Om makt, språk och icke-beslutsfattande

More documents

Recommendations

Info

språkanvändaren ingår i ett socialt sammanhang där interaktivt verkande subjekt utvecklar regler för satsers betydelse. Habermas vidareutvecklar Wittgensteins syn på språket som intersubjektiv företeelse. Han hävdar att "Vi förstår en talakt när vi känner de betydelser som gör den acceptabel." (ibid., 202) Vad betyder detta? Det betyder att en kompetent språkanvändare vet vilka regler som kan förväntas vara uppfyllda av en talakt för att den ska vara acceptabel. Innan jag redogör för dessa regler är det dock på sin plats att förklara termen talakt. Talakt, eller talhandling är ett begrepp som Habermas har lånat från den engelske språkfilosofen, John L. Austin. Den som t. ex. säger "Jag lovar att X" har inte gjort ett påstående om verklighetens beskaffenhet. Satsen saknar sanningsvärde. Det går inte att replikera satsen med frågan "Är det sant?". Genom att uttala satsen har man utfört en handling, nämligen att avge ett löfte. Austin hävdar vidare att alla yttranden är talhandlingar. I ett yttrande utför man tre olika talhandlingar. Man uttalar en meningsfull sats - en lokutionär handling. Man försöker att uppnå bestämd effekt hos åhöraren, t. ex. att trösta henne - en perlokutionär handling. Slutligen försöker man få lyssnaren att uppfatta syftet med ett yttrande, t. ex. att varna eller att påstå, detta oavsett om yttrandet får avsedd effekt - en illokutionär handling (Lübcke, 1991, 618 - 623). Enligt Habermas är språkets ursprungliga syfte att etablera inbördes förståelse eller med Habermas språkbruk att utföra en kommunikativ handling (Habermas, 1988, 77, 323). Inspirerad av Austins idéer om kriterier på en lyckad talhandling, som jag här ska lämna därhän, anger Habermas fyra giltighetsanspråk, vilka gäller i varje möjligt språk, som en kommunikativt handlande person förväntas infria för att kommunikation alls ska vara meningsfull: 1. Talaren måste uttrycka sig förståeligt, d.v.s. grammatiskt korrekt, så att talare och lyssnare kan förstå varandra. 2. Talaren måste ha för avsikt att uttrycka ett sant innehåll, så att lyssnaren kan dela talarens vetande. 3. Talaren måste uttrycka sig sannfärdigt (vederhäftigt), d.v.s. verkligen mena det hon säger, så att lyssnaren kan tro på talarens intentioner. 4. Talaren måste välja ett yttrande som är riktigt med hänsyn till delade normer och värden så att talare och lyssnare kan vara överens om yttrandet i förhållande till en delad normativ bakgrund (ibid., 77, 197). D.v.s. "Förutsatt att vi är överens om X så…" En kommunikativt rationell lyssnare rekonstruerar dessa giltighetsanspråk och prövar om talaren uppfyller dem (ibid., 89, 91) . Den lyssnare som finner att så är fallet förbinder sig också till vissa förpliktelser som följer av att de resta giltighetsanspråken accepteras, t.ex. att "… hörsamma en begäran, att tro på en bekännelse eller på ett konstaterande, att lita på ett löfte eller att lyda en befallning." (ibid., 334) Talaren har utfört en lyckad talakt som är förståelig och acceptabel (ibid., 112, 138, 141). Individen tillhör en livsvärld som hon delar med andra individer och kollektiv. Individens kommunikativa rationalitet avgörs av denna livsvärld. Livsvärlden konstitueras av individens personlighet, samt samhälleliga och kulturella tillhörighet. Den är det råämne som används för att tolka samspelets mening. Livsvärlden består av den intersubjektivt delade förförståelsen av den aktuella samtalssitutionen. I livsvärlden ingår även individens subjektiva horisont vilken begränsar interaktionens handlingsutrymme. Den kommunikativa 6
