Min tid II - Bokförlaget Boksidan

Hon sa:
”Hej Elisabeth, vi skulle ju ha träffats klockan ett men det gör inget för jag har tid nu.”
Vi gick in till hennes rum och hon frågade om jag ville ha kaffe eller te. Hon sa att hon bara
drack te så då sa jag att jag gärna tog te också. Hon sa inget om att jag såg konstig ut eller så.
Vi bara gick igenom en massa papper som hon hade. Vi fyllde i en blankett och sedan
kopierade hon mina betyg. När vi var klara med det frågade hon om jag mådde bra. Jag sa att
jag hade svårt att sova. Hon nickade som att hon förstod. Hon sa att jag skulle kunna få lite mer
pengar om ett par veckor. Jag kunde bara få pengar varannan vecka. Hon skrev en ny lapp med
ett datum då jag kunde komma dit och hämta mer pengar och så gick jag.
Jag åker hem och lämnar betygen, borstar tänderna och äter några mackor. Jag har lite ont i
huvudet och funderar på om jag kanske skulle kunna sova. Jag lägger mig på sängen och
blundar. Men jag är inte alls trött. Undrar om Johan är trött tänker jag, och ringer och frågar
honom. Han var inte heller trött. Han vill att jag ska komma dit, så jag gör det. Men innan jag
hinner gå ringer det i telefonen. Dum som jag är så svarar jag. Det kunde ju bara en person som
ringde och det var just den personen. Det var mamma som undrade var jag hållit hus. Ett tag
tänkte jag säga att jag knarkat, men istället sa jag att jag varit hos min nya kille.
”Han är jättegullig mamma. Han jobbar som ingenjör.”
Inte för att jag visste att han var ingenjör, men han hade berättat att han jobbade med något
tekniskt och jag visste att mamma gillar ingenjörer för pappa är ingenjör.
”Jag måste åka mamma, för Johan ska bjuda mig på middag. Jag har varit på möte på soc.
förresten. Det gick jättebra. Dom ska göra så jag får åka på reseledarkurs på Mallorca, bra va?”
Hon lät ganska nöjd över det jag sa för hon tjafsade ingenting. Efter ett tag sa vi bara lugnt ”hej
då”, till varandra.
Jag packade ner min tandborste i väskan och åkte iväg till Johan. När jag var nästan framme vid
Johans hus ser jag honom stå och vänta på mig i ett gathörn. Jag blir jätteglad och rusar fram
till honom och kastar armarna runt halsen och säger att jag blev glad. Men han ser inte alls glad
ut och han lägger inte armarna runt min hals. Istället bryter han sig loss och ser allvarligt på
mig.
”Du min tjej har kommit hem så vi kan inte träffas mer.”
”Vadå din tjej? Du har väl ingen tjej.”
Han ser ut som han skäms, han tittar ner i gatan.
”Jo det har jag faktisk, men hon har varit bortrest.”
Jag ville skrika och slå honom. Så himla typiskt när jag faktiskt träffat en kille som jag börjar
tycka om, fast jag säger bara:
”Fan ta dig.”
”Du kan få resten av knarket, men ring inte mig.”
Sedan stoppar han ner ena handen i fickan och därefter i min ficka. Han försöker kyssa mig på
munnen, men jag vrider bort huvudet. Jag känner att det börjar komma tårar. Han säger:
”Hej då, förlåt.”
Det händer inte så mycket mer på några veckor. Jag är ännu mer deppigt. Men jag rörde aldrig
knarket. Jag gömde det i en lite ask som låg i skrivbordet. Ibland tog jag fram det och tittade på
det, men jag kände inte för att ta något av det. Jag ville inte ta det själv. Om jag skulle använda
det, då skulle det minsann vara tillsammans med någon jag gillar. Efter några veckor fick jag
ett brev från en resebyrå. Där står det att jag kommit in på kursen, sen kändes det lite bättre.
14