 3), men efter det att hon för in egna termer (‘det jobb’ (3), ‘relevant’ 

och ‘viktigt’ (4), samt ‘premieras’ (5)), kommer utsagan fram till att 

den ‘huvudsakliga frågan’ är vad ‘man vill // åstadkomma’ (9). Det initiala 

avfärdandet av att det inte föreligger lika möjligheter är egentligen en 

negation av lika möjligheter som relevant i sammanhanget. Istället är det en 

vilja, i könsneutrala termer (‘han eller hon’ - 4), som är huvudpoängen. Disa 

fortsätter sedan resonemanget och tar då själv upp frågan om lika möjligheter 

när det gäller tillsättningar av tjänster: 

Disa6/8 

1 D: = åh (x) nu gäller det för tjänster också att inte är det väl 

2 någon / ja / nu är det ju (x) kunskapen åh (x) liksom::: / 

3 intresse för vad man gör och det område man vill utveckla 

4 som är det viktiga och inte om man är man eller kvinna = 

5 I: = nej = 

6 D: = det (x) = 

7 I: = okej = 

8 D: = tror jag är en väg som / man måste gå = 

Först här blir det tydligt att Disa ställer ‘kunskapen’ (2), ‘intresse för vad 

man gör’ och ‘det område man vill utveckla’ (3) som kontrast till kön (‘man 

eller kvinna’, 4) och överordnar betydelsen av det förra. Därmed misskänner 

hon hur kunskaper/meriter förutsätter kön och vice versa i diskursen, ett 

misskännande som bygger på ‘viljan till jämställdhet’ – hon vill verkligen 

inte att det ska spela någon roll huruvida det är en man eller en kvinna som 

153

söker en tjänst. Men misskännandet får en motsatt effekt i linje med 

olikhetens paradox. Utan en olikhetens kategori som fungerar som grund för 

att hävda ojämställdhet, framstår kunskap och intresse som givna storheter i 

det vetenskapliga fältet, som ‘goda’ och tillgängliga attribut för var och en 

oavsett kön. Misskännandet av kön och kunskap/meriter ‘är en väg som / 

man måste gå’ (8). 412 

Clara för fler kritiska resonemang i intervjun än de andra kvinnorna. 

Hon påpekar bland annat att tjänstetillsättningar ofta struktureras av att sakkunniga 

formulerar sig fördelaktigt om sina favoritkandidater, att professorsrollen 

är väsentligen överskattad 413 och att det verkar vara stor skillnad på 

vad folk säger och vad de faktiskt gör när det gäller jämställdhet. Genom 

denna kritiska hållning undgår hon i det närmaste att falla till föga för 

misskännandet av kopplingarna mellan kön och kunskap/meriter. Clara 

undviker gång på gång att ta upp de handskar jag kastar: 

Clara4/22 

1 I: = men när det gäller positiv särbehandling så har man ju 

2 sagt att / öh::: man inte behöver vara exakt lika bra 

3 meriterad = 

4 C: = ne: [::j 

5 I: [utan det finns ett så kallat jämställdhetsintervall / 

6 C: jaha = 

7 I: = där kvinnan får vara lite mindre meriterad och att det 

8 här ska öh avgöras [i praxis / 

9 C: [ja / jaha::: 

10 I: hur stort det får vara så att säga = 

11 C: = ja / nej det (x) är inte så bra tycker jag / 

12 I: för att? / 

13 C: men (x) då är det ju också lite grann en fråga om vad man 

14 räknar som meriter och så va / 

15 I: mm = 

16 C: men (hh hh) / jag menar (hh hh) jag har ju märkt att (4.0) 

17 i vissa fall va så (hh hh) nej jag vill inte påstå att det är / 

18 manligt och kvinnligt men / en del professorstillsätt- 

19 ningar har gått väldigt tveksamt till och då har det- / i 

412 Samtyckets koloni blir knappast mer homogen än när den agent som talar om ‘måsten’ i 

linje med det vetenskapliga fältets normativa premisser samtidigt representerar den kategori 

‘viljan till jämställdhet’ utgår från. 

413 Hon liknar bland annat professorn vid en ‘kultfigur’ som är laddad med symbolisk makt. 

Hon gör även ett viktigt påpekande kring sin egen (dis)position, i linje med kvinnornas 

ansatser att kritiskt värdera sig själva i jämförelse med män med samma (dis)positioner, när 

hon säger att ‘en del personer behandlar en radikalt annorlunda bara för att man har blivit 

professor fast man har varit här i femton år (ha ha) / det är liksom jättekonstigt va’. 

154

20 dom fall jag känner till har det varit män / men där folk 

21 har fått en professur utan att överhuvudtaget ha publicerat 

22 någonting i en tidskrift eller så = 

I textavsnittet är det jag som introducerar kvinnor som olikhetens kategori 

och kopplar samman den med ‘mindre meriterad’ (7 - vilket samtidigt 

innebär att de båda aspekterna särskiljs). Här genomför jag alltså i princip 

det misskännande jag anklagar mediadiskursens agenter och kvinnorna för, 

även om det sker genom att jag upprepar förslagets lydelse när det gäller den 

föreslagna tillsättningspraxisen. 414 Min fråga avslutas med hur stort 

jämställdhetsintervallet ‘får vara’ (10). Clara svarar då inte specifikt på det 

senare. Istället säger hon att ‘det (x) är inte så bra’ (11). I ‘det’ ligger ett 

avsteg från någonting i min utsaga och följande alternativ kan tänkas: att 

‘man inte behöver vara exakt lika bra meriterad’ (2-3), ‘ett så kallat 

jämställdhetsintervall’ (5), att ‘kvinnan får vara lite mindre meriterad’ (7), 

samt att det här ska ‘avgöras [i praxis’ (8). 

Samtliga formuleringar berör på ett eller annat sätt ‘mindre meriterad’ 

då jämställdhetsintervallet implicerar en skillnad i meritering i sig och min 

utsaga om praxis innehåller ett antagande om mindre meriterad (det här ska 

avgöras i praxis). Men trots att hon alltså inte delar uppfattningen att det är 

rimligt att använda mindre meriterad som utgångspunkt, vilket, som en 

negation, aktualiserar en likhetstanke kring begreppet meriterad (i linje med 

meritokratin och en liberaldemokratisk diskursiv ordning), undviker hon 

misskännandets effekter genom att tillgripa en kritik av begreppet meriter 

(13-14) och sedan också koppla det (delvis) till kön (män/folk som 

otillbörligen erhåller tjänster – 20-22). Clara stannar vid en punkt där 

misskännandet helt enkelt inte kan genomskådas. 

Brännpunkten (de)stabiliserar 

Toril Moi skriver om Simone de Beauvoir att hennes texter präglas av ‘en 

konflikt mellan hennes egen önskan om att förminska sin egen särart och 

framställa sig själv som en invigd intellektuell’ å ena sidan, och, å den 

andra, ‘det faktum att hon som kvinna var relativt marginell i den intellektuella 

miljön’. 415 De texter som analyseras i det föregående präglas även de 

414 Det ställer frågan om mina lingvistiska resurser på sin spets – hur jag som intervjuare och 

sedan även som uttolkare förmår undvika att falla till föga för den kritik jag riktar mot andra. I 

intervjusituationen medför mitt misskännande utan tvivel att det legitimeras i viss mån, att det 

skapar en legitim punkt att tala utifrån. Alternativet är att invända mot de premisser jag ställer 

upp, vilket skulle kunna vara en (om än relativt långsökt) tolkning av hur Clara resonerar i 

textavsnittet. Avgörande är med andra ord att mina lingvistiska resurser, och de diskursiva 

ordningar de korresponderar till, tydliggörs och underkastas kritisk reflektion (Fairclough, 

1989, s. 167). Det sker i delar av det avslutande avsnittet. 

415 Moi, 1996, s. 98, kurs. i orig. 

155

av strategier ämnade att legitimera de (dis)positioner kvinnorna talar genom. 

Men dessa kvinnors marginalitet, i jämförelse med Beauvoirs, är utan tvivel 

av ett annat slag i det vetenskapliga fält de talar genom. De är inte lika 

ensamma och deras röster hörs oftare, samtidigt som de kanske (för)blivit 

(o)synliga. 416 

Vad innebär det egentligen att som kvinna använda sin röst i ett vetenskapligt 

fält? Har kvinnor tillträde till de diskursiva ordningar som strukturerar 

centrala delar av fältet? Om de rör sig inom fältets diskursiva gränser, 

talar de och i sådana fall hur? Och om kvinnor ‘kan’ tala, hörs de och i sådana 

fall av vem och på vilket sätt? Det sistnämnda aktualiserar samberoendet 

mellan att vara kvinna i ett fält och att tala, relationen mellan en (föreställd 

och samtidigt för-givet-tagen) kropp och en röst. Kan en kvinnokropp, som 

hela tiden förstås utifrån diskursiva ordningar vilka förutsätter manskroppen 

som normativ, annat en missförstås när den försöker tala utanför sina av 

andra, som det ‘andra’, definierade gränser? Överskridandet förutsätter i så 

fall att exempelvis en könspolitisk, diskursiv ordning strukturerar rösten och 

att det, i sin tur, kan förmå den som lyssnar att överskrida sina egna lingvistiska 

resurser. 

Ändå verkar det som om att kvinnor(s kroppar), deras röster och det 

vetenskapliga fältet är strikt åtskilda (som tecken) i flertalet diskurser. För 

agenter som tillskrivs och tillskriver sig själva en (dis)position som vilar på 

kvinnor som olikhetens kategori, som kroppar och röster i ett vetenskapligt 

fält, verkar gälla att ‘vad de än säger kommer det inte att höras, när de väl är 

där, just för att de är där’. 417 Och i samma ögonblick riskerar dessa åtskildheter 

att tas för givna i de diskurser som formerar sig kring frågeställningar 

om kön och akademin, eller mer specifikt, om positiv särbehandling och 

akademin. Ett erkännande, och därmed ett misskännande, som tenderar att 

lämna intakt, inte bara åtskildheterna, utan kanske än mer fundamentala 

aspekter i sammanhanget, nämligen den i det närmaste ogripbara vetenskapligheten 

i sig. 

Bodils misskännande i följande avsnitt symboliserar rörelsen i sin 

helhet. Jag återkommer här till en av hennes tidigare utsagor om att kvinnor 

inte är objektiva när de sakkunnigbedömer kvinnor vid tjänstetillsättningar: 

Bodil4/12 

1 I: men du kan inte vara objektiv / eller? / 

2 B: nej det kan jag inte = 

3 I: = nej / men / kan män / vara objektiva / när de /// 

4 bedömer kvinnor och män / varför skulle män vara 

5 objektiva i det här fallet och inte du / som kvinna? // 

416 Se Bradford och Sartwell, 1997, s. 191-196, som för en diskussion om (o)synliggörandets 

dubbla effekter. 

417 Ibid., s. 198, min övers. 

156

6 B: öhm::: ((suck)) /// jag menar (ha ha) allt det här / öhm / 

7 j:::ämställdhetsprocess är till för att hjälpa kvinnor / 

8 I: mm = 

9 B: = och de personer som blir hjälpta- det är svårare 

10 ((skrattande)) för dem att vara objektiva än män = 

11 I: = tror du det? = 

12 B: = ja / jag tror det 

Att som kvinna hävda att det inte går att tala om kvinnor med kvinnors 

röster/kroppar fulländar misskännandet: vetenskaplighetens ideologiskt sunda 

förnuft medför dels att ett för kvinnor ouppnåeligt centrum i jämställdhetsdiskurser 

erkänns (det är svårare att vara objektiv, 9-10), dels att 

kvinnor, per definition, antas vara mindre lämpade att uttala sig om hur 

jämställdhet ska kunna uppnås i samma ögonblick som det faktiskt sker. 

Bodil lyckas formulera sin egen utsagas omöjlighet. Hon talar om 

jämställdhet genom att säga att hon inte förmår göra det. 418 

Positiv särbehandling har därmed, genom att färdas i ett antal olika 

diskurser, nått fram till en slags ‘brännpunkt’ i ‘djupare’ mening, en ‘punkt’ 

formulerad genom Thamprofessorernas kritiska dubbelheter, som visar hur 

det vetenskapliga fältet som helhet kontinuerligt (de)stabiliseras. De giriga 

institutionerna, konflikterna mellan diskriminering och de egna (dis)positionerna, 

mellan positiv särbehandling som strategi och legitimerandet av 

Thamprofessurerna, samt den genom misskännandet så överskuggade ‘viljan 

till jämställdhet’; samtliga dessa för kvinnorna kritiska dubbelheter, som de å 

ena sidan avtäcker, kritiserar och agerar mot genom vanmaktens strategi, 

och, å den andra, hela tiden snärjs och begränsas av i sin retorik, samtliga 

aspekter pekar på ett ouppnåelighetens ‘centrum’ i det vetenskapliga fältet 

som hitintills endast begripliggjorts som ett kanske väl mystifierande 

‘vetenskapligheten i sig’. 

Misskännanden av vetenskapligheten är som absolut ‘hetast’ när de 

betecknade avvikarna, d.v.s. agenter med det gemensamt att de hänförs (i 

dubbel bemärkelse) och hänför sig själva till kvinnor som olikhetens kategori, 

går i bräschen. Konsekvenserna av detta är svindlande och på samma 

gång djupt nedslående, eftersom det tenderar att omintetgöra varje försök till 

emancipatorisk verksamhet med någon form av könskategori som grund. 

Distinktionen mellan erkännande, misskännande och reproduktion, som likt 

418 Märk väl att jag här extrapolerar det sagda till antingen-eller-alternativ (objektivt är då 

detsamma som legitimt/möjligt, medan motsatsen, icke-objektivitet, eller med det dialektiken 

implicerar, subjektivitet, detsamma som illegitimt/omöjligt - därav att hon talar om sig själv 

utan att kunna tala om sig själv) för att markera den kritiska potentialen i Bodils utsaga. I 

själva verket finns alltid möjligheten att komplexiteten i en utsaga av det här slaget går 

förlorad genom viljan att ordna, men det ska ställas mot syftet med texten som sådan som i 

första hand är att illustrera en analytisk gärning, inte att bevisa den. 

157

ett mantra upprepats i analyserna i det föregående, kanske bidrar ytterligare 

till känslan av det omöjliga, snarare än att visa vägen mot eventuella 

alternativ. I det avslutande avsnitt som nu följer ska jag försöka gripa några 

ändar som löper ur ‘brännpunktens’ nystan och göra ett antal olika utflykter 

som bland annat följer upp den senare problematiken. 419 

419 Att misskännandet är hett kan inte på allvar diskuteras förrän det sätts i relation till den 

besatthet vetenskapligheten ger upphov till, d.v.s. när ‘brännpunkten’ relateras till 

upplysningens låga som tycks tändas och blända (och brännmärka) varje försök att närma sig 

vetenskapligheten med något annat, från någon annanstans, än vetenskapligheten i sig. 

158

Positiv särbehandling – exkurser 

Mer än tjugofem år efter det att positiv särbehandling börjar ta gestalt i Nina 

Pripps PM om jämställdhet, och med en svensk jämställdhetslag som är inne 

på sitt tredje decennium, är ‘brännpunkten’ hetare än någonsin, tillämpningarna 

av strategin i det närmaste obefintliga, och ideologierna kring positiv 

särbehandling reducerade till en homogen och vinande liberaldemokratisk 

proteststorm. Död är visionen om det politiska fältets förmåga att genom 

framför allt ekonomiska styrmedel administrera fram jämställdhet i betydelsen 

lika möjligheter eller representation mellan kvinnor och män i det vetenskapliga 

fältet. Död är det vetenskapliga fältets egen förmåga att åstadkomma 

motsvarande. Dödförklarat är också det diskursiva utrymme som kan ta 

vid bortom positiv särbehandling, d.v.s. ‘avstegen från’ de meritokratiska 

idealen har en definitiv gräns, åtminstone vad det vetenskapliga fältet 

anbelangar, vid positiv särbehandling som strategi. Återstår gör därför bara 

ett par exkurser som vill göra an-språk på en tillvaro utan ett normativt 

vetenskapliggörande, eftersom de storslagna Alternativens medryckande 

retorik eller de storvulna Berättelsernas tjuskraft inte biter längre. 

Lundström – lagarnas lakej 

Mats Lundströms bok ‘Jämställdhet eller sexistisk rättvisa’, som publicerades 

under våren 1996, innehåller en argumentation ‘mot’ positiv särbehandling 

som vilar på två retoriska fundament. 420 Dessa följer i princip 

mediadiskursens omskrivningar av positiv särbehandling, med det därav 

uppjagade tonläget, och en juridisk-normativ ståndpunkt som vilar på en 

slags ‘vad-som-faktiskt-står-i-lagen-argumentation’. Den förstnämnda retoriken 

bygger i Lundströms fall på en närläsning av hur diskrimineringsförbudet 

formuleras i JämL 1980. Han konstaterar följande: 

Om könsfördelningen är ojämn på en arbetsplats har arbetsgivaren en 

skyldighet att vidta åtgärder för att öka andelen av det ”underrepresenterade 

könet”. En åtgärd kan vara att uppmana och stimulera personer av det 

underrepresenterade könet att söka tjänster. En annan åtgärd kan vara positiv 

420 Valet av Lundström beror på att han mer än de flesta reflekterat kring mediadiskursen, 

jämställdhetslagarna, akademin och kvinnor m.m. Genom en läsning av Lundström berörs 

aspekter av positiv särbehandling som tidigare hamnat i bakgrunden. Det vore ett alltför 

enkelt uppdrag att kort och gott avfärda Lundströms argumentation, som verkligen inte är 

mycket mer än brottstycken från hans förtvivlade längtan att uppnå erkännande som en 

centrumgestalt i det vetenskapliga fältet. Enkelt, men också utrymmeskrävande, vilket innebär 

att jag inte gör anspråk på att bemöta alla de argument Lundström för fram. 

159

särbehandling. Enligt JämL:s tredje paragraf är könsdiskriminering tillåten 

om den är ett led i främjandet av jämställdhet. 421 

Lundström hävdar här att positiv särbehandling är detsamma som könsdiskriminering 

för jämställdhet, som en negation till förbudet mot könsdiskriminering. 

Därmed har han kopplat samman en negativ aspekt – diskriminering 

– med positiv särbehandling. Men följande står att läsa i JämL:s 

(1980) tredje paragraf: 

Missgynnande på grund av kön föreligger när en arbetsgivare vid anställning 

eller befordran eller vid utbildning för befordran utser någon framför en 

annan av motsatt kön, fastän den som förbigås har bättre sakliga förutsättningar 

för arbetet eller utbildningen. 

Detta gäller dock inte om arbetsgivaren kan visa att beslutet inte beror på 

någons kön eller att beslutet är ett led i strävanden att främja jämställdhet i 

arbetslivet. 422 

Visserligen har Lundström en poäng i att könsdiskriminering och positiv 

särbehandling ‘krockar’, att de är varandras förutsättningar, vilket, som jag 

konstaterar tidigare, etableras bland annat när Nina Pripp, och sedan också 

jämställdhetsdelegationen, tar ‘negativ’ särbehandling som intäkt för att 

‘positiv’ särbehandling är svårt att genomföra. Men omskrivningen ‘positiv 

diskriminering’, vilken Lundström brukar som konsekvens av jämförelsen 

mellan diskrimineringsförbudet och positiv särbehandling, är inte legitim i 

sig. 423 ‘Detta gäller dock inte’ kan istället tolkas som att diskrimineringsförbudet 

upphävs, kort och gott att det slutar gälla, snarare än som att en i 

alla avseenden förkastlig könsdiskriminering görs legitim i omotiverade 

undantagsfall, vilket är Lundströms utgångspunkt. 

