Min tid II - Bokförlaget Boksidan

Vi letade efter dom till gasen höll på att ta slut i tändaren, men hittade dom inte ändå. Eftersom
Johan ville öva mer så provade vi med Bankomatkvitton istället och då tyckte han att det
fungerade bra. Det kändes lite spännande fast vi inte hade något knark och jag blev himla sugen
på att få en kall öl för att liksom slappna av lite.
Vi han få i oss flera öl var innan Johan tyckte att klockan var lagom för att dra ner till den där
sjön.
Det gick faktiskt precis som planerat förutom att Bogdan ville ha en puss av mig.
Överlämningen såg himla bra ut tycker jag. Det såg faktiskt ut som om de bara skakade hand.
Vi tar tunnelbanan hem till Johan när vi satt oss vid hans köksbord tar han fram en liten
genomskinlig påse och lägger på bordet. Inuti påsen ligger det små gulvita korn. Vi tittar noga
på påsen och på varandra.
”Vad gör vi nu då?” Säger jag.
”Jag vet inte, jag tror att man brukar använda spruta, men det verkar ju helt livsfarligt.
Förresten har jag ingen spruta.”
”Jag tror att Leffe tog det i näsan.”
”Det har jag sett på film. Fast då var det nog kokain. Man ska hälla knarket på en spegel. Sedan
ska man göra små strängar med ett rakblad och så suger man in en sträng i varje näsborre med
en ihoprullad 100 dollarsedel.”
”Har du det då?”
”100 dollarsedel, nä vi får nog vänta till banken har öppnat.”
”Men för fan det måste väl gå med en vanlig svensk sedel.”
Vi skrattade bägge två och kom vi fram till att en hundralapp nog skulle fungera. Den enda
spegel han hade satt på badrumsskåpet. Han gick in i badrummet och började försöka få loss
den. Men då tog jag fram min lilla sminkspegel och gav till honom. Han hade inget rakblad
heller, men han hade åtminstone en fällkniv. Johan hällde ut lite av kornen på spegeln. Sedan
rakade han dom fram och tillbaka med kniven tills det blev fyra stycken smala strängar.
Därefter satt vi en stund och tittade på knarket. Johan rullade ihop hundringen och gav den till
mig.
”Damerna först.”
”Vaddå, jag vet väl inte hur man gör heller.”
”Men du har ju för fan varit i branschen förresten vet väl jag lika lite som du. Men okej då jag
börjar väl.”
Han böjde sig ner över spegeln, stoppade in sedeln i näsan och så började han suga in luft. Han
började suga långt innan han nått spegeln och de små kornen rörde sig inte över huvud taget.
När han väl kom så nära kornen att de åkte in i sedeln då började han nästan direkt att nysa som
fan. Det värsta var att han nös rakt emot spegeln. De små kornen flög upp och spred sig över
hela bordet. Han skrek ”fan” sedan började han fara runt över bordet med sedeln i näsborren.
”Vänta!” Skrek jag. ”Kan vi inte sopa ihop kornen och försöka igen. Han satte sig på stolen
igen och sa:
”Okej då.”
Sedan började skrapa ihop knarket med var sin hundring. Det blev som en tävling. Vi bestämde
att allt man lyckades skrapa ihop fick man behålla, så det blev nästan lite kul. Han fick ihop
mer än mig, men det gjorde inget. Det var ju ändå han som betalat.
Det konstiga var att strängarna blev mycket större nu än första gången. När jag tänker på det så
var det nog en hel del brödsmulor och skit i det, men det tänkte vi inte på då. Nu gick det i alla
fall bättre att få i sig strängarna. Han nös ingenting och inte jag heller, fast jag kände att det
kittlade lite i den ena näsborren. Dessutom sved det ganska mycket. Men vi tog en stor klunk
sprit var och det hjälpte emot kliandet. Det tråkiga var att vi inte kände något av knarket. Vi
bara satt där och pratade. Jag kände mig inte ens full. Jag kände mig faktiskt glasklar och då
hade jag ju ändå druckit ganska mycket.
12