Ladda ner hela tidningen här. - 100 procent Östersund

6 PERSONLIGT
Och den
ljusnande
framtid är min
Min mentor förklarade nyligen mina tre
år på gymnasiet som en ocean. Framtiden,
och alla de möjliga val som fi nns,
beskrev hon som båtar, liggandes i
oceanen, redo att skeppas iväg på olika äventyr. Den båt
som man då bestämde sig för åka med på efter studenten,
skulle leda en till framtiden. Min mentor undrade
vilken båt jag hade tänkt välja och om jag visste var
den skulle ro i land. Men jag hade inga speciella önskemål
om någon särskild båt, för jag har verkligen ingen
aning om var den skulle kunna leda mig.
JAG ÄR STUDENT. Efter tre år på Wargentinsskolan ska
jag nu vara redo att kliva på rätt båt och stiga i land i
rätt hamn, som min mentor skulle ha sagt. Men valet
av rätt hamn och rätt båt känns på något sätt svårare
än vad jag trodde.
När jag började på gymnasiet hade jag en tanke. Jag
ville bli journalist. Jag valde därför ett gymnasieprogram
som skulle kunna göra detta möjligt för mig.
Men efter tre års tid av reportage, intervjuer och
oändligt många timmar framför datorskärmen kände
jag att journalistiken inte var mitt kall.
Då återstod bara frågan, vad är egentligen mitt kall?
I början av mitt tredje år på gymnasiet började ångesten
och stressen inför framtiden, som jag inte visste
någonting om, komma. När mina vänner började fråga
mig om vilken högskola jag skulle välja eller när jag
hade tänkt köpa egen lägenhet, kände jag mig som tolv
år igen och kom aldrig på något riktigt svar.
Ord som högskola och egen lägenhet fanns inte för
mig. Lunchrast, matteprov och sovmorgon var däremot
kända, och väl använda termer i min ordlista.
JAG VET INTE VARFÖR det var, och fortfarande är, lika
svårt för mig att prata om högskolor och vuxenlivet,
när jag praktiskt taget är vuxen om bara några veckor.
För det är så jag alltid har sett på livet efter gymnasiet,
att efter studenten är man en fullvuxen människa.
När jag har frågat min klass och mina vänner om
varför gymnasiet förändrar så många människor, har
svaret ofta blivit att man mognar som person. Jag kan
hålla med om att gymnasiet innebär stora förändringar
i personlighet och tankesätt, men tydligen ska man
också bli mer mogen. Det är någonting som jag inte
kan hålla med om. Jag blir fortfarande lika glad när
mamma har stekt pannkakor till middag och blir fortfarande
lika exalterad när jag får göra sönder någonting
utan att få en utskällning.
JAG TÄNKER ganska ofta på studentdagen, och jag kommer
alltid fram till samma känsla av rädsla till vakna
upp dagen efter och känna att gymnasietiden är över.
Jag föreställer mig den dagen som att vakna upp mitt
i ett ångestsammanbrott, där min enda tanke fortfarande
kommer vara ”vad är egentligen mitt kall?”.
Jag vet inte varför jag egentligen är lite rädd och
orolig över livet efter studenten.
Kan det ha någonting att göra med min personliga
mognad som fortfarande är kvar på lågstadienivå?
Är jag rädd för att mista den bästa klass jag någonsin
haft?
Eller är det helt enkelt för att jag inte vet hur min
framtid ser ut?
MÅNGA SÄGER till mig att det är efter gymnasiet som
livet börjar. Men jag och mina närmsta vänner har
alltid sett på gymnasiet som livets höjdpunkt, grädden
på moset, The Time Of Our Lives. Tre år med nya