Med andra ord förutsätter det en uppluckring av den liberaldemokratiska 

diskursiva ordning Lundström vilar mot, ett försök att bryta ut en 

könspolitisk betydelse av jämställdhet som aldrig riktigt lyckas få fotfäste i 

diskurser kring jämställdhetslagarna. 424 Lundström följer här istället den 

421 Lundström, 1996, s. 24. 

422 SFS, 1979:1118, s. 2796. Paragrafen fortsätter sedan men jag sätter punkt för citatet här. 

423 Se t. ex. Lundström, 1996, s. 35 och 62. 

424 Den könspolitiska betydelsen bryts hela tiden mot den liberaldemokratiska och 

individorienterade förståelsen av ‘rättvisa’ som frånvaro av diskriminering. Koggel, 1998, s. 

212, ger en mycket träffande beskrivning av detta när hon talar med det liberaldemokratiska 

argumentets röst: 

Discrimination is morally wrong whether individuals are singled out because they are 

women or men, black or white. Affirmative action is unjust discrimination because it 

singles out individuals for preferential treatment based on an individual’s membership in a 

group. All individuals have the right to nondiscrimination – including white males. 

Konsekvensen av detta är allt som oftast att ett påvisande av könsdiskriminering faller på den 

diskriminerade parten. 

160

diskursivt ovedersägliga lagtolkningens strategi, 425 d.v.s. den andra retoriska 

grunden i hans text. 

Han hänvisar ideligen till att jämställdhet betyder lika möjligheter i 

enlighet med JämL:s (1980 såväl som 1992) första paragraf, att jämställdhet 

är och ska förbli ett individbaserat begrepp, samt att alla avsteg från detta är 

problematiska och farliga. Hans argument för att hävda en definition av 

jämställdhetsbegreppet är framför allt genom hänvisningar till lagstiftning. 

Lundström avfärdar alla alternativa tolkningar genom denna strategi: ‘En 

sådan kompensationstanke har inget stöd i JämL’; ‘Alla åtgärder som bygger 

på att individer är representanter för ett könskollektiv, saknar stöd i både 

regeringsformen och JämL’; ‘Könets irrelevans är i själva verket både en 

normativ och en empirisk utgångspunkt för kravet på jämn könsbalans i 

regeringsformens och JämL:s förarbeten’. 426 När det i Thams proposition 

står att jämställdhet ‘som begrepp inte är entydigt’ 427 blir han därför upprörd: 

‘Det måste anses som mycket allvarligt att regeringen, den högsta verkställande 

makten, anser att jämställdhetsbegreppet är vagt’. 428 

De båda strategierna, att genomföra en omskrivning av positiv särbehandling 

och att hänvisa till (en tolkning) av gällande lagstiftning, går sedan 

hand i hand i texten. Retoriken byggs till en början ut i ett par steg för att 

slutligen användas som sunt förnuft. Jämställdhet beskrivs till en början som 

‘den enkla och ganska självklara’ innebörden ‘individers rätt till lika behandling’, 

vilket sedan kommer att likställas med ‘frånvaro av könsdiskriminering’. 

Därefter brukas begreppet ‘jämställdhetsprincipen’ – att kvinnor och 

män ska ha lika rättigheter och möjligheter. Principen underbyggs vidare av 

den ‘medborgarrättsliga grunden’ och till slut kan Lundström hävda att det är 

425 Ovedersäglig för att den inte tillåter en rättvisa utanför det juridisk-normativa systemets 

definitioner med individen som utgångspunkt. I likhet med Lundströms position präglas den 

nordamerikanska debatten om ‘affirmative action’ av ett tydligt argumentativt stråk (bland 

flera) i denna riktning, där en strategisk nivå diskuteras i termer av att ‘positiv’ särbehandling 

av en grupp alltid innebär ‘negativ’ särbehandling av en annan (se Rosenfeld, 1991, kap. 10, 

för en filosofisk kritik av det minimala utrymme som ges av rättvisedefinitioner vilka bygger 

på ‘reversibel ömsesidighet’). Detta stråk klänger sig så gott som alltid fast vid en retorik som 

bygger på ett idealiserande av ett rättvisebegrepp som för närvarande är det rådande i 

västerländska demokratier överlag. Newton, 1995, formulerar det hela i termer av en ironisk 

paradox, logiskt omöjlig att överskrida, i sin nyckeltext i den nordamerikanska diskursen: ‘It 

is, then, an ironic paradox, if not a contradiction in terms, to assert that the ideal of equality 

justifies the violation of justice [...] No violation of justice among the citizens may be justified 

(may overcome the prima facie objection) by appeal to the ideal of equality, for that ideal is 

logically dependent upon the notion of justice’ (s. 117-118) . Jfr. Phillips, 1992, s. 70ff, och 

hennes kritiska synpunkter. 

426 Lundström, 1996, s. 34, 35 och 54, kurs. i orig. Se även s. 33, 36, 44, 50, 53, 59, 95, 102 

och 106. 

427 Prop., 1994/95:164, s. 12. 

428 Lundström, 1996, s. 42. 

161

‘mycket allvarligt om svensk jämställdhetspolitik övergår från medborgarrätt 

till könsrätt, från jämställdhet mellan individer till ”rättvis” sexism’. 429 

När det normativa och i alla lägen legitima har knutits till gällande 

lag, så som Lundström tolkar den, och positiv särbehandling likställts med 

positiv diskriminering som en form av ‘sexistisk rättvisa’, träder han in i sin 

centrum(dis)position i det vetenskapliga fältet och kontrasterar mot det 

politiska fältet. Det är först nu Lundström tar sig an positiv särbehandling 

och universiteten. 430 I ett försök att dra upp skiljelinjer mellan forskning 

(vetenskapligt fält) och politiska dekret (politiskt fält) markerar Lundström 

den för-givet-tagna (dis)position han själv så gärna vill tala genom: 

Forskning är, när det kommer till kritan, ett elitprojekt som bygger på 

meritokratiska principer. Om man tillsätter forskare enligt rättviseprinciper 

som inte handlar om yrkesskicklighet, utmanar man föreställningar om 

rationalitet och professionalism i vetenskaplig verksamhet. 431 

Lundströms definition av forskning fungerar här som en normativ utsaga i 

kontrast till alternativa ‘rättviseprinciper’. Elitprojekt och meritokrati är 

vanligtvis två kontrahenter i diskurser kring demokratiska författningar, men 

Lundströms poäng är att det politiska fältets idé om representativitet aldrig 

får överföras till det vetenskapliga fältet för då hotar en kollektivanslutning 

‘till könskorporationer’ som riskerar att övergå ‘i en statsdirigerad ”rättvis 

sexism”’. 432 Ställningstagandet mot den socialdemokratiska jämställdhetspolitiken 

och ett kollektivt baserat könsbegrepp är genomgående en ideologiskt 

motiverad argumentation när Lundström närmar sig positiv särbehandling 

som ‘brännpunkt’. En liberaldemokratisk diskursiv ordning strukturerar texten, 

som jag visar på i det föregående (omskrivningen och ‘laglydigheten’), 

429 Citat från, i tur och ordning, Ibid., s. 44, 51, 53, 54 och 66. 

430 Det märks till exempel på hur de jämställdhetspolitiska nyckelargumenten, vilka använder 

klass och kön som kontraster till individen (Ibid., s. 106-107), blir vanligare en bit in i texten, 

liksom de utbildningspolitiska nyckelargumenten blommar ut helt och hållet i kapitel fyra. 

431 Ibid., s. 92. 

432 Ibid., s. 90. Lundström underkänner även att det finns någon poäng med att åberopa 

kvinnor som politisk kategori. Genom ett formalistiskt resonemang försöker han bevisa det 

orimliga med detta: ‘Om kategorin x utgör hälften av medborgarna har de hälften av rösterna. 

Men därav följer inte att hälften av den politiska representationen skall bestå av individer som 

tillhör x. Om man kräver det sätter man sig över individers valpreferenser’ (s. 74). Problemet 

är inte den underkända representativitetstanken som i och för sig kan ha fog för sig om en 

grundläggande kritik av identitetspolitiska normer genomförs konsekvent så att det 

fundamentalt instabila med identitetskategorier uppenbarar sig. Vad som sticker ut är snarare 

Lundströms idé om ‘individers valpreferenser’, d.v.s. liberaldemokratiska antaganden som 

aldrig förmår erkänna att föreställningar om en abstraherad demokrati alltid fungerar som 

gynnsamma trossatser för de redan etablerade och som ideologiskt tvång för dem som är 

beroende av t. ex. köns- och klasstrukturerande levnadsbetingelser. Lundström anför helt 

enkelt att ‘”De andra” finns inte - varken i forskarsamhället eller i en liberal demokrati’ (s. 

115). Därmed underkänns anspråk på något utanför individen, och ‘det’ som då blir kvar 

sammanfattas av Marcuse, 1968: en ’bekväm, mjuk, resonabel, demokratisk ofrihet’ som utan 

större motstånd ‘härskar i det avancerade industrisamhället’ (s. 19). 

162

och undantagen från det är få och endast skenbart ‘öppna’ i linje med vad 

som kan förväntas av en centrumgestalt i vardande. 433 I en passage diskuteras 

dock positiv särbehandling tydligare än annars. Lundström nyanserar 

här sin kritik, som även framförs i mediadiskursen, 434 att positiv särbehandling 

strider mot gällande högskolelag: 

Enligt dess femte paragraf ”skall jämställdhet mellan kvinnor och män alltid 

iakttas” (SFS 1992:1434). I regeringens förarbete till lagen föreskrivs dock 

att kravet på jämställdhet inte får leda till positiv särbehandling: ”Det bör i 

sammanhanget anmärkas, att regeln inte innebär, att någon mindre meriterad 

skall ges försteg, därför att vederbörande tillhör ett i sammanhanget underrepresenterat 

kön. En sådan ordning vore direkt stridande mot kravet på hög 

saklighet i verksamheten” (prop. 1992/93:1, s. 80). 435 

Lundström sätter här fingret på ett ‘faktiskt’ problem, som inte diskuteras i 

vare sig Thams proposition eller utbildningsutskottets betänkande. 436 Det 

finns en utsaga i ett förarbete till en lag som hävdar att positiv särbehandling 

inte är möjlig – egentligen enda gången Lundströms kritik verkligen har 

något reellt att tillföra. Men med detta sitt sista försök att omintetgöra positiv 

särbehandling utifrån de retoriska utgångspunkter som Lundströms argumentation 

vilar på, framstår hans text enbart som ett försvarstal för det 

vetenskapliga fältets autonomi och legitimitet. Att så tydligt vila på en 

lagtolkning i sin kritik är inte bara att underminera den legitimitet som följer 

med den (dis)position han vill tala genom, det är också en förvånansvärt lätt 

argumentation att avfärda. Om det nu förekommer en motsättning mellan 

högskolelagen och positiv särbehandling, utforma då en förordning om 

ändring i högskolelagen som stipulerar att vid tillämpning av positiv särbehandling 

gäller inte 5 §. Som om det var problemet egentligen. 

Tidsordningens synkronisering 

Utmärkande för tillämpningar av positiv särbehandling tycks vara att ju 

närmare en faktisk effekt de kommer, desto större blir motståndet inom det 

vetenskapliga fältet. Motsvarande gäller också att ju mer allmänt formulerad 

strategin är, desto mindre effekt får den. Utifrån påtvingade direktiv om 

regelkorrektioner, som ju positiv särbehandling medför, möter motstånd för 

att de krockar med en trögrörlig, administrativ ‘verklighet’ där strategiska 

ritualer dominerar fältet. Direkta målkonflikter kan sägas föreligga när en väl 

433 T. ex. är Lundströms, 1996, s. 20, påpekande om att hans kritik av jämställdhetspolitiken 

inte bör uppfattas som antifeministisk skenbar, eftersom han i meningarna efter det anklagar 

feminismen för att vara ‘domare’, ‘totalitär’ och förkvävande av ‘det rationella samtalet’. 

434 Se SvD, 950629, nr. 103. 

435 Lundström, 1996, s. 92. Jag har korrigerat referensen till SFS som var fel i texten. 

436 Observera att Prop., 1992/93:1, är skriven under den borgerliga regeringens mandat, varför 

ett motstånd mot positiv särbehandling inte är ägnat att förvåna. 

163

institutionaliserad bedömningsprocess påverkas, särskilt då från det politiska 

fältet, av externa styrmedel. Universitetens (idealiserade) anspråk på individuella 

prestationer, kompetens, konkurrens och rationalitet hamnar i konflikt 

med de värden positiv särbehandling för in i fältet, d.v.s. representativ 

jämställdhet, snarare än ett paradigm som utgår från lika möjligheter, en 

etablerad tidsordning som har förväntan som främsta disciplinerande 

funktion, samt en (in)direkt kritik 437 av grunderna för det vetenskapliga 

fältets för-givet-tagna meritokrati. 438 

Det senare är en del av förklaringen till att positiv särbehandling, när 

det gäller Thamprofessurerna, får avsedd effekt vid endast en av trettio 

tillsättningar. 439 Men framför allt tillämpas inte positiv särbehandling eftersom 

kvinnor vid samtliga utom en tillsättning rangordnas i första förslagsrum. 

Hälften av de tillsatta kvinnorna har professorsbedömts vid andra 

tillfällen, ett par av dem innehar professurer sedan tidigare, samt minst tolv 

kvinnor erhåller under tillsättningsperioden en annan professur. 

Ytterligare faktorer som verkar för att kvinnorna tillsätts är många 

gånger ‘välvilliga’ sakkunnigbedömningar och än mer ‘välvilliga’ tjänsteförslagsnämnder 

(som utser de sakkunniga), vilka till varje pris undviker att 

tillämpa positiv särbehandling; 440 många och mycket kompetenta kvinnliga 

sökande; rekryteringsförfarandet med sin tonvikt på tjänstebenämningar och 

ämnesområden där kvalificerade kvinnliga sökande var att vänta; samt de 

diskursiva aspekter av positiv särbehandling som strukturerar strategin i sig 

(eg. liberaldemokratisk ‘lutning’ i mediadiskursen, den kringskurna strategin 

i praktiken, misskännandet av relationen mellan kön och kunskap/meriter). 

437 Märk väl att även Tham i sina debattinlägg ofta för fram omfattande kritik av 

tjänstetillsättningsprocessers bristande objektivitet, jäv, indirekt diskriminering etc. 

438 Bergmann, 1996, s. 28-31; Chertos, 1983, s. 232-233. Jämför med Goldman, 1979, s. 7, 

som påpekar att utgångspunkten för särbehandling (eg. ‘preferential treatment’) är att 

specifika kriterier (kön, klass, etnicitet, religion etc.) urskiljs och särskiljs från vedertagna 

karaktäristika vid bedömningsprocesser (individer, meriter, kompetens, konkurrens o.s.v.), 

vilket naturligtvis leder till konflikter som inte gärna kan administreras bort, än mindre 

argumenteras undan. Fürst, 1988, konstaterar att den könskvoteringsregel, eller närmare 

bestämt ‘kØnnsfavorisering’ som har sin motsvarighet i den svenska jämställdhetsaspekten, 

som infördes vid norska universitet 1979 fick konsekvensen att kvinnor, som inte annars 

skulle erhållit tjänster, tillsattes (s. 64), men också att mäns chanser att erhålla tjänster ökade 

efter det att regeln infördes. Fürst menar att denna paradox förklaras av att 

‘kØnnsfavoriseringen’ tagit vid först efter det att kvinnor överklagat tjänstetillsättningar och 

att det således inte har varit en del av det kontinuerliga arbetet inom 

tjänsteförslagsnämnderna. Det senare beror då på en motvilja bland de sakkunniga att väga in 

jämställdhet vid bedömningar, som i sin tur givit upphov till olika motstrategier, varav den 

främsta är ‘et Ønske om å unngå at reglen blir aktuell i de enkelte saker (s. 79). Jfr. med Ds, 

1996:14, s. 32-33, och deras sätt att argumentera sig ur dessa resultat, en argumentation som 

jag för övrigt kritiserar och vederlägger i Bondestam, 1999, s. 16-19. 

439 En mindre polemisk formulering tar fasta på att det fanns sökande av båda könen till tolv 

av professurerna, d.v.s. det var endast för dem positiv särbehandling var aktuellt. 

440 Det tar ju till och med sådana former att ett uttalat undvikande kan skönjas. 

164

Oavsett betydelsen av positiv särbehandling i det vetenskapliga fältet 

kvarstår alltjämt den faktiska begränsningen med strategin. Det går kanske 

inte att, som Bourdieu uttrycker det, ‘befria offren för symboliskt våld genom 

en kungörelse’. 441 Särskilt akut blir det när positiv särbehandling, som i 

Lundströms fall, reduceras till lagtolkningar, effekter för en representativ 

jämställdhet eller andra former av an-språk på fakticitet. Då underordnas 

kategoriskt de större frågorna om det vetenskapliga fältet och inte minst den 

tidsordning som positiv särbehandling så flagrant placerar i skarp belysning. 

En reglerad väntetid, ett tidsschema byggt på skenmeritokratisk förväntan, 

som normativt omfattar de kättare som inget hellre vill, eller inget annat 

förmår i sin paradoxala strävan efter legitimitet, än att inlemmas i de konsekrerades 

skara. 

Avsteg från den reglerade väntetiden uppfattas som en kris, ett 

destabiliserande utanpåverk, som det vetenskapliga fältets etablerade agenter 

söker motarbeta med såväl vetenskapsinterna (misskännande av kön och 

kunskap/meriter) som vetenskapsexterna (investeringar i det politiska fältet) 

strategier. 442 Men krisen har också en inverterad funktion i form av en 

paradoxal tendens till homogenisering. Framför allt har (tids)krisen en 

synkroniseringseffekt – en strukturerande tidsordning i det vetenskapliga 

fältet stabiliseras och återinskrivs som ideologiskt sunt förnuft när positiv 

särbehandling fungerar som ‘brännpunkt’ i olika diskurser. 443 

Tidsordningen fungerar då inte längre som en integrerad och outtalad 

premiss för det akademiska tjänstetillsättningssystemets bevarande utan 

hamnar i öppen dager – tid blir en effektiv både faktisk och symbolisk vara 

att omsätta i striden om legitimitet inom det vetenskapliga fältet. Därmed är 

synkroniseringseffekten också som mest påtaglig genom att ‘tiden blir en 

441 Ur Bourdieus ‘La Domination masculine’, s. 12, citerat i Moi, 1994, s. 14 (Mois övers., 

min kurs.). Se Clayton och Crosby, 1992, s. 97, som formulerar en likalydande fråga utifrån 

en kritik av otillräckliga korrektioner av könsdiskriminering inom ramarna för en 

liberaldemokratisk diskursiv ordning. 

442 Här är de agerandes (dis)positioner avgörande, vilket jag diskuterar i termer av 

‘centrumgestalter’ i mediadiskursen. De ‘intellektuellas’ strid i det politiska fältet ska förstås 

som relaterat till erkännandet det medför i det vetenskapliga fältet, vilket i sin tur är ‘beroende 

av deras kapitalinnehav inom deras eget specifika verksamhetsfält och av deras beredvillighet 

att satsa (och riskera) detta kapital i de strider som skakar omvärlden’ (Rahkonen och Roos, 

1998, s. 280) och inte minst de eruptiva rörelser positiv särbehandling skapar med epicentrum 

i det vetenskapliga fältet. I Rahkonens och Roos analys av det finska, ‘intellektuella’ fältet 

framkommer att det alltjämt är de ‘akademiska och litterära intellektuella’ som ‘tillskrivs 

högst värde’ i relation till t. ex. ‘mediala celebriteter’ eller andra ‘journalister och 

kulturadministratörer’ (s. 294-295), vilket stöder idén om centrumgestalternas legitimitet. 

