ATT GÖRA UPPROR I RIKSDAGEN

tidningen. ”Kanske hade han inga släktingar”, sa mina vänner. Är inställningen lika dan i
Sverige nu som i New York 1952?
Fil.kand. vid Stockholms högskola
Vassar hade utmärkta lärare med ambitioner. Jag minns hur vi fick skriva en uppsats i veckan
ungefär. Ibland fick vi formulera en hypotes, gå till det underbara biblioteket och testa den
genom litteraturstudier. Jag tog med mig en hög böcker in i den lilla cellen med skrivbord där
vi kunde arbeta ostört. Listade alla böcker jag därigenom ögnat igenom, aktivt sökande efter
synpunkter som stärkte eller vederlade (lika intressant) mina hypoteser. När jag sedan
lämnade listan till docent Boalt vid Stockholms högskola och han frågat mig på innehållet i en
del av böckerna, kom jag ihåg förvånansvärt mycket. Att läsa aktivt, ställa frågor till texten, är
verkligen effektivt. USA var sociologi-landet framför alla andra. Boalt, som imponerades av
listan på sociologins toppforskare som knappast nått till Sverige ännu, gav mig högsta betyg
direkt, dock efter en uppsats. Jag räknade statistik på Joakim Israels doktorsavhandling i
socialpsykologi. Fil. kand.-examen blev klar 1954, kompletterad med betyg i engelska.
Arbetslös och förlovad för första gången
Jag gick bland annat till Planverket och frågade Lennart Holm om de kunde ha nytta av mig,
men det hade de inte.
Jag arbetade oavlönat som ungdomsledare för Mellanflickorna vid Mäster Olofsgården i
Gamla Stan och ordnade den offentliga kaffeserveringen vid de årliga Stortorgsfesterna. Jag
förlovade mig med Storkyrkopojkarnas ordförande Karl-Oskar Melén och bodde ibland i synd
med honom på Själagårdsgatan. Det var delvis en protest mot min samhällsklass och en
frigörelse från mamma som jag alltid varit mycket nära och som nu gick igenom en
klimakteriekris med manisk-depressiv prägel. Karl-Oskars mamma, Klara Melén, var en stilig
människa som tog väl hand om sina söner och deras fästmör med kaffe på sängen och goda
strömmingsinläggningar i det gammalmodiga köket i Gamla stan, med en vedlår i
trappuppgången och vask med kallt vatten i kök och toalett.
Karl-Oskar tyckte att överklassens alla konstiga sätt att umgås på var pest, men uppskattade
morfar Sigfrid. Och morfar var mycket vänlig mot oss, men en dag när jag var där ensam sa
han med stor innerlighet: ”Birgitta, det är så oerhört viktigt vem man gifter sig med!”
”En lärorik förlovning för Birgitta” sa Karl-Oskar när vi skildes åt som vänner 1955 efter ett
år. Jag var deppig även om jag också ville ha ett slut på vårt förhållande. När jag tog avsked
av Klara stärkte hon min självkänsla genom att med stor värme och övertygelse säga:” Du
Birgitta kommer alltid att klara dig!”
Ett arbete med ungdomar om än lågavlönat
Nu engagerade Curt Norell mig som assistent på Birkagårdens hemgård, där jag senare
arbetade med Riksförbundet Sveriges ungdoms- och fritidsgårdar. Min lön var obetydlig.
Kände mig allmänt förvirrad och gick något halvår i psykoanalys, vilket fick mina av morfar
ärvda aktier att snabbt smälta ihop.
Psykoanalysen lärde mig att det är nödvändigt för den psykiska hälsan att inte förtränga ilska
utan uppleva den. Man bör naturligtvis inte uppträda ilsket eller våldsamt. Behärskning är
verkligen mycket lämplig, men inte förnekande inför sig själv. I min aggressionshämning
hade jag reagerat bisarrt och närmast tyckt att det var uppfordrande positivt när folk
behandlade mig illa. Och så kom ilskan fram på omvägar, som djup nedstämdhet ibland, till
synes utan orsak. Jag blev också av med min barndoms astma som plågat mig varje sommar
på familjens sommarö Gåsö. Att ha tillgång till sina känslor är livsviktigt.
15