Beskrivning och 12-månaders registeruppföljning av vuxna klienter ...

tvångsindikation. Bland fallen med hög tvångsindikation dömdes endast 19 procent till
tvångsvård om de kom från kommuner med låg frekvens av LVM-ansökningar, men 95
procent om de kom från kommuner med hög frekvens av LVM-ansökningar. Ju högre
tvångsindikation en klient fick, desto större skillnad mellan LVM-ansökningarna mellan
kommuner med hög respektive låg frekvens av LVM-ansökningar. Detta bekräftar
enligt författarna studiens kvasiexperimentella karaktär.
Sju klienter hade dött vid 2-årsuppföljningen. Ingen av dem hade dömts till tvångsvård.
Fem tillhörde gruppen med låg tvångsindikation och två gruppen med hög
tvångsindikation. Tre dog i överdos, alla tillhörande gruppen med låg tvångsindikation.
Bland de överlevande bedömdes 31 personer (29 procent) ha förbättrats. Av dem missbrukade
inte 28 personer vid uppföljningen och tre personer missbrukade mindre än hälften
av den mängd de missbrukade vid studiens början. Tio klienter hade förbättrats i alla
undersökta hänseenden och ytterligare tio klienter hade fått förbättringar i två av de undersökta
omständigheterna. Elva klienter hade förbättrats endast ifråga om missbruket.
I den icke-förbättrade gruppen (68) kvarstod missbruket på samma nivå som i början.
En hade dock fått bättre boendesituation, medan en annan hade fått det bättre
ifråga om sin försörjning. Resten låg antingen på oförändrad eller på försämrad nivå.
Vid 2-årsuppföljningen fanns inga skillnader i utfall mellan klienter från de två typerna
av kommuner, vilket innebär att utfallet inte har med tvång eller frivillighet i
vård att göra. De som hade hög eller låg tvångsindikation hade bättre utfall än de som
tillhörde gruppen med medelhög tvångsindikation. Vidare fann Larsson Lindahl att
intervju- och registerdata gav samstämmiga resultat.
I de ovan refererade studierna finner man ingen skillnad i utfall mellan frivilligt och
tvångsvis vårdade manliga klienter. Sådana skillnader fann dock Larsson & Segraeus
(2005) i sin 6-månadersuppföljning av 154 (manliga) klienter som skrevs ut från fem LVMinstitutioner,
under perioden augusti 1999 till juli 2000. I studien bildades ett utfallsmått i
form av missbruksmönster i olika preparat (primärdrog och andra aktuella droger), som
grundade sig på missbrukets intensitet veckovis under hela uppföljningstiden. Missbrukets
intensitet mäts med DOK inskrivningsformulärs svarsalternativ (ej bruk, enstaka
tillfälle, 1 dag/vecka eller mindre, 2–3 dagar/vecka, 4–6 dagar/vecka och dagligen). Förutom
missbrukets intensitet och varaktighet, ingår tidpunkten för första återfallet efter
utskrivning och antalet veckor med lägre missbruksintensitet i utfallsmåttet. Till slut valdes
tre mönstergrupper: de som varit drogfria sedan utskrivningen (18 klienter) och de 23
klienter som endast missbrukat vid enstaka tillfällen eller en kortare period (upp till tre
veckor), med intensiteten 1–3 dagar per vecka. Gruppen betecknas av återhållsamt missbruk.
Den andra mönstergruppen består av totalt 54 klienter med moderat missbruk, där
personer som missbrukat 1–3 dagar per vecka ingår. Den tredje missbruksmönstergruppen
består dels av dem som missbrukat dagligen sedan utskrivningen, dels av dem som
haft någon drogfri period (oftast i samband med ytterligare vård) men annars missbrukat
dagligen. Gruppen består av 50 personer och betecknas med tungt missbruk.
Studien påvisar skillnader mellan frivilligt vårdade och tvångsvårdade klienter för
utfall i missbruk. Det fanns även vissa skillnader mellan olika tvångsvårdade klienter
beroende på om de kom in efter att dom om tvångsvård var fastställd i länsrätt, om de
16
Beskrivning och 12-månaders registeruppföljning av vuxna klienter intagna på sis institutioner 1999–2003