Min tid II - Bokförlaget Boksidan

”Nä.”
”Det är ingen fara jag kan visa dig. Först ska du och jag stå utanför bussen och hälsa alla
välkomna. Du tar dem i hand och presenterar dig. Sedan prickar du av dem i listan.”
”Listan?” Jag blev genast ännu mer nervös. Jag hade då inte sett någon lista.
”Vaddå har du inte fått någon deltagarförteckning?”
”Jaha, jo det har jag ju.”
Jag öppnade min väska och grävde runt i den. Papperen som jag fick från företaget hade jag
lagt längst ner, men jag ville ju inte packa upp allting och lägga det där på marken för att
komma åt dem. Så jag försökte dra upp dem utan att ta ut kläderna som låg ovanpå. Under tiden
hann det komma ett pensionärspar som drog på var sin stor resväska.
Tore sa hej och välkomna till dem samtidigt som han sträckte fram handen. Just som jag skulle
resa på mig och göra detsamma så frågar han:
”Vänta så ska jag ta hand om era väskor, under tiden som vi väntar på att vår reseledare
Elisabeth hittar sina papper.”
Dom tittade alla tre på mig och jag sa:
”Hej och välkomna.”
För det var det enda jag kom på. Jag fortsatte att rota i väska. Jag fick till slut panik och slet
upp alla mina kläder på trottoaren. Det blev så att där på toppen av högen låg mina sötaste
trosor. Det kändes himla pinsamt. Jag hittade i alla fall listan.
Det kom fler och fler resenärer och jag hann inte med att säga:
”Hej och välkommen”, se trevlig ut, tala om vad dom skulle göra med bagaget och samtidigt
pricka av alla namn på listan, så jag gav upp det med listan och tänkte att det kunde jag ju lika
gärna göra senare. Alla som kom var gamla gubbar och tanter. Som tur var kunde alla gå in i
bussen själva. Alla såg glada ut och de lät jättetacksamma över att jag hälsade dom välkomna.
Precis innan busschauffören ska åka kommer tre gubbar springande. Dom verkar jättefulla, men
dom säger att dom ska åka med. Dom snackar någon konstig dialekt. Dom säger att dom är
masar. Dom sa också att dom tyckte att jag var jättesöt och dom ville ge mig en sup. Jag sa att
jag kanske kunde ta en senare. När bussen hade startat tog jag fram listan med alla namnen.
Sedan gick jag runt och frågade vad alla hette. Det gick jättebra. Listan stämde nästan helt och
det var ingen som fattades. När jag gick runt och prickade av folk var det en massa som frågade
en massa saker som:
”När är vi framme?”
På nästan alla frågor svarade jag som det var alltså att jag inte visste. Men jag frågade
busschauffören och sedan tänkte jag att jag skulle säga det i högtalaren. Chauffören gav mig
mikrofonen samtidigt som vi pratade om vad jag skulle säga. Det tokiga var att jag råkade
trycka in knappen på micken samtidigt som jag råkade säga:
”Vad fan var det jag skulle säga.” Men det lät som om alla bara tyckte att det var roligt. Sen sa
busschauffören att jag inte behövde göra något mer så jag satt bara på mitt säte och kollade ut
genom fönstret. Efter ett tag så somnade jag. Ett par gånger var det någon som kom fram och
frågade något. Som tur var svarade hela tiden busschauffören. Efter flera timmar stannade vi
vid en restaurang någonstans.
Busschauffören, Tore alltså, sa att det var fika-, tandborstnings-, kiss- och rökpaus. Tore sa att
jag skulle gå före in i restaurangen och tala om att vi var ett stort sällskap då skulle de bjuda
mig på fika. Men jag skulle vänta till sist med att ta mitt kaffe. Det hände inte så mycket mer.
Jag somnade igen och sedan vaknade jag mitt i natten på ett ställe med en massa otäcka lampor.
Busschauffören sa att det var en färjeterminal.
Alla som ville fick stanna kvar i bussen medan vi åkte på färjan. Men det kändes så obehagligt
att sitta i bussen när vi var på båten. Det var en massa konstiga ljud hela tiden. Jag gick runt
lite. Det var inte så många som var vakna. Jag hittar en kafeteria som är öppen. Det är inte så
många i kafeterian.
18