Peter Malmros

jämn gasproduktion. Rötkamrarna har dräneringssystem där överflödig och tillförd
vätska rinner ut och lagras i en uppsamlingstank. En rötkammare åt gången fylls med
substrat och sedan återcirkuleras vätska från uppsamlingstanken genom dysor som är
monterade i rötkamrarnas tak. Vätskan perkolerar genom substrat och ser till att det blir
en syrefri miljö i substratet så att anaerob nedbrytning kan ske. En stor del av
mikroorganismerna finns i vätskan och återcirkulationen gör att de fördelas jämnt över
substratet. När samma uppsamlingstank används till alla rötkammare behövs ingen
inympning med nya mikroorganismer i samband med att nytt substrat läggs in i
rötkammaren. Detta beror på att perkolationsvätskan innehåller alla nödvändiga
mikroorganismer (Mata-Alvarez, 2003). När gasproduktionen har avstannat, vilket
vanligtvis sker efter cirka 30 dagar, syresätts rötkammaren och substratet för att
ventilera ut kvarvarande metangas innan rötkammaren töms. Metangasen som ventileras
ut förbränns för att minimera utsläpp. Vissa torrötningstekniker, som till exempel
Aikan-tekniken (Aikan, 2011), använder det avslutande syresättningssteget för att
hygienisera substratet. Detta sker genom att syretillförseln startar en
komposteringsprocess, vilket leder till att temperaturen stiger till minst 70 °C i reaktorn.
Fördelarna med satsvisa torrötningsanläggningar jämfört med kontinuerliga
torrötningsanläggningar är att det inte krävs någon avancerad utrustning för att hantera
substratet. Processen vid satsvisa torrötningsanläggningar är även mindre känslig för
föroreningar än processen vid kontinuerliga anläggningar. Nackdelen är att det kan
bildas kanaler i substratet vilket kan leda till att perkolationsvätskan inte fördelas jämnt
i substratet. Detta gör att mikroorganismerna inte får tillgång till allt organiskt material.
Vissa typer av substrat kräver därför inblandning av ett strukturmaterial, som till
exempel park- och trädgårdsavfall, för att motverka kanalbildningen (Lusk & Moser,
1996).
2.5.6 Uppehållstid
Uppehållstiden i en kontinuerlig rötkammare beror på hur stort in- och utflödet är i
rötkammaren. Uppehållstiden kan anges på två olika sätt, hydraulisk uppehållstid
(hydraulic retention time, HRT) och partikulär uppehållstid (solids retention time, SRT).
Den hydrauliska uppehållstiden definieras som tiden det tar för hela reaktorvolymen att
bytas ut. Partikulära uppehållstiden är den tid som partiklarna befinner sig i reaktorn
(Gerardi, 2003). I de flesta fall är dessa samma, men i vissa fall återcirkuleras en del av
rötresten vilket gör att den partikulära uppehållstiden blir längre. Den hydrauliska
uppehållstiden är vanligtvis mellan 10 och 40 dagar, men kan vara betydligt längre
(Jarvis & Schnürer, 2009).
2.5.7 Utrötningsgrad
Utrötningsgraden anger hur stor del av det organiska materialet som har brutits ner i
rötkammaren. Fullständig nedbrytning sker aldrig i en rötkammare med kontinuerlig
inmatning på grund av att uppehållstiden är för kort. Ju längre uppehållstiden är desto
större utrötningsgrad erhålls, till en viss gräns. I en rötkammare med satsvis inmatning
kan utrötningsgraden bli 100 %, men då krävs att allt organiskt material kan brytas ner.
14