Min tid II - Bokförlaget Boksidan

Tänk om jag verkligen inte kunde bädda eller laga mat. Så jag bestämde mig för att jag
antingen skulle bo ihop med någon tjej eller med någon kille. Inte för att jag trodde att jag var
lesbisk eller så, men jag tänkte att det kanske skulle vara bättre att bo ihop med en kompis än
att flytta hem till en kille. Jag menar då skulle man kanske ta första bästa kille och så fick man
barn med honom och sen skulle de vara kört. Jag skulle bli fast i kassan på någon ICA-butik.
Den andra grejen jag kom på var att jag skulle gå till arbetsförmedlingen. Sen kom jag på en
tredje grej. Det var att jag skulle lära mig att rulla mina egna cigg, eftersom det är så mycket
billigare. Sedan så skulle det ju vara nått att pyssla med, en hobby liksom. Fan vad sunkig jag
kände mig när jag tänkte på mig själv.
Jag heter Elisabeth. Jag är nästan tjugo år. Har inget arbete och ingen kille. Jag har inte ens
någon kompis. Jag har suttit i fängelse. Jag bor hemma och min enda hobby är rökning.
Det där med att jag inte hade någon kompis var inte riktigt sant. Nettan, min bästis förut när jag
gick i skolan, ringde flera gånger och ville att vi skulle gå på Sturecompagniet. Disco, jag
kände inte riktigt för det. Ärligt talat var det så att jag inte kom på vad jag skulle säga om
någon kille skulle fråga mig vad jag gjorde, var jag bodde och sånt. Dessutom hade jag inga
fina kläder att ha på mig. Alla pengar som jag hade, fick jag av pappa. Jag fick tre hundra i
veckan. Det räckte bara till cigg och godis.
Sen hade jag träffat Natalie en gång. Jag fikade hemma hos henne. Men hon bara pratade om
sin kille hela tiden. Hon frågade knappt om hur jag hade haft det i fängelset. Då kan man ju inte
direkt vara en riktig kompis om man efter att någon suttit i fängelse bara frågar:
”Hur var det i fängelset då.”
När jag då började berätta gick hon upp och började plocka fram glass ur frysen. Det gjorde ju
att jag tröttnade på att berätta redan innan jag börjat. Jag bara sa:
”Det var väl okej, lite långtråkigt, men inte så farligt som man trodde innan. Jag menar, jag
blev ju inte våldtagen eller mobbad eller nått sånt.
Efter några veckor fick jag ett brev från soc. Det tog ett par dagar innan jag öppnade brevet.
När jag väl gjorde det så stod det att dom ville att jag skulle besöka dem för att diskutera min
framtid. Det kändes ju himla jobbigt. Jag visste ju inget om min framtid. Skulle jag då sitta och
dividera om det med en soc-kärring som hade det fixat för sig, med jobb, barn och sånt. Så jag
ringde inte, men efter några dar ringde dom mig. Dom bara sa att jag skulle komma till dom en
viss dag. Så jag gjorde det.
Det började ganska enkelt. Jag träffade en tjej som inte alls såg ut som en kärring. Hon var nog
inte mycket äldre än mig och hon var inte gift fast jag vet inte om hon kanske hade barn. Vi sa
hej och sånt. Sedan frågade hon hur jag mådde. Jag sa att jag inte mådde så bra. Hon nickade
och sa att hon förstod det. Sedan sa hon inget på en jättelång stund. Men efter den stunden sa
hon att dom kunde hjälpa mig att komma igång med livet. Då blev jag jätteglad. Fast då sa hon
att dom inte kunde göra så mycket eftersom jag snart var över tjugo år och då är man inte
längre barn och då var man tydligen inte prioriterad.
”Vadå prioriterad?”
”Ja du förstår vi måste följa vård- och omsorgslagen och den säger att vi måste prioritera barn.”
”Vad betyder det? Skiter ni i en bara för att man ska fylla tjugo år?”
”Nä men vi kan inte lägga lika mycket resurser då.”
”Jaha och varför berättar du det för mig? För att jag ska få ännu mer ångest för att jag är för
gammal för att fucka upp livet eller?”
Egentligen var det ju ett ganska nedslående besked, men jag blev liksom på hugget av samtalet
så jag gick faktiskt på lite.
”Jag funderar på att bli knarkare, hur gör man då?”
Hon så inte riktigt ut som hon trodde mig fast hon sa inget. Jag tänkte att jag kanske borde låta
mer övertygande så jag sa:
”Heroin vore gott.”
4