Om makt, språk och icke-beslutsfattande

i varje samtalssituation (ibid., 16). Den jämförelse som Sven-Erik Svärd gör mellan
mobilisering av partiskhet och Michels järnhårda oligarkilag (se ovan) kan därför göras också
när det gäller Goffmans syn på interaktionen.
Villkoret för att samspelet inte ska avbrytas är att deltagarna inte tappar ansiktet. En deltagare
tappar ansiktet när hon väljer en linje som de andra deltagarna inte anser stämmer överens
med sammanhanget. Detta resulterar i en känsla av skam och underlägsenhet. Den positiva
bild av det egna jaget som man identifierar sig med blir hotad. Man förlorar tillfälligt
förmågan att delta i samspelet (ibid., 14). Den som med högljudd röst berättar grovkorniga
vitsar i en kyrka löper hög risk att förlora ansiktet medan samma beteende i en bastu till och
med kan öka ens anseende. En strategi för att tysta motparten kan därför vara att få henne
tappa ansiktet. Nu hävdar Goffman att den som får någon att tappa ansiktet känner sig lika
skamsen som den som tappar ansiktet (ibid., 97). Detta stämmer säkert i många fall. Den som
hotat ansiktet betraktas som plump. Det är därför ofta en riskabel strategi, men det finns också
andra tillfällen då den ansiktshotande kan vinna poäng för sin slagfärdighet. Man kan också
göra bruk av den helt motsatta strategin att lura den andre att såra ens egna känslor. Det blir
då den andre som framstår som plump. Denne tvingas då dra tillbaka sina "oförskämda"
anspråk för att rädda sitt ansikte (ibid., 27).
Den som går in i en samtalssituation har att välja mellan ett fåtal linjer och ansikten. Man
kommer dessutom förvänta sig att hon håller sig med ett stort antal andra linjer och ansikten
som tillkommer dem hon själv har valt. Så fort man har valt en linje som accepteras av de
andra tenderar man att vara bunden till den. Både ens egna och andras responser byggs på den
ursprungliga linje som man visar upp. Om en deltagare uppvisar en annan linje uppstår
förvirring eftersom de andra deltagarnas planerade responser nu förefaller opassande (ibid.,
13, 15-17). De andra deltagarna räknar med att man står för det ansikte man visar upp och inte
visar upp handlingar som är över eller under ens nivå. Om man plötsligt gör anspråk på en
högre status kan man finna att de andra deltagarna behandlar en enligt det gamla ansiktet.
Speciellt om man, p.g.a. ovana, visar upp en linje som inte stämmer överens med ens
nyvunna 5 eller eftersträvade status kan man råka ut för de andra deltagarnas spefullhet. Den
vars linje är inkonsekvent kan komma att förlora ansiktet (ibid., 97-98):
Ansiktet är ett "… lån till honom från samhällets sida. Det kommer att fråntas honom om han inte
uppför sig på ett sätt som är värdigt det. Godkända attribut och deras relation till ansiktet gör varje
människa till sin egen fångvaktare. Detta är ett grundläggande socialt tvång, även om de enskilda
individerna var för sig kan gilla sitt fängelse." (ibid., 15-16)
I min mening underskattar Goffman den begränsning av möjliga linjer och ansikten som finns
redan då individen träder in i samtalssituationen. Han påpekar visserligen att urvalet är litet
men han förbiser att urvalet är olika stort för olika personer eftersom de redan bär på ett
ansikte p.g.a. sitt kön, sin ålder och sin hudfärg, liksom man som nytillkommen till en
samtalssituation vanligtvis måste anpassa sig till de spelregler som de gamla deltagarna redan
etablerat. Dessutom skiftar urvalsstorleken beroende på samtalssituationen. Mobilisering av
partiskhet innebär ju att begränsa urvalet av ansikten för vissa individer.
Vikten av att inte förlora ansiktet gör att samtalssituationen kan vara konserverande på många
olika sätt. Man kan i försvarssyfte undvika ämnen och handlingar som är oförenliga med den
linje man företräder. Man kan också undvika att yttra sig överhuvudtaget. Varje yttrande
5 Det är alltså inte säkert att en persons status respekteras om personen i fråga inte endast gör anspråk på den,
utan att den även är formellt legitimerad av personer eller institutioner som har befogenhet till det, t.ex. den
unga kvinnan som blir befordrad till en styrelsepost, tack vare sina goda meriter.
9