ATT GÖRA UPPROR I RIKSDAGEN

sig till biolog och läkare. Han kommer regelbundet till Sverige och föreläser vid Chalmers i
Göteborg.
Men i början av 70-talet var det fortfarande mycket tyst om kärnkraftens risker i Sverige.
Först tyckte jag at kärnkraften verkade vara OK till skillnad från mycket annat miljöelände
Jag for till Studsviks utbildningsdag hösten 1971 där kärnsäkerheten skulle demonstreras.
Oöverskådliga vetenskapliga tabeller och diagram skulle visa att kärnkraften var oerhört
avancerad och invecklad, verkligen något enbart för experter. De föredragande gjorde intryck
av att vara mycket trovärdiga och noggranna. Ingen radioaktivitet, som var den oundvikliga
följden av atomklyvningen, fick läcka ut i omgivningen. Jag tänkte att om vi hade lika god
koll på alla farliga kemikalier som vi strör omkring oss i industrin, jordbruket och trafiken till
exempel, så skulle världen vara en betydligt säkrare och renare plats.
Med på seminariet i Studsvik var en grupp vindkraftsentusiaster, Ingenjör Jönsson och några
kvinnor. Deras inlägg passade inte in i den svala vetenskapliga stämningen och det sociala
trycket mot dem var enormt. Det var närmast pinsamt, tyckte också jag, när de sa saker som
att atomklyvningen plågade materien.
Ingenjör Jönsson och jag fick skjuts till Stockholm med en av Vattenfalls höjdare, som
hånfullt skrattade åt vindkraft och vägrade svara på frågan hur många kraftledningsstolpar det
finns i landet och vad de kostade. Man kunde kanske kombinera dem med vindkraft, framhöll
ing. Jönsson. Senare upptäckte jag att ett vindkraftprogram tagits fram av Styrelsen för
Teknisk Utveckling, det statliga organet STU. Där menade man att vindkraften var en
potential för Sverige.
Men Sverige hade gått in för kärnkraft.
Hannes Alfvén berättar kärnkraftens historia
När Andra världskriget slutade med atombomberna över Japan var atomenergi högsta mode.
Bikini-baddräkten efter platsen för den första vätebombsexplosionen, visar hur man såg på
bomberna. Spännande men inte negativt. Riktigt begåvade pojkar skulle bli atomfysiker. De
väckte beundran.
Sverige ville skaffa sig en atombomb. Tekniken hade utvecklats så långt att man projekterade
Marvikens atomkraftverk utanför Norrköping. Det skulle fungera med inhemskt, låggradigt
uran från Billingen och tungt vatten. Därigenom var det möjligt för Sverige att få fram inte
bara energi utan också eget atombombsbränsle.
Atombombsfäderna i USA plågades av att ha åstadkommit ett så fruktansvärt vapen som
kunde hota hela jorden. Nobelpristagaren Hannes Alfvén som kände många av dem, berättade
att de sökte döva sina samveten genom att peka på den enorma nytta för energiförsörjningen
som kärnkraften skulle medföra. Energin skulle bli så billig att man inte ens behövde skicka
räkningar. Kärnkraften har alltid omgetts med orealistiska drömmar. Så i mitten av 1950-talet
hölls en internationell konferens i Schweiz där man propagerade för ”Atoms For Peace”. Det
internationella atomenergiorganet IAEA i Wien skulle dels se till att tekniken spreds till så
många länder som möjligt och samtidigt i görligaste mån söka förmå länder att inte utveckla
atombomber och att underteckna ett Ickespridningsavtal, NPT. I utbyte mot hjälp för ett
kärnkraftprogram skulle de lova att inte skaffa atombomber och tillåta IAEA:s experter att
inspektera sina anläggningar. NPT innebar även att de länder som redan hade atombomber
skulle successivt avveckla sina, vilket de inte gör. NPT har inte lyckats minska
atombombsrisken, utan effektivt spritt den till flera länder. Kan man tekniken och har man
ekonomisk och teknisk hjälp att bygga kärnkraftverk, är det lätt att också göra bomber.
27