ATT GÖRA UPPROR I RIKSDAGEN

1 PROLOG
Jag blev sittande i en korridor i St.Eriks ögonsjukhus i Stockholm med min journal i handen.
Där låg en lapp som säkert kommit dit av misstag, med sjukdomshistoria och namn på en 60årig
kvinna. Hon hade fått flera organ transplanterade och efter hennes död fick jag en av
hennes hornhinnor. Det kändes högtidligt. Inom mig tackade jag henne för att hon hjälpt mig
så oerhört mycket. När hennes hornhinna blev min kunde jag se tydligt att läsa igen.
Farmors mor, den vackra Kristina Josefina Zetterberg (1836-1912) från Roslagen uppgav
aldrig vem som var far till dottern Regina (1863-1943), som i medelåldern blev så synskadad
att vi sa att hon var blind. Av hennes fyra barn hade tre ärvt Gittrika eller med ett annat namn
Lattis dystrofi, en ovanlig sjukdom. Hornhinnan är missbildad. Den lär vara mycket vacker
säger ögondoktorerna, men det hjälper inte. När såren läker, efter att ha spontant slagit upp på
ögats yta, kommer ärren att gradvis skada synen. Av pappas fem barn har fyra ärvt hans
hornhinnor, liksom en av mina söner. Vi kommer alltid att ha ledsyn och det är faktiskt
oerhört viktigt, eftersom man kan reda sig. Men det blir allt suddigare och svårare att läsa.
Genom transplantation återställdes min syn så småningom, när hornhinnan slutligen vuxit fast
och astigmatismen kunde rättas till med glasögon.
Jag förstår inte själv hur jag klarade riksdagen på 1980-talet, då jag bara kunde läsa med
förstoringsglas. Men jag läste riksdagstryck och skrev fler motioner än de flesta, talade med
hjälp av jättestora stolpar i Kammaren och framför allt lyssnade jag noga i utskottet och kom
ihåg bättre än någonsin. Dessutom inser man hur oerhört mycket man har lagrat i hjärnan och
inte bryr sig om att ta fram när det är lätt att läsa.
Men nu tar jag det från början.
5