Nr 3 2010 - Norrbottens läns landsting

Min
Arbetsdag
07.49
Foto:
maria ÅSÉn
07.13
08.33
Glesbygdsvård
med rivstart
Som distriktssköterska på landsbygden får Eva Boman
vara beredd på det mesta.
– Jag vet aldrig vad som kommer att hända under
dagen, berättar hon i bilen på väg till vårdcentralsfilialen
i Vidsel.
En halvtimme senare tar hon hand om en svårt medtagen
man i väntan på ambulans.
10.45
va Boman har bytt om
till arbetskläder när hon
tar emot oss på vårdcentralen
i Älvsbyn. Klockan
är lite över sju och några
minuter senare har hon ställt in
sjukvårdsväskan med läkemedel,
blodtrycksmätare och kanyler i baksätet,
där väskorna med sårvårdstillbehör
och katetrar redan väntar. Hon
startar bilen och svänger
vant iväg mot Jokkmokksvägen.
Eva ansvarar för ett
geografiskt område som
sträcker sig cirka fem mil från
Älvsbyn till byn Vitberget nära kommungränsen
mot Jokkmokk.
– Jag tillbringar en hel del tid bakom ratten.
Att jobba i glesbygd innebär många förflyttningar,
säger hon.
Efter 25 minuter är vi framme i Vidsel,
där mottagningen håller öppet måndagar
och torsdagar. Tidigare var den öppen fyra
dagar per vecka, sedan tre och nu två dagar
i veckan. Det minskade öppethållandet
upprör ortsborna, något som flera av
patienterna framför under dagen. Att en
liten ort får ha kvar sin vårdcentral betyder
mycket, både praktiskt och mentalt.
Eva har två schemalagda dagar i Vidsel
och resterande tre i Älvsbyn, men det händer
att hon åker ut till ”sina” byar även vid
andra tidpunkter, exempelvis vid kateterstopp
eller till dem som vårdas i livets slutskede.
I Älvsbyn arbetar hon också kvällar, helger
och nätter. Vid vårdcentralen finns inga
läkare i tjänst efter klockan 17 på vardagar.
De sju distriktssköterskorna turas i stället
om att arbeta och ha beredskap under kvällar
och helger. Under dessa arbetspass ska
de i första hand finnas till för palliativa
patienter.
Eva trivs, men säger samtidigt att hon
och hennes kollegor märker av att samhället
blivit hårdare; drogmissbruk och psykisk
sjukdom, inte minst i kombination,
kan innebära fara.
– Vi får tänka oss för så vi inte utsätter
oss för onödiga risker. Känns det obehagligt
går jag inte ensam in i en lägenhet. Jag
har inte varit direkt utsatt, men visst har jag
befunnit mig i olustiga situationer som jag
efteråt reflekterat över.
I Vidsel brukar Eva börja med en timmes
telefonmottagning mellan klockan åtta och
nio, men i dag ska hon först lägga om en
brännskada och har därför bett kollegorna
i Älvsbyn att ta telefonsamtalen.
Kvinnan hinner knappt visa upp såret
förrän en man kommer
in i väntrummet
och ber om hjälp. Han
andas tungt, kallsvettas
och har bröstsmärtor.
Eva skyndar till undsättning.
Mannen har
haft ont hela natten
men väntat med att
söka vård till dess att
mottagningen skulle
öppna. Hon agerar
snabbt, ringer 112 och
ger honom kärlvidgan­
13.23
de nitroglycerin för att minska smärtan.
Sedan sätter hon en nål och ger läkemedel
för att underlätta hjärtats arbete. Ambulanspersonalen
är på plats efter 20 minuter
och mannen åker iväg till sjukhus.
– Landsbygd är landsbygd, här väntar
man ofta med att söka vård. Man är mer
uppfinningsrik och försöker klara sig själv
så långt det går. Jag märker en stor skillnad
mellan människorna i byarna och de som
bor inne i Älvsbyn.
Arbetsuppgifterna avlöser varandra
i ett, med ett kort uppehåll för en kopp
kaffe och ett äpple klockan tio. Fram till
lunch har Eva tagit emot fem bokade
patienter. Förutom omläggningen av
brännskadan har hon mätt blodtryck, skött
om ett nageltrång, tagit blod- och urinprover
och fyllt en patients dosett med
veckoransonen av mediciner. Därefter
sätter hon sig vid datorn och för journalanteckningar.
” Landsbygd är landsbygd,
här väntar man ofta med
att söka vård. Man är mer
uppfinningsrik och försöker
klara sig själv så
långt det går. ”
Med åren har arbetsuppgifterna blivit
fler. Utöver att ge god vård arbetar hon förebyggande,
exempelvis för att förhindra fall.
– Det har dessutom kommit en hel del
teknisk utrustning som patienten använder
sig av i bostaden, exempelvis smärtpumpar
och dropputrustning, som vi ska klara att
sköta. Även annat praktiskt ska lösas.
Ibland fungerar vi nästan som vaktmästare,
berättar hon.
Mycket av hennes tid går åt till att hjälpa
gamla människor.
– Jag tycker om att jobba med äldre.
De är ofta så kloka och fyllda av visdom.
Eva har redan i bilen på vägen till Vidsel
slagit fast att hon har världens bästa
jobb. I mötet med patienterna märks tydligt
hur bra hon trivs. Samtidigt som hon
tar hand om olika fysiska åkommor hör
hon sig för om hur de har det i övrigt.
Hur gick det vid besöket i Sunderbyn, hur
blev det med rollatorn som beställdes, vårfåglarna
som anlänt – stort som smått
avhandlas. Några får en kram och en
klapp på armen, alla får del av hennes
engagemang och intresse.