443 Jfr. Bourdieu, 1996, s. 212-213. Här parafraserar jag Bourdieus tolkningar av den 

legitimitetskris som uppstod i det franska, politiska fältet under majdemonstrationerna 1968 i 

Paris. Min poäng är att försöka se det gemensamma med en utifrån (och även underifrån) 

kommande kritik, vilken riskerar (om än kanske bara skenbarligen och mycket kortsiktigt) att 

blotta en tidsordning som strukturerar de flesta fält där en strid om det legitima och 

(dis)positioner tar vid. 

165

offentlig tid, som är identisk för alla och som mäts mot samma referenspunkter, 

vilka tränger sig på och tvingar alla att dela samma nutid’. 444 Med 

andra ord uppdateras makten att definiera det gemensamma i tidskrisen, i 

den offentliga synkronisering av tidtagande domare och tävlande kättare som 

positiv särbehandling medför. Naturliggörandet av makten som synkroniseringens 

konsekvens, återinskrivandet av det ‘uppriktigas’ riktighet: 

Konsekvensen av synkroniseringen är att den tvingar fram en relativ koherens 

i de olika ställningstagandena, en koherens som inte erfordras i vardagslag, 

det vill säga så länge rummens och de sociala tidsskalornas relativa 

självständighet möjliggör ett successivt besättande av olika positioner och en 

produktion av olika eller divergerande ställningstaganden som i varje fall är 

konforma med den aktuella positionens krav: benägenheten att successivt, för 

varje position ge ett intryck av uppriktighet är inskriven i de sociala positionernas 

mångfald (ofta knuten till mångfalden av lokaliseringar inom rummet) 

vilken ju ökar när vi rör oss uppåt i den sociala hierarkin. 445 

Krisen sätter ‘känslan för den egna positionen ur spel’ 446 , särskilt för de 

agenter som strider i mediadiskursen, och gör att Thamprofessorerna belastas 

med paradoxer, kritiska dubbelheter, som de kanske förmår distansera sig 

från i specifika diskurser, men som kontinuerligt häftar vid dem när de talas 

om och i viss mån även när de talar om sig själva. I grund och botten är det 

således en organisatorisk självreproduktion, utan tvivel mest effektiv i 

kristider präglade av tidskriser och synkronisering, som ger upphov till fenomenet 

att ju mer tydligt en strategi som positiv särbehandling formuleras, 

desto mer motarbetas den och desto mindre brukas den. 447 

Synkroniseringseffekten berör i vidare bemärkelse begränsningarna 

för alternativa paradigm, eller ‘symboliska revolutioner’, 448 som positiv särbehandling 

som strategi och ideologi tycks antyda. Vad kan komma ur tidskrisen? 

Måhända finns det alternativ till positiv särbehandling? Går det att 

444 Ibid., s. 213, kurs. i orig. 

445 Ibid., s. 210. Eller något annorlunda uttryckt, som en negation till uppriktigheten: ‘Det 

finns säkerligen mycket få samhällssektorer som ger så mycket objektivt stöd till den 

förljugenhet som leder till ett förkastande av det ouppnåeliga eller till ett val av det 

oundvikliga’ (Ibid., s. 142). 

446 Ibid., s. 210. Detta inte minst då den påkallade krisen ‘inför ett brott i varaktigheten, 

upphäver den vanliga ordningsföljden och den vanliga erfarenheten av tiden såsom närvaro i 

en redan närvarande framtid (Ibid, min kurs.). Med andra ord skapar frånvaron av en förgivet-tagen 

och av det vetenskapliga fältet symboliskt garanterad överensstämmelse mellan 

förväntan och infrielse en påtaglig och mycket besvärande osäkerhet inför den egna 

(dis)positionen. 

447 Som Bourdieu skriver: ‘en organisation som blir självständig och upphöjer sig till 

självändamål, tenderar att offra de yttre funktionerna till förmån för sin inre självreproduktion 

(Ibid., s. 220). 

448 Se Törnqvist, 1998, s. 54-56. Hon gör en läsning av Bourdieus krisbegrepp (s. 55) som inte 

väger in att Bourdieu (i Homo Academicus) pendlar mellan krisen som avslöjande och 

samtidigt synkroniserande. Törnqvist misskänner därmed tidsordningen som en 

strukturerande dominant i det vetenskapliga fältet. 

166

formulera ‘alternativ’ överhuvudtaget? Ett sätt att försöka bemöta dessa 

frågor är att lyfta analysen till en mer sociologisk nivå genom att inbegripa 

dels en feministisk-filosofisk diskurs som vrider gängse identitetspolitiska 

antaganden åt ‘motsatt’ håll genom att tala om orättvisa framför en liberal 

rättvisetanke (Young), dels en materialistisk-feministisk diskurs som utifrån 

en analys av de faktiska betingelserna i ett post-industriellt tillstånd mejslar 

ut alternativa strategier (Fraser). 

Young – samhörighet genom skillnad 

Erkännande av identiteter har allt sedan mitten av 1980-talet gradvis kommit 

att etableras som ett politiskt krav. Erkännandet är en del av identitetspolitiken 

som dels är en betydelsefull ‘trend’ (mode, livsstil, utseende, men 

också som grund för politiska grupperingar) med långtgående konsekvenser 

för grupptillhörighet, gräsrotsaktivism och parlamentariska ‘framsteg’ för 

traditionellt underordnade grupper, dels är en alltmer problematisk ‘rörelse’ i 

senmoderna kapitalistiska välfärdsstater då identitetskategorier exploateras 

ekonomiskt och symboliskt (och tenderar att låsas fast i olikhetens paradox). 

Samtidigt har inte erkännandet av identitetspolitiska kategorier som kön, 

klass, etnicitet och ålder motsvarats av en redistribution av materiella tillgångar, 

(dis)positioner, status och kulturellt kapital. Det råder en slags diskrepans 

mellan kraven på erkännande och redistribution som skapar stor 

frustration. Erkännande tenderar att förstärka skillnader mellan könen, 

mellan klasser och mellan etniciteter, inte minst som en konsekvens av att 

företrädare för dominerande ideologier spelar ut dem mot varandra i termer 

av olösbara intressekonflikter. Redistribution tenderar däremot att sudda ut 

skillnader till förmån för individbaserad retorik och för liberaldemokratisk 

enhetlighet i politiska incitament. 

För dem som befinner sig i situationer där de både diskrimineras och 

marginaliseras på grund av sitt kön och agerar utifrån (dis)positioner som 

inte motsvarar förväntade, normativa effekter av en viss kompetens, av 

meriter, eller av systemet av tidsklyftor mer generellt, behövs både erkännande 

och redistribution. 449 Ett sätt att försöka överskrida dilemmat mellan 

erkännande och redistribution kan vara att förespråka ett både/och-alternativ 

istället för ett antingen/eller-alternativ. 450 Iris Young föreslår en slingrande 

449 Fraser, 1997, kap. 1. Med hennes egna ord: 

‘The upshot is that the politics of recognition and the politics of redistribution often 

appear to have mutually contradictory aims. Whereas the first tends to promote group 

differentiation, the second tends to undermine it [...] People who are subject to both 

cultural injustice and economic injustice need both recognition and redistribution. They 

need both to claim and deny their specificity. How, if at all, is that possible?’ (s. 16). 

450 Bradley, 1996, kap 1. 

167

väg mellan separation/polarisering (erkännande) och assimilering (redistribution). 

Hon menar att assimileringsstrategier ofta knyter an till en liberalindividualistisk 

förståelse av skillnader som jämställer underordning och 

diskriminering associerad med grupper med skillnader mellan grupper i sig. 

Därav följer att alla skillnader med nödvändighet är att betrakta som negativa, 

oavsett sammanhang. Bakom resonemanget lurar den könlösa, klasslösa, 

etniskt oberoende och ålderslösa individen inom liberal rättviseteori. 

Assimilering förutsätter fritt väljande, prediskursiva och prekontextuella 

individer för att rättvisa ska kunna genereras. Det medför att sociala, 

ekonomiska och kulturella olikheter hela tiden riskerar att osynliggöras till 

förmån för den normativa gruppens perspektiv och värderingar: 451 

If particular gender, racial or ethnic groups have greater economic, political 

or social power, their group related experiences, points of view, or cultural 

assumptions will tend to become the norm, biasing the standards or 

procedures of achievement and inclusion that govern social, political and 

economic institutions. To the degree that the dominant culture harbours 

predjudices or stereotypes about the disadvantaged groups, moreover, these 

are likely to surface in awarding positions and benefits, even when the 

procedures claim to be colour-blind, gender-blind, or ethnically neutral. 452 

Det andra alternativet, separering/polarisering, syftar till att skapa någon 

form av social, kulturell, ekonomisk eller politisk autonomi för en 

identitet. 453 I flertalet fall är det en positiv och gynnsam utveckling och idag 

finns en rad exempel på institutioner uppkomna som en effekt av separatism 

där kvinnojourer (som i och för sig ‘tvingats’ inordna sig under statens 

finanser och därmed också delvis under statens kontroll) kanske är den mest 

lyckade. Men det är skillnad på separatism som ‘frivillig’ autonomi och 

separatism som en konsekvens av tvång, d.v.s. ett särskiljande och uteslutande 

genom en privilegierad grupps politiska, sociala och ekonomiska 

handlande. Gränsen mellan frivillighet och tvång kan likaså ifrågasättas, 

eftersom det är svårt att bestämma vilka identiteter som är ‘frivilliga’ 

(begreppet i sig rymmer paradoxen) och som inte har formerats utan en 

tvingande påverkan från t. ex. ett patriarkat, produktionsförhållanden, kulturimperialism 

eller som en konsekvens av demografiska förändringar. 454 

För att undvika att hamna i antingen assimilering eller separering/ 

polarisering behövs ett teoretiskt begrepp, eller en praktisk-politisk strategi, 

451 Young, 1993, s. 123-124. 

452 Ibid., s. 132-133. 

453 Ett exempel är erkännandet av officiella minoritetsspråk i Sverige. Samiskan var jämte 

finskan ett av de första officiella minoritetsspråken och samerna har även ställt krav på 

egenrätt till vissa fjällområden och en egen, kommunal sjukvård och skola ‘på’ samiska. 

454 Ibid., s. 134ff. Holmstrom, 1997, s. 97-98, menar t. ex. att sexism och rasism helt och 

hållet har skapat de grupper (kvinnor och ‘raser’) som måste motarbeta båda formerna av 

förtryck och därmed också motarbeta sig själva. 

168

som kan förena båda sidor, som kan förändra utan att bruka våld på alternativen. 

För det krävs, menar Young, att grupper eller identitetskategorier förstås 

i termer av variation och heterogenitet snarare än som avvikande annorlundahet 

eller som en uteslutande motsats till en norm. På det viset kan ett 

erkännande av specifika erfarenheter göras utan att dessa för den skull 

inordnas under en assimileringsstrategi och utan att skillnaden essentialiseras 

eller används som ett argument mot identitetens bärare. Kategoriska skillnader 

mellan norm och avvikare byts ut mot heterogena och flexibla 

identiteter och mångfald premieras generellt framför homogenitet: 

A primary virtue of this altered conception of group difference is that from it 

we can derive a social and political ideal of togetherness in difference which 

I think best corresponds to the political needs of most contemporary 

situations of group based injustice and conflict. 455 

‘Samhörighet genom skillnad’ är Youngs svar på dilemmat mellan 

erkännande/separatism och redistribution/assimilering. Hon vill behålla kön, 

klass, ‘ras’, etnicitet, ålder etc., men inte i betydelsen identitetskategorier 

utan som beteckningar för förtryck. Genom att vända på rättvisetanken inom 

liberalindividualistiska teorier, där lika möjligheter och rättigheter eftersträvas 

och/eller används som utgångspunkt, vill Young tala om orättvisor i 

form av förtryck: exploatering, marginalisering, maktlöshet, imperialism och 

våld. 456 Hennes försök att överbrygga dilemmat är synonymt med många 

andra feministiska teoretikers ansatser. Ofta hålls identitetskategorierna 

intakta för att inte förlora den politiska identiteten ur sikte samtidigt som 

dessa förväntas kunna ställas jämte varandra, inte som likvärdiga, men som 

legitima positioner för (o)rättviseanspråk. Men hur hänger egentligen kategorierna 

kön, klass, ‘ras’, etnicitet och ålder samman? Är förtrycket detsamma 

för en åttioårig, algerisk kvinna som för en homosexuell muslim från 

arbetarklassen (tre kategorier var)? 

En del kritik mot identitetspolitik går ut på att det, till stora delar 

‘omedvetet’, förutsätts någon form av matematisk metafor bakom hur 

kategorierna förstås i samverkan. Vanligast är kanske en slags ‘additiv’ 

modell där förtryckande kategorier ‘plussar på’ eländet ju fler de är. Den 

som är förtryckt under två kategorier (t. ex. kvinna och arbetarklass) är med 

nödvändighet mer utsatt än den som bara lyder under en kategori (t. ex. en 

religiös minoritet). Att ranka identitetskategorier på det här sättet riskerar 

455 Young, 1993, s. 130, min kurs. 

456 Young, 1990a, s. 58-64, 1990b, s. 123-124. De tre förstnämnda formerna av förtryck 

reducerar Young till effekter produktionsförhållanden medan de två sistnämnda representerar 

konsekvenserna av en makthierarki där dominanta ideal kan verka som skillnadsskapande 

(kulturimperialism) och dessutom formera en grund för psykiskt våld. Samtliga 

identitetskategorier kan utsättas för alla dessa former av förtryck, menar Young, men 

samtidigt finns det anledning att kontextualisera hur de olika förtryckande formerna verkar 

och därmed också hur de kan motverkas. 

169

dock att skapa hierarkier identiteterna emellan, att osynliggöra specifika 

former av förtryck inom respektive kategori, samt att undvika att problematisera 

relationen till den dominerande och normerande eliten. 457 

Teoretiskt väljer många att gå vägen över både/och i termer av 

‘interlocking systems of domination’, ‘interlocking rings’ eller ‘a set of 

dynamic interrelations’. 458 Men att välja en överlappande, dynamisk eller 

samverkande modell stöter på problem, inte bara för att identitetskategorierna 

hålls mer eller mindre intakta, utan också för att de identiteter 

som beskrivs dels förväntas bestå i någon form genom förändringar av ett 

politiskt och ekonomiskt system, dels för att de är uppbundna kring rättvisa 

som en liberal utkomst 459 istället för ett radikalt förändringsperspektiv som 

mer i grunden kan omformulera begreppet rättvisa i sig. 460 Ett sådant 

alternativ ses också av somliga som ett sätt att föra identitetspolitiken in i ett 

nytt skede: 

The deconstruction of identity politics suggests a new approach to politics: 

less a politics organized exclusively around separate identities than a politics 

organized around specific issues, goals, and broad democratic principles 

which bring together interested parties. 461 

Men alltjämt kvarstår frågan om hur (och egentligen också för vem?) 

identitetspolitiken ska dekonstrueras, vilka alternativ som verkar rimliga 

med hänsyn till den nuvarande sociopolitiska kontexten och akademin mer 

specifikt, samt vilka strategier som praktiskt, politiskt och teoretiskt kan få 

fruktbara konsekvenser framöver. 

457 West och Fenstermaker, 1996, s. 360-361. 

458 hooks, 1989, s. 22 och 182; West och Fenstermaker, 1996, s. 362; Gorelick, 1996, s. 398. 

459 Jämförelser mellan kategorier drar uppmärksamheten från det som bidrar till att skapa 

dem. Manliga homosexuellas krav ställs mot lesbiska kvinnors, muslimska traditioner mot 

katolska ideal, kosovo-albaner mot serbiska kroater; till slut blir den enas rätt framför den 

andras viktigare än möjligheten att samlas kring en strategi som kan kritisera det 

(liberaldemokratiska) system, den ideologi eller de normer som identiteterna mer eller mindre 

gemensamt är underordnade. 

460 Young, 1990a, s. 9 och 15-18, driver även, som sagt, en tes om att ett distributivt paradigm 

förutsätter en ‘liberal’ rättvisa som lika möjligheter att uppnå materiell standard och rättvis 

arbetsdelning och att endast ett erkännande av orättvisor mot identiteter i form av förtryck 

kan skapa denna rättvisa. Rättvisa definieras inom ramen för ett kapitalistiskt samhällssystem 

där assimileringsfunktioner inte förmår ta orättvisor på allvar. Det medför, i princip, att ‘likamöjligheter-paradigmet’ 

kräver ett omstrukturerande alternativ. Mouffe, 1995, s. 327, delar 

Youngs förståelse av ‘samhörighet genom skillnad’, men hon menar samtidigt att en dylik 

‘regnbågspolitik’ (se även Young, 1997a, s. 67-69) undandrar sig ett annat, kanske mer 

intressant alternativ: en radikal, omstrukturerande och pluralistisk demokrati. Det är ett också 

ett perspektiv som Fraser, 1997, kap. 1, delvis ansluter sig till och utvecklar och jag 

återkommer till det i nästa exkurs. 

461 Nicholson och Seidman, 1995, s. 28. 

170

Fraser – socialistisk dekonstruktionism 

Kvinnor som olikhetens kategori har, som jämställdhetens främsta agenter, 

fått bereda plats åt en hel uppsättning minoriteter, identiteter och kategorier i 

det offentliga och teoretiska samtalet. Jämställdhet har ifrågasatts som en 

uteslutande och osynliggörande politik och praktik, liksom klassbegreppet 

kritiserats för sitt huvudsakliga fokus på produktion, exploatering och kapital. 

Identiteter, multikulturalism, individualism och politisk och ekonomisk 

liberalism är det teoretiska 1990-talets stigmata. 

Teoretiskt är det en uppgörelse med det struktur- och systemtänkande, 

de totaliserande förklaringar och universialiserande anspråk, som under stora 

delar av 1900-talet utmärkt samhällsvetenskaperna och den sociala ingenjörskonst 

som bedrivits i flertalet västerländska välfärdsstater. Marxistisk 

teori och en socialistisk vision om jämlikhet har hamnat på kollisionskurs 

med en postmodern och fragmentiserande identitetsteori (och -politik), 

strävan efter en redistribution av materiella tillgångar bryts mot behovet av 

ett erkännande av etniska, nationella och andra politiska identiteter. Teorier 

och visioner om social rättvisa (jämlikhet) överges allt oftare till förmån för 

teorier och visioner om kulturell rättvisa (rättvisa med ‘skillnad’ som 

grund). 462 Förklaringarna till detta är naturligtvis komplexa men här ska jag 

kortfattat redogöra för de identitetspolitiska och liberala diskurser som 

florerar för närvarande, såväl inom Sverige och EU som på ett globalt plan. 

Ett sätt att beskriva den rådande situationen är i termer av bristen på 

en vision om social jämlikhet, en brist som är en naturlig följd av socialismens 

försvagade position i teori och politik (särskilt efter Sovjetunionens 

upplösning och Berlinmurens fall), detta trots det relativa inflytandet av 

feministisk teori och politik, samt andra minoriteters krav på erkännande och 

rättigheter. En del teoretiker talar om det postindustriella eller postsocialistiska 

tillståndet och hyllar eller betraktar avvaktande de tecken i tiden som 

tycks stöda en sådan tes. Nancy Fraser menar sig kunna urskilja tre 

konstitutiva drag i ett postsocialistiskt tillstånd: 463 

1. Avsaknaden av en trovärdig och meningsfull vision som kan innebära ett 

alternativ till nuvarande situation. Identitetspolitik, multikulturalism, en radikal 

demokrati eller någon form av (ny)liberalism saknar för det mesta en kritisk 

distans till ekonomiska relationer, de blir inte trovärdiga i den mån de 

inte kan uppamma den förståelse för de ekonomiska krafter som rör sig 

462 Bradley, 1996, s. 202-210; Fraser, 1997, s. 5-7. Det är här fråga om förenklingar och 

jämförelser mellan stora principer och processer. Det finns anledning att ifrågasätta skapandet 

av den här formen av antiteser eller dualismer, dels då de hela tiden riskerar att reproducera 

den nuvarande praktisk-politiska och teoretiska diskursen kring rättvisa och 

jämlikhet/jämställdhet, dels eftersom breda kategorier tenderar att rymma fler motsägelser, 

skillnader och inkonsistenser än de ger sken av. Men tills vidare kan de fungera som 

‘vägvisare’ till de vetenskapligheter som avslutar det här avsnittet. 

