Polischefers ledarskapskompetens, Ari Natri - Polishögskolan

Resultatet ger svaret på frågan huruvida det finns förtroendeklyfta mellan juristutbildade
chefer dvs. 2/3 av den strategiska ledningsnivån och deras direkta medarbetare. Svaret är att
en sådan klyfta inte existerar. Av resultatet kan vi dock inte utan vidare uttala oss om varför
det är så. Resultatet visar att chefernas utbildningsbakgrund och/eller deras arbete på de olika
befattningsnivåerna påverkar medarbetarnas syn på chefernas ledarskapsbeteende.
Juristutbildade chefers och därmed 2/3 av den strategiska ledningens ledaregenskaper
bedömdes signifikant högre av deras medarbetare än icke juristutbildade chefers dvs. den
indirekta ledarskapsnivåns ledaregenskaper. Det positiva utfallet för juristutbildade chefer kan
hänga samman med chefers olika utbildningsbakgrund men det kan även bero på
polisväsendets organisering. Resultatet kan ju spegla skillnader mellan olika chefsnivåer
oavsett chefernas utbildningsbakgrund.
Ifall det är utbildningsbakgrund som utgör skillnaden så är det oklart huruvida det är just
juristutbildning i sig som utgör denna skillnad eller om det är den högre utbildningsnivån hos
dessa chefer generellt som gör att medarbetarna uppskattar deras ledaregenskaper högre. Det
kan vara så att högre utbildning höjer chefernas ledarkompetens och färdigheter och syns
därmed också i medarbetarnas bedömningar. Detta får den fortsatta forskningen söka svar på.
Frågeställning 2 – Självkännedom hos polischefer
I den andra frågeställningen antogs det att juristutbildade chefer rimligen överskattar sig
själva gentemot sina medarbetare i större utsträckning än vad icke jurisutbildade chefer gör
gentemot sina respektive medarbetare. Här jämfördes alltså medelvärden mellan cheferna och
deras medarbetare i grupperna juristutbildade respektive icke juristutbildade chefer.
Antagandet baserades på den tidigare forskningen om poliskulturen och på
ledarskapsforskning som visar att cheferna generellt har en tendens att övervärdera sig själva
gentemot sina medarbetare (Arvonen, 2004, 2005; Yammarino & Atwater, 1997).
Resultatet visade dock att det fanns en tendens till överskattning bland icke juristutbildade
cheferna gentemot vad medarbetarna tyckte om samma chefer. De juristutbildade cheferna låg
i överensstämmelse med sina medarbetare och skattningarna var generellt på hög nivå (se
tabeller 8-10).
Att juristutbildade chefernas bedömningar låg så väl i överensstämmelse med sina
medarbetares kan anses vara ovanligt och något överraskande. Enligt ledarskapsforskning är
cheferna inte speciellt bra på att ärligt värdera sig själva. Chefernas uppfattning om sig själva
tenderar generellt, fast inte alltid, innehålla positiva förutfattade meningar (Yammarino &
Atwater, 1997). Chefernas självvärderingar har visat sig ha mindre överensstämmelse med
överordnades och medarbetarnas värderingar än vad överordnades och medarbetarnas
värderingar har sinsemellan (Harris & Schaubroeck, 1988). Detta tyder på att den som
bedömningen handlar om, i detta fall chefen, har en tendens att se sig själv på ett mera positivt
sätt än vad hans/hennes omgivning gör. De juristutbildade cheferna tycks i denna
undersökning se sig själva och sitt ledarskap på ett ärligt och realistiskt sätt om vi utgår från
att deras medarbetare representerar denna realism i kontexten. Detta tyder på att den bild som
juristutbildade chefer har om sig själva har de även lyckats förmedla till sin omgivning
och/eller att de ser sig själva med en viss objektivitet. De ser sig själva och sitt ledarskap med
samma glasögon som medarbetarna gör. Majoriteten av den strategiska ledningen i den
undersökta myndigheten har därmed samma syn på sitt ledarskap som sina medarbetare har
om dessa och överensstämmelse ligger på en hög nivå (se tabeller 8-10). Juristutbildade
chefer tycks ha bra kännedom om sig själva i sin ledarskapskontext. Det finns anledning att
32