Om makt, språk och icke-beslutsfattande

More documents

Recommendations

Info

igenom sina flesta beslut kan vara att hon endast föreslår sådana beslut som hon vet att hon har sanktion för. (Bachrach & Baratz, 1972, 24). Med utgångspunkt från sin kritik av Dahl, lanserar Bachrach & Baratz termen ickebeslutsfattande vilket är att: " undertryck[a] eller motverk[a] en latent eller manifest utmaning mot beslutsfattarens värderingar eller intressen… [I]cke beslutsfattande är ett medel att kväva krav på förändring i den rådande fördelningen av förmåner och privilegier i samhället innan de ens har kommit till uttryck, att förtiga eller tysta ned dem innan de vinner tillträde till den beslutsarena det gäller, eller - om allt detta misslyckas - stympa eller förinta dem på den politiska processens beslutsfattande stadium." (ibid., 55) [Den är]…begränsningen av det faktiska beslutsfattandet till 'säkra' frågor genom att manipulera samhällets viktigaste värderingar, myter, politiska institutioner och procedurer."(ibid., 29) Icke-beslutsfattande kan ta sig många uttryck. En form av icke-beslutsfattande är att utsätta andra för tvång. Genom terror - trakasserier, fängslande, misshandel och mord - kan man förhindra vissa grupper från att göra sina röster hörda i den politiska processen. En annan form av icke-beslut är att göra bruk av löften/hot om positiva/negativa sanktioner gentemot en grupp om de avstår från/vidhåller sina krav. En tredje tredje metod är kooptation. Oppositionen får tillträde till beslutsarenan, men på ett sådant sätt att man ger den illusionen av att ha en röst utan att den har det 2 . Ett krav på förändring kan förklaras som illegitimt genom att det utsätts för stämpling, dvs smutskastning. Beroende på de värderingar som råder inom diskursen kan det stämplas som odemokratiskt (nu mer ett nästan universellt skällsord), fascistiskt, kontrarevolutionärt, socialistiskt, omoraliskt etc. Man kan också anklaga kravet för att kränka vissa regler eller procedurer vilka betraktas som självklart legitima. Även om ett obekvämt beslut går igenom kan man förhindra resultaten av det genom att tillsätta en evighetsutredning ("dra det i långbänk") eller låta det förlora sin ursprungliga innebörd under implementeringsprocessen (ibid., 55-56). Två av dessa metoder faller utanför ramarna för maktutövnig m.h.a. språket. Språk kan knappast brukas för att utöva fysiskt våld. Språket används visserligen för att uttrycka löften och hot men för att utverka dessa krävs någon annan form av resurs än språket t.ex. pengar eller våld. En sista form av icke-beslutsfattande är att förstärka eller omorganisera mobiliseringen av partiskhet. Mobilisering av partiskhet är "..en serie förhärskande värderingar, åsikter, ritualer och institutionella procedurer ("spelregler"), som systematiskt och konsekvent verkar till förmån för vissa personer eller grupper på andras bekostnad." (ibid.,54) Bachrach & Baratz hävdar att alla politiska system har en inneboende mobilisering av partiskhet och att denna gynnar dem som försvarar status quo. Utmanarna av status quo måste ju vinna vid alla instanser av beslutsprocessen, från att frågan blir föremål för ett politiskt beslut till att resultatet av beslutet verkligen blir det som beslutet åsyftade, medan försvararna av status quo endast behöver vinna vid en instans för att utmanarnas planer ska gå om stöpet (ibid.,68, 112). Sven-Erik Svärd gör en träffande liknelse mellan Bachrach & Baratz deterministiska och pessimistiska syn på mobilisering av partiskhet och Robert Michels tes om oligarkins järnhårda lag (Svärd, 1982, 77). 2 En variant av icke - beslut genom kooptation är att splittra den potentiellt hotfulla gruppen i en moderat och en militant falang. Den moderata falangen bjuds in att delta i beslutsprocessen medan den militanta hålls utanför. 4