463 Fraser, 1997, s. 1-3 och kap. 1. 

171

mellan arbete, produktion och kapital som tidigare problematiserats inom 

ramen för socialistiska och marxistiska teorier. 

2. Socialdemokratins avklingande, decentraliseringen av begreppet klass och 

instiftandet av identitetspolitik. I ett ‘djupare’ perspektiv handlar det om den 

politiska innebörden i begreppet rättvisa. Ett distributivt paradigm ersätts 

delvis av ett behov av erkännande: 464 

3. ’Återuppvaknandet’ av en ekonomisk liberalism. Kapitalet globaliseras och 

fungerar som en strukturerande princip i en andra-vågens-kolonialism och för 

med sig olika former av kulturimperialism och en extensiv marknadsanpassning 

av sociala relationer. Att köpa sig en identitet är självförverkligande i en 

tid av masskonsumtion. Allt detta samtidigt som de globala resurserna splittras 

alltmer, klyftan vidgas mellan rika och fattiga, ägare och ägda, nord och 

syd, vit och svart, man och kvinna. 

Sammanfattningsvis är det postsociala tillståndet: 

an abscence of any credible overarching emancipatory project despite the 

proliferation of fronts of struggle; a general decoupling of the cultural politics 

of recognition from the social politics of redistribution; and a decentering of 

claims for equality in the face of aggresive marketization and sharply rising 

material inequality. 465 

Fraser förtydligar och kontextualiserar här dilemmat mellan erkännande och 

redistribution och pekar på de praktiska-politiska situationer som skapar 

orättvisor och kräver förändring. Men är det egentligen riktigt att hävda att i 

och med det postsocialistiska tillståndet så har själva definitionen av jämlikhet, 

och därmed också rättvisa, kommit att avdelas i en distributiv, 

materiell och social rättvisa till skillnad från en identitetsgrundad, ideologisk 

och kulturell? 

Young menar att ett distributivt paradigm, som behandlar frågor om 

löneutjämning, resursfördelning, representationen på tjänster etc., går hand i 

hand med idén om rättvisa i kapitalistiska välfärdsstater. Tillsammans, och i 

den dominerande gruppens ekonomiska och politiska intressen, konstrueras 

avkönade och i viss mån även ‘avklassade’ medborgare som fyller funktioner 

som klienter och konsumenter. En distributiv rättvisa löper hela tiden 

464 Som Fraser formulerar det (s. 2). 

With this shift, the most salient social movements are no longer economically defined 

”classes” who are struggling to defend their ”interests”, end ”exploitation”, and win 

”redistribution”. Instead, they are culturally defined ”groups” or ”communities of value” 

who are struggling to defend their ”identities”, end ”cultural domination”, and win 

”recognition”. 

465 Ibid., s. 3. 

172

isken att reproducera en dominerande grupps intressen. Hennes alternativ 

är, som jag beskriver i det föregående, ett tydligare fokus på strategier för 

erkännande än vad som präglar den samhällspolitiska diskursen och liberala 

rättviseteorier i västerländska välfärdsstater av idag. 466 

Fraser väljer istället att problematisera dilemmat mellan erkännande 

och redistribution utifrån en andra axel: ‘affirmativa’ och ‘transformativa’ 

utvägar. Genom att sammanföra affirmativa och transformativa utvägar med 

dilemmat mellan erkännande och redistribution, ges en tydlig överblick över 

de möjligheter och positioner som föreligger inom ramen för en postsocialistisk 

kontext: 467 

Affirmativa utvägar Transformativa utvägar 

Redistribution En liberal välfärdsstat Socialism 

Ytliga omfördelningar av Djupa omstruktureringar 

existerande resurser till av produktionsformer. 

existerande identiteter. Ignorerar differentiering av 

Understödjer särskiljande, identiteter (utöver klass), 

men kan även medföra men kan även verka för att 

osynliggörande. synliggöra vissa identiteter. 

Erkännande Multikulturalism Dekonstruktionism 

Ytliga omfördelningar Djupa omstruktureringar 

med hänsyn till befintliga av identiteter. Skapar nya, 

identiteter. Verkar för alternativa former av erkännsärskiljande 

mellan ande och destabiliserar olika 

identiteter. särskiljande praktiker. 

Affirmativa utvägar syftar till att korrigera de mekanismer som ger upphov 

till olika orättvisor utan att systemet i sig ifrågasätts och omstruktureras. 

Transformativa utvägar, däremot, innebär att rätta till orättvisor genom att 

just omstrukturera de underliggande system och ordningar som skapar dem. 

Affirmativa utvägar riktar in sig på utkomster av processer, transformativa 

utvägar på de processer som skapar utkomster. 468 Genom att formulera 

strategier i termer av två, korsande axlar, som ger upphov till fyra separata 

politiska/teoretiska formeringar, framträder också möjligheten att åtminstone 

kombinera två av dem. Jag ska här, endast kortfattat, redogöra för vilka olika 

466 Young, 1990a, s. 30-33 och 74-76. Se även Fraser, 1997, s. 189-192, där Young beskrivs 

som en liberal-politisk, feministisk filosof som helt och hållet övergivet att ens intressera sig 

för att teoretisera kring redistribution till förmån för ett uteslutande fokus på strategier för 

erkännande, vilket kanske är väl drastiskt och kategoriskt framställt. 

467 Fraser, 1997, s. 27. Jag har delvis anpassat figuren till svenska förhållanden. 

468 Ibid., s. 23. Begreppen affirmativa (affirmative) och transformativa (transformative) 

utvägar eller botemedel (remedies) är utan tvivel trevande och ofullständiga översättningar 

som går miste om väsentliga aspekter av den sociopolitiska kontext vari de formuleras. 

173

möjligheter som uppstår. 469 En liberal välfärdsstat (eller liberalfeminism) 

och multikulturalism (en slags ‘kulturfeminism’) i samverkan motsvarar 

grovt dagens politiska tillstånd. Båda understödjer särskiljandet mellan 

identiteter och omfördelningen av materiella resurser (kvotering, positiv 

särbehandling, lika lön o.s.v.) resp. erkännandet av identiteter socialt och 

kulturellt (mentorskap, ‘kvinnor kan’, en ny lag mot etnisk diskriminering 

och diskriminering av homosexuella med tillhörande av staten kontrollerade 

ombud, offentliga minoritetsspråk o.s.v.). 

Problemet med den här formen av politiska incitament är att de generellt 

tenderar att undvika relationen mellan produktion och reproduktion, 

mellan arbete och familj, privat och offentligt, d.v.s. vad som alltjämt tenderar 

att prägla kvinnors livssammanhang i politiska incitament, vilket lämnar 

själva den ekonomiska och sociala struktur som ger upphov till orättvisor 

intakt. 470 Trots att flera av de juridiska och politiska förändringar som har 

åstadkommits inom ramen för liberala välfärdsstater är betydelsefulla för 

både kvinnor och etniska minoriteter, riskerar ändå just dessa kategorier att 

kontinuerligt definieras som problemet med ‘kvardröjande’ orättvisor. 471 

Socialism och dekonstruktionism, å sin sida, skapar ett annorlunda 

scenario. En transformativ omstrukturering (socialism) kunde innebära att 

någon form av socialistisk feminism (eller kanske en feministisk socialism/ 

marxism) kom till stånd vilken skulle ändra på djupgående ekonomiska konflikter 

som återskapas genom relationen mellan kapital- och egendomsägare 

och produktions- och reproduktionsrelationer. Ett transformativt erkännande 

(dekonstruktionism) skulle i sin tur, som en dekonstruerande feminism, 

medverka till att destabilisera könsdikotomier på arbetsmarknaden och i 

privatlivet, ifrågasätta skapandet av uteslutande identitetskategorier, samt 

469 Alla teoretiska kombinationer (sex stycken) är inte möjliga eller åtminstone inte relevanta 

här. Två av kombinationerna följer antingen redistributions- eller erkännandeaxeln (d.v.s. en 

liberal välfärdsstat + socialism resp. multikulturalism + dekonstruktionism) och ger därför 

inte erforderliga svar på dilemmat dem emellan. Ytterligare två kombinationer är indirekt 

motsägelsefulla eftersom de både eftersträvar/ skapar differentiering och 

destabiliserar/underminerar differentiering (d.v.s. en liberal välfärdsstat + dekonstruktionism 

resp. multikulturalism + socialism). Kvarstår gör då två, potentiella kombinationer och det är 

blott dem jag tar upp här. 

470 Det kan jämföras med Youngs, 1990a, s. 200, kritik av hur diskussionen kring ‘affirmative 

action’ förs inom mediafältet. Hon påpekar att frågan om redistribution, eller mer specifikt, att 

tillgodose en jämn representation av båda könen (klasser, etniciteter etc.), hela tiden verkar 

som en allt annat överskuggande diskurs: 

To the degree that the affirmative action debate limits public attention to the relatively 

narrow and superficial issue of the redistribution of positions within an already given 

framework, that debate serves the function of supporting the structural status quo. 

471 Fraser, 1997, s. 29 och 134ff. Dilemmat mellan erkännande och redistribution tenderar att 

återskapas gång på gång. De enda ‘synliga’ fenomenen till att formell jämlikhet inte råder blir 

ju dem det gäller: kvinnor, etniska minoriteter, arbetarklassen etc. Jfr. med resonemangen om 

olikhetens paradox. 

174

medverka till att skillnader och identiteter ständigt kunde uppstå, skifta och 

omformuleras. Tillsammans kan socialism och dekonstruktionism utgöra en 

strävan mot jämlikhet med olika men samverkande medel. 472 

Vad skulle då en socialistisk-dekonstruktionistisk strategi få för 

utdelning i en praktisk situation? Befinner sig inte båda strategierna relativt 

långt från dagens politiska klimat vilket också innebär att de på kort sikt är 

relativt omöjliga att eftersträva? Går det ens att på lång sikt föreställa sig en 

situation där stora omstruktureringar av produktionsförhållanden och materiella 

tillgångar sker samtidigt som identiteter konstrueras och dekonstrueras 

i ett kontinuerligt flöde? En socialistisk-feministisk och dekonstruktionistisk 

jämlikhetsutopi kan innebära en ökad tolerans för olikheter, nya former av 

olikheter och framför allt olikheter utan maktmissbruk och exploatering 

inskrivet i själva formen för dem. Utopin skulle hela tiden riskera att omformuleras 

av krafter som för närvarande gör att utopin är knappt urskiljbar 

eller praktiskt möjlig. Dessa krafter är inte minst påtagliga i de akademiska 

läsningar av texter som inte gör traditionella, normativa an-språk på 

vetenskaplighet. 473 Men skillnader, överlag, är och förblir problematiska och 

riskfyllda, inte minst i form av olika identiteter: 

472 Ibid., s. 30. 

473 Att vara kvinna innebär att ha insocialiserats i traditionella, ‘kvinnliga’ värden, men också 

att ha tvingats till att förstå traditionellt, ‘manliga’ värden, eftersom kvinnor befinner sig 

innanför en patriarkal ordning. I kombination med en medveten strävan efter att förändra en 

rådande könsmaktordning kan därför feministiska, kvinnliga forskare sägas vara utrustade 

med en ‘trippelblick’: en ‘kvinnlig’, en ‘manlig’ och en feministisk, analytisk kompetens. 

Män saknar tillgång till den ‘kvinnliga’ blicken, eftersom de aldrig (eller sällan) är beroende 

av att förstå kvinnors situation för att utforma fungerande strategier inom ramen för en 

patriarkal ordning (Lundgren, 1993, s. 312-313). 

Att, som man, uttala sig om, teoretisera kring, kritisera och utvärdera kön riskerar 

kontinuerligt att ge kontraproduktiva konsekvenser för feministisk teori generellt och, i de fall 

det är fråga om empiriska studier av ‘män’ och ‘kvinnor’, att i vissa fall medverka till att kön i 

praktiken konstrueras med en patriarkal slagsida. Det hänger samman med en utbredd 

‘omedvetenhet’, ovilja och/eller oförmåga att reflektera kring den könsspecifika (dis)position 

som det manliga subjektet talar genom. ‘Orörligheten’ mellan närhet och distans i mäns 

förståelse av sina subjektiva erfarenheter är, liksom avsaknaden av insyn i kvinnors villkor 

och livssammanhang, käpphästar även i min analys. 

Problemet är, annorlunda uttryckt, att män (och kvinnor) är bärare av symboler och 

normer för en patriarkal ordning och kan, just därför, reproducera mäns maktutövande och 

könsspecifika symboler för makt. Konsekvenserna av ‘profeministiska’ mäns intresse för 

feministisk teori och forskning kan således bli dubbla: å ena sidan ett av männen gradvis 

maktövertagande av definitions- och tolkningsprivilegier kring kön, kropp och sexualitet som 

‘tillhört’ feministiskt medvetna kvinnor, å andra sidan en produktiv och samverkande dialog 

mellan kvinnor och män som kanske revitaliserar feministisk teori och praktik. Men mäns 

(pro)feministiska forskning löper hela tiden risk att essentialisera kön i brist på insikt i hur en 

patriarkal ordning strukturerar könsrelationer och frågan är, till slut, om män verkligen behövs 

i feministisk forskning, om de gör mer skada än nytta? Grundläggande är dock att som man 

kunna bemöta feministisk teori med en läsning som inte enbart utgår från ett kritisktfilosofiskt 

paradigm, vilket bara återför texten till en traditionell och normerande 

vetenskaplighet där den inte förstås på för feminismen specifika produktions- och 

175

[I]dentity categories tend to be instruments of regulative regimes, whether as 

the normalizing categories of oppressive structures or as the rallying points 

for a liberatory contestation of that very oppression [...] I’m permanently 

troubled by identity categories, consider them to be invariable stumblingblocks, 

and understand them, even promote them, as sites of necessary 

trouble. 474 

Förändringar måste därför ske från grunden. De måste, på kort sikt, ske med 

hjälp av identiteter av någon form och de måste samtidigt, på lång sikt, 

medföra att dessa identiteter förändrar status. Likheter mellan olika identiteter 

måste beaktas, olikheter mellan identiteter likaså. Framför allt måste 

skillnaderna mellan identiteter och de outtalade och normativa konstruktioner 

som olika eliter bär upp exponeras, kritiseras, omstruktureras och 

avyttras sina negativa konsekvenser. 475 

Bourdieu – ‘sociologisociologi’ 

Men vad menas med ‘grunden’ i ett sådant resonemang? Eller vad menas 

med begreppen skillnad, identitet, förändring, och andra mantran i den 

diskurs som tecknas här ovan? Och vad menas med menas? Problemet med 

utformandet av ‘alternativa’ diskurser är att de, i sin kritik av det rådande, 

vilar mer eller mindre på det redan sagda. Diskurser om förändring och 

alternativ kring kön, men även andra kategorigrundande diskurser, präglas 

ofta av språkliga strategier som i betydligt större utsträckning delar, snarare 

än tar avstånd från (vad nu det innebär), normativa antaganden som görs 

explicit eller implicit i det som kritiseras. 476 

De diskurser kring positiv särbehandling som analyseras i det 

föregående visar sig till exempel vara förvånansvärt homogena när det gäller 

misskännanden av relationen mellan kön och kunskap/meriter och därmed 

också betydelsen av en strukturerande tidsordning. Homogeniteten har även 

konsumtionsvillkor. Att skriva i marginalen om centrum, för att förflytta sig från marginalen 

till centrum, kräver en läsning som försöker följa samma rörelse. 

474 Butler, 1996, s. 180-181. Wittig, 1992, går, med sin position som lesbisk feminist, och 

därmed, som hon menar, ‘icke-kvinna’, ännu längre i kritiken av identiteter som negativt 

skillnadsskapande: ‘The concept of difference has nothing ontological about it. It is only the 

way that the masters interpret a historical situation of domination. The function of difference 

is to mask at every level the conflicts of interests, including ideological ones’ (s. 29). 

475 Jfr. Young, 1997b, särskilt s. 150ff, och hennes angrepp mot vad hon betecknar som 

Frasers tvåsystemteori (erkännande som en feministisk identitetspolitik och redistribution som 

en ‘marxistisk’ kritik av arbetsdelningens konsekvenser) där hon särskilt kritiserar Fraser för 

att uppdelningen exkluderar de identitetskategorier som inte ‘passar in’ (etniciteter m. fl.). 

476 Precis som den här meningen åberopar distinktionen mellan implicita och explicita 

antaganden, vilket utan tvivel är gemensamt med modernistiska diskurser alltsedan 

upplysningens dualismfanatism och variationsrika ljus- och skuggmetaforer, präglas 

alternativdiskurser av ett påtagligt beroende av ett gemensamt vetenskapligt språk och dess 

an-språk på vetenskapliggörande. 

176

en direkt koppling till olikhetens paradox, vilken är en central problemställning 

för jämställdhetspolitiska diskurser överlag. Sammantaget formerar 

dessa aspekter, som ju omfattas av såväl ‘förespråkare’ av som ‘motståndare’ 

till positiv särbehandling, och då inte bara i mediadiskursen, en kollektiv 

produktion av tro, en social magi, 477 som i traditionellt analytiskt språkbruk, 

liksom i mina analyser i det föregående, framställs som det outtalade, det 

för-givet-tagna, eller som ett ideologiskt sunt förnuft. Det utmärkande för 

denna produktion av tro är samtidigt det uttalade, det exponerade, de alltför 

tydliga textuella referenserna till en oantastlig vetenskaplighet. Distinktionen 

mellan outtalat och uttalat riskerar därmed att fungera som en vetenskapliggörande 

täckmantel som begagnar det i en mening diskursivt gemensamma 

(det vetenskapliga språket och vetenskapliggörandet) för att kritiskt betrakta 

det för-givet-tagna (det vetenskapliga språket och vetenskapliggörandet). 

Bourdieu föreslår, i syfte att ta denna problematik på allvar, en 

reflekterande och ständigt verksam form av ‘sociologisociologi’, 478 en kontinuerlig 

prövning av de sociologiska verktygen på det sociologiska, sociologin 

som vetenskap och anspråken på sociologi genom vetenskapliggörandet. 

Att som sociolog ‘analysera villkoren för sitt eget kunskapsarbete’ 

innebär då att undvika ett par enkla utvägar. 479 Dels att inte nöja sig med att, 

477 En social magi är i Bourdieus terminologi effekten av ett kollektivt misskännande, där de 

som intar centrum(dis)positioner i ett fält är på en och samma gång oantastliga mystiker och 

de ideologiskt mest tvingade genom sin produktion av den magi som omger dem: ‘those who 

misleads are misled, and the greatest misleaders are the most mislead, the greatest mystifiers 

the most mystified’ (1993, s. 138) 

478 Se Broady, 1990, s. 556ff, som menar att Bourdieu ställer kravet att ‘sociologisociologin’ 

måste vara sociologens främsta uppgift, att den inte får ‘förvisas till vetenskapsteorin eller 

vetenskapshistorien eller vetenskapssociologin’ (s. 558). Men Broadys egen alternativdiskurs 

underkänner sin egen samhörighet med det vetenskapliga fältet i det att han föreslår, i linje 

med Bourdieu, att en kritisk samhällsvetare trots allt kan undgå defaitism genom att vända de 

‘vetenskapliga verktygen mot vetenskapen själv’ (s. 554). Istället för att (försöka) gripa tag i, 

eller åtminstone förakta, de svårigheter en sådan vetenskapliggörande vetenskaplighet för med 

sig, d.v.s. tron att vetenskapliggörandet förmår överskrida sitt eget vetenskapliggörande, faller 

han tillbaka på det diskursivt gemensamma – att inte bara göra ‘medmänniskorna utan även 

sig själv, sin egen utkikspunkt och den vetenskapliga värld där man är verksam till objekt’ (s. 

