Om makt, språk och icke-beslutsfattande

språkanvändaren ingår i ett socialt sammanhang där interaktivt verkande subjekt utvecklar
regler för satsers betydelse.
Habermas vidareutvecklar Wittgensteins syn på språket som intersubjektiv företeelse. Han
hävdar att "Vi förstår en talakt när vi känner de betydelser som gör den acceptabel." (ibid.,
202) Vad betyder detta? Det betyder att en kompetent språkanvändare vet vilka regler som
kan förväntas vara uppfyllda av en talakt för att den ska vara acceptabel. Innan jag redogör för
dessa regler är det dock på sin plats att förklara termen talakt.
Talakt, eller talhandling är ett begrepp som Habermas har lånat från den engelske
språkfilosofen, John L. Austin. Den som t. ex. säger "Jag lovar att X" har inte gjort ett
påstående om verklighetens beskaffenhet. Satsen saknar sanningsvärde. Det går inte att
replikera satsen med frågan "Är det sant?". Genom att uttala satsen har man utfört en
handling, nämligen att avge ett löfte. Austin hävdar vidare att alla yttranden är talhandlingar. I
ett yttrande utför man tre olika talhandlingar. Man uttalar en meningsfull sats - en lokutionär
handling. Man försöker att uppnå bestämd effekt hos åhöraren, t. ex. att trösta henne - en
perlokutionär handling. Slutligen försöker man få lyssnaren att uppfatta syftet med ett
yttrande, t. ex. att varna eller att påstå, detta oavsett om yttrandet får avsedd effekt - en
illokutionär handling (Lübcke, 1991, 618 - 623).
Enligt Habermas är språkets ursprungliga syfte att etablera inbördes förståelse eller med
Habermas språkbruk att utföra en kommunikativ handling (Habermas, 1988, 77, 323).
Inspirerad av Austins idéer om kriterier på en lyckad talhandling, som jag här ska lämna
därhän, anger Habermas fyra giltighetsanspråk, vilka gäller i varje möjligt språk, som en
kommunikativt handlande person förväntas infria för att kommunikation alls ska vara
meningsfull:
1. Talaren måste uttrycka sig förståeligt, d.v.s. grammatiskt korrekt, så att talare och lyssnare
kan förstå varandra.
2. Talaren måste ha för avsikt att uttrycka ett sant innehåll, så att lyssnaren kan dela talarens
vetande.
3. Talaren måste uttrycka sig sannfärdigt (vederhäftigt), d.v.s. verkligen mena det hon säger,
så att lyssnaren kan tro på talarens intentioner.
4. Talaren måste välja ett yttrande som är riktigt med hänsyn till delade normer och värden
så att talare och lyssnare kan vara överens om yttrandet i förhållande till en delad
normativ bakgrund (ibid., 77, 197). D.v.s. "Förutsatt att vi är överens om X så…"
En kommunikativt rationell lyssnare rekonstruerar dessa giltighetsanspråk och prövar om
talaren uppfyller dem (ibid., 89, 91) . Den lyssnare som finner att så är fallet förbinder sig
också till vissa förpliktelser som följer av att de resta giltighetsanspråken accepteras, t.ex. att
"… hörsamma en begäran, att tro på en bekännelse eller på ett konstaterande, att lita på ett
löfte eller att lyda en befallning." (ibid., 334) Talaren har utfört en lyckad talakt som är
förståelig och acceptabel (ibid., 112, 138, 141).
Individen tillhör en livsvärld som hon delar med andra individer och kollektiv. Individens
kommunikativa rationalitet avgörs av denna livsvärld. Livsvärlden konstitueras av individens
personlighet, samt samhälleliga och kulturella tillhörighet. Den är det råämne som används
för att tolka samspelets mening. Livsvärlden består av den intersubjektivt delade
förförståelsen av den aktuella samtalssitutionen. I livsvärlden ingår även individens subjektiva
horisont vilken begränsar interaktionens handlingsutrymme. Den kommunikativa
6