Positiv särbehandling och akademin - Sociologiska Institutionen ...

För att kvinnors och mäns villkor skall närma sig varandra och slutligen bli
lika, är det således fråga om att ytterligare förskjuta maktbalansen mellan
könen till kvinnornas förmån. Ett sådant synsätt bör på ett tydligare sätt än
vad som nu är fallet komma till uttryck även i jämställdhetslagen. Det bör
således framgå att lagen siktar till att förbättra främst kvinnornas villkor i
arbetslivet. 87
Men tillägget i 1 § och den omkastade ordningen förändrar inte lagens
verkningskraft i sig, eftersom problemet med könsneutraliteten, frivilligheten
och konflikten mellan diskrimineringsförbudet och de aktiva åtgärderna inte
åtgärdas. 88 Vad beträffar könsneutraliteten stöds denna av de flesta
remissinstanserna, 89 utredningen och propositionen och ett flertal skäl anges
för att JämL även fortsättningsvis ska vara könsneutral. 90 För att lagens
ändamål om att förbättra främst kvinnors villkor ska få genomslag, föreslås i
utredningen ett tillägg till 6 § tredje stycket om aktiva åtgärder:
Om sökande av olika kön har likvärdiga eller i det närmaste likvärdiga
sakliga förutsättningar för det ifrågavarande arbetet skall arbetsgivaren
anställa den som tillhör det underrepresenterade könet. 91
Det är här fråga om att införa en skyldighet om att beakta jämställdhetsaspekten.
Positiv särbehandling är även fortsättningsvis ‘tillåten’ i JämL,
men en skyldighet om att använda strategin anses alltjämt innebära ett alltför
stort intrång i arbetsgivarens rättigheter och det antas tvinga arbetsgivaren att
under lång tid endast kunna anställa antingen kvinnor eller män. 92 Förslaget
om en skyldighet att beakta jämställdhetsaspekten kritiseras av näst intill
87 Prop, 1990/91:113, s. 64, min kurs. I SOU, 1990:41, föreslås inte en ny lydelse i lagtexten,
men här finns istället några argument för att ytterligare förstärka de aktiva åtgärdernas roll, se
s. 305-307.
88 Se vidare nedan om detta.
89 Om remissinstanserna, se Ds, 1991:3, s. 2-3. Dessa ‘skäl’ bygger bl. a. på att mäns och
kvinnors situationer ses som ‘likvärdiga’ trots den uttalade kunskapen om mannen som norm
och kvinnors generellt sett sämre situationer på arbetsmarknaden. I flertalet argument för
könsneutraliteten används till och med mannen som norm (indirekt) för att legitimera den
könsneutrala utformningen: ‘Möjligheterna att utjämna status och löneläge mellan olika
yrkesområden torde dock öka ju jämnare könsfördelningen blir mellan kvinnor och män. Man
kan därvid inte bortse från att mäns inbrytning på kvinnodominerade yrken kan öka dessa
yrkens status och löneläge och därigenom även stärka kvinnornas ställning på
arbetsmarknaden’ (SOU, 1990:41, s. 213). Mannen som bärare av status ska hjälpa kvinnorna
att få bättre lön och status, istället för att höja lönen för kvinnornas arbeten ändå och därmed
ge dem högre status i sina yrkesroller oavsett männens ‘inbrytning’. Se även Prop.,
1990/91:113, s. 63-64, där liknande förslag framställs.
90 I Prop., 1990/91:113, argumenteras för könsneutralitet med hänvisning till kvinnors sämre
villkor: ‘Jämställdhetslagen skall fortfarande vara könsneutral. Det skall dock framgå av lagen
att den siktar till att förbättra främst kvinnors villkor i arbetslivet’ (s. 63).
91 SOU, 1990:41, s. 51, kurs i orig., min understrykning.
92 Ibid., s. 224-225.
36