554-555). Denna objektsteoretiska ‘ljusning’ skapar, genom det vetenskapliga språkets anspråk 

på hegemoni i det vetenskapliga fältet, en outtalad skugga i Broadys text, en subjekts- 

objektsdistinktion som knappast lär implodera om strategin bygger på en enkel reversibilitet – 

gör dig själv som subjekt till objekt och du finner att objektets ‘närvaro’ bestäms av subjektets 

‘frånvaro’, att positioneringen i vetenskapliggörandet ändrar språkdräkt men knappast att 

varken (dis)positioneringen eller vetenskapliggörandet ens närmar sig det vetenskapliga 

språkets galgbacke. 

479 Ibid., s. 560. Dessa beskriver Broady som Bourdieus anvisningar om ‘en rad alternativa 

lösningar på problemet om förhållandet mellan subjekt och objekt inom 

samhällsvetenskaperna’ (s. 561). Men det tror jag är att läsa Bourdieu utifrån viljan att 

undkomma den frustration som präglar sociologers självreflexiva diskurser i syfte att 

återvinna ‘tilltron till samhällsvetenskapens traditioner’ (s. 554) som Broady själv beskriver 

det. Bourdieu är utan tvivel mån att framhålla det i grunden (o)möjliga med 

alternativdiskurser av någon form, vilket inte minst framgår av hans självreflekterande 

177

som en form av kritisk reflektion, basunera ut sina värderingar och 

förpliktelser i olika diskurser, vilket är detsamma som att misskänna att 

värderingarna och vetenskapligheten är varandras förutsättningar (i linje, t. 

ex., med misskännandet av relationen mellan kön och kunskap/meriter); dels 

att inte söka efter och inta en privilegierad utgångspunkt utifrån vilken 

bedömningar av andra objekt, fält och maktrelationer kan göras (i själva 

verket en effekt av vetenskapliggörandet som i sig innebär an-språk på 

tillhörighet, kapital och distinktion i det vetenskapliga fältet). 480 

Det Bourdieu förespråkar är en genomträngande och kontinuerlig 

‘socioanalys’, ett ständigt arbete med att rikta sociologin mot sociologen 

själv, ‘en permanent metadiskurs om sociologin’. 481 Ett konkret, om än 

fragmentariskt, 482 exempel på ‘sociologisociologi’ är då att rikta mina 

kritiska verktyg mot den text jag producerar här. Att göra en läsning av en 

central passage där ett objektiverande avstånd mellan min utsaga och utsagor 

i de texter som analyseras görs. Följande avsnitt, från analysen av mediadiskursen, 

kan användas som ett förtydligande exempel på en dylik sociologisociologisk 

betraktelse: 

Därmed definieras kvinnor som olikhetens kategori och beläggs med 

skuld/ansvar (oavsett Lindgrens och Ribbings vilja att inte göra det) för sin 

egen situation i linje med olikhetens paradox, misskännandet mellan kön och 

kunskap/meriter fortgår, agenternas (dis)positioner förblir intakta och 

passager i Homo Academicus, det verk som mer än andra tvingar honom att aktualisera 

problematiken då han är i färd med att undersöka betingelserna för det vetenskapliga fält han 

själv tillhör och formulerar sitt vetenskapliggörande genom. Bourdieu, 1996, s. 39-40, skriver 

till exempel att det 

är omöjligt att undkomma arbetet med att konstruera objektet och det ansvar det för med 

sig. Det finns inget objekt som inte för med sig en egen synvinkel, inte ens det objekt som 

producerats i avsikt att upphäva varje synvinkel – det vill säga partiskheten – och komma 

förbi det ofullständiga perspektiv som är förbundet med en position i det studerade 

rummet. 

Samtidigt sätter jag parenteser kring det (o)möjliga, då Bourdieu klamrar sig fast vid 

fascinationen inför den ‘självförblindelse’ som förmår leda fram till ‘den oersättliga 

fruktbarheten hos den empiriska forskningen’ (s. 40). Det inledande citatet i min text, på 

försättsbladet (från Bourdieu, 1996, s. 40), är inte minst ett uttryck för Bourdieus produktion 

av tro på det (ir)rationella kapital samhällsvetenskaperna förvaltar genom att lyckas uppnå 

något i det de inte visste att de gjort. Att ‘objektivera objektiveringen’, menar Bourdieu 

slutligen, är det ‘bästa med det vetenskapliga objektiveringsarbetet’ (s. 41), och därmed, 

vilket inte vetenskapliggörs, dess fundamentala begränsning. 

480 Se vidare i Bondestam, 2001. 

481 Citerat i Broady, 1990, s. 557. Se även Bourdieu, 1990, s. 102-103 och 146. 

482 En socioanalys kräver ett mer tydligt och kritiskt arbete med utgångspunkterna för den 

egna texten än vad jag gör i det föregående, d.v.s. att faktiskt väga in de (dis)positioner och 

värderingar jag skriver genom. Visserligen försöker jag åstadkomma något som närmar sig en 

socioanalytisk diskurs i en del fotnoter, liksom stora delar av detta avsnitt kan läsas som en 

uppgörelse med vetenskapliggörandet som en del av min text, men alltjämt gör jag inte 

anspråk på att följa Bourdieus socioanalytiska linje fullt ut. 

178

oantastliga för-givet-taganden i diskursen (och i det vetenskapliga fältet inte 

minst) med det maktutövande det implicerar, och positiv särbehandling som 

ideologi kommer att framstå som orimligt i förhållande till den outtalade och, 

just därför, grundligt strukturerande meritokratin. 

Tesen om ett misskännande, som strukturerar utsagan, fungerar utan tvivel 

som den kritiska avskärmningen från min egen (dis)position som vetenskapliggörande 

med det vetenskapliga språket som verktyg – ett kritiskt påpekande 

av otillräcklighet i andras texter som kan (och bör enligt Bourdieu) 

riktas mot grunden för att uttala det. Mitt misskännande av vetenskapliggörandet 

är därmed den retoriska strategi som får analysen att framstå som 

legitim, konsekvent, eller till och med kritisk i bemärkelsen att den gör 

anspråk på ett annorlunda, ett alternativ. 

Det lägger i sin tur grunden för att ‘kvinnor som olikhetens kategori’ 

framstår som ett kritiskt avsteg från användandet av termen ‘kvinnor’ (liksom 

från de (dis)positioner där kategorin kvinnor fungerar som ideologiskt 

sunt förnuft). Det skapar en distans mellan mitt vetenskapliggörande och det 

vetenskapliggörande som agenter i diskursen gör an-språk på, ett särskiljande 

mellan en sociologisk-analytisk och en pragmatisk-‘textuell’ nivå. Min 

omskrivning syftar i det här fallet till att avtäcka det problematiska med 

användandet av termen kvinnor i sig. Men det kan lika gärna hävdas att 

omskrivningen, för något annat är det egentligen inte, tjänar samma syften 

som det kritiserade: ett vetenskapliggörande genom betecknandet av ett 

objekt i texten. Med andra ord: vad är egentligen det alternativa med ‘som 

olikhetens kategori’? 

Omskrivningens strategi, vilken tidigare framställs som en del av 

retoriken i bland annat mediadiskursen och Lundströms texter, är därmed väl 

etablerad i mina lingvistiska resurser. Begreppet lingvistiska resurser förlorar 

även de en exklusiv betydelse som analytisk distans från det betecknade i de 

diskurser jag läser, liksom hela den diskursanalytiska ‘överbyggnad’ jag gör 

an-språk på. Den faktiska skillnaden mellan jämställdhetspolitiska diskurser, 

så som jag framställer dem, och min egen text/diskurs är därmed såväl tydlig 

och i en mening väsentlig för de förra (eftersom den kan antas bidra med 

‘värdefull’ kunskap, enligt det vetenskapliga fältets premisser) som fullständigt 

integrerad i det vetenskapliga fältet genom det oproblematiserade 

erkännandet av vetenskapligheten. Kvarstår gör då att utforska vad misskännandet 

av vetenskapliggörandet av ett misskännande innebär. Alltjämt är 

det ändå misskännandet som förutsätter även detta och den avslutande 

exkurs som följer. 

179

Der Streit der Facultäten 

‘Striden mellan fakulteterna’ 483 i det vetenskapliga fältet står i huvudsak 

mellan de högre fakulteterna (teologiska, juridiska, medicinska) och den 

lägre fakulteten (filosofiska). 484 Mer precist är de högre fakulteterna präglade 

av sin historiserande rationalitet, av det rationella förnuftet, som bygger på 

kopplingarna till staten, där evigt välbefinnande (teologi), civilt, medborgerligt 

välbefinnande (juridik) och ett fysiskt välbefinnande (medicin) 

kontrolleras och utövas genom av staten legitimerade praktiker (präster, 

advokater och läkare). De högre fakulteterna utmärks av att förnuftet 

praktiseras, av relationen mellan statens krav på auktoritet och autonomi och 

verktygen för det, medan den lägre fakulteten är sanningens tjänare, det 

‘fria’ eller ‘rena’ förnuftets 485 väktare, som måste vara ‘fri och endast knuten 

till förnuftets lagar, inte till statens’. 486 

De högre fakulteterna är i händerna på statens lagstiftare och samtidigt 

kontrollerade av den lägre fakulteten (som även kan sägas stå till deras 

förfogande) eftersom ‘sanning (det essentiella och första villkoret för lärande 

i allmänhet) är huvudsaken, medan den tillgänglighet de högre fakulteterna 

erbjuder staten är sekundärt’. 487 Att det föreligger en strid mellan fakulteterna 

beror dels på att de högre (lärandet) hela tiden riskerar att intervenera 

483 Min läsning av Kants ‘Striden mellan fakulteterna’, som i sin helhet publicerades 1798, 

följer en engelsk översättning av Kants samlade verk (1996), men införlivar även aspekter av 

en tysk utgåva (1838) där så är aktuellt. Syftet med läsningen av Kant är främst att framställa 

brytningen mellan vetenskaplighetens särskiljande, dess di-vision, som dualistiskt formulerad 

rationalitet, kontra en vag och svårgripbar form av ‘holism’ med religiösa, mystiska och till 

och med arkaiska förtecken. ‘Striden mellan fakulteterna’ skrevs under slutet av 1700-talet 

och var i princip färdig 1794, året före den franska revolutionen. Texten präglas av en rörelse 

där den upplysningsfilosofiska expansionen (Kant) möter motstånd från en religiös och 

politisk konservatism. Därmed inte sagt att Kant bör läsas som en andligt blind förespråkare 

av den filosofiska fakultetens ‘fria’ och ‘rena’ begagnande av sanning. Kant vänder sig 

snarare mot inslag av ‘ockultism’ och ‘mysticism’, liksom alltför ortodoxa läsningar, och 

lärandet av, den heliga Skriften. Han söker efter en form där religiositet istället kan växa fram 

ur (det upplysningsfilosofiska) förnuftets praktik, ur en läsning som efterhand ger tron mening 

(1996, s. 280). 

484 Beteckningarna ‘högre’ och ‘lägre’ är statens i syfte att markera praktisk användbarhet 

(‘rationellt’ förnuft) framför ‘teoretisk’ användbarhet (‘fritt’, ‘rent’ förnuft) som 

kontrollmedel (1996, s. 248). 

485 Särskiljandet (och samverkan framför allt) mellan ett ‘fritt’ eller ‘rent’ och ett ‘rationellt’ 

förnuft präglar retoriken i ‘Striden mellan fakulteterna’ och kan jämföras med de mer 

vedertagna, Kantianska skillnaderna mellan en empirisk (a posteriori) kunskap, som bygger på 

förnimmelseförmågan, och en av förnimmelseförmågan oberoende kunskap (a priori). 

Rationaliteten syftar till det praktiserade förnuftets möjlighet att överskrida brytningen mellan 

(i nyare europeisk filosofi) en dogmatisk tilltro till rationalismens ortodoxa förespråkande av 

förnuftet (ratio) å ena sidan och den empiriska skepticismens frånsägande av att människan 

kan besitta vetenskaplig kunskap överhuvud. 

486 Ibid., s. 255. Jag föredrar översättningar i textens löpande citat för att göra denna mer 

läsbar, men i noter och blockcitat håller jag mig till orginaltextens språk. 

487 Ibid. 

180

med den lägre (sanningen om lärandet) och därmed bryta med ett vetenskaplighetens 

kontrakt som stipulerar förnuftets frihet, dels på att fakulteterna är 

ordnade under en och samma form – universitetet – med olika relation till 

staten vilket därmed blir en ständig källa till kamp om legitimitet inför 

folket. 488 Det senare är i själva verket effekten av den rationalitet som 

universitetet, i själva sin konstitution, präglas av: 

Whoever it was that first hit on the notion of a university and proposed that a 

public institution of this kind be established, it was not a bad idea to handle 

the entire content of learning (really, the thinkers devoted to it) like a factory, 

so to speak – by a division of labour, so that for every branch of the sciences 

there would be a public teacher or professor appointed as its trustee, and all 

of these together would form a kind of learned community called a university 

(or higher school). 489 

Fabriksmetaforen, liksom idén om en akademisk arbetsdelning, är den 

institutionella grunden för striden mellan fakulteterna. 490 

Habermas kopplar denna aspekt av striden mellan fakulteterna till 

framväxten av en offentlighet som i flera avseenden formerar sig som en 

borgerlig ‘opinion’. Arbetsdelningen mellan fakulteterna får strukturerande 

effekter på det allmänas bruk av förnuftet, eftersom filosofernas diskussioner 

‘utspelas inför regeringens ögon, till dess undervisning och för att prövas, 

men även inför ”folkets” publik, för att förmå det till att bruka sitt eget 

förnuft’. 491 Med andra ord är offentlighetens, och i mer praktisk betydelse, 

publikens ställning tvetydig eftersom den blir bärare av den inneboende 

motsättning, genererad och exponerad i striden mellan fakulteterna, som det 

i alla hänseenden västerländska upplysningsprojektet för med sig. Publikens 

ställning är kort sagt det tvetydigas ‘brännpunkt’: 

488 Förnuftet är ‘fritt’ och ‘rent’, hävdar Kant, så till vida att det inte föreligger något 

imperativ att tro på förnuftet, bara ett frihetens credo – Jag tror! Den lägre fakulteten får 

karaktär av just lägre i relation till staten då förnuftets frihet från ‘förtryck’ inte 

överensstämmer med statens krav på kontroll och auktoritet: ‘for a human being who can give 

commands, even though he is someone else’s humble servant, is considered more 

distinguished than a free man who has no one under his command’ (1996, s. 249). Samtidigt 

är det just själva betingelserna för ett institutionaliserande som ger upphov till striden, 

eftersom det förutsätter en praktiskt orienterad tillämpning samtidigt med det ‘fria’ förnuftets 

‘renhet’ som grund, eller åtminstone med en idé om ett ‘fritt’ förnuftet som utgångspunkt. För 

staten, liksom för universiteten, förutsätts ett särskiljande mellan det praktiska förnuftet och 

vad som kan kallas för förnuftets idé: ‘a plan of this sort makes some kind of division 

necessary’ (1996, s. 250, min kurs.). Denna di-vision bär med sig ett bindestreck som är helt 

avgörande för striden mellan fakulteterna. 

489 Ibid., s. 247, kurs. i orig. 

490 Närmare bestämt ‘Fabrikenmässig durch verteilung der Arbeiten’ (Ibid., 1838, s. 264), 

d.v.s. fabriksmässig genom arbetsdelning – det vetenskapliga fältet som en 

produktionsordning med en inneboende dialektik som strukturerar vetenskapliggörande i sig 

(se vidare nedan). 

491 Habermas, 1998, s. 93. 

181

Å ena sidan är den omyndig och i behov av upplysning, å andra sidan 

konstituerar den som publik redan anspråket på myndighet hos sådana som är 

förmögna till upplysning. Ty i sista hand är det inte enbart filosoferna som 

duger till detta utan var och en som förstår sig på att offentligt bruka sitt 

förnuft. Fakulteternas strid är så att säga bara härden som upplysningens eld 

utstrålar ifrån och där den ständigt tänds på nytt. 492 

Och det är också i upplysningens eldfängda särskiljande som den moderna 

borgerliga rättsstaten och demokratin tar form, vilka till formen av en 

offentlighet producerar konsensus kring liberala rättigheter så som vi känner 

dem och så som dem förutsätter oss själva som autonoma individer: 

”Människornas” resonerande publik konstituerar sig till ”borgarnas” publik, 

där de samtalar om ”det allmänna väsendets” angelägenheter. Under den 

”republikanska författningen” blir denna politiskt fungerande offentlighet en 

organiseringsprincip för den liberala rättsstaten. Det borgerliga samhället 

som den privata autonomins sfär är etablerat inom dess ramar (var och en 

skall få söka sin ”lycksalighet” på den väg han tror vara nyttig). 493 

Den ‘rationalitetskonflikt’ som striden mellan fakulteterna ger upphov till 

präglar utan tvivel även det sena 1900-talets vetenskapliga fält och då i form 

av klyftan mellan ‘praktiker’ och ‘teoretiker’, mellan naturvetenskapens 

marknadskraftiga producenter och de ‘fria’ intellektuellas koketteri inom 

humaniora och delar av samhällsvetenskaperna. 

Bourdieu tycker sig se hur medicinska fakulteten uppvisar en totalitet 

av striden mellan fakulteterna i det franska vetenskapliga fältet under 1960talet, 

med den praktiserande läkaren som det ‘rationella’ förnuftets förkämpe 

och den mikrobiologiskt forskande medicinaren som det ‘fria’ och ‘rena’ 

förnuftets försvarare. 494 Inom teologin, å sin sida, rasar den i en mening 

‘ursprungliga’ striden, medan samhällsvetenskaperna gradvis (och kanske 

fullödigt i takt med 1990-talets prunkande och illusoriska an-språk på 

postmodernism och relativism), mer som konsekvens av en uppdelning 

492 Ibid., min kurs. 

493 Ibid., s. 94. Och från och med denna offentlighetens kritiska ‘brännpunkt’ övergår 

lagstiftaren, den upplysningsfilosofiskt begrundande utformaren av ett borgerligt samhälle, 

till att verka som uttolkaren av lagarna inom ramarna för detsamma (Bauman, 1987, s. 110- 

111). Alltjämt framträder filosoferna som ena sidans försvarare i striden mellan fakulteterna, 

men endast som en förevändning för att producera sig själva inom ramarna för det 

vetenskapliga fältet. Därför talar de bara till sig själva genom sig själva, eftersom ingen 

vänder sig till dem (eller sociologerna) för upplysningsfilosofisk vägledning. Och ingen är 

längre intresserad av deras ‘renhet’ mer än dem själva: 

There is no would-be enlightened despot seeking the counsel of philosophers. There are 

only philosophers desperately trying to create communities, and sustain them with the 

power of their arguments alone. The only communities so far which were created in such 

a fashion and effectively sustained were their own (s. 148). 

