Nr 2 - Svebi

Idéerna kan alltså vara både positivt och negativt laddade; de kan reproducera positivt
beteende (”sång i 90 minuter”, vi är ”alltid på plats”, vi ”stöttar i med- och motgång”) eller
destruktivt dito. De sprids i första hand från mun till mun inom kamratkretsar eller via olika
internetforum. Budskapen paketeras därefter: de är förenklade, tillrättalagda, ensidiga och ofta
onyanserade, eftersom de sällan utsätts för någon kritisk granskning av folk med andra
referensramar än den egna gruppens. De utgör ett slags grundläggande sanningar om
supporterskapet och fotbollens olika aktörer, som underförstått återkommer i olika former i
mycket av läktarretoriken. Exempel på idéer som i vissa sammanhang kan ha en destruktiv
potential:
”Den moderna fotbollen” handlar om kommersialisering av sporten, bolagisering av
föreningarna och hårdare kontroll av de supportrar som inte ”passar in”.
Fotbollsetablissemanget är enbart intresserat av ekonomisk lönsamhet; ”fotbollen är en
underhållningsindustri”.
Det finns en dold agenda om att byta ut ”olönsamma/problematiska”
supporterkategorier mot en köpstark övre medelklass.
Fotbollsetablissemanget är både ointresserat och okunnigt om supporterkultur.
Regelverken på alla nivåer syftar till repression mot supporterkulturen.
Regelverken garanterar inte normal rättssäkerhet och tillämpningen är godtycklig. När
en supporter gör fel stängs han av, när en vakt eller polis gör samma sak får han
beskydd av sina egna. Eventuella utredningar om tjänstefel läggs ner.
Fotbollens äkta engagemang finns på ståplatsläktarna, eller åtminstone bland
supportrarna.
Pyroteknik är ett positivt uttryck för engagemang och innebär en risk i första hand
därför att myndigheter och förbund valt att kategoriskt förbjuda det – förbudet skapar
de situationer som leder till fara.
När en av ”de våra” (ofta klackläktarsupportrar) hamnar i trubbel, ska övriga ”stå upp”
för kamraten – oavsett orsak.
Media förföljer fotbollen och fotbollssupportrarna.
Myterna är som synes sällan nyanserade eller särskilt rättvisa, men de är å andra sidan inte
helt tagna ur luften heller. De får näring av uppkomna situationer, begångna misstag eller
klumpiga uttalanden från de övriga aktörerna runt fotbollen och förstärker då radikala,
chauvinistiska och konfrontativa delarna av det subkulturella kapitalet. Hjelseths studie av
nätdiskussionerna bland Rosenborgs supportrar, efter att supportrarna handgripligen stoppat
polisen från att ta ner en banderoll som kritiserade Rosenborgs ledning, är ett utmärkt
exempel.
Det kommer helt säkert alltid att finnas en destruktiv retorik inom delar av supporterrörelsen.
Övriga aktörer runt fotbollen avgör dock, genom sitt agerande, i hur stor utsträckning den ska
vinna brett gehör. Och ju fler som accepterar de destruktiva myterna som sanningar, desto
mer luckras gränserna upp för vad som i andra sammanhang är socialt accepterat.