Nr 2 - Svebi

Om resonemangen ovan om supporterrörelsen som en subkultur stämmer, vad innebär i så
fall det? I frågan ligger följande: vad får unga människor att söka sig till subkulturer?
Behov av identitet? Av social gemenskap? Av känslan av engagemang? Om vi genom
repression undertrycker lockelsen hos supporterkulturen bland unga, så kommer vi i så fall
möjligen få en mindre radikal miljö runt fotbollen – men behovet av tillhörighet kommer
finnas kvar och det kommer rimligen kanaliseras på andra håll i samhället. Var? Via
gängkulturen? Via extrempolitiska rörelser?
Från det här perspektivet kan man i så fall se supporterkulturen och fotollen som en enorm
samhällsresurs. Vi är förhållandevis välorganiserade och talbara, jämfört med andra
potentiella kanaler för en sökande ungdom. Visst, supporterkulturen har destruktiva sidor,
men betraktar man den neutralt så kommer man upptäcka att den domineras av positiva
krafter – krafter som man med genomtänkta insatser kan göra till föredöme för en
uppväxande supportergeneration. Potentialen i detta perspektiv ska inte underskattas; i
supporterrörelsens ”subkulturella kapital” ingår långtifrån bara de destruktiva och
chauvinistiska elementen vi fokuserat på ovan. Vi bär även på ett arv från de klassiska
folkrörelserna; idealism, en beredskap för uppoffringar och – faktiskt – kanske landets
mest vitala demokratidebatt alla kategorier, manifesterad i och med vårens heta
diskussioner om medlemsdemokratins framtid inom svensk idrott. Vad är exempelvis det
sistnämnda värt i en tid av sjunkande valdeltagande och accelererande politikerförakt?
Idrottsforskningens bidrag – faktaunderlag och analytisk nyans?
Idag är vi dock långt ifrån att se möjligheterna i arbetet med miljön runt fotbollen, trots att
det finns gedigen kunskap på flera håll; dialogen mellan supporterpolis, föreningar och
supportrar är exempelvis ofta etablerad och konstruktiv. Möjligen har dock den
sociologiskt orienterade idrottsforskningen möjlighet att fylla de luckor beträffande
diskussionsunderlag och teoribildning som vi dras med idag. Helt klart är att den
akademiska världen besitter en resurs som aktörerna närmast fotbollen saknar i
förhållande till det politiska etablissemanget och media: trovärdighet.
Som konstaterades ovan: i den allmänna debatten har den inte sånyanserade ”sanningen”
etablerats om att ”huliganismen fortfarande finns, därför att fotbollen inte vill ta tag i
problemet. När representanter för fotbollen eller supporterrörlelsen skriker efter nyanserad
eftertanke och analys, så tolkas det därför snarast som att vi försöker släta över
problemen.