494 Bourdieu, 1996, s. 93. 

182

mellan skilda (dis)positioner än som en avläsbar effekt av en motsvarighet 

till Kants beskrivning (och i lika stor utsträckning föreskrivning) av striden 

mellan fakulteterna, träder in i en kamp om legitimitet inom det vetenskapliga 

fältet. Det är åtminstone den slutsats Bourdieu drar utifrån sin horisont: 

Förmodligen utgör denna motsättning, som kan få olika innehåll beroende på 

fält, en invariant för de kulturella produktionsfälten, av vilka det religiösa 

fältet är urtypen med sin motsättning mellan ortodoxi och kätteri. Inom de 

humanistiska och humanvetenskapliga fakulteterna kommer vi att se 

motsättningen mellan de kanoniska lärarnas ortodoxi ... och forskarnas och 

de udda lärarnas svala kätteri, vilka ofta nått målet på sidovägar. 495 

I en mening är det också det vetenskapliga språkets strukturering efter 

specifika (dis)positioner som präglar investeringar i det vetenskapliga fältet 

– ett an-språk som i formerandet av legitimeringsprinciper 496 förutsätter ett 

särskiljande. Särskiljandet förmår dock underordna betydelsen av den länk 

som trots allt förenar fakulteterna i striden, en länk som dessvärre förpassas 

till ett skugglandskap utan annan egentlig mening än att vara utan egentlig 

mening i vetenskapliggörande bemärkelse. Det vetenskapliga språkets 

fundamentala funktion att göra an-språk på vetenskaplighet bygger på en 

motsättning mellan det ‘rationella’ förnuftets kontrollerade uttryck och det 

‘fria’ förnuftets kontrollerande, men ‘underordnade’, retorik. Med anledning 

av motsättningen, som främst är påtaglig i den di-vision striden om 

fakulteterna genererar, beklagar sig den ålderstigne Kant över sin syn i en 

avslutande not till ‘Striden mellan fakulteterna’: 

When I was forty years old I experienced the first attack of a pathological 

condition of the eyes (not really an opthalmic disease), 497 which used to recur, 

from time to time, at intervals of some years but now comes several times 

within a year. The phenomenon is that, when I am reading, a certain 

brightness suddenly spreads over the page, confusing and mixing up all the 

letters until they are completely illegible ... Once when this phenomenon 

happened, it occured to me to close my eyes and even hold my hand over 

them to keep out external light even better; and then I saw in the darkness a 

luminous figure outlined in phosphorous ... I should like to know whether 

other people have had the same experience and how we can explain this 

appearance, which might well have its source in the sensorium commune 498 

495 Ibid., s. 95. 

496 Se Ibid., s. 82. 

497 I den tyska versionen talar Kant om ‘nicht eigentlichen Augenkrankheiten’ (1838, s. 384), 

d.v.s. egentligen inte (en) ögonsjukdom, vilket gör att jag utgår från att hans utsaga fyller en 

metaforisk funktion i texten om striden mellan fakulteterna. Det är inte bara denna utsaga som 

är metaforisk, eller på gränsen till ironisk, utan stora delar av tredje delen av ‘Striden mellan 

fakulteterna’ är en ren uppvisning i förtalets konst utan att avkall ges på seriösa intentioner. 

498 ‘Sensorium’ är latin och vilar på ‘sense’ (förnuft) eller ‘sensus’ (åsikter, meningar, tankar) 

medan ‘commune’ stammar från ‘communis’ (gemensam, allmän, offentlig). En aspekt av 

‘sensorium’ kan även vara latinets ‘sensa’, d.v.s. förnimmelsebarhet, perception eller mer 

allmänt en känslighet. Idag är betydelsen, i en mening, ‘sunt förnuft’, ‘folkopinion’ eller mer 

183

ather than in the eyes – for when I moved my eyes, this picture did not move 

with them. I saw it always in the same place. It is also curious that one can 

lose the sight in one eye without noticing it. 499 

Den textuella figur Kant återupprepade gånger di-visualiserar (men på senare 

tid inte längre förmår förklara i sin enögdhet) blir tydligare genom att ljuset 

begränsas (den lägre fakultetens vilja till ett fritt förnuft, viljan att upplysa, 

motverkas) på bekostnad av ett mörker tätare än skuggan (de stängda ögonen 

som en världsfrånvänd reaktion mot de högre fakulteternas rationella 

förnuft). Den förlorade synen, enögdheten, är inte rationellt förnuftig, inte 

förståelig, är utan mening, åtminstone inom ramen för antingen den lägre 

fakulteten eller de högre fakulteterna. 

Vetenskapliggörandets gräns är därmed bestämd, definierad, alltjämt i 

uteslutande vetenskapliggörande termer, som ett slags fundamentalt särskiljande 

mellan ljusets (genuint upplysningsfilosofiska) frihet och skuggans (till 

resonerande publik översatta) rationalitet, en i en mening ‘allmän mening’ 

utan vare sig motdiskurser eller motljus som misskänner det di-visuella 

bindestrecket. I det totala mörker där, paradoxalt nog, ett bindestreck framträder 

som en skinande och permanent figur är vetenskapliggörandet därmed 

som mest instabilt och samtidigt som mest påtagligt. 

Kanske di-visualiserar Kant naturvetenskapernas besatthet av ljus, av 

fakticitetens upplysning av det objektivt och fysiskt påtagliga, och socialvetenskapernas 

(i betydelsen humanioras och i viss mån även samhällsvetenskapernas) 

besatthet av kollektivet, familjestrukturen och i sista hand 

faderns allt annat överskuggande makt (vilket markerar den gemensamma 

skärningspunkten mellan kön och kunskap/meriter), som i ett och samma 

rum skapar en hetta, en filosofisk diskurs utan kritik (eller bara kritik, vilket 

egentligen är detsamma), där ännu så länge, i det tidrum jag talar genom, den 

dialektiska relationen dem emellan, fångad i metaforiken kring Jupiter (Ju – 

ljus och piter, som franskans pater – fader), misskänner bindestrecket (Jupiter) 

som tycks motsvara någon slags religiositet, det arkaiska, det bortträngda 

tredje (Pangaea?), egenskaper (eller kanske skapelser, skapelseberättelser?) 

vilka hela tiden riskerar att återvända in i varje vetenskapliggörande 

diskurs. 500 

Det är vid denna punkt eller rörelse som begripliggörandet genom 

vetenskapliggörandet genomlyses av en annan ‘fakticitet’, inte i termer av 

obegriplighet (som alltid underordnas en upplysningsfilosofisk diskurs), utan 

i en helt och hållet omöjlig och an-språkslös bekännelse till språklöshet, utan 

vedertaget ‘allmän opinion’ (Jfr. Habermas, 1998, s. 79ff). Men med en läsning av texten med 

hänsyn till tidsperioden är innebörden snarare något i stil med ‘den allmänna meningen’ om 

vilken en (upplysnings)filosofisk strid utkämpas alltsedan 1600-talets första hälft med en 

intensifiering mot slutet av 1700-talet (Ibid, s. 84-87). 

499 Kant, 1996, s. 327, kurs. i orig. 

500 Efter Serres, 1997, kap. 4; Serres och Latour, 1995, s. 127-161. 

184

till och utan utan. Här kan anföras att engelskans ‘professor’ i själva verket 

har en dubbel betydelse – å ena sidan den gängse universitetsprofessorn, å 

andra sidan ‘bekännaren’, t. ex. ‘the professor of archaism’. Att professorns 

båda betydelser sammanfaller i den egna lärostolens kall, i det vetenskapliga 

fältet som garant för betydelsernas sammanhållning, är kanske bara parentestecken 

i en upplysningsfilosofisk diskurs, med en inledande avgränsande 

konvex cirkelbåge och en motsvarande avslutande och avgränsande, men 

konkav, cirkelbåge. Att cirkeln inte på något sätt är sluten, mer än i formen 

av en linjär meningsbyggnad som skenbarligen förser texten med avgränsningar, 

talar för (i all an-språkslöshet, alltjämt inom parentestecken, för vad 

annat kan skrivas?) att det skrivna kommer till en slutpunkt utan punkt med 

ett slut utan slut som inte längre är begripligt som slut eller ‘som’. 

185

Referenser 

Litteratur 

Acker, Joan. (1983). Women, the other academics. Women’s Studies 

International Forum, 6(2), s. 191-201. 

—. (1992). Två diskurser om reformer och kvinnor i den framtida 

välfärdsstaten. I Joan. Acker., Annika. Baude., Ulla. Björnberg., 

Edmund. Dahlström., Gunnel. Forsberg., Lena. Gonäs., Harriet. 

Holter., & Arne. Nilsson., Kvinnors och mäns liv och arbete. 

Stockholm: SNSFörlag. 

Aisenberg, Nadya., & Harrington, Mona. (1988). Women of academe: 

Outsiders in the sacred groove. Amherst: Massachusetts University 

Press. 

Almegård, Ann. (1997). Disputerade medicinares forskarkarriär – i ett 

könsperspektiv. Stockholm: Karolinska Institutet. 

Atkinson, Maxwell. J., & Heritage, John. (Eds.). (1984). Structures of social 

action: Studies in conversation analysis. Cambridge: Cambridge 

University Press. 

Bacchi, Carol. L. (1990). Same difference: Feminism and sexual difference. 

Sydney: Allen & Unwin. 

—. (1996). The politics of affirmative action: ‘Women’, equality and 

category politics. London: Sage. 

Barrett, Michéle., & Phillips, Anne. (1992). Introduction. I Michéle. Barrett., 

& Anne. Phillips. (Eds.), Destabilizing theory: Contemporary 

feminist debates. Cambridge: Polity Press. 

Baudrillard, Jean. (1988). The ectasy of communication. New York: 

Autonomedia (Semiotext(e)). 

—. (1998). The consumer society: Myths and structures. London: Sage. 

186

Bauman, Zygmunt. (1987). Legislators and interpreters: On modernity, 

post-modernity and intellectuals. Cambridge: Polity Press. 

Bergmann, Barbara. R. (1996). In defense of affirmative action. New York: 

BasicBooks. 

Björk, Nina. (1996). Under det rosa täcket: Om kvinnlighetens vara och 

feministiska strategier. Stockholm: Wahlström & Widstrand. 

Bondestam, Fredrik. (1997a). Diskursanalys: En forskningsöversikt. 

Opublicerad. Uppsala: Institutionen för psykologi, Uppsala 

universitet. 

—. (1997b). Sanning eller konsekvens: Om män och jämställdhet i en 

akademisk diskurs. D-uppsats. Uppsala: Institutionen för psykologi, 

Uppsala universitet. 

—. (1998a). Equal to as different from: Contesting a dilemma of 

difference in academia. Paper presenterat vid seminariet ”Gender, 

voice and academia”, Uppsala: Uppsala Universitet. 

—. (1998b). Utvärderingsplan för Uppsala universitets 

försöksverksamhet med positiv särbehandling. Opublicerad. 

Uppsala: Jämställdhetskommittén vid Uppsala universitet. 

—. (1999). Färre tjänster, fler kvinnor? En undersökning av Uppsala 

universitets försöksverksamhet med positiv särbehandling. Uppsala: 

Jämställdhetskommittén vid Uppsala universitet. 

—. (2001). I jämställdhetens tecken: Semiologiska fragment. Rapport nr. 

28. Uppsala: Enheten för utveckling och utvärdering, Uppsala 

universitet. 

Bondestam, Ingela., Hagman, Ninni., & Westerhäll, Lotta. (uå). Jämställdhet 

och tjänstetillsättningar - Handledning för tjänsteförslagsnämnder. 

Stockholm: Stockholms universitet. 

Bourdieu, Pierre. (1977). Outline of a theory of practice. Cambridge: 

Cambridge University Press. 

—. (1984). Distinction: A social critique of the judgement of taste. 

Cambridge: Harvard University Press. 

187

—. (1990). The logic of practice. Stanford: Stanford University Press. 

—. (1991a). Kultur och kritik. Göteborg: Daidalos. 

—. (1991b). Language and symbolic power. Cambridge: Polity Press. 

—. (1992). Texter om de intellektuella. Stockholm/Stehag: Brutus 

Östlings bokförlag Symposion. 

—. (1993). Sociology in question. London: Sage. 

—. (1994). Kultursociologiska texter. Stockholm/Stehag: Brutus 

Östlings bokförlag Symposion. 

—. (1996). Homo Academicus. Stockholm/Stehag: Brutus Östlings 

bokförlag Symposion. 

—. & Passeron, Jean-Claude. (1977). Reproduction in education, society 

and culture. London: Sage. 

—. & Wacquant, Loïs. J. D. (1992). An invitation to reflexive sociology. 

Cambridge: Polity Press. 

Bradford, Judith., & Sartwell, Crispin. (1997). Voiced bodies/Embodied 

voices. I Naomi. Zack. (Ed.), Race/sex: Their sameness, difference, 

and interplay. New York. 

Bradley, Harriet. (1996). Fragmented identities: Changing patterns of 

inequality. Cambridge: Polity Press. 

Broady, Donald. (1990). Sociologi och epistemologi. Om Pierre Bourdieus 

författarskap och den historiska epistemologin. Stockholm: HLS 

Förlag. 

—. (1998). Inledning. I Donald. Broady. (Red.), Kulturens fält: En 

antologi. Göteborg: Daidalos. 

Butler, Judith. (1996). Subversiva kroppsakter. I Lisbeth. Larsson. (Red.), 

feminismer. Lund: Studentlitteratur. 

Button, Graham., & Lee, John. R. E. (Eds.). (1987). Talk and social 

organisation. Avon: Multilingual Matters. 

188

Caplan, Paula. J. (1993). Lifting a ton of feathers: A woman’s guide to 

surviving in the academic world. Toronto: Toronto University Press. 

Chertos, Cynthia. (1983). Hard truths for strategic change: Dilemmas of 

implementing affirmative action. Women’s Studies International 

Forum, 6(2), s. 231-241. 

Clayton, Susan. D., & Crosby, Faye. J. (1992). Justice, gender, and 

affirmative action. Ann Arbor: The University of Michigan Press. 

Dahlberg, Anita. (1986a). Aktivt jämställdhetsarbete - frigörelse med 

förhinder. Kvinnovetenskaplig tidskrift, 3, s. 16-31. 

—. (1986b). Kvotering och könsmakt: Exempel från lagförarbeten och 

reformförslag. I Ds A. (1986:5), Hit - men inte längre? Rapport från 

seminariet ”Kvinnor och politisk makt”. Stockholm: 

Arbetsmarknadsdepartementet. 

Eagleton, Terry. (1996). Ideology: An introduction. London: Verso. 

Eduards, Maud. (1983). Politisk teori och patriarkalt tänkande. I Maud. 

Eduards. (Red.), Kön, makt och medborgarskap: Kvinnor i politiskt 

tänkande från Platon till Engels. Stockholm: LiberFörlag. 

—. (1985). Myten om den goda modern: Om kvinnorna, välfärdsstaten 

och jämställdhetspolitiken. I JÄMFO. (1985:2), Makt och kön. 

Stockholm: JÄMFO. 

—. (1986). Kön, stat och jämställdhetspolitik. Kvinnovetenskaplig 

tidskrift, 3, s. 4-15. 

—. (1987). Om jämställdhet och jämställdhetsperspektiv. I Aino. 

Saarinen., Eva. Hänninen-Salmelin., & Marja. Keränen. (Red.), 

Kvinnor och makt: Kvinnoperspektiv på välfärdsstaten. Tammerfors: 

Tammerfors universitet. 

—. (1991). Toward a third way: Women’s politics and welfare policies 

in Sweden. Social Research, 58(3), 677-705. 

—. (1992). Genussystemet och demokratin. Häften för kritiska studier, 

1, s. 3-10. 

189

—. Hernes, Maria., & Skjeie, Hege. (1985). Equality: How Equal? I 

Elina. Haavio-Mannila., Drude. Dahlerup., Esther. Gudmundsdóttir., 

Beatrice. Halsaa., Helga. M. Hernes., Eva. Hänninen-Salmelin., 

Bergthora Sigmundsdóttir., Sirkka. Sinkkonen., & Torild. Skard. 

(Eds.), Unfinished Democracy: Women in Nordic Politics. Oxford: 

Pergamon Press. 

Edwards, Derek., & Potter, Jonathan. (1992). Discursive psychology. 

London: Sage. 

Eliasson, Mona., & Karubi, Irini. (1989). Kan det vara bättre att vara man 

än kvinna vid akademiska tjänstetillsättningar? Uppsala, Centrum 

för kvinnliga forskare och kvinnoforskning, Uppsala universitet. 

Eriksson, Robert. (1997). Praktiker, värden, vägval: Två diskussioner kring 

sociologins och socialvetenskapens metodologiska praktiker. 

Stockholm: Carlssons. 

Fairclough, Norman. (1989). Language and power. London: Longman. 

—. (1992). Discourse and social change. Cambridge: Polity Press. 

—. (1995). Critical discourse analysis. London: Longman. 

Faludi, Susan. (1992). Backlash: The undeclared war against women. 

London: Vintage. 

Fraser, Nancy. (1997). Justice interruptus: Critical reflections on the 

”postsocialist” condition. New York: Routledge. 

Fredman, Titti. (1994). Om kön och tjänstetillsättning vid Stockholms 

universitet. Examensarbete i arbetsrätt. Stockholm: Juridiska 

fakulteten, Stockholms universitet. 

Fürst, Elisabeth. (1988). Kvinner i Akademia - Inntrengere i en 

mannskultur? Oslo: NAVFs sekretariat for kvinneforskning. 

Gibbons, John. (1994). Language constructing law. I John. Gibbons. (Ed.), 

Language and the law. London: Longman. 

Goldman, Alan. H. (1979). Justice and reverse discrimination. Princeton: 

Princeton University Press. 

190

Gorelick, Sherry. (1996). Contradictions of feminist methodology. I Esther. 

Ngan-Ling Chow., Doris. Wilkinson., & Maxine. Baca Zinn. (Eds.), 

Race, class, and gender: Common bonds, different voices. Thousand 

Oaks: Sage. 

Haage, Fredrik. (1998). Thamgrepp. Stockholm: Timbro. 

Habermas, Jürgen. (1998). Borgerlig offentlighet: Kategorierna ”privat” 

och ”offentligt” i det moderna samhället. Lund: Arkiv Förlag. 

Hirdman, Yvonne. (1987). The swedish welfare state and the gender system: 

A theoretical and empirical sketch. The study of power and 

democracy in Sweden, nr. 9. Uppsala. 

—. (1990). Genussystemet. I SOU. (1990:44), Demokrati och makt i 

Sverige. Stockholm: Statsrådsberedningen. 

—. (1994). Women – From possibility to problem: Gender conflict in the 

welfare state – The swedish model. Stockholm: Arbetslivscentrum. 

Holmstrom, Nancy. (1997). Race, gender and human nature. I Naomi. Zack. 

(Ed.), Race/sex: Their sameness, difference, and interplay. New 

York: Routledge. 

hooks, bell. (1984). Feminist theory: From margin to center. Boston: South 

End Press. 

—. (1989). Talking back: Thinking feminist, thinking black. Boston: 

South End Press. 

Hubbard, Ruth. (1990). The politics of women’s biology. New Brunswick: 

Rutgers University Press. 

Jenson, Jane., & Mahon, Rianne. (1993). Representing solidarity: Class, 

gender and the crisis in socialdemocratic Sweden. New Left Review, 

201, s. 76-100. 

Jewson, Nick., & Mason, David. (1986). The theory and practice of equal 

opportunities policies: Liberal and radical approaches. Sociological 

Review, 34(2), s. 307-34. 

191

Jonsson, Janne. (1992). Social snedrekrytering vid olika stadier i 

utbildningssystemet: Trender och orsaker. I Rune. Åberg. (Red.), 

Social bakgrund, utbildning, livschanser. Stockholm: Carlssons. 

Jordansson, Birgitta. (1999). Jämställdhetspolitikens villkor - Politiska 

intentioners möten med den akademiska världen: exemplet 

”Thamprofessurerna”. Göteborg: Nationella sekretariatet för 

genusforskning. 

Juntura, Maria. (1995). Utvärdering om jämställdhet vid 

tjänstetillsättningar. Uppsala: Förvaltningsbyrån, Uppsala 

universitet. 

