Min tid II - Bokförlaget Boksidan

”Nä det var hans fru som svarade. Hon sa att Stefan höll på och spanade på en knarkliga.”
”Vaddå spanade, är han polis eller?”
”Ja.”
”Men det är väl inte riktigt klokt, du kan väl inte fråga en knarkpolis om vilket knark som han
rekommenderar. Du måste totalt ha missuppfattat det där med narkotikatipset.”
Vi skrattade jättemycket bägge två och han sa att det kanske inte var så himla smart.
”Men hur gör vi då? Ska vi bara åka till plattan?” Frågade han och det verkade faktiskt som om
det var en riktig fråga. Som om han verkligen undrade över vad jag tyckte, så jag blev jätteglad.
Jag sa att vi kanske kunde ringa en tjej som jag kände som satt i fängelset.
”Hon var jätteschysst och hon var knarkare och hora.”
”Häftigt, har du telefonnumret då?”
”Nä.”
”Men du hur fick du tag i det där amfetaminet som du tog till din kille?”
”Jag böt det mot en jacka.”
”Jamen vem böt du med?”
”En Jugoslav, han hette Bogdan.”
”Var får man tag i honom, eller du kanske golade på honom så han är sné på dig?”
”Vaddå golade? Du menar om jag tjallade på honom. Nä det gjorde jag inte jag sa till polisen
att jag köpt knarket på plattan. Fast att jag inte kom ihåg hur han som jag köpte av såg ut.”
”Bra då kanske vi kan fråga honom.”
Konstigt att jag inte tänkt på det men det var ju alldeles självklart det enklaste sättet. Så vi åkte
dit, till Bogdans kafé.
Bogdan såg lite bekymrad ut när jag kom samtidigt som han såg glad ut. Han kramade om mig
och hälsade på Johan. Han frågade vad vi ville ha.
”Ja vet inte” sa jag ”vi har ätit nyss”. Fast jag blev ändå ganska sugen när jag såg dom fina
bakelserna under disken. Bogdan såg nog hur jag suktade för han sa:
”Napoleonbakelser, ska det inte vara napoleonbakelser dom är jättegoda.”
Jag tittade på Johan och han nickade glatt, så då tittade jag på Bogdan igen och nickade också
glatt.
Han tog två bakelser och ställde dom på var sitt fat som han sedan bar till ett litet runt bord
längs in. Bogdan hämtade tre kaffekoppar och ställde på bordet. Han sa att vi skulle sätta oss
medans han fixade kaffe, mjölk, skedar och sånt. Sedan kom han och satte sig med oss. Vi
pratade om allt möjligt sånt som man brukar prata om, typ våren och vädret. Förutom vi var det
två unga tjejer inne på Kaféet. När dom hade gått sa han med låg röst:
”Fan jag hörde att du åkte dit när du skulle ta grejorna till Leffe. Du skulle aldrig ha gjort det.
Han lurade dig.”
Jag skämdes som fan, kände mig som en idiot. Men jag kom inte på något att säga.
Bogdan fortsatte:
”Sa du något om mig till polisen?”
”Nä absolut inte, jag sa att jag köpt grejorna på plattan av en kille som jag inte kom ihåg hur
han såg ut.”
”Bra, vad sa snuten då?”
”Inget, dom sa bara typ jaha.”
”Bra det var bra gjort av dig. Kan jag hjälpa dig med något kanske?”
Även om det var svårt att säga det så kunde knappast läget bli bättre. Nu måste jag verkligen
säga det. Så jag sa:
”Jag och Johan skulle vilja ha lite såna grejor om du har.”
”Elisabeth min vän. Du vet väl att jag inte har sådant, men jag kanske kan hjälpa dig. Hur
mycket skulle ni vilja ha. Hur mycket vill ni köpa för? Har du fler jackor du vill bli av med?”
10