Positiv särbehandling och akademin - Sociologiska Institutionen ...

socialdemokratiska utbildningspolitikens fokus på social snedrekrytering av
olika samhällsklasser, riskerar att osynliggöra, ignorera eller underordna
kvinnors krav, villkor och rättigheter.
Positiv särbehandling är därför möjligt att förstå som skapande
(genom ett särskiljande) och/eller osynliggörande av kategorin kvinnor
beroende på den kontext i vilken strategin ageras. Termen underrepresenterat
kön kan t. ex. osynliggöra kvinnors behov av särskilt stöd vid rekrytering till
tjänster medan strategin att särbehandla kräver att den kategori som åsyftas
(oftast kvinnor) måste definieras (kvinnor som resurs, med barn etc.) och
därmed riskerar den definitionen att överföras till andra sammanhang där
den kan få negativa effekter (vid t. ex. anställningar). 24 Kategorin kvinnor
som bestämd av olikhet(er) är en bärande konstruktion i utformningen av
positiv särbehandling som ideologi och återkommer kontinuerligt i argumenten
både ‘för’ och ‘mot’ användandet av strategin i sig. Genom att belysa
olikhetens motpart, det olikheten genererar sin betydelse ur, kan kvinnor
istället förstås som en kategori skapad i kontrast till det som tas för givet,
som oproblematiskt, och som en uppsättning normer för kvinnor vilka sällan
eller aldrig uttalas.
Kvinnor som olikhetens kategori utgör grunden för jämställdhetssträvanden,
men fungerar samtidigt som ett hinder för att skapa (någon form
av) jämställdhet. Kvinnors generellt sett sämre positioner på arbetsmarknaden,
deras genomsnittligt lägre löner, och kvinnors frånfälle vid rekrytering
till högre tjänster inom akademin är samtliga uttryck för att jämställdhet
inte råder. Paradoxalt nog är därför betydelsen av kategorin kvinnor som
olika nödvändig för att jämställdhet inte ska förlora relevans, samtidigt som
jämställdhet går ut på att skapa likvärdighet, att generera rättvisa i form av
lika behandling eller genom att tillgodose lika möjligheter. 25 Olikheter
inskrivna i kategorin kvinnor skapar ‘behovet’ av jämställdhet, men riskerar
samtidigt att förankra problemet med jämställdhet i samma kategori. Detta, i
24 Det berör även problemet med att diskutera kvinnor som en kategori överhuvudtaget, d.v.s.
som en enhetlig grupp med likartade intressen, möjligheter, klasspositioner m.m. Det är
viktigt att belysa de gånger kvinnor som kategori används, eftersom det i själva verket kan
vara fråga om en specifik grupp kvinnor (eller tecknet för dem) i en viss position eller till och
med enskilda kvinnor i akademin (eller tecknet för dem). Teoretiskt lutar jag mig här mot
Joan Scotts idé om att bejaka skillnader i de fall det är politiskt nödvändigt eller av andra skäl
möjligt utan att de kvinnor som är ifråga stämplas negativt, underordnas eller på annat vis
missgynnas. I andra fall finns det skäl att poängtera likheterna mellan kvinnor och då fungerar
i stället kategorin kvinnor som en helhet bättre (se Scott, 1988, s. 167-68 och 174-75).
Egentligen för Scott diskussionen ett steg till och menar att det enda sättet att lösgöra sig från
dikotomin likhet-skillnad är att vägra den och istället insistera på skillnader som grunden för
individuella och kollektiva identiteter. Det problem som då uppstår är att skillnadsbegreppet
riskerar att relativisera kön och därmed omintetgöra ett politiskt begrepp som kan motverka
kvinnors underordning (se även Butler, 1996, 148-54).
25 ‘Likhet’ innebär ett flertal olika distinktioner (kanske främst den mellan möjligheter och
resultat) som jag diskuterar lite mer ingående i textens övriga delar.
16