Kant, Immanuel. (1838). Der Streit der Facultäten in drei abschnitten. I 

Immanuel. Kant., Sämtliche werke. Band 10. Leipzig: Leopold Voss. 

—. (1996). The conflict of the faculties. I Immanuel. Kant., Religion and 

rational theology. (The Cambridge edition of the works of Immanuel 

Kant). Cambridge: Cambridge University Press. 

Kessler, Suzanne. J., & McKenna, Wendy. (1985). Gender: An 

ethnomethodological approach. Chicago: University Press. 

Koggel, Christine. M. (1998). Perspectives on equality: Constructing a 

relational theory. Lanham: Rowman & Littlefield publishers. 

Kullenberg, Annette. (1996). Palme och kvinnorna. Stockholm: 

Utbildningsförlaget Brevskolan. 

Larsson, Lisbeth. (1996). Inledning. I Lisbeth. Larsson. (Red.), feminismer. 

Lund: Studentlitteratur. 

Lundgren, Eva. (1993). Det får da være grenser for kjØnn: Voldelig empiri 

och feministisk teori. Oslo: Universitetsforlaget. 

Lundström, Mats. (1996). Jämställdhet eller sexistisk rättvisa? Stockholm: 

SNS Förlag. 

Marcuse, Herbert. (1968). Den endimensionella människan. Stockholm: 

Aldus/Bonniers. 

Marx, Karl. (1965). Människans frigörelse. Stockholm: Aldus/Bonniers. 

192

Messer-Davidow, Ellen. (1993). Manufacturing the attack on liberalized 

higher education. Social Text, 11(3), s. 40-80. 

Minnich, Elizabeth. K. (1990). Transforming knowledge. Philadelphia: 

Temple University Press. 

Moi, Toril. (1994). Att erövra Bourdieu. Kvinnovetenskaplig tidskrift, 1, s. 3- 

25. 

—. (1996). Simone de Beauvoir. Hur man skapar en kvinnlig 

intellektuell. Brutus Östlings bokförlag Symposion. 

Morley, Linda. (1994). Glass ceiling or iron cage? Women in UK academia. 

Gender, Work and Organisation, 4(1), s. 194-204. 

Mouffe, Chantal. (1995). Feminism, citizenship, and radical democratic 

politics. I Linda Nicholson., & Seidman, Steven. (Eds.), Social 

postmodernism: Beyond identity politics. Cambridge: Cambridge 

University Press. 

Mulkay, Gilbert. (1988). On humour: Its nature and its place in modern 

society. Cambridge: Polity Press. 

Newton, Lisa. H. (1995). Reverse discrimination as unjustified. I Steven. M. 

Cahn. (Ed.), The affirmative action debate. New York: Routledge. 

Nicholson, Linda., & Seidman, Steven. (1995). Introduction. I Linda. 

Nicholson., & Steven. Seidman. (Eds.), Social postmodernism: 

Beyond identity politics. Cambridge: Cambridge University Press. 

Nielsen, Ruth. (1983). Equality legislation in a comparative perspective: 

Towards state feminism? Copenhagen: Kvindevidenskabeligt Forlag. 

Norén, Kerstin. (1997). Tjänst efter förtjänst? Argument i 

sakkunnigutlåtanden och andra skrivelser, förslag och beslut i 

överklagningsärenden vid Göteborgs universitet 1988-1994. 

Göteborg: BAS. 

Ohlander, Ann-Sofie. (1994). Kvinnliga äventyrare? De första kvinnorna vid 

universiteten. Tvärsnitt, 4, 43-51. 

193

Parker, Ian. (1992). Discourse dynamics: Critical analyses for individual 

and social psychology. London: Routledge. 

—. & Burman, Erica. (1993). Against discursive imperialism, 

empiricism and constructionism: Thirty-two problems with 

discourse analysis. I Erica. Burman., & Ian. Parker. (Eds.), 

Discourse analytic research: Repertoires and readings of texts in 

action. London: Routledge. 

Phillips, Anne. (1992). Must feminists give up on liberal democracy? 

Political Studies, XL, special issue, s. 68-82. 

Potter, Jonathan., & Wetherell, Margaret. (1987). Discourse and social 

psychology: Beyond attitudes and behaviour. London: Sage. 

Prokop, Ulrike. (1981). Kvinnors livssammanhang: Begränsade strategier 

och omåttliga önskningar. Stockholm: Rabén & Sjögren. 

Qvist, Gunnar. (1980). 1970-talets jämställdhetspolitik. Tvärsnitt, 2, s. 22- 

28. 

Rahkonen, Keijo., & Roos, J. P. (1998). De intellektuellas fält: Fallet 

Finland. I Donald. Broady. (Red.), Kulturens fält: En antologi. 

Göteborg: Daidalos. 

Ressner, Ulla. (1985). Den dolda hierarkin – om demokrati och jämställdhet. 

Stockholm: Rabén & Sjögren. 

Rich, Adrienne. (1980). Compulsory heterosexuality and lesbian existence. 

Signs, 5(4), s. 631-690. 

Rosenfeld, Michael. (1991). Affirmative action and justice: A philosophical 

and constitutional inquiry. New Haven: Yale University Press. 

Ryan, Cynthia. A. (1997). Reclaiming the body: The subversive possibilities 

of breast cancer humor. Humor: International journal of humor 

research, 10(2), s. 187-205. 

Sacks, Harvey., Schegloff, Emanuel. A., & Jefferson, Gail. (1974). A 

simplest systematics for the organization of turn-taking for 

conversation. Language, 50, s. 696-735. 

194

Scott, Joan. W. (1988). Gender and the politics of history. New York: 

Columbia University Press. 

Serres, Michel. (1997). The troubadour of knowledge. Ann Arbor: The 

University of Michigan Press. 

—. & Latour, Bruno. (1995). Conversations on science, culture, and 

time. Ann Arbor: The University of Michigan Press. 

Sigeman, Tore. (1997). Tjänstetillsättning vid universiteten i ett rättsligt 

perspektiv. I Åke. Frändberg., & Torgny. Håstad. (Red.), Festskrift 

till Stig Strömholm (Del II). Uppsala: Iustus Förlag. 

Svensson, Allan. (1981). Jämlikhet i högskolan - fiktion eller verklighet? 

Den sociala rekryteringen till högre utbildning före respektive efter 

högskolereformen. UHÄ-rapport 1981:25. Stockholm: UHÄ. 

Tong, Rosemarie. (1989). Feminist thought: A comprehensive introduction. 

London: Routledge. 

Törnqvist, Maria. (1998). Politik, kön och konstruktioner - en feministisk 

analys av förslaget och debatten om positiv särbehandling inom 

akademin. Uppsala: Sociologiska institutionen, Uppsala universitet. 

Ulmanen, Petra. (1996). Högern och feminismen: Nya tendenser i det 

offentliga samtalet. Kvinnovetenskaplig tidskrift, 3-4, s. 98-101. 

—. (1998). Sveket mot kvinnorna och hur högern stal feminismen. 

Stockholm: Atlas. 

van Dijk, Teun. A. (1993). Principles of critical discourse analysis. 

Discourse & Society, 4(2), s. 249-283. 

—. (1995). Ideology: A multidisciplinary approach. London: Sage. 

Vedung, Lars. (1991). Utvärdering i politik och förvaltning. Lund: 

Studentlitteratur. 

Wadstein, Margareta. (1989). Så trubbig är inte jämställdhetslagen! Lag & 

Avtal, 3, s. 29-30. 

195

Walker, Nancy. N. (1988). A very serious thing: Women’s humor and 

american culture. Minnesota: University of Minnesota Press. 

Wendt Höjer, Maria., & Åse, Cecilia. (1996). Politikens paradoxer: En 

introduktion till feministisk politisk teori. Bjärred: Academia Adacta. 

Wennerås, Christine., & Wold, Agnes. (1995a). ”Därför forskar inte 

kvinnor”. DN, 1995-01-22. 

—. (1995b). ”Forskningsråd utplånar handlingar”. DN, 1995-02-26. 

—. (1996). ”Dubbla meriter krav för kvinnor”. DN, 1996-08-03. 

—. (1997). Nepotism and sexism in peer-review. Nature, 387, s. 341- 

343. 

—. (1998). Kvinna och medicinsk forskare - myter, fakta och några råd. 

I Elisabeth. Hultcrantz. (Red.), Läkare, doktor, kvinna. Lund: 

Studentlitteratur. 

West, Candace. (1995). Women’s competence in conversation. Discourse & 

Society, 6(1), s. 107-131. 

—. & Fenstermaker, Sarah. (1996). Doing difference. I Ester. Ngan- 

Ling Chow., Doris. Wilkinson., & Maxine. Baca Zinn. (Eds.), Race, 

class, and gender: Common bonds, different voices. Thousand Oaks: 

Sage. 

—. & Zimmerman, Don. H. (1985). Gender, language, and discourse. I 

Teun. A. van Dijk. (Ed.), Handbook of discourse analysis, Vol. 4: 

Discourse analysis and society. London: Academic Press. 

Widerberg, Karin. (1986). Har kvinnoforskning med jämställdhetspolitik att 

göra? Kvinnovetenskaplig tidskrift, 3, s. 36-47. 

Wiklander, Levi. (1998). Intertextuella strövtåg i Akademia: Måhända som 

en galaktisk reseskildring anno 1998. Stockholm: 

Företagsekonomiska institutionen, Stockholms universitet. 

Winmark, Margareta., Svanborg, Catharina., Persson, Inga., & Hahn- 

Hägerdahl, Bärbel. (Red.). (1996). Professorsboken: Fyrtionio 

Lundakvinnor berättar. Stockholm: Carlssons. 

196

Wittgenstein, Ludwig. (1998). Filosofiska undersökningar. Stockholm: 

Thales. 

Wittig, Monique. (1992). The straight mind and other essays. New York: 

Harvester Wheatsheaf. 

Young, Iris. M. (1990a). Justice and the politics of difference. Princeton: 

Princeton University Press. 

—. (1990b). Throwing like a girl and other essays in feminist philosophy 

and social theory. Bloomington: Indiana University Press. 

—. (1993). Together in difference: Transforming the logic of group 

political conflict. I Judith. Squires. (Ed.), Principled positions: 

Postmodernism and the rediscovery of value. London: Lawrence & 

Wishart. 

—. (1994). Gender as seriality: Thinking about women as a social 

collective. Signs, 19(3), s. 713-738. 

—. (1997a). Intersecting voices: Dilemmas of gender, political 

philosophy, and policy. Princeton: Princeton University Press. 

—. (1997b). Unruly categories: A critique of Nancy Fraser’s dual 

systems theory. New Left Review, 222, s. 147-160. 

Åberg, Jan-Olof. (1997). Det rationella och det legitima: En studie av 

utvärderingars teori och praktik. Göteborg: Sociologiska 

institutionen, Göteborgs universitet. 

197

Offentligt tryck 

Arbetsmarknadsutskottets betänkande. (1978/79:39). Med anledning av 

propositionen 1978/79:175 med förslag om ny lag om jämställdhet 

mellan kvinnor och män i arbetslivet, m.m. jämte motioner. 

Ds. (1991:3). Remissyttranden över jämställdhetsutredningens betänkande 

(SOU 1990:41). Stockholm: Civildepartementet. 

—. (1993:84). Jämställdhet inom universitet och högskolor: Kvinnliga 

professorer och rådsforskare diskuterar. Stockholm: 

Utbildningsdepartementet. 

—. (1994:130). Kartläggning och utvärdering av jämställdhetsprojekt 

inom universitet och högskolor. Stockholm: 


—. (1996:14). Värdering av kvinnors respektive mäns meriter vid 

tjänstetillsättning inom universitet och högskolor. Stockholm: 


—. (1996:26). Genusperspektiv i forskningen. Stockholm: 


—. (1997:56). Jämställdhet för kunskap, insikt och kvalitet: Slutrapport 

från JÄST-gruppen. Stockholm: Utbildningsdepartementet. 

Ds A. (1986:4). Ska även morgondagens samhälle formas enbart av män? 

Kartläggning av könsfördelningen i central och regional 

statsförvaltning. Stockholm: Arbetsmarknadsdepartementet. 

Ds Ju. (1975:7). PM till frågan om lagstiftning mot könsdiskriminering. 

Stockholm: Justitiedepartementet. 

Frågor (i riksdagen). (1994/95:337). Margit Genser (m) till 

utbildningsministern om kvinnliga professorer. 

Högskoleverket. (1997). Rekryteringsmål för kvinnliga professorer - ett 

regeringsuppdrag. Stockholm: Högskoleverkets Rapportserie, 

1997:9. 

198

Konstitutionsutskottets betänkande. (1983/84:30). Med anledning av 

granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas 

handläggning. 

—. (1984/85:35). Med anledning av granskning av statsrådens 

tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. 

—. (1985/86:25). Med anledning av granskning av statsrådens 

tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. 

Motion (till riksdagen). (1994/95:Ub39). Av Conny Sandholm m. fl. (fp) med 

anledning av prop. 1994/95:164 Jämställdhet mellan kvinnor och 

män inom utbildningsområdet. 

—. (1994/95:Ub41). Av Christel Anderberg m. fl. (m) med anledning av 

prop. 1994/95:164 Jämställdhet mellan kvinnor och män inom 

utbildningsområdet. 

—. (1994/95:Ub44). Av Gunnar Goude m. fl. (mp) med anledning av 

prop. 1994/95:164 Jämställdhet mellan kvinnor och män inom 


—. (1994/95:Ub45). Av Beatrice Ask m. fl. (m) med anledning av prop. 

1994/95:164 Jämställdhet mellan kvinnor och män inom 


Regeringens proposition. (1978/79:175). Med förslag till lag om 

jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet, m.m. 

—. (1979/80:56). Med förslag till lag om jämställdhet mellan kvinnor 

och män i arbetslivet. 

—. (1981/82:106). Om forskning m.m. 

—. (1983/84:107). Om forskning m.m. 

—. (1984/85:57). Proposition om ny arbets- och tjänsteorganisation för 

lärare i den statliga högskolan. 

—. (1985/86:116). Om meritvärdering i statlig tjänst. 

—. (1987/88:105). Om jämställdhetspolitiken inför 90-talet. 

199

—. (1989/90:79). Om domarbanan och meritvärderingen vid tillsättning 

av domartjänster. 

—. (1990/91:113). Om en ny jämställdhetslag, m.m. 

—. (1992/93:1). Universitet och högskolor - frihet för kvalitet. 

—. (1992/93:169). Om högre utbildning för ökad kompetens. 

—. (1993/94:65). En ändrad lagstiftning för statsanställda m. fl. 

—. (1994/95:164). Jämställdhet mellan kvinnor och män inom 


—. (1996/97:5). Forskning och samhälle. 

Regeringsbeslut. (1996-03-14). Medel för tjänster som professor respektive 

forskarassistent för underrepresenterat kön. U96/91, 194/F. 

Stockholm: Utbildningsdepartementet. 

Riksdagens protokoll. (1994/95:72). Svar på frågor. 

—. (1994/95:115). Jämställdhet. 

—. (1994/95:116). Votering - UbU18 Jämställdhet. 

SAV informerar. (1988:1). Tjänstetillsättningar och jämställdhet. 

Stockholm: Statens arbetsgivarverk. 

SFS. (Svensk författningssamling). (1973:279). Kungl. Maj:ts kungörelse om 

förbud mot köns- eller åldersdiskriminering vid tillsättning av tjänst, 

m.m. 

—. (1976:686). Förordning om jämställdhet mellan kvinnor och män i 

statlig tjänst. 

—. (1976:687). Cirkulär om arbetet för jämställdhet mellan kvinnor och 

män i statlig tjänst. 

—. (1976:871). Lag om ändring i regeringsformen. 

—. (1979:503). Lag om jämställdhet mellan kvinnor och män i 

arbetslivet. 

200

—. (1979:1118). Lag om jämställdhet mellan kvinnor och män i 

arbetslivet. 

—. (1980:412). Lag om ändring i lagen (1979:1118) om jämställdhet 

mellan kvinnor och män i arbetslivet. 

—. (1984:803). Förordning om jämställdhet i statlig verksamhet. 

—. (1991:433). Jämställdhetslag. 

—. (1992:1434). Högskolelag. 

—. (1993:100). Högskoleförordning. 

—. (1994:260). Lagen om anställningsskydd. 

—. (1994:292). Lag om ändring i jämställdhetslagen (1991:433). 

—. (1994:373). Anställningsförordningen. 

—. (1995:936). Förordning om vissa anställningar som professor och 

forskarassistent vilka inrättas i jämställdhetssyfte. 

—. (1995:944). Förordning om ändring i högskoleförordningen 

(1993:100). 

—. (1998:1003). Förordning om ändring i högskoleförordningen 

(1993:100). 

SOU. (Statens offentliga utredningar). (1975:43). Kvinnor i statlig tjänst. 

Stockholm: Finansdepartementet. 

—. (1978:38). Jämställdhet i arbetslivet: Lag om jämställdhet. 

Stockholm: Arbetsmarknadsdepartementet. 

—. (1980:3). Lärare i högskolan: Förslag till ny arbets- och 

tjänsteorganisation. Stockholm: Utbildningsdepartementet. 

—. (1980:19). Fler kvinnor som skolledare. Stockholm: 


201

—. (1981:29). Forskningens framtid: Forskning och forskarutbildning i 

högskolan. Stockholm: Utbildningsdepartementet. 

—. (1983:4). Om hälften vore kvinnor . . . Kvinnor i forskningen. 

Stockholm: Arbetsmarknadsdepartementet. 

—. (1985:57). Tillträde till högskolan. Stockholm: 


—. (1987:19). Varannan damernas. Stockholm: 

Arbetsmarknadsdepartementet. 

—. (1989:30). Professorstillsättning: En översyn av proceduren vid 

tillsättning av professorstjänster. Stockholm: 


—. (1990:41). Tio år med jämställdhetslagen - utvärdering och förslag. 

Göteborg: Civildepartementet. 

—. (1992:1). Frihet, ansvar, kompetens: Grundutbildningens villkor i 

högskolan. Stockholm: Utbildningsdepartementet. 

—. (1992:60). Enklare regler för statsanställda. Stockholm: 

Finansdepartementet. 

—. (1993:85). Ursprung och utbildning: Social snedrekrytering till 

högre studier. Stockholm: Utbildningsdepartementet. 

—. (1995:110). Viljan att veta, viljan att förstå: Kön, makt och den 

kvinnovetenskapliga utmaningen i högre utbildning. Stockholm: 


—. (1996:29). Forskning och pengar. Stockholm: 


—. (1996:166). Lärare för högskola i utveckling. Stockholm: 


UHÄ. (1977:4). Förändring för jämställdhet: Synpunkter och förslag kring 

jämställdhet i högskolan. Stockholm: UHÄ. 

—. (1979:16). Jämställdhetsforskning: Förslag från UHÄ:s arbetsgrupp 

för jämställdhetsforskning. Stockholm: UHÄ. 

202

—. (1982:30). Rapport från UHÄ-konferens med jämställdhetsansvariga 

vid universitet och högskolor. Stockholm: UHÄ. 

UKÄ. (1975:10). Jämställdhet i högskolan: En debattskrift om könsroller i 

högre utbildning. Stockholm: UKÄ. 

Utbildningsutskottets betänkande. (1984/85:9). Om ny arbets- och 

tjänsteorganisation för lärare i den statliga högskolan. 

—. (1994/95:UbU18). Jämställdhet. 

203

Texter ur mediadiskursen 

Debattartiklar: 61 

Ledare: 17 

Intervjuartiklar: 11 

Krönikor: 5 

Insändare: 4 

Artiklar: 3 

Notiser: 2 

——————————— 

Totalt: 103 

1. SvD, 941013, Annika Engström: ‘Carl Tham satsar på kvinnan’. 

Intervjuartikel. 

