ATT GÖRA UPPROR I RIKSDAGEN

3 BARNDOM
Badjävlar på Gåsö
Mitt första minne är att jag som treåring sitter på ett bord i Tärnebo, Gåsö på västkusten och
assisterar morfar som rakar sig med kniv. Jag håller i ett toalettpapper, där han torkar bort
raklöddret. När han är klar får jag följa med ned i sjöboden där han slänger av sig den ljusblå
mönstrade morgonrocken, går ned för trappan baklänges och kastar sig under stort frustande
och plask i vattnet. Efter att ha försäkrat sig om att det inte fanns några brännmaneter i vägen.
Tärnebo, ett typiskt bohuslänskt tvåvåningshus, vitmålat med gröna snickerier, köpte morfar i
början av 1900-talet av en kollega till sin far, en sjökapten som gått med segelfartyg till
England. Redden utanför sjötomten var då fylld av tremastare med Gåsö som hemmahamn.
Nu på 1930-talet var Gåsö ett tidigt badgästparadis. De bofasta fiskade i sina öppna
kutterbåtar, körde oss badgäster i dem och hade små mjölkgårdar bland klipporna. De flyttade
ned i sjöbodar och källarvåningar och passade upp på sommargästerna, som hyrde in sig i
deras vinterbostäder. Klasskillnaden var markant. Vår grannfamilj fick ha sina kor betande på
våra stora marker och fick pinsamt nog betala detta genom att se till morfars hus hela vintern,
tvätta och stryka gardiner och skura hela huset. De stod på bryggan med blommor i händerna
och tog emot när vi kom. Att korna gjorde oss en ovärderlig tjänst som höll markerna öppna,
det inser man nu när de är borta och allt växer igen.
Morfar och mormor var så länge de orkade några veckor på Gåsö varje sommar tillsammans
med min mamma och hennes familj och minst två hembiträden. Vattnet togs från en skreva i
öppen dager i berget och måste kokas. Utedasset tömdes av grannen. Tvätta oss gjorde vi inte,
men badade hela tiden i havet, rent och klart på den tiden. Ofta var moster Leonore och
morbror Björn med familjer där också och vi kunde vara upp till 15 barn, som sprang på
klipporna, seglade och badade. Jag var äldsta kusinen och organiserade teaterföreställningar
med frivilligt inträde, som vi skänkte till en förening för blinda. Vi försökte få dit
sommargästen radioprofilen Sven Jerring, men han betackade sig. Det räckte nog med
Barnens brevlåda. Biskop John Cullberg, Västerås, chockerade den bofasta befolkningen
genom att spela tennis i shorts.
Pappa fick inte trösta
Jag fick astma på Gåsö i två-treårsåldern triggad av det mögel som bildas i ett fuktigt hus som
står oeldat under vintern och kanske orsakat av svartsjukan mot min lillasyster Barbro.
Dessförinnan hade jag ju varit ensamt barn och barnbarn. Jag minns hur jag låg med en kudde
under ryggen och kämpade för att andas. Pappa satt bredvid och strök mig över pannan. Så
frågade han om jag tyckte det var skönt att han gjorde så och jag svarade ärligt och hårt:
”Nej”. Glömmer aldrig hur besviken han såg ut. Vi fann senare att astman kunde hållas i
schack genom extra noga skrubbning av mitt lilla sovrum och genom att vi tog med alla mina
sängtextilier hemifrån.
Min pappa kom jag aldrig nära. Vi kunde gräla om politiska frågor, han var stockkonservativ.
Men vi nådde sällan varandra. Jo, en gång minns jag när jag som tonåring kom hem från en
fest och grät för att en pojke jag var förtjust i inte hade dansat med mig. Då stärkte min far
min självkänsla som kvinna genom att säga: ”Vilken ovanligt dum pojke som inte dansar med
en så vacker och fin flicka !”
Att stärka barns självkänsla
Ett hembiträde sa en gång till mig när jag var i 10-årsålder: ”Ja se Birgitta, hon har alltid varit
så förståndig” Jag trodde henne och blev faktiskt ganska förståndig.
9