Min tid II - Bokförlaget Boksidan

Jag försökte komma på något elakt svar som att det är minsann jättegott med knark men jag sa
inte det, jag sa bara:
”Nä det har jag inte.”
Men jag tänkte att jag ska fan prova att knarka någon gång. Inte bara för att jävlas med mina
föräldrar utan mest för att om nu folk ändå såg mig som knarkare, så är det lite tokigt att man
inte ens har provat. Jag har ju inte ens något jobb att förlora, inte ens någon framtid. Undra hur
jag ska kunna fixa det? Hur fixar man knark och vad ska jag ha och hur tar man det utan att få
AIDS? i bakgrunden hörde ju mamma malde på, men jag var nu helt inne på detta med att
fundera ut hur jag skulle få tag i knark.
Mamma gick ut ur rummet och jag fortsatte att ligga i sängen. Ju mer jag tänkte, desto mer kom
jag in på killen som jag sov över hos. Jag blev faktiskt ganska kåt när jag tänkte på honom. Fan
också att jag inte kom ihåg vad han hette. Jag skulle ju aldrig hitta hem till honom igen heller.
Men som tur var hade jag ju hans telefonnummer, så jag ringde honom. Han svarade med ett
namn som jag inte riktigt hörde. Han lät jätteglad över att jag ringde. Han hade minsann inte
legat och sovit. Han hade minsann varit ute och handlat och tränat på gym. Nu kände jag mig
ännu mera slö och värdelös. Men de gjorde inte så mycket för han frågade om han fick bjuda
mig på restaurang. Det lät ju helt underbart, så jag tackade ja och vi kom överens om att mötas
på Centralen.
Vi käkade på en jättemysig grekisk restaurang och pratade om allt möjligt. När vi druckit
ganska mycket tittade han allvarligt på mig och frågade om inte jag knarkade något.
”Jag menar, du har ju ändå suttit inne för knarkinnehav, då måste du väl ha provat lite.”
”Nä det har jag faktiskt inte.”
Han såg inte särskilt övertygad ut. Så jag la till:
”Jag skulle faktiskt gärna prova, nu när alla ändå tror att jag har provat.”
”Det skulle jag också gärna göra.”
”Vet du hur man kan få tag i knark?”
”Ingen aning, jag vet inte ens vad man ska ha. Men det vore häftigt att prova nått.”
”Jag tror på amfetamin” sa jag. ”Min senaste pojkvän sa att det var jättebra, man blev så klar i
huvudet sa han.”
”Klar i huvudet låter ju inte så himla kul, det är väl det man inte vill vara.”
Jag funderade lite. Det hade jag inte tänkt på. Varför i helvete ville Leffe bli klar i huvudet när
han satt inne på kåken? Hade jag åkt i fängelse och sabbat min framtid bara för att han ville bli
lite klarare i huvudet. Han verkade ju ganska klar i huvudet hela tiden. Mycket klarare än vad
jag någonsin känner mig. Men om det gjorde honom klarare i huvudet, han som verkade så
superskärpt då borde väl jag kunna bli åtminstone normalskärpt. Fast vad skulle jag säga till
den här killen. Jag kom inte på något riktigt bra, men nått måste man ju säga så:
”Det har du ju rätt i, men han sa att man mådde himla bra också.”
Jag vet inte om det var sant, men det måste ju bara ha varit så för annars hade han väl inte velat
ta det. Han verkade ändå inte så säker för han sa:
”Heroin då?”
”Ingen aning, men det verkar himla läskigt. Man kan ju få överdos och AIDS av det.”
”Det är ju sant. Men du jag ringer min kusin, han vet en massa om knark.”
Så vi gick ut och letade efter en telefonkiosk. Den första kiosken vi hittade var ju förståss paj.
När vi väl hittade en som var hel hade han bara fyra markeringar kvar på sitt kort. Som tur var
det någon som svarade, men det kan inte ha varit kusinen för min kille frågade efter någon som
skulle heta Stefan. Nu visste jag i alla fall vad min kille hette. Han hette Johan. Jag lyssnade
inte så mycket på vad Johan sa i telefonen för jag koncentrerade mig på att försöka komma ihåg
att han hette Johan. När han lagt på sa han att Stefan var på jobbet. Han skulle visst köra ett
nattpass.
”Bor han hemma?” Sa jag.
9