Om makt, språk och icke-beslutsfattande

Inom en diskurs finns olika strategier för att göra ens egna intressen till de tongivande. Vilka
strategier som är lämpliga skiftar beroende på diskurstyp och ens position inom diskursen
men även för den dominerade finns ett visst handlingsutrymme.
Att behålla talturen
Speciellt inom informella diskurser kan man försöka sig på att behålla talturen så länge som
möjligt. Även om informella diskursers talturer oftast inte är mer än någon mening lång (se
ovan) så finns det ingen tydlig instans med sanktionerad rätt att begränsa en deltagares taltur.
Detta kan jämföras med tillexempel valårens partiledardebatter där varje partiledare får en
viss utmätt tid att disponera som är lika för alla.
Ett sätt att behålla talturen är att använda sig av samordnande konjunktioner, t.ex. "och",
"men", "emellertid", vilka gör en mening som kunde ha varit slutförd ofullständig. Empiriska
studier visar dock att strategin är ganska dålig. Näste talare kan mycket väl börja sin taltur
precis då föregående talares tur tycks vara avslutad och då försvinner dennes fortsättning i
näste talares överlappning. Man kan också informera de andra deltagarna att det kommer
minst två bisatser innan meningen är fullbordad genom att inleda meningen med en
underordnad konjunktion som t.ex. "om", "eftersom", "såvida". En tredje metod är att
förbereda de andra deltagarna på att ens egen taltur är strukturerad som en lista, t.ex "till att
börja med", vilket indikerar att mer information är att vänta efter vad som annars skulle kunna
uppfattas som en avslutad taltur (Coulthard, 1985, 64). Några exempel:
1. "Jag håller fullständigt med Anton men…"
2. "Eftersom du inte har tid så…"
3. "Det finns ett antal förklaringar till detta. Till att börja med…"
Att avbryta
Att avbryta är en farlig strategi. Den är ett brott mot turordningsreglerna. Den som avbryter
stör diskursens harmoni och kan komma att betraktas som oförskämd och arrogant. Att
avbryta kan vara legitimt om man, explicit eller implicit, kan hänvisa avbrottet till att
föregående talare har förbrutit sig mot någon av diskursens regler, t.ex. vad gäller
ämnesrelevans. Den som har mycket makt kan lättare avbryta än den som har mindre makt
vilket kan förklaras med att reglerna är konstruerade till den sistnämndes fördel (Fairclough,
1989,153) dvs mobilisering av partiskhet. Tillexempel avbryter män oftare kvinnor än vice
versa (Jaworski, 1993, 119). Den med mycket makt kan dessutom konstruera reglerna för
diskursen medan den pågår, naturligtvis inom vissa rimliga gränser, m.a.o. ickebeslutsfattande
via omorganisering av mobilisering av partiskhet.
Att skämta
En så tillsynes sympatisk och harmlös talhandling som att skämta, kan vara en maktstrategi.
Öppet aggressiva strategier är i de flesta fall olämpliga. Ska man förlöjliga någon med ett
skämt bör man antingen ha en mycket stark uppbackning av andra deltagare sen tidigare (t.ex.
mobbarens "hejaklack") eller så är skämtets formulering så briljant enligt diskursens normer
att man vinner "stilpoäng" i de andras ögon.
Skämtet kan användas som en form av kooptation. När någon framställer ett problem eller ett
krav kan man skämta om det. Problemet/kravet är väl ändå inte så allvarligt att man inte
skratta tillsammans åt det. Skämtet är ett försök att intimisera situationen, att skapa en falsk
solidaritet mellan problemframställaren och skämtaren. Den är en invitation till
17