ATT GÖRA UPPROR I RIKSDAGEN

4 UNG
Överklassinternatet SHL
Efter några år i Finspångs samrealskola kom jag 1946 till internatet Sigtuna humanistiska
läroverk, SHL. På den tiden var det ont om gymnasier utanför städerna och mina förmögna
föräldrar valde bort alternativet pendling till eller inackordering i Norrköping och lät mig gå i
denna fina skola. Goda lärare, filosofiundervisning för alla, livsåskådningsdiskussioner i
Sigtunastiftelsens tornrum, bildande upplevelser med musik och ”plastisk dans” för Vera
Alexandrova, som stärkte oss osäkra tonårsflickors självkänsla när hon sa: ”Kom ihåg att
ingen rörelse är någonsin ful när den är ärligt känd!”
Jag var särskilt intresserad av historia och skrev mitt enskilda arbete om slottsliv i början av
1800-talet i det gamla 1600-tals De Geerslottet i Finspång. Uppsatsen baserades på autentiska
dagböcker från den tiden. Den är jag fortfarande rätt stolt över.
Men jag fick plugga latin och franska på somrarna för att klara mig upp i nästa ring.
Jag blev distriktsmästare på löpning 80 m i skolmästerskapen och redaktör för Suum Quique,
SHLs skoltidning.
De intressanta och tuffa kompisarna rökte, i särskild rökruta, vilket gjorde mig till rökare. Jag
slutade inte förrän 1965.
En gång gick vi ett helt gäng från bion i Sigtuna stad längs Mälaren och rökte. Det var sista
ring och vi hade sett filmen Hamlet med Lawrence Oliver och var helt uppfyllda av stor konst.
Plötsligt var jag den enda som rökte och mitt ibland oss stod rektorn. Jag fick en utskällning
vid morgonsamlingen i aulan dan efter. Det pirrade i mig närmast av stolthet, därför att jag ju
visste att jag hade många kompisar, som jag inte förrådde.
Efter studenten 1949 reste jag med båt till USA med morfar och mina föräldrar. Morfar och
mormor skulle firat guldbröllop om hon levt och det ville morfar fira i hennes amerikanska
hemtrakter.
Uppsala universitet
Så blev det mer av en slump studier vid Uppsala universitet, där jag tenterade i psykologi för
professor Anderberg.
Jag delade en dubblett med Kerstin Husmark, nu gift med norrmannen Otto Bull, som hon
träffade en vår i Uppsala. Jag var då tillsammans med Ottos kompis Hanno Lambers, en tysk
utbytesstudent som var ditbjuden för försoning. Hanno var märkt av sin tid i Hitler Jugend
och gjorde Heil Hitler hälsning när han fått i sig alkohol. Det var pinsamt, men Otto tog det
lugnt. Hanno försvann fort ur mitt liv. Kerstin och Otto hör till mina vänner för livet.
Sedan bodde min syster Barbro och jag ihop i pappas lägenhet på Österlånggatan 33 i Gamla
Stan i Stockholm och jag läste sociologi för docent Gunnar Boalt.
Jag engagerade mig i Oxfordrörelsen, som då bytt namn till MRA, Moral Rearmament.
Ledstjärnan var de fyra absoluterna, absolut kärlek, renhet, sanning och osjälviskhet. Genom
stilla stunder tillsammans med likasinnade där vi bekände våra synder, brotten mot idealen,
skulle vi få ledning för våra liv. En rent lagisk kristendom. Men utan att bejaka de
ouppnåeliga idealen är det svårt att förstå den kristna nåden. Jag valde mellan att fara till deras
kursgård i Schweiz eller Vassar College i Poughkeepsie, N.Y., U.S.A.
Mamma och pappa for på långresa och lillasystrer Karin var ensam, med en barnsköterska i
Finspång. Jag fick låna mammas bil för att kunna fara ned och hälsa på henne ibland. Men du
ska bara komma om du själv vill, sa Karin
13