Peter Malmros

från blandningstankar, där substratet förvaras innan det rötas, och från rötrestlager. I
våtrötningsanläggningar motsvarar utsläppen ca 0,5- 1 % av den totala
biogasproduktionen (RVF Utveckling, 2005). I satsvisa torrötningsanläggningar fylls en
reaktor åt gången och sedan pågår rötningen tills det att biogasproduktionen avstannat. I
slutskedet av rötningsprocessen när metanproduktionen är låg luftas reaktorn för att
tvätta ut kvarvarande metangas. Gasen från reaktorn innehåller då för lite metangas och
för mycket syre för att kunna uppgraderas till fordonsbränsle. Blandningen av metangas
och syre gör dock att den är brännbar, vilket gör att den kan facklas bort. För detta krävs
att metanhalten överstiger 12 %. När metanhalten understiger 12 % måste gasen
ventileras ut genom biofilter där en liten del av metangasen bryts ner. Kvarvarande del
av metangasen släpps ut i atmosfären (Jarlsvik & Tamm, 2009). Jarlsvik och Tamm
(2009) menar att utsläppen som sker i samband med tömning av reaktorerna motsvarar
0,024 % av den totala metanproduktionen under ett år.
Den avslutande luftningsfasen av reaktorerna i en satsvis torrötningsanläggning är
avgörande för hur stora utsläppen av metangas blir. Om materialet inte luftas ordentligt
innan det tas ut ur reaktorn fortsätter biogasproduktionen vilket gör att utsläppen av
metan ökar. Det är därför viktigt att ta tillvara på metangas som bildas från rötresten.
Enligt Jarlsvik och Tamm (2009) finns det anläggningar som har ökat
metanproduktionen med 5- 10 % genom att täcka rötrestlagren och fånga in gasen. Även
vid våtrötning är det viktigt att ta tillvara på metangas som produceras från rötresten.
Rötresten som bildas från torrötningsanläggningar kan användas som gödsel eller
jordförbättringsmedel. Men om rejekt från hushållsavfall har rötats kommer troligtvis
rötresten att förbrännas eller behandlas vidare innan det kan användas som
jordförbättringsmedel eller gödsel. Ett annat problem som kan uppstå är om det finns
krav på att materialet måste hygieniseras. Den vanligaste hygieniseringstekniken som
används är att materialet sönderdelas så att inga partiklar är större än 12 mm och
därefter värms substratet och temperaturen hålls över 70 °C i minst 60 min. Vissa
satsvisa torrötningsanläggningar klarar av att höja temperaturen till över 70 °C med
hjälp av för-/efterkompostering. Problemet är att satsvisa torrötningsanläggningar
kräver att materialet har en viss struktur vilket innebär att det finns partiklar som är
större än 12 mm (Jarlsvik & Tamm, 2009). För att lösa detta krävs nya
hygieniseringsmetoder.
Om rejektet från Kungsängens gård skulle rötas i en torrötningsanläggning skulle
rötresten troligtvis behöva förbrännas eller komposteras efter rötning på grund av
plastinnehållet. Att förbränna eller kompostera materialet kostar pengar. Fördelen med
att röta rejektet i en satsvis torrötningsanläggning är att biogas kan utvinnas ur
materialet och dessutom minskar vikten på materialet. Den avslutande luftningsfasen i
en satsvis torrötningsanläggning gör dessutom att vattenhalten i materialet minskar,
vilket minskar vikten ytterligare. Den erhållna biogasen och den minskade vikten kan
göra att det blir lönsamt att röta rejektet, men osäkerheten kring detta är stor. NSR’s
försök bör visa om det kan bli lönsamt att röta rejektet.
44