ATT GÖRA UPPROR I RIKSDAGEN

med sammetsögon och mörka färger och syster Margit som delade rum men honom tyckte
mycket om honom.
En barnsköterska som jag träffade som vuxen frågade hur det stod till med lilla Barbro. - Hon
var så fästad vid dig Birgitta! Det kändes svårt, därför att jag hela tiden försökt knuffa undan
ungen, som liten och rund ville klistra sig på mig när jag skulle leka med kompisar där hon
var för liten.
Jag visade terroristtendenser i sjuårsåldern. Lade ganska stora stenar på tolvans spårvagnsräls
vid Nockeby torg. När spårvagnen kom kastade jag mig undan för att iaktta urspårningen. Det
blev bara grusdamm av stenen och ingen urspårning. Minns hur känslokallt jag iakttog den
annalkande spårvagnen.
Vad var nu detta? Är det så att de flesta ungar har perioder av grymhet, som går över? Vad
hade hänt om jag kommit under barnavårdsnämndens behandling?
Jag var väldigt djurvänlig. Gick i åttaårsåldern på en krigsfilm, hur jag nu kommit in på den,
och satt kall och såg männen falla i stora skaror, men när en liten hund ramlade ned och dog,
reste jag mig resolut och lämnade salongen i tårar.
Den hare vi skulle haft till middag och som hängde med skinn och allt i köket, begravde jag
helt resolut och sedan vägrade jag att äta hare eller kanin. Senare under Andra världskriget när
man fick äta det man kom över, serverades kanin en dag. Alla såg mystiska ut och till sist
skvallrade någon. Ha, ha, nu äter du kanin! Jag räddade självkänslan och sa att det visste jag
väl.
Morsk tjej bland arbetarbarn i Finspång
1939 flyttade familjen till Finspång. Pappa och jag bilade efter jul ned med taxen Mazurka
och kanariefåglar. Vi tvingades av snöstorm ta in på hotell i Nyköping. Jag kan se min strikta
far pulsa in med barn och djur på hotellet! Vi startade tidigt dan därpå för att hinna till mitt
upprop vid Ekmanska folkskolan i Finspång. Kavat gick jag fram till min lärare, magister
Turén, och sa: ”Jag ska be att få slippa arbeta så hårt i dag, för jag har inte sovit så mycket i
natt.”
Han hade humor och vi blev mycket goda vänner.
Det var en älskad magister. Jag vände mig en gång om till klassen som stojade och sa på
stockholmska : "Nu håller ni käften alltså!”
Magistern tog ut mig i korridoren och förmanade mig strängt: " Käftar har djur, inte
människor! Säg aldrig käft om en människa! "
Magisterns enorma trovärdighet kan illustreras av följande händelse. Den unge Curt Nicolin
höll på att utveckla en svensk jetmotor efter modell av en nedfallen tysk robot. Plötsligt
lyckades han få igång den. Sveriges första jetmotor startade utan den minsta ljuddämpning
och ett fullständigt öronbedövande oväsen trängde in i vårt klassrum, som låg bara några
hundra meter från STALs gård, där experimentet ägde rum. Det var krigstid och alla stelnade,
också magistern. Så upphörde vrålet och det blev mycket tyst. Magistern sa: ”Det var en
vägskrapa.” Jag minns så väl hur jag insåg att det inte kunnat vara sant, men vi blev ändå
lugna, därför att magistern var det.
Mina barndomsår i Finspång präglade mina värderingar för livet. Kompisarna var arbetarbarn
och jag tyckte det var orättvist att jag skulle få så mycket mer saker än de. Folkskolan där alla
barn gick gemensamt betydde att olika samhällsklasser möttes, en av grunderna till
samförståndet i Sverige kanske.
11