Jag vill redan här poängtera, att som statsvetare begränsar Bachrach & Baratz sin begreppsapparat till formella, politiska system. Ur sociologisk synvinkel, däremot, är icke-beslutsfattande och mobilisering av partiskhet fullt applicerbara även på informella strukturer. Man kan definiera politik som frågan om hur begränsade resurser ska fördelas. Fördelen med denna definition är att den öppnar ögonen för en mängd relationer som vanligtvis brukar betraktas som opolitiska. Dessa förment opolitiska relationer hamnar därför inte under politisk prövning. De kan fortleva i oproblematiserad existens skymd bakom sin anonymitet. Det är med bakgrund av detta man ska se feministernas stridsrop "Det privata är politiskt." Här har jag föregripit ett av denna uppsats teman, nämligen att kampen om definitioner är en del av kampen om makt. 3. Kommunikation, Ansikte och Diskurs - Om Habermas, Goffman och Foucault Här följer en presentation av tre av sociologins moderna klassiker. Syftet är att visa hur deras förståelse av språket kan ge en vidgad förståelse av maktens mekanismer. 3.1 Jürgen Habermas "Keep you doped with religion and sex and TV And you think you're so clever and classless and free But you're still fucking peasants as far as I can see" (John Lennon, Working Class Hero) Jürgen Habermas (1929 - ) är en centralgestalt för den nya generationen inom Frankfurtskolan. I likhet med sina föregångare utgår han från den unge Marx och Weber i en civilisationskritisk analys av det moderna samhället, men han distansierar sig kraftigt från den första generationens enkelspåriga kritik av upplysningen, förnuftet och det moderna projektet (Habermas, 1988, 373 - 375). I stället hävdar han möjligheten till ett rationellt organiserat samhälle. Kontinentalfilosofen Habermas kännetecknas av sin öppenhet för den moderna anglosaxiska filosofin, en öppenhet gentemot andra filosofiska traditioner som, inom parentes sagt, är alltför ovanlig både bland kontinentala och anglosaxiska filosofer. Utifrån bl. a. Wittgensteins språkfilosofi, Austins och Searles teori om talhandlingar och Gadamers hermeneutik utvecklar Habermas sin teori om det kommunikativa handlandet. Enligt Frege förstår man en sats om man vet hur verkligheten är beskaffad om satsen är sann eftersom satsers mening är deras sanningsbetingelser. Att förstå satsen "Det regnar" är att veta hur verkligheten är beskaffad om satsen är sann (Lübcke, 1991, 463). Den senare Wittgenstein avvisar denna tanke. Han hävdar istället att man förstår en sats om man vet hur den ska användas eftersom"Ett ords betydelse är dess användning i språket." (Wittgenstein, 1998,§43) Den som är kompetent att följa de regler som gäller för en gemensam språklig praxis förstår också de satser som uttrycks i denna praxis (ibid. §241-242). Vi börjar närma oss Habermas syn på språket. För att vi ska uppfylla Freges kriterium på en sats mening krävs endast ett ensamt subjekt i relation till en omvärld, som mycket väl kan sakna medvetande, om vilken subjektet fäller satser med sanningsvärde. Den senare Wittgenstein kräver att 5
Page 1 and 2: Uppsala Universitet Sociologiska In
Page 3: 1.3 Avgränsningar Uppsatsen handla
Page 7 and 8: ationaliteten tar, så att säga, s
Page 9 and 10: i varje samtalssituation (ibid., 16
Page 11 and 12: Man brukar säga att Sverige har pl
Page 13 and 14: och samma språk existerar det unde
Page 15 and 16: A: Jag träffade Martina igår. B:
Page 17 and 18: Inom en diskurs finns olika strateg
Page 19 and 20: skedda. Någon måste ha struntat i
Page 21 and 22: och jag förnimmer något slags svi
Page 23 and 24: Den talar om vilka premisser som te
Page 25 and 26: Denotation/Konnotation D. är mäng
Page 27 and 28: Återskapandet av samhälleliga rel
Page 29: Pateman, Carol; "The disorder of wo

Om makt, språk och icke-beslutsfattande

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?