ationaliteten tar, så att säga, sats från livsvärlden. I och med det kommunikativa handlandet sker, för att tala med Gadamer, en sammansmältning av horisonter, den ömsesidiga förförståelsen ökar (ibid., 190-191). Habermas kallar denna process en "rationalisering av livsvärlden" (ibid., 316). Livsvärlden och det kommunikativa handlandet är alltså inbördes beroende av varandra. Gentemot livsvärlden ställer Habermas systemvärlden 3 . I livsvärlden ingår parterna i en subjekt - subjekt relation. Systemvärlden, som har sitt ursprung i naturvetenskapernas och teknologins förhållningssätt till naturen, utgår från en subjekt - objekt relation. Att skaffa kunskap om naturen som objekt, att objektifiera, manipulera och kontrollera dess processer så att de blir förutsägbara är en förutsättning för att människan ska kunna bearbeta naturen och överleva (ibid., 387). Upplysningsfilosofin övertog detta förhållningsätt då den detroniserade Gud till objekt för att underminera legitimitetsgrunden hos l'ancient regime, men upplysningsfilosofin skulle i förlängningen komma att samtidigt detronisera människan som intersubjektiv varelse (ibid., 373-386). Effektiviteten hos den teknologiska rationaliteten lockade till att applicera samma rationalitet på de allt mer komplexa mellanmänskliga förhållandena. Den teknologiska rationalitetens introduktion i samhället är ursprunget till kapitalismen och den byråkratiska staten (ibid., 358- 359). Människor betraktar varandra som kalkylerbara objekt för påverkan. Habermas kallar detta för strategiskt handlande. Denna idé kan representeras av utilitarismens och spelteorins målrationella, undersocialiserade egoist, en idé som i viss mån lyckats göra sin heuristiska modell till verklighet (ibid., 390). Sådana människor ingår i en makt- och bytes- (penningmedierad) relation, i stället för en förståelseorienterad relation, till varandra. Slutligen blir pengar och makt målet och inte medlet för handlandet (ibid., 179,359 - 361). Individerna frikopplas från sitt socio-kulturella sammanhang därför att "…mening låter sig varken köpas eller framtvingas." (ibid., 364, Jfr 193, 200) En individ utan förankring i sin kulturs och sitt samhälles mening förlorar sin handlingsautonomi. De traditionella dogmerna ersätts av nya. Man hänvisar till en yttre, tvingande rationalitet, t.ex. biologismen och den tekniska utvecklingen, vilka är bortom räckhåll för människors inflytande (ibid., 377-378). Den alienationsprocess som beskrivits ovan kallar Habermas för systemvärldens kolonisering av livsvärlden. Samhället uppvisar patologiska symptom som yttrar sig i "en systematiskt förvrängd kommunikation." (ibid., 318) Den mobilisering av partiskhet som Bachrach och Baratz beskriver uppfattar jag som en sådan patologi. Vad som händer när livsvärlden koloniseras är att förmågan till kommunikativ rationalitet försämras. "Vi hör på ett märkvärdigt, intimt och samtidigt främmandegjort sätt samman med detta system. Å ena sidan är vi utvändigt bundna till denna bas genom ett nätverk av organisationer och en mängd konsumtionsvaror, å andra sidan förblir den undandragen vår vetskap och i all synnerhet vår reflektion." (ibid., 375) Den strategiskt handlande parasiterar på det kommunikativa handlandet (ibid., 195). Hon vet att lyssnarna förväntar sig att hon är vederhäftig. Tilltron till hennes vederhäftighet ökar om hon kan hänvisa till auktoriteter vars 'rationalitet', genom koloniseringens reifierande verkan, blivit höjd över varje misstanke 4 (ibid., 118, 338, Jfr Andersson & Furberg,1984, 29 - 36). 3 Det finns likheter mellan Habermas livsvärld och systemvärld och Tönnies Gemeinschaft och Gesellschaft men jag har inte funnit någon hänvisning till Tönnies i de texter av Habermas som jag har utnyttjat. 4 Ett roande, oroande exempel på detta är alla dessa herrar professorer proffstyckare som figurerar på pressens debattsidor. I de allra flesta fall får vi inte veta vad de är professorer i. Tydligen förväntas det av oss av vi ska tro på dem endast därför att de innehar en professur oavsett vilket ämne de uttalar sig om. 7
Page 1 and 2: Uppsala Universitet Sociologiska In
Page 3 and 4: 1.3 Avgränsningar Uppsatsen handla
Page 5: Jag vill redan här poängtera, att
Page 9 and 10: i varje samtalssituation (ibid., 16
Page 11 and 12: Man brukar säga att Sverige har pl
Page 13 and 14: och samma språk existerar det unde
Page 15 and 16: A: Jag träffade Martina igår. B:
Page 17 and 18: Inom en diskurs finns olika strateg
Page 19 and 20: skedda. Någon måste ha struntat i
Page 21 and 22: och jag förnimmer något slags svi
Page 23 and 24: Den talar om vilka premisser som te
Page 25 and 26: Denotation/Konnotation D. är mäng
Page 27 and 28: Återskapandet av samhälleliga rel
Page 29: Pateman, Carol; "The disorder of wo

Om makt, språk och icke-beslutsfattande

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?