2. UNT, 941026, Lena Köster: ‘Starka mansdominansen i högskolan 

måste brytas’. Intervjuartikel. 

3. SvD, 941218, Anita Ankarcrona: ‘Tham har hamnat i feminismens 

fälla’. Debatt. 

4. UNT, 950202, Bo Gustafsson: ‘Kön går före kompetens’. Debatt. 

5. UNT, 950209, Lena Gonäs: ‘Kön eller kompetens?’. Debatt. 

6. UNT, 950211, Bo Gustafsson: ‘Kön och kompetens än en gång’. 

Debatt. 

7. SvD, 950223, Ledare: ‘Och nu könsmeritering’. Ledare. 

8. SvD, 950223, Birgitta Kurtén Lindberg: ‘Carl Thams livsfarliga 

bumerang’. Debatt. 

9. AB, 950224, Ledare: ‘Bryt gubbdominansen’. Ledare. 

10. Borås Tidning, 950224, Ledare: ‘Carl Tham’. Ledare. 

11. DN, 950224, Ledare: ‘Kvinnorna klarar konkurrensen’. Ledare. 

204

12. EXP, 950224, Barbro Hedvall: ‘Professorsmuren’. Ledare. 

13. GP, 950224, Ledare: ‘Kvotering får negativ verkan’. Ledare. 

14. GP, 950224, Ylva Andersson: ’Hon vill se fler kvinnor i toppen’. 


15. NWT, 950224, Ledare: ‘Ska Sverige ha EPA-professorer?’ Ledare. 

16. SDS, 950224, Ledare: ‘Kön före i kön’. Ledare. 

17. SDS, 950224, Bo Teglund: ‘Kvinnor ska gynnas inom forskningen’. 

Artikel. 

18. SvD, 950224, Annika Engström: ‘Kvinnor ges företräde’. 


19. UNT, 950224, Ledare: ‘Thamprofessorerna’. Ledare. 

20. UNT, 950224, Susanne Rydell: ‘Fler kvinnliga professorer’. 


21. UNT, 950224, Susanne Rydell: ‘Även kvinnor motståndare’. 


22. AB, 950225, Ledare: ‘Ska vi behöva vänta ända till år 2126?’ 

Ledare. 

23. UNT, 950225, Ledare: ‘Uppsala och Tham’. Ledare. 

24. DN, 950226, Åke Ekdahl: ‘Motig vecka för Sundström och Tham’. 

Artikel. 

25. Arbetet, 950227, Anders Ferm: ‘Kön och kompetens’. Ledare. 

26. iDAG, 950227, Ledare: ‘Tham och kvinnorna’. Ledare. 

27. SDS, 950227, Anders Sannerstedt: ‘Billig symbolpolitik’. Debatt. 

28. SvD, 950227, Axel Ingelman-Sundberg: ‘Könstest för professorer?’. 

Insändare. 

205

29. UNT, 950227, Sören Winge: ‘Kvotering kan sänka kvaliteten’. 


30. Finanstidningen, 950228, Knut Carlqvist: ‘Professurer i den mjuka 

ryggens fysik’. Krönika. 

31. SvD, 950228, Lars Gustafsson: ‘Ett slags amerikabrev’. Krönika. 

32. SvD, 950228, Elisabet Andersson: ‘Högskolorna avgör om de vill 

prioritera kvinnor’. Intervjuartikel. 

33. UNT, 950228, Ledare: ‘Lyssna till Edenman!’. Ledare. 

34. UNT, 950228, Stig Strömholm: ‘Professur ingen ägodel’. Debatt. 

35. AB, 950302, Mona Sahlin: ‘Törs Maria Leissner?’. Debatt 

36. DN, 950303, Ulla Wikander: ‘”Utvalda män får professurer”’. 

Debatt. 

37. SvD, 950303, Lena Hennel: ‘”Thams förslag var droppen”’. 


38. UNT, 950303. Ledare: ‘Karriär och kön’. Ledare. 

39. UNT, 950303, Anne-Marie Morhed: ‘Tham och jämställdheten’. 

Debatt. 

40. GP, 950304, Ebba Grauers: ‘Thams förslag rent trams’. Debatt. 

41. SDS, 950304, Gunilla Arhén: ‘Mentorstöd bättre än kvotering’. 

Debatt. 

42. AB, 950305, Maria Leissner: ‘Tham klarar inte jämställdheten’. 

Debatt. 

43. SvD, 950305, Notis: ‘KDU-kvinnor kritiserar kvoter’. Notis. 

44. UNT, 950306, Jan Trost: ‘Modell för ökad jämställdhet’. Debatt. 

45. Arbetet, 950307, Ulla Pettersson: ‘Behovet av positiv 

särbehandling’. Debatt. 

206

46. Arbetet, 950307, Anders Ferm: ‘Svar från Anders Ferm’. Debatt. 

47. Arbetet, 950308, Bo Rothstein: ‘Thams idé är inte radikal’. Debatt. 

48. GP, 950308, Johanna Elgenius: ‘Tham blir inte hederskvinna!’. 

Krönika. 

49. SDS, 950308, Carl Tham: ‘Den stora orättvisan’. Debatt. 

50. SvD, 950308, Svante Nordin: ‘Lotta ut professurerna till alla’. 

Insändare. 

51. UNT, 950309, Måns Ehrenberg: ‘Skadlig jämställdhetspolitik’. 

Debatt. 

52. AB, 950310, Ulla Hoffman: ‘Har Sverige tid att vänta på 

jämställdhet?’. Debatt. 

53. SDS, 950310, Birger Bergh: ‘Det nya frälset?’. Debatt. 

54. SVD, 950310, Bosse Brink: ‘Södersten för särbehandling’. 


55. UNT, 950314, Ann-Sofie Ohlander: ‘Wikströmdocent?’. Debatt. 

56. SVD, 930515, Ledare: ‘Tham svarslös’. Ledare. 

57. SVD, 950315, Agneta stark: ‘Könskvotering gynnar mest män’. 

Krönika. 

58. UNT, 950316, Elisabeth Hultcrantz: ‘Thams förslag förtjänar stöd’. 

Debatt. 

59. SDS, 950317, Lena Liepe: ‘Vem är det som tappar sugen’. Debatt. 

60. SVD, 950317, Anne Marie Berggren: ‘Kvoteringen ställer individ 

mot individ’. Debatt. 

61. SVD, 950317, Allan Gut: ‘Satsningen på män har pågått sedan 

urminnes tider.’ Debatt. 

207

62. UNT, 950317, Tone Tingsgård: ‘Missvisande professurdebatt’. 

Debatt. 

63. SDS, 950318, Notis: ‘Vänsterpartiet stöder kvotering’. Notis. 

64. SDS, 950320, Artikel: ‘Mp-nej till kvotering av professurer’. 

Artikel. 

65. Arbetet, 950322, Susanne Johansson & Irene Molina: ‘Rothstein 

utan lösning’. Debatt. 

66. SDS, 950323, Boel Flodgren: ‘Hysterin över de 30 kvinnliga 

professurerna’. Debatt. 

67. UNT, 950323, Egon Hemlin: ‘Politik för jämställdhet’. Debatt. 

68. SDS, 950324, Debbie Olausson: ‘Tack, rare Farbror Tham’. 

Krönika. 

69. SDS, 950327, Bo Södersten: ‘Vad förstår Carl Tham?’. Debatt. 

70. SDS, 950327, Gösta Holm: ‘Ärekränkande tillvitelser om 

könsdiskriminering’. Debatt. 

71. Arbetet Nyheterna, 950328, Kjell Sehlin: ‘Carl Tham fel ute hävdar 

tjänstemän’. Intervjuartikel. 

72. SVD, 950329, Elisa Abascal Reyes & Gunnar Goude: ‘Reformerad 

utbildning kan stötta kvinnorna’. Debatt. 

73. SDS, 950330, Gunnel Holm: ‘Varför är män så ohyggligt rädda för 

kvinnor?’. Debatt. 

74. Västerbottens-Kuriren, 950403, Ulla Löfgren: ‘Thams kränkande 

proposition’. Debatt. 

75. UNT, 950403, Mats Lundström: ‘Forskningssamhället politiseras’. 

Debatt. 

76. UNT, 950404, Anders Lönn: ‘Försvar för Thamprofessurerna’. 

Debatt. 

208

77. SVD, 950405, Ulf Lindgren & Carl-Gustaf Ribbing: ‘Alltför få 

kvinnor söker i dag professurer’. Debatt. 

78. SDS, 950406, Birger Bergh: ‘Utnämn kvinnor, om ni vill ha pengar’. 

Debatt. 

79. SDS, 950407, Germund Hesslow: ‘Vämjeligt, Flodgren’. Debatt. 

80. SDS, 950412, Carl Tham: ‘Kompetens avgör särbehandlingen’. 

Debatt. 

81. SDS, 950413, Kaj Vareman: ‘Riksbank för den fria tanken’. Debatt. 

82. SDS, 950413, Eva Österberg: ‘Inrätta universitetsdagis’. Debatt. 

83. SvD, 950413, Ulla Riis & Torbjörn Hedberg: ‘Realistiskt med 3600 

nya professurer?’. Insändare. 

84. SvD, 950418, Gösta Tibblin: ‘Satsa på kvinnor inom medicinen’. 

Debatt. 

85. SDS, 950420, Lena Liepe: ‘Ren nonchalans mot etablerad 

forskning’. Debatt. 

86. SDS, 950420, Birger Bergh: ‘Svar’. Debatt. 

87. DN, 950423, Leif Lewin: ‘”Inrätta särskilda tjänster åt kvinnor”’. 

Debatt. 

88. SvD, 950423, Ebba Witt-Brattström: ‘Hälften av professurerna 

gjorda för män’. Debatt. 

89. EXP, 950424, Maria Leissner: ‘Bu för Thams jämställdhet’. Debatt. 

90. SvD, 950424, Robert Eriksson: ‘Thams förslag märkligt’. Debatt. 

91. SvD, 950424, Bo Wirmark: ‘35-procentsmålet omöjligt att uppnå’. 

Insändare. 

92. Arbetet, 950428, Alf Oredsson: ‘Universiteten och kvinnorna’. 

Debatt. 

209

93. UNT, 950428, Johanna Forsberg & Ulrika Öberg: ‘Jämställdhet på 

lika villkor’. Debatt. 

94. SvD, 950503, Carl Tham: ‘Akademiska segregeringen måste brytas’. 

Debatt. 

95. SvD, 950514, Mats Lundström: ‘Brist på respekt för gällande 

jämställdhetslag’. Debatt. 

96. SDS, 950515, Gösta Holm: ‘Män kommer att diskrimineras’. Debatt 

97. SvD, 950517, Torbjörn Vallinder: ‘”Tungomålstalande”’. Debatt. 

98. SvD, 950521, Ulf Lindgren & Carl Gustaf Ribbing: ‘Thams förslag 

skadar forskningen’. Debatt. 

99. SvD, 950529, Ledare: ‘Thams obehagliga ton’. Ledare. 

100. SvD, 950529, Ann-Beate Barke: ‘Akademiska ledarskapet är 

eftersatt’. Debatt. 

101. SvD, 950601, Ebba Witt-Brattström: ‘Positiv särbehandling av män i 

flera fall’. Debatt. 

102. SvD, 950601, Carl Tham: ‘Missförstånd kvar om jämställdhetslag’. 

Debatt. 

103. SvD, 950629, Mats Lundström: ‘Risk för konflikt med 

jämställdhetslagen’. Debatt. 

210

Bilaga 1 

- Anonymitet: Jag kan inte garantera full anonymitet. Bandinspelning 

frivillig, men nödvändig för er skull. Texterna transskriberas. Banden inlåsta, 

utskrifter hos mig med fingerade namn, censurerade citat och fingerade 

namn i den färdiga analysen, samt er genomläsning före det att texten 

offentliggörs. 

- Intervjun: Er röst har inte gjort sig hörd i debatten om ps. Jag är intresserad 

av jämställdhet inom akademin och ni är de kvinnor som avancerat högst 

och är därför viktiga att lyssna till. Samtal kring teman, med undantag för ett 

par frågor. Jag vill höra er berättelse om er akademiska och personliga 

karriär och om er syn på ps och jämställdhet vid universiteten. 

- Undrar du över något innan vi börjar?: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - 

Berättelse om akademia (20-25 min.) 

Allmän bakgrund 

När började du studera? 

Varför började du studera? 

- föräldrar? klassbakgrund? 

- förebilder (kv/män)? 

- jämnåriga (kv/män)? 

Har du egen familj? 

- barn? man? vad gör han? 

Gick det bra att kombinera familj med yrke? 

- krav hemma/jobbet? 

- barn-/tjänstledigt? 

Vad betydde det att doktorera/disputera? 

Vilka har stöttat dig: hemma/yrke (kv/män)? 

Har du el. har du haft ett nätverk (kv/män)? 

Har du el. har du haft mentorer (kv/män)? 

Anser du att du har utsatts för: 

- diskriminering? sexuella trakasserier? 

Har du några specifika fördelar som kvinna? 

Har kvinnor eller män några specifika fördelar? 

Vad har varit svårast med att vara kv. i aka.? 

Konkret samtid 

Varför sökte du till den här professuren? 

211

Har du sökt förut? 

När blev du tillsatt på professuren? 

Var det konkurrens om tjänsten? 

Nämndes ps eller jämställdhet när du sökte? 

- av vem? när? hur? 

Om Thamprofessurer: 

- likheter el. skillnader med andra p.? 

Har du fått några reaktioner (kv/män)? 

Positiv särbehandling (20-25 min.) 

PS konkret 

Varför finns positiv särbehandling? 

Vad är positiv särbehandling? 

Ville du särbehandlas till din professur? 

Varför är positiv särbehandling 

- bra? 

- dåligt? 

Är kvotering ett alternativ? 

- likheter och skillnader 

För vem är positiv särbehandling bra? 

För vem är positiv särbehandling dåligt? 

Har du intresserat dig för debatten om ps? 

Jämställdhet - generellt (kv/män) 

Bör ‘man’ verka för ett jämställt universitet? 

Vad innebär ett jämställt universitet? 

Hur gör ‘man’ universitetet jämställt? 

Vem vinner på att sträva mot ett jämst. uni.? 

Vem förlorar på att sträva m. ett jäm. uni. ? 

Vem har ansvar för att uni. blir jämställt? 

Jämställdhet - personligt 

Vad har du för erfarenhet av jämställdhet? 

Vem talar du med om jämställdhet? 

Vad kan du som kv och prof. göra för jämst.? 

Vad tycker du är viktigast för kv vid uni. idag? 

När får vi ett jämställt universitet? 

Frågor? Tillägg? 

Kommentarer om intervjun? 

212

Bilaga 2 

Transskriberingstekniken ger inga garantier för att materialet framstår som 

mer giltigt, utan fungerar endast förtydligande. Syftet är att ge samtalen rättvisa 

genom att indikera pauser, upprepningar, betoningar etc. Den ursprungliga 

mallen för transskribering är hämtad från Sacks o.a., 1974, men är nedan 

tillämpad i enlighet med West, 1995, och West och Zimmerman, 1985. De 

senare har haft stor användning av transskriberingstekniken vid samtal om 

och mellan kön(en), då subtila uttrycksformer, antydningar, menande 

tystnader etc. ofta förekommer i dylika. För en utförlig diskussion av mallen, 

se Atkinson och Heritage, 1984; Button och Lee, 1987. 

1. jag vet helt enkelt [inte 

[du vet inte 

Klammer indikerar att delar av 

yttranden i samtalet sker simultant. 

Vänster klammer visar när 

samtidigheten uppstår. 

2. men ja:::g vet faktiskt inte 

Kolon indikerar att den närmast 

föregående stavelsen är förlängd. 

3. men - 

Bindestreck indikerar en avbruten 

ansats. 

4. vad är det ni sä:::ger 

egentligen? 

Kursiverad text indikerar de ord 

eller stavelser talaren betonar starkare 

än andra. 

213 

5 jag menade inte det = 

= men det kändes så 

Likhetstecken indikerar att två 

yttranden sker utan att någon egentlig 

tid förflyter dem emellan. 

6. jag vet inte (5.0) det känns 

underligt 

Siffror inom parenteser anger 

sekunder mellan två yttranden i de 

fall pausen är längre än fyra 

sekunder. 

7. varför tror du // att det är så 

Snedstreck markerar antalet 

sekunder, ett streck för varje sekund, 

som förflyter mellan två yttranden.

8. så är det faktiskt ((mjukt)) tror 

jag 

Dubbla parenteser ger 

karaktärsbeskrivningar av den 

påföljande satsen. 

9. varför tillför inte (psykologin) 

något? 

Enkla parenteser indikerar att 

någonting sades, men att det inte går 

att höra exakt vad det var. Ord inom 

parenteser är tolkningar av det som 

förmodligen sades och ska inte att tas 

för givna. 

10. jag (x) vet 

Parenteser med x i indikerar att 

talaren stammar och/eller upprepar 

sig. 

214 

11. jaså? Just det! 

Skiljetecken belyser intonationer, 

d.v.s. framhäver de fraser som 

uttrycks med styrka (!) eller frågande 

(?). Se även nr. 4. 

12. jag vet inte // o det gjorde jag 

kanske 

Gradsymbolen indikerar avtagande 

röststyrka i den påföljande satsen. 

13. det har (ha ha) jag väl inte alls 

(hh hh) 

(Ha ha) anger skratt i olika former 

och (hh hh) indikerar ofrivilliga 

harklingar, hostningar, nysningar o. 

dyl. 

I de fall bitar av texten i 

framställningen har raderats markeras 

detta med XXX.

Working Paper Series 

Redaktör: Hedvig Ekerwald 

1. 1997. Könssorter(ing). Forskning om kön och makt. Festskrift till professor Eva 

Lundgren, Working Paper Series 1. Uppsala: Department of Sociology, Uppsala 

University. 

2. Hedman, L. and Eklund, H. 1998. Invandrare, språk och dagstidningar. 

Working Paper Series 2. Uppsala: Department of Sociology, Uppsala 

University. 

3. Syrén, Sverker. 1998. Human Resource Management. Det teoretiska 

ursprunget. Harvard- och Michigankoncepten. Rapport 1. Working Paper 

Series 3. Uppsala: Department of Sociology, Uppsala University. 

4. Lindberg, Elisabeth. 1999. Vilja leva. En livs(o)viljeberättelse ur ett socialpsykologiskt 

perspektiv. Working Paper Series 4. Uppsala: Department of 

Sociology, Uppsala University. 

5. Raaterova, Mikael. 1999. Att begripliggöra samhället. En analys av problem 

och möjligheter i konstruktionen av samhällsbegrepp. Working Paper Series 5. 

Uppsala: Departement of Sociology, Uppsala University. 

6. Calbucura, Jorge, 2000. Flyktingar med funktionshinder och deras möte med det 

svenska socialpolitiska systemet. Working Paper Series 6. Uppsala: Department 

of Sociology, Uppsala University. 

7. Ryding Zink, Charlotta. 2002. Where You Come From Decides Where Your Are 

Heading - a qualitative study of well-educated immigrants entering the labor 

market in Sweden. Working Paper Series 7. Uppsala: Department of Sociology, 

Uppsala University. 

8. Hugemark, Agneta & Roman, Christine. 2002. Disability, gender and social 

justice. Claims for redistribution and recognition in the Swedish disability 

movement. Working Paper Series 2002:1. Uppsala: Department of Sociology, 

Uppsala University. (Endast som pdf-fil). 

Uppsala universitet, Sociologiska institutionen, Box 821, 751 08 Uppsala 

ISBN 91-506-1671-4 ISSN 1403-0365

Positiv särbehandling och akademin - Sociologiska Institutionen ...

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?